04 juni 2006

Predikan: Pingstdagen

Jonatan Mattsson:
Pingstdagen
Ett återkommande drag i Nya Testamentets sätt att berätta om Jesu liv, om apostlarna och den första församlingens dramatiska tid, är att knyta an, anspela och kontrastera berättelserna mot en bakgrund i Gamla Testamentet. I dagens epistel – om Pingstundret – är kontrasten mot berättelsen om Babels torn i Första Mosebok.
Babels torn-berättelsen är en myt. Det är inte en historisk berättelse, men den lånar förstås form och detaljer från den historiska verkligheten. Shinar var ett riktigt land. Babel – eller Babylon – var en riktig stad. Och där fanns det stora templet Etemenanki. Det var en trappstegspyramid, en symbolisk byggnad som Babylonierna själva som en ”trappa mot Himlen” på vilken prästerna och stjärnskådarna steg upp för att närma sig gudarna och utröna deras vilja genom astrologiska studier av stjärnhimlen. Det templet sågs av Babylonierna som världens mitt, verklighetens centrala och heligaste plats.
Säkert kan vi inte veta, men det är en kvalificerad gissning bland bibelforskare att Första Mosebok började sättas samman av flera olika skriftliga och muntliga källor under exilen i Babylon, när judafolkets intelligentia – adeln, de höga prästerna och de viktigaste ämbetsbärarna i den judiska staten – förts bort som fångar till Babylon. Att beskriva Etemenankitemplet som en högmodets byggnad kan då ses som ett sätt för de judiska lärde att ”ge igen” på Babylonierna, för i historien straffar Gud det högmodiga bygget och söndrar människorna genom språkförbistring – så, kan man tänka, pikade man Babylonierna med berättelsen. ”Ja, just nu är ni starka och tror att ni har vunnit över oss och vår Gud. Men ni har väl hört berättelsen om Babels torn, va – det gick inte så bra den gången. Högmod går före fall…”
Och man fick ju faktiskt rätt. Det Babylonska imperiet gick under – ganska snabbt dessutom. Under medeltiden tynade staden Babylon bort och dog, utkonkurrerad av den grekisk-persiska staden Ktesifon och senare av muslimernas Bagdad. Jerusalem byggdes upp igen. Jerusalem har dött och återuppstått många gånger, men Babylon är en ruin. Jerusalem är en levande stad – där judar, kristna och muslimer tillber Gud – men ingen av Babylons många gudar tillbes i Babylons ruiner.
Oavsett hur berättelsen en gång uppkommit förmedlar den en viktig trossanning: När människor försöker ”nå himlen” genom högmod, när man försöker ”göra sig ett namn” och bygger för sin egen storhets skull istället för att ära Gud, blir konsekvensen ”Babel” – oordning och splittring. Högmod går före fall.
Apostlagärningarnas berättelse om Pingstundret kontrasterar mot den Babylonska språkförbistringen. Den första församlingen var inte en högmodig enhet av stolta människor – utan en ängslig och rädhågsen skara lärjungar till den korsfäste Guden. Visst; de har upplevt hans uppståndelses mirakel, men de väntade: ödmjukt och lyssnande, i bön. De hade inga stolta och övermodiga planer – de byggde inget torn mot himlen för att göra sina namn kända, utan väntade på Guds ande, hjälparens Ande. De ville ära Gud, inte sig själva. Och när Den Helige Ande kom, som tungor av eld, var det som skedde det motsatta till den Babylonska språkförbistringen. I Babel splittrades människorna i olika språk och stammar, i den Helige Ande blir plötsligt alla språk talade – och människor enades. I Anden – i Kristi Ande – överbryggdes språkförbistringen och de många olika folken blev ett.
Det är ett viktig budskap. Den kristna kyrkan var inte en judisk sekt, den ska heller inte vara exklusivt svensk, rysk, kinesisk eller spansk eller överhuvudtaget ”etnisk”. Kyrkan är katolsk – universell, världsvid, allmännelig – för i Hennes enhet ska alla folk och språk rymmas; i henne ska en skingrad mänsklighet föras samman så att splittringen upphör.
Oavsett om man ser berättelsen om Pingstundret som en ”historisk skildring” eller som en legend eller någonstans mitt emellan, kan man förstås uppskatta den symboliken. Den Kristna kyrkan, som inte bygger torn mot himlen för att ”göra sig ett namn” utan för att vittna om Gud och Kristus, enar alla folk och tungomål. Den är multikulturell. Den är mångfaldig. Och därigenom är den också en missionerande kyrka – för den kan inte slå sig till ro med att någon del av världen, vissa folk, har fått höra Evangeliet och andra inte. Dess mål är att alla folk, språk och kulturer ska kunna finna enhet i hennes gemenskap.
I tider när den kristna kyrkan har glömt sin katolska prägel – t.ex när renodlade nationalkyrkor där en stat och en kyrkogemenskaps gränser i praktiken varit samma sak – har resultatet blivit Babel. Förbistring och splittring. Då har kyrkan byggt murar och gränser, inte broar.
De ekumeniska strävandena att föra kristenheten samman har försökt leva ut Pingstbudskapet, överbrygga språk- och kulturbarriärer, föra människor samman, ena kyrkan i en multinationell och internationell gemenskap.
Både Babel och Pingst är alltså levande realiteter idag, en andlig verklighet i vår kyrka – och så har de varit genom hela kyrkans historia. Splittring, sedan enhetsträvanden – nya splittringar och förbistringar – nya ”pingstunder” som för människor från hela världen samman; båda krafterna har alltid funnits dä samtidigt. Vår tid är mycket spännande, för samtidigt som det finns större respekt, förståelse och ”medkännande” enhet mellan olika kristna än på över tusen år, finns det samtidigt mycket starka krafter som verkar splittrande och söndrande – och ofta med goda motiv. Om vi frågar vad som skiljer t.ex Svenska kyrkan från Pingstkyrkan, från den Katolska kyrkan, från de reformerta osv – så är svaret att på sätt och vis är det mycket lite. Samtidigt, samtidigt som det är så lite som skiljer så är det oerhört mycket om skiljer. Därför tror inte jag att vi kommer se en ”enad kristenhet” i världen särskilt snart – men jag tror ändå, eller vill tro, att Pingstkraften är större än den Babylonska förbistringens kraft. Jag är optimist, eller känner mig förpliktigad att vara det. Jag måste tro att den Ande av förening och gemenskap mellan olika människor, över språkgränser och kulturgränser, som den första församlingen upplevde så starkt, också är mäktig nog att göra det som mänskligt sett tycks omöjligt i vår tid. Det är uppmuntrande att konstatera att för hundra år sedan hade det varit i praktiken otänkbart – omöjligt – med sådant ekumenik som vi kan uppleva idag, där kristna möts i så många olika sammanhang utan att omedelbart fördöma varandra som heretiker.
Vi kan inte tycka att det är ok med Babylon – för det är det inte. Jesus sade inte ”Gå ut och starta över 20,000 konkurrerande kyrkor, samfund, sekter och fria församlingar”. Inte heller sade han ”det är ju är bra att det finns så många olika kyrkor. Då kan de som gillar orgel och lustiga kläder bli Anglikaner eller Lutheraner, och så de som gillar dansbandsmusik och lite klämmigt håll-i-gång bli Pingstvänner, och de som gillar skägg och stämsång kan bli ortodoxa” – hans sade inte det. Han sade – nej, han sade inte, utan han bad:
Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
Om denna Jesu bön ska kunna bli verklighet, måste vi – som är hans lärjungar – tala och bedja oss samman. Och visst är det bra när höga kyrkoledare möts och samtalar – bra och nödvändigt – men det är precis lika viktigt att vi gör det s.a.s på församlingsgolvet också. I en genomsnittlig svensk församling finns ofta de internationella ekumeniska problemen representerade – de flesta av dem – fast i liten skala. C.S Lewis skojade om det där redan på 40-talet i sin bok ”Från helvetes brevskola” där ärkedemonen Tumskruv tipsar smådemonen Malört om att försöka så split i en församling mellan de som säger ”Nattvard” och de som säger ”mässa”. Nu tror jag inte vi har någon församlingsstrid just om det här – men visst har vi motsättningar också här.
Det första steget mot enhet – oavsett om det handlar om konflikt mellan enskilda personer eller stora kyrkoorganisationer - är alltid att försöka beskriva en meningsmotståndare inte som en fiende, utan som en som man inte förstår. Nästa steg är försöka förstå vad det är man inte förstår, och försöka beskriva den andres position på ett sätt som han själv skulle kunna skriva under på. Sedan försöker man hitta gemensam grund – även om det inte är säkert att det går– och därifrån bygga ut samförståndet mot meningsskiljaktigheterna för att få lite perspektiv på dem. Och under tiden måste man vara ödmjuk. Det är alltså inget bra om man kör på stilen: ”Du, vi tycker lite olika, men vi tjänar i alla fall Gud båda två. Du på ditt sätt, och jag på Hans sätt” – det fungerar inte.
Kanske är det bättre att se sig själv, den om inte tycker som en själv, ja -oss alla - som offer för Babylons förbistring – mänskligt högmod, mänsklig stolthet, maktlystnad, dumhet och okunskap har byggt murar oss emellan, och vi har inte bara egna murar – vi har ärvt större delen av dem från förr. Det var tusen år sedan den katolska och de ortodoxa kyrkorna sprack i flera bitar, och fem hundra år sedan den katolska kyrkan sprack i den romerska och de protestantiska bitarna, drygt hundra år sedan Svenska kyrkan på allvar splittrades genom att frikyrkosamfund bildades. Man hinner växa isär ordentligt på så lång tid. Men kunskap och självdistans är bra botemodel mot den Babylonska sjukan – förbistringens sjuka. Sår kan läkas, och murar kan rivas.
Det lustiga är att ”hänryckning” – extas – något som så ofta förknippas med den Helige Ande och med Pingsten, ju betyder att man ”rycks ur sig själv”. När detta sker okontrollerat, ja – då är det vilda känslor som tar över och det är kanske inte så produktivt. Men när det sker kontrollerat, innebär det just… Självdistans. Det som är en av de bästa förutsättningarna för att man ska kunna förstå en annan människa.

Inga kommentarer: