30 juli 2006

Predikan: Kristi förklarings dag

Martin Fagerudd:
Lidande och medlidande (Luk 9:28-36)
Predikan i Borgå lilla kyrka 30.7.2006
Kära systrar och bröder i Kristus. Ibland har vi alla säkert fått vara med om stunder av absolut klarhet. Vi har i den stunden fått förstå något och se det väsentliga om vårt liv, om andra eller om något vi måste göra. Det är i sådana stunder vi inte brukar ställa frågor. Vi känner att ögonblicket har klargjort allt vi behöver veta och tänka. Det är en mycket befriande upplevelse, fastän det inte är ofta vi får göra det, eftersom livet för det mesta går ut på att vi måste treva oss framåt, ibland i mörker. Särskilt i stunder av smärta och sorg ställer vi ofta frågan ”varför” som handlar ytterst om meningen: Vad är meningen med mitt liv? Vad är meningen med mina motgångar och vad är meningen med mina prövningar?
När Jesus tar upp sina lärjungar på berget förvandlas han ansikte medan han ber. Det har skett bara en gång tidigare och det var åt Moses. Hans ansikte var så klart att han måste dölja det när han talade till sitt folk. Han hade också förvandlats och det skedde då när han tog emot lagen av Gud. Det är Guds alldeles speciella närhet som gör både Moses och Jesus förklarade. När Jesus är på berget för att be blir han förklarad, vi vet vem han verkligen är. Och det märkliga är att just i en sådan situation finns det ingenting som Petrus, Jakob och Johannes vill fråga av Jesus. Allt är redan förklarat och det behövs sedan inget mer. Jesus säger ju faktiskt till vid ett annat tillfälle, när Guds rike är uppenbaras skall de inte fråga honom något mer. När de är med Jesus på berget får de en försmak av himmelen. Himmelriket är inte bara mitt ibland dem utan de är mitt i det, De får sin egen himmelsupplevelse som skall bli verklighet för alla Guds barn.
När lärjungarna ser Jesus förklaras, beskrivs det med ord ur profeten Daniel och ur Uppenbarelseboken som beskriver Messias: hans ansikte sken som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Det är bilden av den segrande Guds son. Ett lysande moln sänkte sig över dem och ur molnet kom en röst som sa: ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde, lyssna till honom.” Molnet är tecknet på Guds klarhet. Allt det här betyder att Jesus verkligen uppenbaras för dem som Guds egen Son. Men lärjungarna ser också två av gamla testamentets stora gestalter, Moses, som representerar lagen och Elias, som representerar profeterna. Att de finns med påminner om att allt verkligen förklaras om Jesus. Det påminner evangeliet indirekt om i sina inledningsord ”Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.” Med de orden hänvisar evangelisten till det som skedde en vecka tidigare. Då hade Jesus berättat för sina lärjungar att Messias skall lida och dö och han hade hänvisat till lagen och profeterna, eftersom just dessa talar om Messias död och uppståndelse.
Lidandet är förstås en verklighet i denna värld. Många kan fråga vad det är för speciellt med Jesu lidande när världen är fullt av lidande. Man kunde också fråga varför Gud använder sig av lidandet för att förklara sin Son, sig själv och det här livet, som han skapat åt oss? Vad är det för en speciell klarhet som lidandet ger åt livet? Lidandet är ju ingen nyhet. Varför skall vi vara tvugna att möta det också i det som handlar om tron, som är det yttersta uttrycket för meningen med vår existens? Är inte lidandet något vi snarare borde undvika för egen del och förhindra för andras del, så att livet skulle kännas meningsfullt?
Eftersom lidandet är ett så centralt tema i Jesu person så förknippar vi hela frågeställningen med honom. I mina funderingar på livets mening, som brukar födas av medmänniskors prövningar, har jag också märkt att det under historiens gång funnits många olika förhållningssätt till och försök att förklara lidandet. Jag har också märkt att just vårt förhållande till lidandet handlar också om hur vi ser på verkligheten.
Grundsynen på lidandet hos Jesu tids människor är lätt att upptäcka i NT. På Jesu tid såg man på lidandet i en verklighet utgående ifrån Guds synvinkel. Hela verkligheten är ju hans. Den som led hade förtjänat det eftersom han eller hans föräldrar brutit mot Guds lag. Syndaren fick helt enkelt sitt straff. En följd av detta var att man ansåg att goda människor går det väl och onda människor dåligt. Detta betyder att man med tron som grund faktiskt kan ta avstånd från sin lidande medmänniska. Visst kan man spåra samma tänkesätt också i vår tid i uttryck som: de har själv försorsakat sig sitt elände, må de själva klara upp det. Ytterst har detta sätt att se på lidandet grundtanken att människan kontrollerar sitt liv, som annars är igen en modern variant på förhållandet till lidandet. Att kontrollera sitt liv är att befria sig från lidandet och följaktligen medlidandet. Det ger också människorna en möjlighet att undvika hela temat, tills förstås den krassa verkligheten också når en själv.
Men Jesus visade alltid medlidande med sina medmänniskor som han mötte. Han frågade aldrig orsaken till deras lidande. Han gjorde ingen skillnad mellan det som var självförvållat eller förorsakat av omständigheterna. I vilket fall som helst fick ju en sådan människa redan då sin dom av alla andra. Liknelsen om den barmhärtige samariern är ett gott och illustrativt exempel hur Jesus själv tänkte och hur han ville att hans medmänniskor skulle tänka, men också känna och göra.
Tron är inte ett föremål eller något med vars hjälp vi försöker kontrollera livet och med vars hjälp vi kan skilja oss från onda människor. Visst handlar tron om att tänka rätt, men den handlar också om att känna rätt, för att vi skall kunna handla rätt. Tron sätter oss framför allt i kontakt med Gud, som egentligen är den som fött tron i oss, för att vi skall kunna ha kontakt med honom. Tron är motivet för allt gott vi kan göra.
Gud vill genom Jesu lidande förklara att han inte drar gränser människor emellan. Till den nyckfulla verkligheten hör lidandet. Att förneka den är att göra sig känslolös framför allt för våra medmänniskor. Vi önskar ju att våra medmänniskor skall ha medlidande med oss när den krassa verkligheten överraskar oss.
Evangeliet öppnar hela verkligheten för oss. Det hjälper oss att se Jesus sådan han verkligen är, att hans lidande inte bara är medlidande, utan något som sker för oss. Därför öppnar evangeliet också lärjungarnas himmelsupplevelse för oss. Den är också verklig och ger försmak av det Gud vill göra: svepa bort allt det onda som skapar lidande och förstör alltfortfarande den verklighet, för att den skall vara sådan som han menat ända sen begynnelsen: godhet, kärlek, klarhet och ljus. Eftersom det blir verklighet först i Guds rike och eftersom vi kommer på det klara med det med hjälp av Gud, håller vi oss till honom som förklarat verkligheten för oss. Jesus Kristus. Gud vare prisad. Amen.

Inga kommentarer: