13 augusti 2006

Predikan: 9 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Nionde söndagen efter trefaldighet
(i Finland motsv. Tionde söndagen efter pingst)
Matteus 25:14-30
Dagens evangelietext är ännu en av de där stenhårda, svåra liknelserna som inte är helt trevliga att lyssna till. Det är lätt att känna sig ganska tveksam till hur Gud framställs i dem - han beskrivs ju som en grinig godsherre eller som en argsint brukspatron, därtill en helt orimligt krävande typ, en hård man som skördar där han inte har sått och samlar in där han inte strött ut och som kastar ut sina misslyckade tjänare i mörkret utanför där det skall vara gråt och tandagnisslan. En sådan Gud kan man väl kanske frukta, men någon djupare personlig gemenskap vill man väl knappast ha med honom.
Det som är viktigt att komma ihåg är att en liknelse av flera olika skäl inte kan läsas bokstavligt. Den rike mannen i berättelsen, han som ska resa bort och lämnar talenter åt sina tjänare, han är inte Gud. Han är en skugga av Gud, en fiktiv gestalt som är begränsad av liknelsens sammanhang. Jesus liknelser knyter an till hans åhörares begreppsvärld och det samhälle de var vana vid - många av dem hade säkert erfarenhet av att tjäna under rika och hårda herrar, och var välbekanta med förvaltarskap i husbondens frånvaro. Det är en bra pedagogisk metod, men den är inte ofelbar och fullkomlig, och framförallt är den begränsad. Men man kan inte väva in en massa förtydliganden, tillrättalägganden och förklaringar i en liknelse - för då upphör den att fungera, och blir en lång teologisk utläggning istället för en snärtig och lättmemorerad liten historia. Det gör att liknelser på en och samma gång kan vara skarpa och mycket effektfulla, men samtidigt väldigt nyanslösa och vulgära - och Gud kan faktiskt framställas som ganska underlig i dem.
Det är också viktigt att komma ihåg att Gud inte är människa. Gud är inte en uppförstorad variant av en människa, och det är viktigt att minnas detta när han i liknelser framställs som godsherre, brukspatron eller rik köpman eller vad det nu kan vara - liknelser är inte direkta beskrivningar av Gud. Tjänarna i de här liknelserna ska inte heller förstås som "det är du och jag" eller "kyrkan" i direkt gestaltning - de är symboliska representationer av dig och mig och för kyrkan som helhet, också begränsade av liknelsen trånga kostym.
Med detta i åtanke så kommer man då till själva frågan: vad handlar den här liknelsen om? Varför berättar Jesus den, över huvudtaget?
"Goda förvaltare" är evangelieboken tema för denna söndag, och det är ju på sätt och vis ett ganska enkelt tema. Kort och gott finns det finns en gudomlig förväntan på att vi ska förvalta våra talenter - våra talanger. Det handlar inte om pengar - pengarna i liknelsen betecknar mänsklig makt och möjlighet: pengar är bara ett sätt som vi använder för att mäta en individs ekonomiska styrka. I liknelsen är talenterna inte jämt fördelade, precis som det är i fallet med våra talanger i verkligheten. En stor skillnad mellan liknelsens fiktiva värld och vår, är att i den är det Guds skugga, i form av den rike mannen, som portionerat ut talenterna i ett direkt test av tjänarnas förvaltarskap, medan det ju i den vanliga världen knappast är så att de olika talanger som vi människor har givits som en skänk från ovan vid ett specifikt tillfälle. Människor som är duktiga på något, som vi upplever som talangfulla i något eller flera avseenden, är det oftast inte på grund av medfödda superkrafter eller liknande, utan har de gåvor som de har av skäl som handlar om uppfostran, uppmuntran och frihet att odla något särintresse - oavsett om det gäller idrott, plugg, talang för administration eller t.ex måleri eller musik. Mozart må ha varit ett musikaliskt underbarn, men utan sin musikaliskt begåvade far som drillade honom från späd ålder hade det knappast blivit en geniförklarad kompositör av honom.
I liknelsen är den hemvändande herremannen en hård man som förväntar sig avkastning och avslutar sin tirad med "Den som har, han ska få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har" - vilket inte låter speciellt rättvist eller gott om man tänker i termer av fördelningspolitik eller någon annan typ ekonomisk rättvisa eller vardaglig rättvisa. Men det är ju inte heller det liknelsen handlar om. Om vi istället ser den som en illustration för hur världen faktiskt fungerar så är den faktiskt på pricken. Den som har talang och gör något av den, utvecklas och blir mer - får mer, lever mer. Den som har talang, men inte gör något av den - stannar i växten och förkrymper, förlorar också det lilla man hade. Saken är ju nämligen den, att liv och möjligheter som inte utnyttjas leder till att livet krymper - det finns inget ekvilibrium av absolut jämvikt i livets - det är en berg-och-dalbana, det svänger hit och dit, det är ett "kontrollerat kaos" - och den som försöker minimera livets risker genom att inte försöka göra något av sina talanger, sina möjligheter och sin kraft, som gräver ner sin talen i marken, kommer tyvärr också att uppleva hur livet blir allt mindre, trängre och allt hemskare. Man kan tycka det är beklagligt, men det är så det fungerar. Slagdängor i stil med "Carpe Diem - fånga dagen" och "lev nu, i morgon kan det vara för sent" eller sekulärhumanisternas käcka "jag tror på ett liv före döden" eller, om vi vill vara Bibliska, predikarens uppmaning till oss att äta, dricka och vara glad - för det är vad som står människan till buds i livets möda, de dagar som vi får under Solen, de är sanna. Man kan inte "spara" sina talanger och möjligheter till någon annan gång. Livet blir inte bättre av att läggas i frysen - det är inte säkert att det går att tina upp det.
Det vi förvaltar åt Gud, den rikedom som han förväntar sig avkastning på, är inte pengar, utan vår mänsklighet. Ett bra förvaltarskap innebär att man är intresserad av att expandera denna mänsklighet, få den att växa. Den dag jag sätter mig ner, förnöjt konstaterar att jag är en attans klämmig kille och att det inte finns utrymme för förbättringar, den dagen har jag egentligen dött - andligen - för då har jag stannat i växten. Den dag jag säger "jag är nu en gång som jag är, och det finns inget att göra åt saken", den dagen har jag hamnat i mörkret utanför Gud.
Om vi nu upplever en obehaglig känsla av att ha stannat i växten, så kan vi självklart hitta på en mängd ursäkter. "Jag jobbar så mycket, jag hinner inte hålla på och ägna mig åt andliga ting". "Jag är så gammal", "Jag är så sjuk", "Jag måste tänka på barnen först" - det spelar faktiskt ingen roll hur goda ursäkter vi har: det förändrar inget i sak. Oavsett vilka skäl och orsaker vi kan ha för att "stå still", för att gräva ner vår talent i marken, så ändrar inte verkligheten på sig för att vi vill att den ska göra det: världen är hård, precis som den rike mannen i liknelsen. Vi kanske tycker det är orättvist att förutsättningarna är så olika, men verkligheten bryr sig lika lite om det som den hårde mannen i liknelsen.
Vi kan inte spara livet till ett senare tillfälle; inte om vi vill vara andligt levande - människor i tillväxt, om vi vill vandra vägen mot gudomlig fullhet - för då måste vi faktiskt kämpa; med oss själva. Vi får alltså inte stanna, inte sluta lära, inte sluta tänka, inte sluta känna, inte sluta bry oss. Det finns ingen möjlighet att "mildra anslaget" i detta. Det man däremot kan göra, om man finner budskapet kravfyllt, är att se det positiva som också finns i liknelsen: de goda tjänarna får ju mer. Att kämpa med - eller mot - sig själv för att hålla hjärtat öppet, vetgirigt och ständigt omprövande, det är betydligt lönsammare än att stagnera. Det är roligt att lära sig nya saker. Att vidga sin världsbild och se fler nyanser, det gör livet rikare. Att öppna hjärtat gör det förvisso sårbart - men också mer mottagligt för det goda.

Inga kommentarer: