24 september 2006

Predikan: 15 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Femtonde söndagen efter trefaldighet
(i Finland motsv Sextonde söndagen efter pingst)
Matteus 6:31-34
Jag hörde en gång en man kommentera det här stycket ur Matteusevangeliet som vi precis har lyssnat till ungefär så här: ”Vad är det där för hippiementalitet?”
Och det är en berättigad fråga. Jesus säger åt sina lärjungar att inte bekymra sig, utan att de ska ta dagen som den kommer. Han ber dem söka ”Guds rike och hans rättfärdighet” först, så ska det andra fixa sig. Att oroa sig över vad man ska äta och ha på sig kallar han hedniskt. Ja, vad är det för hippiementalitet, egentligen?
Man kan ju nämligen invända följande mot det Jesus säger, att om det inte vore för att hederligt folk bekymrade sig för sådant som mat, dryck, kläder och för att förtjäna sitt uppehälle, skulle inte det inte finnas något överskott som möjliggjorde för religiösa lättingar att flumma runt och leva på andras bekostnad. Om alla gjorde som Jesus och hans lärjungar, skulle vi inte ha något fungerande samhälle. Det vore som alla levde på bidrag men ingen arbetade. Det går inte. Någon måste betala kalaset.
Den judiske rabbinen och författaren Jacob Neusner anför i sin bok ”A rabbi talks with Jesus” just detta som ett av de tyngsta argumenten mot Jesus: han har inget socialt program, ingen plan för att bygga ett samhälle. Neusner menar att även om Jesus säger kloka saker, så kan man inte ta det på allvar, för han ser bara sina lärjungar – det lilla sammanhanget – och inte folket, det stora sammanhanget.
Är det så? Är Jesus en sekterist som ser till sin lilla grupp och glömmer helhetsbilden? Är han så närsynt? Har han en hippiementalitet, som kanske fungerar så länge man har en liten skara lärjungar men inte fungerar som en samhällsbärande ideologi.
På sätt och vis… Javisst. Jesus lämnade inte efter sig en detaljerad lag med religiöst reglerade samhällsfunktioner. Det gjorde han inte. Det kan man tycka är dåligt, men fördelen med det är att vi som kristna inte är låsta vid en specifik form av samhälle och lag; vi behöver inte hålla fast vid ett samhällskick som utvecklingen för länge sedan sprungit ifrån. Vi är således fria att inte behöva vurma för teokratisk diktatur och gammaldags monarki – vilket en gång många ansåg vara det genuint kristna statsskicket – utan kan med gott samvete vara demokrater utan att känna att vi därmed kompromissar med vår tro.
Jesus må ha haft drag av hippie, men jag föredrar nog ändå detta framför att han skulle ha varit en legalistisk prästkonung som lämnade detaljerade instruktioner om alltifrån tandborstning till kreatursavel, vilken typ av musik som var okej att lyssna på eller vad vi får använda får färger när vi målar om hemma. Vi kan tycka att Jesus är vag, rentav flummig, men det är för att han ger oss frihet: det han vill med oss är inte att styra oss som marionettdockor, utan väcka våra hjärtan till eftertanke och få oss att på den grund som är Guds kärlek själva ta ansvar för vad vi skapar för värld omkring oss.
En alltför stor oro för morgondagen – det handlar inte bara om försörjning, utan också om oro över hälsa, för om man törs gå ut på kvällarna, för miljöförstöring och det mesta som vi nu kan tänkas oroa oss för – en alltför stor oro riskerar att göra en människa fången i den morgondag som ännu inte finns. Oron och rädslan blir en bur som gör att vi glömmer bort att leva nu, och som effektivt slår ihjäl kreativitet och frimodighet. Den som är rädd blir sedan ett lätt offer för den som säger: ”oroa dig inte, om du bara gör som JAG säger så ordnar sig allt”. Det får människor att ty sig till sekter eller politiska system som bygger på att man själv ger upp sin frihet och sitt ansvar och sätter sig själv under någon annans förmyndarskap. Om sektledaren, regeringen, führern, kamrat ordföranden eller ”systemet” bestämmer allting åt dig, så behöver du inte oroa dig längre. Inget är ditt ansvar. Du är visserligen inte fri längre, men förfärande många tycker det är skönt och tryggt så.
Men när lärjungarna är bekymrade säger inte Jesus ”jag fixar det” utan manar dem att inte göra sig bekymmer, utan först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Det innebär att man måste fråga sig vad som är Guds rike, och vad i denna rättfärdighet består. Är det en uppsättning regler och lagar? Nej, inte alls. För när Jesus talar om Guds rike är det i liknelser och kryptiska små berättelser: det är en vision om en värld som inte finns, men ändå finns. En världsordning som redan är här, men ännu inte. Den är något i vardande, något som ständigt föds men aldrig verkar helt fött. Det ska komma snart – men det har kommit ”snart” i 2000 år nu och det kommer antagligen ”komma snart” i all evighet, om ni frågar mig. Det är en vision, en dröm, en bild och den är notoriskt svårtolkad. Men jag tror inte Jesus poäng var att vi till varje pris skulle försöka förstå precis hans bild och sedan försöka bygga som om hans vision var detaljplanen, utan att vi ska bli en del av visionen och drömma, tänka och spekulera vidare själva.
Visst kan man säga att Jesus hade en ”hippiementalitet”, men man måste också se den i ett större sammanhang. Han hade något att avgränsa sig från, nämligen det samhälle där ”kontakten” med Gud skedde genom ett omfångsrikt lag- och regelsystem som reglerade människolivet i detalj, ungefär som sharialag i muslimska samhällen. Jesus tycks mena att man inte når den verkliga och sanna gemenskapen med Gud på det sättet, att detta system ”tar över” och blir viktigare än Gud själv. Han är en mystiker som genom liknelser, historier och symbolhandlingar vill förmedla en intuitiv, instinktiv gudskontakt i en omgivning som är helt inriktad på att vägen till Gud går igenom lydnad. Jesus verkar mena att om man finner Gud, den sanne Guden, så kommer det goda att växa ur hjärtat – inte av sig självt, men när människan i frihet och under självpåtaget ansvar låter sig bli närd av Gud själv då blir frukten god, och Gudsriket växer fram omkring henne. Systemet i sig, lagarna, reglerna, templet, prästerna, skrifterna – de kan aldrig åstadkomma detta. Systemet kan göra människan till Guds tjänare, men aldrig till Guds barn. Och det är dit han vill. Hippie-stilen hos Jesus är ett sätt att i levande föredöme försöka peka oss bort ifrån tendensen att göra religionen till en maskin, till ett regelsystem, till juridik och ett oändligt antal ”Du får inte…” och ”Du ska” instruktioner.
Om man då ställer sig frågan: ”Men hur ska man då få kontakt med Gud?” så kan man naturligtvis leverera standardsvaren ”bön och gudstjänst”, som jag inte kommer orda mer om här, men Jesus ger faktiskt många ledtrådar, dels i ord men också i sitt sätt att leva. Gud är kärlek, och således upptäcker man Gud i kärlek: i medkänsla, barmhärtighet, vänskap, storsinthet och generositet. Dessa dygder är mänskliga manifestationer, inte av Guds vilja utan av Guds väsen. De säger inte vad Gud vill, utan vad Gud är. Gud är Liv; för Jesus levde. Han var inte en sträng asket som disciplinerade sitt liv till obefintlighet, som förvägrade sig livets goda. Det finns tendenser i kristenheten, också i de heliga skrifterna, att tvätta bort det mänskliga från Jesus för att göra honom mer änglalikt perfekt, men det finns små ledtrådar som pekar åt motsatt håll. Jesus anklagas tex på ett ställe för att vara en ”frossare och drinkare”. Med andra ord tyckte några att han åt för mycket och drack för mycket vin. Han uppskattade uppenbarligen de njutningar som mat och dryck kan ge, och såg inget fel i det. Det är mänskligt att äta och dricka. Man blir förstås sjuk om man går till överdrift. Paulus skriver, i den rätta andan, till Timoteus: Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse. Medvetenhet om vad man gör alltså; det är det viktiga – inte om man ”får” eller ”inte får”, utan medvetenhet om vad man gör.
Nu ska jag säga något som kanske låter märkligt, men man kan faktiskt finna Gud i en god ost. En frossare kan det inte, för det han finner i den goda osten är något som befäster synden. Men den som i tacksägelse avnjuter en god ost som belöning för ett hårt arbete, en ansträngande dag, eller bara för att det smakar gott, finner i detta en del av den goda skapelsen. I Guds värld kan säd bli öl, druvor vin och av kakao och socker kan man göra god choklad. Av mjölk gör man god ost. I den värld som skapelseberättelsen tala om som ”mycket god” är Gud närvarande i allt; således kan man finna Gud i en ost, i en kopp kaffe, i ett gott samtal, i ett träd, i ett samlag eller till och med i det sorgliga faktum att människor vi älskar dör; för sorg och saknad är ett utryck för liv, för att livet och de som lever det betyder något. Vi smakar skapelsen, och den är fylld av Guds härlighet. Vi upptäcker inte Gud i världen omkring oss genom att titta på den, utan genom att leva i den. Religion är inte något man ska pyssla med istället för att leva, det är att leva – medveten om det.

Inga kommentarer: