05 september 2006

Radioandakt: Lidandet och verkligheten

Martin Fagerudd:
Morgonandakt 5.9.2006 kl. 8:53 i Radio Vega
Lidandet och verkligheten
Livet är så komplicerat att det är svårt att spåra vems vilja sker och när. För det mesta trevar vi oss framåt. Särskilt i stunder av smärta och sorg ställer vi ofta frågan ”varför”. Den handlar ytterst om meningen: Vad är meningen med mitt liv, mina prövningar och mina lidanden? Jag har märkt att det under historiens gång funnits många olika förhållningssätt till lidandet och att vårt förhållande till lidandet i grunden handlar om hur vi ser på verkligheten.
Världen är full av lidande och det är ingen nyhet. Varför sägs då Gud använda sig av lidandet för att förklara vad han vill oss? Är inte lidandet något vi snarare borde undvika för egen del och förhindra för andras del, så att livet känns meningsfullt?
Eftersom människans lidande tankemässigt förenas med Jesu person utgår vi ifrån honom. Grundsynen på lidandet hos Jesu tids människor är lätt att upptäcka i NT. Den grundar sig på att Gud skapat verkligheten och följaktligen är den hans helt och hållet. Den som lider förtjänar det, eftersom syndaren får sitt straff. Det har följden att man tänker att goda människor går det väl och onda människor dåligt. Med tron som grund kan man därför ta avstånd från sin lidande medmänniska.
Visst kan man spåra samma tänkesätt också i vår tids uttryck som: de har själv försorsakat sig sitt elände, de må själva klara upp det. Detta förhållande till lidandet har grundsynen att människan kontrollerar sitt liv. Att kontrollera sitt liv är att befria sig från lidandet och medlidandet. Det ger förstås en unik möjlighet att undvika hela temat, tills förstås den krassa verkligheten också når en själv.
Jesus har alltid medlidande med sina lidande medmänniskor. Han frågar aldrig efter orsaken till deras lidande. Han gör inte heller skillnad mellan det som är självförvållat eller har sin orsak i omständigheterna. I vilket fall som helst får en sådan människa ändå sin dom av alla andra. Liknelsen om den barmhärtige samariern är ett gott och illustrativt exempel på hur Jesus själv tänker och hur han vill att hans medmänniskor skall tänka. Men också hur de skall känna och göra.
Vi vet att livet inte kan kontrolleras. Därför kan inte tron heller vara ett medel med vilket vi försöker kontrollera livet för att skilja oss från onda människor. Visst vill tron hjälpa oss att tänka och handla rätt, men den vill också vägleda oss i att känna rätt. Tron sätter oss framför allt i kontakt med Gud, som egentligen är den som ger oss tro, för att vi skall kunna ha kontakt med honom. Tron är motivet för allt gott vi kan göra.
Lidandet påminner om människans sårbarhet och om den nyckfulla verkligheten. Den påpekar att medmänniskan både tänker och känner. Att förneka det är att göra sig känslolös framför allt för sina medmänniskor. Vi önskar ju att våra medmänniskor skall ha medlidande med oss när den hårda verkligheten överraskar oss.
Lidandet inte bara påminner om verkligheten utan det öppnar verkligheten helt och hållet för oss. Lidandet hjälper oss att se livet sådant det verkligen är, att människor känner och tänker. Bakom varje sådan som känner och tänker är en person, en människa. I varje människa möter vi en person som vill bli känd som sig själv. Genom denna tillvaro, genom allt vi erfar och upplever, uppmanas också vi att känna igen vår skapare som den han verkligen är, som vår skapare och befriare.
Därför är Jesu lidande inte bara är medlidande, utan ett lidande som sker för oss. Och sist i Jesu uppståndelse visar Gud vad han vill göra: svepa bort allt det onda som skapar lidande och förstör verkligheten, för att skapelsen skall vara sådan som han menat ända sen begynnelsen: godhet, kärlek, klarhet och ljus. Det blir verklighet först i Guds rike. Vi kommer på det klara med verkligheten med hjälp av Gud och håller oss till honom som förklarat den för oss. Amen.
Psalm 272 ”Så älskade Gud världen all”

Inga kommentarer: