05 september 2006

Radioandakt: Människovärdet

Martin Fagerudd:
Aftonandakt 5.9.2006 kl. 19:20 i Radio Vega
Människovärdet
Lönar det sig att bota sådana som samhället inte har nytta av? Det är ju ett slösande med resurser, arbete och pengar. Vårt samhälle är effektivt och sparar där det är möjligt. Visst drabbar det dem som går i skola, de sjuka och de gamla, men utbildning, hälsovård och allt som höjer människans livskvalitet förbrukar ju resurser och ger ingen omedelbar nytta. Hälsan är visserligen ingen självklarhet och inte heller arbetet. Människan förväntas vara tacksam och lätt anpassa sig till förändringar som bara ställs inför henne som fakta. Därför är självständigt tänkande inte heller på modet. Vad säger det här om vår tids syn på människan och om människovärdet?
Jag vill betrakta fenomenet med hjälp av NT. Det nämns ofta att Jesus botar sjuka. Att verksamheten nämns betyder att den avviker väldigt mycket från det som den tiden är normalt. De sjukas antal i Israel på NT:lig tid uppskattas på basen av olika undersökningar utgöra ca 40 %.
Sjukdom isolerar människan från de viktigaste sociala sammanhangen. De sjuka kan inte skapa sig ett nätverk av vänner så som de friska kan. Att ha vänner betyder inte bara att ha någon att umgås med, utan man har också en ställning i samhället och kan få sina ärenden att framskrida. Men eftersom man ansåg att sjukdom är ett straff från Gud, så bryr man sig inte om de sjuka, de får klara sig bäst de vill.
Därför finns de sjuka på Jesu uppsökningslista liksom alla de som står utanför det normala samhället, så som kvinnor och barn, d.v.s. alla som har en mycket låg samhällelig status. Att Jesus handlar så betyder att han förverkligar Guds program som är först och främst ett rättviseprogram. Motivet till att Gud handlar så är att han skapat alla. Han vill ha gemenskap med alla, för han vet att alla behöver hans gemenskap.
En berättelse ur Apostlagärningarna åskådliggör detta mycket bra. En lam man låg vid en av portarna till Jerusalems tempel, där han tigger ihop sitt dagliga bröd. Han får inte komma innanför tempelområdet och ta del i bönen eftersom han är oren och handikappad. För att bli ren deltog man i rituella bad i reningsbassänger som fanns runt tempelområdet. Bestämmelsen om handikapp gäller först tempelprästerna, men senare hela folket. Andra Moseboken säger: "Och ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk (Ex 19:6)." Den lame tiggaren kan inte höra till Guds folk och har således varken människo-, församlings- eller Gudsgemenskap. När Petrus botar den lame är han ren och fri att följa apostlarna dit in för att ta del i församlingens bön. Han inte bara ber utan "han gick omkring och han hoppade och prisade Gud". Den botades sociala och andliga liv upprättas med en gång, för att inte tala om att hans livskvalitet nådde oanade höjder.
Om vi frågar ”lönar det sig att bota sådana som vi inte har nytta av?”, då menar vi att vi sätter nyttan framför allt. När vi inte mera är nyttiga förlorar vi vårt människovärde. Då respekterar vi inte heller allas liv. Nyttodimensionen följer annars metoden ”ändamålet helgar medlen”. Den metoden följer också lögnen.
Men människovärdet kan inte kopplas till nyttodimensionen utan till Gud som skapat oss alla. Om vi menar att vi respekterar människovärdet då är inte frågan om nyttan med ett människoliv någonsin aktuell. Talet om nyttan med ett människoliv är inte bara diskriminerande och orättvist, utan det är helt emot Guds vilja.
Den lame botas vid templets port av aposteln Petrus. Ordet för bota har också betydelsen frälsning i grundtexten. Gud gör inte skillnad mellan botandet och frälsningen, lika litet som han gör skillnad mellan det vad kroppen behöver och vad själen behöver. Amen.
Musik: Psalm 480 – Din kärlek Jesus gräns ej vet.

1 kommentar:

Martin Fagerudd sa...

Den här radioandakten ingår som artikel i Sveriges Kristna Sjukvårdsförbunds medlemstidning Hälsning 2/2012. www.kristenivarden.se