15 oktober 2006

Predikan: 19 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Det dubbla kärleksbudet
Predikan i Lilla kyrkan (Borgå) 15.10.2006
Det är kännetecknande för kyrkans trosbekännelse att den räknar upp en mängd fakta, som påminner om centrala händelser i historien. Men händelserna är alla Guds gärningar.
Den första trosartikeln i trosbekännelsen nämner skapelsen, som är begynnelsen. Gud skapade livet och gav liv åt allt levande. Himmel och jord återspeglar hela den verklighet som Gud skapat, både den synliga och den osynliga verkligheten. Den andra trosartikeln för fram det faktum att Jesus var en verklig människa, han har fötts och levat, han har lidit och dött, men lika sant som det är, att han är Guds son och att han har uppstått från de döda. Det är tecknet som överträffar alla andra tecken Gud gjort för oss människor därför att i det tecknet har vi frälsningen.
Faktainnehållet i bekännelsen är enormt och man får också lätt den uppfattningen också av vår lutherska trostolkning och speciellt av vår undervisning att vår tro har ett innehåll som man bara kan omfatta och förstå med sin hjärna och med sitt förnuft. Det är ju förstås ett fatalt misstag, eftersom vi vet bara av mänsklig erfarenhet, att där man inte har känslorna med blir också det stiligaste bygget bara skal utan innehåll.
Jesus sammanfattar tron med ett mycket annorlunda språk än den kristna kyrkan gör med sin trosbekännelse men ändå med samma mål. Vid ett tillfälle när en skriftlärd märker hur väl Jesus svarar på olika aktuella frågor och gör bland annat sadduceérna svarslösa, de som annars förnekade uppståndelsen, ställer också den skriftlärde en viktig fråga: Vilket är det viktigaste budet?
Jesus svarar: "Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.” Jesus svarar med den judiska trosbekännelsen. I den nämner Jesus människans alla känslor, hela hennes förnuft och kraft, hela hennes varelse och väsen. Han sammanbinder allt detta med kärleken.
Den skriftlärde förstår att alla bud börjar betyda något först med det dubbla kärleksbudet. Han är den enda skriftlärda i hela NT som förstår vad Jesus menar och han är för övrigt också den enda skriftlärda i NT som håller med Jesus, så att han i sin tur säger: "Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." Han förstår av Jesu svar framför allt att tron är en relation. Det är också det som vår trosbekännelse i allra högsta grad syftar på. I en relation använder man både hjärta och förnuft. Man behöver alla sina krafter för att uppehålla den och i en uppriktig relationer sätter man sig själv helt och hållet i blöt, med hela sitt väsen, med själ och hjärta och man vill mera än allt undvika det som är oväsentligt för denna relation, allt som är onödigt och som kan förstöra relationen.
Med tanke på det som är oväsentligt för en relation har kärleken en anknytning till buden, som den skriftlärde förstår, och det innebär att vi undviker det onda. Det är också sakinnehållet i en relation, både i Guds- och människorealtionen. Men eftersom kärleken är den sammanbindande kraften i bekännelsen och är just den kraften som strävar att uppehålla relationen innebär kärleken också att man gör det goda. Därför är tro också mer än att välja bort det onda och det orätta. Det är framför allt att välja det rätta och goda.
När Jesus i sitt svar till den skriftlärde betonar kärleken så kanske framhåller han mer än något annat upplevelsen. Vi upplever varje människas närhet och närvaro, och på samma sätt upplever man Guds närvaro, ibland också konkret. Vi lever med i relationen och det betyder att på samma sätt som vi utbyter känslor, tankar, kunskap med vår medmänniska, på samma sätt sker ett utbyte mellan oss och Gud. På det här viset känns relationens verkliga värde.
Därför innefattar vi i tron alla våra känslor, hela vårt förnuft och hela vår kraft, samt hela vår varelse och vårt väsen, eftersom tro är kärlek. Det är det här som Jesus syftar på i Johannes evangelium, som är dagens evangelium, när han säger ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." Han hänvisar till sin och lärjungarnas relation utifrån det han har gjort. Och i bakgrunden kan vi höra det dubbla kärleksbudet, som har fått en alldeles unik ställning i vår tro på grund av Jesu sätt att leva och arbeta. Det visar att kärleken är det viktigaste.
Det här leder till det som berättar för oss om grunden för vår relation till Gud. Vår relation till Gud kännetecknas framför allt av kärleken. Han har först älskat oss och det uttrycker evangeliet, som bevisar Guds kärlek till människan. Guds kärlek till människan kan annars lätt uppfattas, genom det som Gud gjort för oss i Jesus. Han visar också hur kärleken överskrider alla gränser. Guds kärlek i Jesus är frälsning och därför är kärleken är störst. Eftersom Guds kärlek är frälsning är det just det vi behöver varje dag. Vår erfarenhet av Guds kärlek får vi låta varje dag bli en bekännelse, som omfattar alla våra känslor, hela vårt förstånd, hela vår kraft som vi får rikta till Gud och vår nästa. Gud vet att vi brister i mycket men därför finns hans frälsning här och nu. Amen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

MEN vilken BRA sida!!! Tänk att jag hittade hit idag!!! :-)

Kalle af sa...

Välkommen på nytt!