22 oktober 2006

Predikan: 19 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Trons kraft
Predikan 22/10-06 (i Finland 20 s. e. pingst)
1 Mos 6:13-22, Heb 11:1-7, Mark 12:41-44
Den söndag som vi firar idag har rubriken ”Trons kraft” i evangelieboken, och vi har fått lyssna till en del av historien om Noaks Ark, en predikan om tro ur Hebreerbrevet och Jesus ord om änkan som lämnar slantar i tempelkistan. Tanken är väl antagligen att vi ska se en röd tråd genom dem. Stryker man alla sagoinslag om att det regnar i fyrtio dagar och fyrtio nätter, att hela jorden blir täckt av vatten, att Noa lyckas proppa in ett par av alla jordens djur på sin stora båt, osv, så har man ändå kvar det som väl är berättelsens sensmoral, nämligen att Noa tror på Gud när Gud varnar honom, gör som Gud säger och följaktligen överlever den stora katastrofen. Hebreerbrevets okände författare argumenterar med hjälp av exempel ur Gamla testamentet, och utifrån ett antal olika betydelser av ordet tro för att det, enkelt uttryckt, är nödvändigt att tro: tro att Gud finns, att Gud har skapat världen, att Gud ger liv, att Gud går nåd. Och så till sist den fattiga änkan i evangelieberättelserna: hon lägger ner två usla kopparslantar i templets stora kista och så säger Jesus att hon gav mer än alla andra, för hon gav allt hon hade, medan de andra gav av överflödet. Och har vi då evangeliebokens tema i huvudet så är väl tanken att vi ska se det ungefär så här:
Tro är att ge allt man har. Kvinnan gav i tro allt hon hade. Alltså hade kvinnan stark tro. Tro är bra. Alltså ska vi ge allt vi har.
Och eftersom det handlar om pengar, så är det inte så svårt att förstå varför det här lilla stycket är ett av de allra populäraste att hänvisa till när präster, pastorer, tv-evangelister och världsturnerade självutnämnda apostlar håller kollekttal och manar folk att frikostigt öppna plånböckerna. Se på kvinnan; hon gav allt, trots att hon var fattig. Visa nu att du är en god kristen, gör som Jesus säger – gör som hon: slanta på. Skänk, ge, bidra och donera.
Det är bara det, att det är inte alls det som evangelietexten handlar om. Inte alls. Kvinnan framställs inte som ett föredöme av Jesus om man läser texten i sitt sammanhang. Vilket är detta sammanhang? Jo, slår vi upp Markus 12:41-44 så är det i våra biblar ett avgränsat stycke under rubriken ”Änkans gåva”, med tydlig marginal till stycket ”Varning för de skriftlärda” ovanför och nästa kapitel, nr 13, med rubriken ”Templets förestående fall” efter. Själva layouten i våra biblar får oss alltså att tro att den här berättelsen står för sig själv. Det gör den inte. Glöm bort de där rubrikerna: när Markus skrev sitt evangelium hade han inga rubriker. Han hade inga styckesindelningar heller, utan bara en lång text. Läser man kapitlet noga ser man att ”änkans gåva” ingår som en del i ett längre sammanhang som börjar med ”Då Jesus undervisade i templet frågade han…”
Jesus börjar med en hård attack mot de skriftlärda. De skriftlärda var inte präster, utan en slags teologiska jurister, ungefär som muslimska imamer idag. De kunde skrifterna och de uttalade sig auktoritativt om hur de skulle tolkas och tillämpas. Jesus säger om dem att ”de vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i Synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.”
Sedan sätter sig Jesus mitt för tempelkistan där folk kommer och skänker pengar och den fattiga änkan allt hon har. Sedan säger Jesus att hon gav allt. Sedan går han ut ur templet och säger: ”Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt ska brytas ner”.
Hänger ni med? Poängen är inte att den fattiga änkan ses som ett föredöme. Tvärtom. Jesus pekar på henne som ett offer för ett korrupt och människofientligt system, där de skriftlärde solar sig i glansen från sitt ämbete och berikar sig på det och där templet suger de sista, små slantarna från fattigt folk. Det står ingenting om kvinnans sinnestämning eller tro. Hon kanske var mycket from, det vet vi inte. Hon kanske kände att hon gjorde något bra, och hoppades att få hjälp av Gud i sin fattigdom efter att ha gett bort allt hon ägde, det vet vi inte. Det vi vet, om vi orkar läsa textavsnittet i sitt sammanhang, är att Jesus inte lyfter fram den fattiga änkan som en förebild, utan som ett exempel på hur människor kan få lida under ett förtryckande religiöst system.
Jag har predikat över det här ämnet förut och på ett ställe jag gjorde det blev några förbannade på mig och sade att nu skulle ju folk uppfatta det här som att man kan strunta i att lägga kollekt, och så skulle väl inte en präst säga, i synnerhet inte på dagen då kollekten togs upp till vad-det-nu-var som var otroligt viktigt.
Och det är precis det jag säger. Man kan strunta i kollekten. I samma ögonblick som du börjar uppfatta det som ett krav, uttalat eller outtalat, ett måste att skänka så upphör din handling att vara solidarisk och givmild och har istället blivit en avgift som du betalar för att känna att du passar in i systemet. Jesus tycks inte ha varit speciellt imponerad av ”kollekter” och tiondegivande, sådant som upptar mycket plats i kristna församlingars verklighet och i vår kyrka motsvaras av kyrkoavgiften, den gamla kyrkoskatten snarare än av de pengar som vi samlar in i högmässan. Det behövs naturligtvis avgifter för att hålla den här församlingen igång. Huset måste underhållas och värmas upp, personal måste avlönas. Det är inte ens gratis att fira gudstjänst, ifall någon trodde det – det är bara det att kostnaden betalas från avgifterna, inte i form av ett inträde. Men kostar gör de. Men samtidigt finns det en viktig skillnad mellan vår ”avgift” eller ”skatt” och den situation som beskriv i ”Änkans gåva”.
Kyrkoavgiften är en procentuell del av inkomsten. Ingen inkomst – ingen avgift. Låg inkomst – låg avgift. Hög inkomst – hög avgift. Det är ett rättvist system. Den som har mycket, kan betala mycket, inte som i ”Änkans gåva” där hon som har minst betalar proportionellt mest.
Om den här texten ska handla om ”trons kraft” så är tro i sådana fall förmågan att genomskåda korrupta system. Tro som modet att granska och kritisera sådant som inte ”får” kritiseras. Jesus kritik mot de skriftlärde och mot templet var troligtvis det som fick honom avrättad. Prästerna var mäktiga politiker på den tiden, i det landet, och uppskattade inte att få sin maktbas krossad av Jesus retorik. Även idag finns det saker man inte får kritisera, ”heliga kor” kallar vi dem ibland för, inom kyrkan, inom hela samhället, i rikspolitiken, i skolan, på dagis, på arbetsplatser. Jag tror nog att åtskilliga av er känner till sådana heliga kor, saker man inte får kritisera utan att helvetet brakar lös.
Men det finns inga perfekta, fullkomliga ordningar, traditioner och regler. Allt måste vara tillåtet att genomlysa, och om det inte håller måttet måste det kritiseras. Det är trons profetiska uppdrag: att tala och verka för sanning och rätt. En människa är inte starkt troende för att hon eller han kan många psalmer utantill, läser Bibeln varje dag och bär ett fett guldkors om halsen. Inte heller är det ett utslag av stark tro om någon känner till den subtila skillnaden mellan de grekiska begreppen ousia och hypostasis i kontrast mot de latinska substans och personae i treenighetsläran. Men det är ett utslag av stark tro när någon modigt och rättrådigt står upp för andra som blir förtryckta, överkörda och trakasserade, utnyttjade och lurade. Tro i denna mening är mod och empati i kombination: jag känner med den som lider, och även om jag är rädd, kämpar jag för den människans skull mot det som orsakar lidandet.

Inga kommentarer: