03 december 2006

Predikan: 1 söndagen i advent

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan i Skogås
2:a årgångens läsningar
Evangeliet berättar om Jesus triumferande intåg i Jerusalem. Han rider in i Den Heliga Staden under folkmassornas sång och jubel. De hyllar honom som "han som kommer i Herres namn" och de ropar "Hosianna! Davids son! Välsignad är han!"
De tar emot Jesus som en kung. Folk var uppvuxna med de gamla berättelserna, profetorden och traditionerna - de hade inga Biblar, men vi kan ändå säga att de var "bibelsprängda": för de levde i "den heliga historien". Och eftersom förväntningarna på Jesus berusat folk med hopp, glädje och framtidstro, hyllade de honom som den segerrike men ödmjuke konungen som Sakarja många hundra år tidigare profeterat om.
När vi firar 1:a advent, eller Palmsöndagen - där berättelsen om Jesus triumftåg också berättas - med glada, pompösa och lite svultiga adventspsalmer, så är det som att vi sällar oss till den här skaran av tillbedjare. Vi ropar också Hosianna, och kanske väntar vi också på "den segerrike konungen" som ska ställa allt till rätta och befria oss från det som håller oss fångna, även om vi inte lider under ockupationsförtryck, som judarna gjorde på Jesu tid. Våra bojor är smidda av annan ondska, inte desto mindre vill vi befrias från dem.
Men - här gör vi klokt i att stanna upp och fundera över vad vi egentligen håller på med, för det skedde i Jerusalem för två tusen år sedan var nämligen inte alls vad folk förväntade sig. De tog emot Jesus som kung, hyllade honom som Guds Messias, som den av Gud utvalde som skulle krossa förtrycket och driva bort fienden. Men det gjorde han inte. Även om evangelierna ger lite spretiga besked om vad som hände efter intåget är en sak i alla fall klar: Jesus härjade runt i templet och ställde till en förfärlig oreda när han drev ut penningväxlare och försäljare, men han utropade sig inte till kung. Istället gick han under jorden och uppenbarade sig inte i offentlighetens ljus igen förrän på sin avrättning. Och sedan dog han. Slut på messiasdrömmen.
På något sätt är det väldigt symboliskt. Vi blir lätt attraherade av "Den starke mannen", problemlösaren, han som inte bara pratar utan också handlar och som lovar att "fixa" allt. Alla diktatorer och alla tyranniska ideologier flörtar med vår fallenhet att överlåta ansvaret för våra egna liv i Den starkes händer. Hitler lovade fixa tyskland, bara folk gjorde som han sade: och det överlät ansvaret åt Naziregimen och helvetet bröt loss över jorden i andra världskrigets fasansfulla lidanden. Stalin avancerade från enkel student på ett prästseminarium till att bli en sekulär gud i Marxist-Leninitisk religion, och han var stark. Folk dyrkade honom, överlät makten och ansvaret i hans och partiets händer och miljoner dog i Gulag, i svält efter jordbruksreformer, i politiska utrensningar och misslyckade projekt. Även i vårt demokratiska land utövar "Den starke mannen" en lockelse - rösta på honom, det kan i jämlikhetens namn vara en kvinna också, men oftast är det en han: Rösta på honom, så tar han hand om hela skiten och så kommer paradiset. Och gör det inte det, glömmer vi bort honom och röstar fram en ny stark man. Detta var inte en kommentar till höstens valrörelse, det var en allmän reflektion över ett mönster jag tycker mig kunna se i hela det gångna århundradet: statens och myndigheternas kontroll har blivit allt starkare - och vi applåderar det!
Det är väldigt symboliskt att Jesus går och frivilligt försätter sig i en sådan situation att han kan gripas och avrättas. Han visar med all önskvärd tydlighet att han inte är en kung. Han är ingen härskare. Han är inte den starke mannen som ska "fixa" problemen med makt, tvång och våld, han tänker inte "befria" folket på det sätt de förväntar sig. I praktiken säger Jesus, genom sina handlingar, att folket gruvligt tog miste om vem han var och vem Gud är - den Gud och den befrielse de hoppades på var inte grundad i verkligheten.
Till oss i dag innebär det ett lite saltare och strävare budskap än vad vi kanske förväntat oss: Gud kommer inte fixa våra problem. Gud kommer inte "ta hand om skiten" åt oss, inte på det sätt vi tror. Förväntar vi oss en sådan Gud, en uppförstorad variant av den starke mannen, kommer vi börja tillbe en gud som inte finns, och bli gruvligt besvikna när denna gud - precis som alla de starka männen - slutligen visar sig vara en tyrann och inte en befriare.
Gud är helt enkelt inte en yttre makt som griper in och fixar saker. Gud kliver inte ner ur himlen och stoppar krig, gör slut på svält, hejdar epidemier, krossar tyrannier. Bibeln säger att Gud gör det, men det händer ju aldrig. Det som emellertid händer är att människor gör det. Människor startar krig, men det är också människor som skapar fred. Det är folk, sådana som vi, som skapar de sociala orättvisor som leder till svält i ett land som drabbas av missväxt, men det är också vi som kan skapa social rättvisa. Värt att notera är att Indien, ett land som ofta drabbades av svält en gång i tiden, aldrig upplevt en hungersnöd sedan landet blev en demokrati. Det är människor som kastar ner tyranner från deras troner, precis som det är människor som ser till att tyrannerna en gång hamnat där. Gud är inte en yttre, utan en inre makt, Guds rike finns inom oss - där barmhärtighet, kärlek och medmänsklighet får härska, där är Gud kung, och inte alls som en envåldshärskare eller som tyrann eller som "Den starke mannen". Själva kungsordet blir i Gudsspråket ett skämt, en slags anti-symbol, precis som korset är en anti-symbol: det är ju ett avrättningsredskap, men för oss är det en livssymbol eftersom Jesus gick in i livet när han valde döden hellre än att vika från den väg han valt. Om Gud är kung, så är han det inte på det sätt någon verklig kung någonsin varit - jag talar nu inte om maktlösa "ceremoni"-kungar av modern modell, utan om riktiga monarker med svärdet i ena handen och spiran i den andra.
Om våra hjärtan, våra liv, är Den Heliga Staden - så är det alltså inte den starke mannen som ska dra in och som vi ska hylla. Jesus är inte den starke mannen. Han är istället den Nya Människan, den sanna människan. Han krossar inga fiender och lägger inga länder öde för att befria "de sina" - men det han kan göra, om vi tar honom till oss, är att öppna våra hjärtan för Guds närvaro - en närvaro som redan finns i oss, men som vi behöver bli medvetna om, som vi måste bejaka, som vi måste låta ta plats. Det som händer då, dvs när vi tror, är att vi befrias från de bojor och bördor som håller oss nertryckta och handlingsförlamade, så att den gudagivna kraft vi redan bär inom oss kan verka. Vi får kraft att ta itu med oss själva.
Den yttre maktens Gud har aldrig gripit in och trollat bort någons alkoholism eller annat drogmissbruk. Däremot har den inre maktens Gud hjälpt många att inse sina begränsningar, komma till insikt om att de faktiskt inte vill leva i drogernas fångenskap och på ett märkligt sätt - i erkännandet av den personliga svagheten och insikten om att de faktiskt, desperat vill leva - funnit styrkan i att lägga om kurs i livet. De har valt livet framför missbrukets halvliv.
Starke-mannen-Guden har aldrig gripit in och med mäktig magi gjort en hatisk människa kärleksfull. Däremot har många hatiska människor, efter att ha mött verklig kärlek av samma slag som den korsfäste och lidande guden visar - den kärlek som inte har baktankar eller frågar efter lön, insett hur fattigt och uselt ett hatiskt liv är, hur tomt det är. Och där har man funnit den märkliga orken att börja om och leva på ett helt annat sätt: öppet och livsbejakande. En sådan människa väljer livet framför halvlivet; har gjort ett val så som Jesus valde. Det är i valet, i den personliga mognaden, uppgörelsen med sig själv och den frukt som spirar ur detta som Guds rike blir synligt. Det börjar i oss, det växer omkring oss.
Vi kan - man skulle rent av kunna säga att vi ska - hylla Jesus som konung och herre: men bara om vi inte förstår detta på ett gammaldags, maktpolitiskt sätt utan snarare som en motsymbol mot just detta. Jesus är inte den starke mannen som fixar våra problem och Guds rike kommer inte som makten som reder upp allt: Jesus förkroppsligar Gud i mänsklighet, för där barmhärtighet och kärlek är, där bor Gud. Och Guds rike är inte en teokrati, som Jehovas vittnen försöker övertyga mig om i de små förglada pamfletterna som de genom åren tryckt ner i min brevlåda. Nej, Guds rike är rättvisa och fred, och glädje i den helige Ande - glädje i livets vind som blåser genom världen. Riket kommer inte sen, på domedagen - det är här redan nu. Om vi väljer att låta det bli synligt, finns det mitt ibland oss redan nu.

Inga kommentarer: