17 december 2006

Predikan: 3 söndagen i advent

Jonatan Mattsson:
Predikan 3:e Advent,
17/12 -2006, 2:a årgången
Det jag fastnat för i dagens evangelietext är den senare delen, den där Jesus klagar på hur ingen någonsin tycks nöjd.
Johannes döparen var en asket – en man som försakade livets goda, sade nej till god mat och dryck och levde ett hårt liv i öknen för Guds skull. Då var det fel på honom. ”Han är besatt” sade folk, idag skulle vi väl säga ”Han är knäpp!” Jesus sade inte nej till mat och dryck och livets goda – vi har t.ex. de underbara berättelserna om bröllopet i Kana och historien med kvinnan som smörjer hans fötter med olja som goda exempel på det. Då var inte det bra heller. ”Se vilken frossare och drinkare!” Uppenbarligen tyckte inte gnällspikarna att Jesus var tillräckligt religiös. Han tycks inte ha legat sömnlös över det problemet.
Så har vi Jesus märkliga avslutning: Vishetens gärningar har gett visheten rätt, säger han. Då måste vi förstås fråga oss ”vilken vishet då? Vad är det han talar om?”
I ett antal av gamla testamentets texter, och i många andra gamla skrifter utanför Bibelns kanon, talas om Guds vishet, hebreiskans chokmah, grekiskans Sophia, som ett en slags ängel, en ”personifikation” av Gud eller rent av som en feminin aspekt av gudomen.
Innanför Bibelns pärmar kan man i ordspråksboken läsa i det åttonde kapitlet hur visheten talar om sig själv och i 32-36 versen säger hon:
Hör på mig, mina barn. Lyckliga de som följer min väg!
Lyssna till mina förmaningar och bli visa, förkasta dem inte.
… Ty den som finner mig finner livet och vinner Herrens välbehag.
Men den som försmår mig, skadar sig själv, de som hatar mig älskar döden.
Att finna visheten är att finna livet, finna lyckan, medan förkastandet av visheten är att skada sig själv och välja döden framför livet.
Jag gissar att Jesus menade ungefär så här: Hans väg, det vill säga – det sätt att leva som han visar på i ord och gärning – det är Guds vishets väg, den leder till lycka och Herrens välbehag. Den leder till liv.
En annan av de bibelböcker som räknas till ”vishetslitteraturen” är Quehelet, predikaren – en samling betraktelser över livets förgänglighet och vad en klok man egentligen bör pyssla med. I all sin dysterhet är det en mycket mänsklig bok – och livsbejakande. I sitt nionde kapitel säger predikaren:
Ät ditt bröd med glädje
och drick ditt vin med glatt hjärta —
Gud har redan sagt ja till vad du gör.
Klä dig alltid i vitt,
låt oljan flöda över ditt huvud.
Njut livet med den kvinna du älskar,
alla dagar i ditt flyktiga liv,
det som Gud har gett dig under solen,
ditt flyktiga liv.

Det är din lott i livet,
ditt mödosamma liv under solen.
Allt vad du kan göra skall du göra med kraft,
ty i dödsriket, dit du går,
finns varken handling eller mening,
vetande eller vishet.

I allt väsentligt en carpe diem-filosofi. Ingen, inte ens Gud, kommer belöna dig för att du skjuter upp livet till en annan dag, ingen, inte Gud heller, kommer belöna dig om du inte tar emot det goda som bjuds dig. Ät, drick, var glad, ha det skönt, älska och ha kul – för i morgon är du död. Jag tror inte det är en tillfällighet att Shir Shirajim, Sångernas sång, på svenska Höga Visan, följer direkt på predikaren – den avfärdas ibland som en ”poetisk skrift” men inskjuten mellan predikaren och profeten Jesaja är det förstås tänkt att vi ska läsa den som en vishetsskrift. Pryda och oerhört generade teologer har ofta försökt förklara den som en symbolisk skrift som handlar om hur Gud älskar sin kyrka. Må det? Det är en kärleksdikt – och mycket fysisk sådan. Man behöver inte vara en utstuderad snuskhummer för att finna sexuella anspelningar i det mesta i Höga visan.
När Jesus säger ”Vishetens gärningar har gett visheten rätt” är det förstås allt detta han tänker på – hans sätt att leva är inte asketiskt, utan livsbejakande, den vise lever i tacksamhet för det man kan få under de korta dagar vi har under solen.
För många, många människor är religion framförallt en uppsättning regler och trossatser. Vad är det man får och inte får göra, vad är det man måste tro, vilka regler gäller? Jag minns mycket väl hur vi i en bönegrupp som jag var en del av under min studietid, på fullt allvar diskuterade först om kristna får dricka öl. Jag har också tvingats genomlida möten i kristna ungdomsgrupper, där folk har drabbat samman över frågor om det är – inte bara om det är lämpligt eller olämpligt - utan om det är tillåtet för en kristen att låta sin pojk- eller flickvän sova över innan de är gifta. Underförstått: Det kan ju nämligen leda till sex, och sådant går ju inte för sig… Åtminstone ska man inte erkänna att det finns…
Ett ämne som just nu diskuteras – inte särskilt intensivt, men med viss passion – i olika forum inom svenska kyrkan, är huruvida man får gå i nattvarden innan man är döpt. Regelverket – kyrkoordningen - säger nej. Att den diskussionen förs är givetvis nödvändigt, men egentligen helt befängt. Så här får nog inte en präst säga – men ärligt talat: Gud bryr sig inte det minsta om kyrkoordningen.
Vad är det Jesus gör, när han vandrar runt och förkunnar Guds rike, när han helar de sjuka, när han låter människor stiga in från utanförskap in i en ny gemenskap, när han bjuder in de som andra stämplat som ”syndare” till sitt eget bord? Vad är det Jesus gör när han säger att sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten, när han förklarar att det inte finns ”oren” och ”ren” föda utan att det är det som kommer ut ur munnen, de ord vi talar, som borde bekymra oss? Vad är det Jesus gör, när han underminerar templets auktoritet genom att tala om det som ett hus som ska rivas ner men om han själv ska resa upp på tre dagar? – Jo, även om han säger att inte en prick i lagen ska förgå, så är att hela detta sätt att tänka, med regler och krav, stränga bud om vad man får och inte får göra, ingenting som för människor till Gud. Det han gör är att bjuda in människor i ett sammanhang där de kan växa, där det finns plats för olikheter, där den som inte ”passar in” är lika välkommen som den välanpassade, där det inte spelar någon roll om man är från enkel eller förnäm bakgrund, om man är fattig eller rik, infödd eller invandrad, man eller kvinna, om man är ett barn eller vuxen människa. Det som drev denna första samling, detta nya gudsfolk, var inte lagar och regler, utan kärlek och omsorg. I en gemenskap där kärlek och omtanke är honnörsord, kommer vad man bör eller inte bör göra att ge sig av sig självt – man kan behöva diskutera saker – men något behov av ett regelverk hugget i sten, oföränderligt och evigt giltigt, finns inte.
Vill vi bli bättre kristna, går vägen därför inte över att försöka disciplinera sig själv till att ”följa reglerna” bättre – utan består i att reflektera och begrunda de möjligheter vi har, och i möjligaste mån försöka tänka, tala och handla på ett sätt som expanderar vårt eget och andras liv, som befrämjar glädje, kunskap, hälsa, som befriar från olycka, okunskap, ohälsa… Gör vi det, söker vi gå Guds vishets väg, den väg som Jesus själv gick.

Inga kommentarer: