25 december 2006

Predikan: Juldagen

Jonatan Mattsson:
Predikan i Tacksägelsekyrkan i Trångsund
och Mariakyrkan i Skogås 25.12.2006
Andra årgångens läsningar
Vi firar Kristi Födelses fest – jul. På många sätt har denna högtid kommit att utkonkurrera påsken som kristenhetens viktigaste. Åtminstone är det, på de allra flesta håll, betydligt fler av oss som samlas i kyrkorna under julen än påsken och julens sånger är välkända på ett sätt som påskpsalmerna bara kan drömma om.
Det är egentligen lite lustigt att det blivit så, för den första kristna församlingen firade inte jul. De äldsta kristna skrifterna, aposteln Paulus brev, säger inte ett ord om Jesu födelse utöver att han ”är född av kvinna”. Det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, börjar när Jesus är vuxen. Och från andra källor vet vi att julfirandet kom sent, i slutet av 300-talet. Då blev kristendomen statsreligion i romarriket och en radda hedniska högtider fick antagligen avskaffas eller ges ett nytt, kristet innehåll. Det var då som Den obesegrade solens dag ersattes av Kristi födelses fest – när på året Jesus föddes har vi faktiskt inte en susning om, men att fira honom som är världens ljus på den obesegrade solens dag är ju symboliskt passande.
Långt innan julfirande kom igång, fanns förstås födelseberättelserna hos Matteus och Lukas. När man säger julevangeliet tänker många just på Lukas: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning…” osv.
Om jag får agera djävulens advokat här, måste jag säga att det inte är svårt att misskreditera födelseberättelserna. De är uppenbara myter. Evangelisterna Matteus och Lukas berättar två mycket olika historier, fyllda med fantastiska ting. Matteus, den äldre berättelsen, minst tio år äldre än Lukas, har ”österländska stjärntydare”, de vise männen, som följer en stjärna till dess de kommer till det hus i Betlehem där Josef och Maria bor – inget stall eller någon krubba här inte - och sedan flyr familjen till Egypten för att undkomma den ondsinte kung Herodes, som ställer till med mordorgie på de menlösa barnen i Betlehem. Nu vet vi ju alla att stjärnor inte flyttar sig på det sättet, och de pekar definitivt inte ut enskilda hus. Och det finns inga historiska källor, utöver denna här korta notisen i Matteus, som tyder på att Herodes någonsin utförde någon massaker på småbarn. Det här är alltså Herodes den store, som dog år fyra f.kr.
Enligt Lukas föddes Jesus under Augustus stora skattskrivning, när Qurinius var ståthållare i Syrien. Den skattskrivningen ägde rum år 6:e kr, och då hade Herodes alltså varit död i tio år, vilket leder till motsägelse mot Matteusevangeliets uppgifter. Dessutom kunde man inte skattskriva sig i en annan stad än den man bodde i, som Josef gör i berättelsen. Att Josef skulle ha släpat sin höggravida hustru från Nasaret till Betlehem är knappast troligt. Lukas byter helt ogenerat ut de vise männen mot några enkla herdar och en häftig änglakör och stryker det där med flykten till Egypten helt och hållet.
Det är helt enkelt mycket som inte går ihop… Så vad gör vi? Jag tror inte vi kan låtsas som att det inte finns problem, som att det bara är att ”läsa som det står”. Jag tror inte vi kan ”tro” på julevangeliet på ett bokstavligt sätt. Men vad ska vi då göra av dem?
Matteus och Lukas skrev som de gjorde därför att de kämpade med att i ord – med de verktyg som deras språk, deras religiösa föreställningsvärld, deras världsbild gav dem – försöka förklara för sig själva, för de församlingar som lyssnade till deras berättelser, för de som kunde läsa skrifterna, vem Jesus var.
När Jesus vandrade runt på dammiga vägar i Galiléen följde Gudsriket i hans spår – ett nytt förbund mellan himmel och jord blev verklighet där han var. Människor upplevde hur deras liv fick en ny mening, hur de fick värde, hur de fick frid i mötet med honom, med hans ord, hans gärningar. I gemenskapen runt honom spelade det ingen roll om man varit kriminell, en syndare, en dålig människa tidigare - där fick man en ny chans. Där betydde släkten ingenting, rikedom eller fattigdom ingenting, kvinnorna var inte underordnade, barnen sågs som verkliga människor. Där var en människa som var sjuk eller deformerad inte betraktad som förbannad eller besatt, där fick den hungrige äta. Hans undervisning var radikal och många insåg förstås att den var dynamit – för i praktiken innebar den ett underkännande av det religiösa liv som Israel levde. Jesus gjorde ett enormt intryck på människor och förändrade deras liv för alltid. Till och med efter att han dött fortsatte han att göra det – och upplevelsen av att Gudsriket fortsatte att bryta igenom, att Jesus verkade i Gud och genom Gud, övertygade människor om att döden inte kunde hålla honom fången. Den tidiga kyrkan bars av påsktro, uppståndelsetro.
Men vem var han då, denna märkliga människa? Naturligtvis dök den tidiga kristenhetens tänkare och skrivare djupt ner i de källor de kände till, för att finna råd: bibelns böcker, med andra ord. Där fann de ord och begrepp som kunde hjälpa dem. Den heliga historien, med Moses, profeterna och kungarna gav dem ord med vilkas hjälp de försökte beskriva vem denne märklige Jesus från Nasaret var. Messias – Guds smorde – den nye kungen som skulle bringa in Guds rike i världen, var ett av dem.
När fick han detta uppdrag, när blev Jesus messias? För Paulus var det i och med uppståndelsen. Han hälsar församlingen i Rom att han predikar ”evangeliet om [Guds] son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin Andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda”. För evangelisten Markus var det Jesu dop i Jordan som var början på gudsrikets begynnelse. Men för Matteus och Lukas räckte inte det svaret – de ville visa att Guds plan omslöt hela Jesu liv, redan från moderlivet. De fantastiska historierna om jungfrufödsel, änglabesök, vise män, änglakörer, var deras försök att göra det. Evangelisten Johannes, för sin del, tog i ännu mer: för honom var Jesus en del av Guds frälsande gärning allt sedan skapelsen, han var ordet, Guds skapande makt, från evigheten innan himmel och jord ännu blivit till. Följaktligen ignorerade Johannes alla historier om ”avlad av den helige ande”, vise män och änglakörer. Han använde helt andra begrepp och koncept för at berätta om vem Jesus var.
I all sin otrolighet är Matteus och Lukas födelseberättelser, vårt julevangelium, underbara berättelser – men jag tror den tid är förbi då vi kan låtsas som att ”det var precis så där det gick till”. Samtidigt: att erkänna att julevangeliet inte är biografi, att det är fyllda med mytologi och motsägelsefullheter, det är inte att förkasta det. Matteus och Lukas uppbådade all sin skicklighet, all sin författarkonst, all sin kunskap om de gamla skrifterna för att försöka förmedla en insikt – för att deras läsare skulle inse att Gud verkade genom Jesus, uppenbarade sig i honom, i hans ord och gärningar, i hans mänskliga liv på ett sätt som saknar motstycke. I honom revs gränsen mellan människa och Gud, i honom har Gud fötts till jorden – ett sådant påstående kan inte ”förklaras” tekniskt, det måste upplevas. I vår tid måste vi, precis som evangelisterna gjorde för 2000 år sedan, försöka ge ord och uttryck åt vem Jesus är, vad det är för ”ny mänsklighet”, vad det är för Gudsliv han uppenbarar i vår värld. Vi måste bygga vidare på de gamla berättelserna och foga våra egna berättelser till dem, vara lika skickliga, kreativa och djärva som Matteus och Lukas en gång var. Men våra ord kommer vara andra, våra historier se annorlunda ut än deras.
Han skall komma ner till oss från höjden,
En soluppgång för dem som är i mörkret,
Och i dödens skugga
Och styra våra fötter in på fredens väg.
Det är det vi firar idag, och det kan inte begränsas till de ord och de former som evangelisterna använde för två tusen år sedan. Det budskapet måste ständigt finna nya uttryck, för det är inte något som är begränsat till dåtid – utan något som händer idag. Varje gång en människa finner Livet bakom livet, finner djupet, grunden och glädjen i Guds mysterium, ser livet uppenbarat och förklarat i Jesus Kristus, och sätter sitt hopp och sin tillit till den kärlek som finn däri, då föds Gud på nytt som människa.
”Vem säger ni att jag är?” frågar Jesus sina lärjungar vid ett tillfälle. ”Messias, den levande Gudens son” svarade Petrus. Evangelisterna – Markus, Matteus, Lukas och Johannes - försökte ge svar, med hjälp av sina texter. Men Jesus ställer frågan också till oss idag: ”Vem säger ni att jag är?”

Inga kommentarer: