29 juni 2006

Doptal: Frukt (svenska & franska)

Dop / Baptême 29.6.2006
pastor / pasteur Karl af Hällström
Chers amis. Kära vänner. Vi har samlats här för att inför Gud föra fram detta barn till det heliga dopet, så att hon på så sätt blir upptagen i Guds familj.
La sainte Bible nous assure que le Seigneur Dieu a créé nous autres êtres humains pour une vie en communion avec lui, et qu’il nous aime d’un amour éternel. Pourtant, nous faisons tous partie d’une humanité qui s’est tourné de l’Éternel. Mais Dieu … a tant aimé le monde qu’il a donné son Fils, son unique (Jean 3.16). Jésus Christ, l’unique Fils de Dieu, est notre Sauveur et Seigneur. Il a donné sa vie pour chacun de nous. Par cet acte, il nous a donné le droit d’appeler Dieu notre Père et d’être ses enfants. Par le baptême nous exigeons ce droit. On peut dire que par le baptême nous sommes adoptés par l’Éternel.
När vi ser ett barn framför oss får vi ofta två rätt motstridiga reaktioner. Den ena är en känsla av glädje, ömhet, kärlek, kanske ansvar. Vi gläds åt de Guds stora gåvor som barnen är. Vi vill vårda dem i ömhet och kärlek, och ta det ansvar som vi har fått av vår och deras Skapare.
Den andra reaktionen är: Vad skall det bli av detta barn? När vi ser omkring oss i världen ser vi krig och katastrofer, rashat och våld, arbetslöshet och brottslighet. Hur kan våra barn växa upp till harmoniska individer mitt i all detta? Vårt fostraransvar tynger oss.
Därför är det naturligt och sunt att överlämna barnen i Guds hand, och låta Honom, allas vår Fader, ta del i fostrarbördan.
Herren Jesus säger till sina lärjungar (Joh 15:16f): Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består. … Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.
Kristus har utvalt oss. Det är här vi kan finna svaret på frågan om vad det skall bli av detta barn. Hon skall bli en kristen; det är det hon blir i dopet. När hon har döpts, är sedan det på vårt ansvar att lära henne vad detta innebär. Speciellt vilar detta ansvar på er föräldrar och på er faddrar, men naturligtvis vill kyrkan och församlingen på olika sätt hjälpa er i er uppgift.
Par le baptême nous, les enfants de Dieu, deviendrons aussi partie de son Église. L’Église de Dieu, l’Église chrétienne, est divisée en plusieurs parties – Catholique, Orthodoxe, Protestante etc. – mais tous les enfants de Dieu, baptisés, adoptés, sauvés et en particulier aimés, font partie de l’Église universelle en tout lieu et à tout moment.
Gud har kallat oss genom det heliga dopet till att vara hans barn och Kristi bröder, och till att bära Kristi namn. Sitt eget namn får ju barnet i det ögonblick som föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet efter dopet registreras i folkbokföringen är en bisak som inte egentligen har med själva dopet att skaffa. Dopet är alltså inte någon namngivningsrit, utan vi får rätten att kalla oss ”kristna”.
Nous qui sommes baptisés sommes aussi appelés à vivre dans notre baptême. Ceci veut dire essayer de vivre une vie juste et charitable selon la volonté de Dieu, guidés et inspirés par son Esprit. Cependant, quand nous regardons notre monde, il n’est pas difficile de s’apercevoir que notre vie n’est pas toujours parfaite. C’est pourquoi vivre dans notre baptême veut aussi dire confesser nos échecs et nos péchés au Seigneur, recevoir son pardon et continuer de nouveau d’essayer de vivre selon sa volonté.
Och denna lilla flicka skall nu för första gången ta del av allt detta genom dopets sakrament. Vår bön är, att hon skall växa upp i ålder, vishet och nåd inför Guds ansikte, och att hon med Guds hjälp skall få bära frukt, frukt som består.

18 juni 2006

Doptal: Adoption (tvåspråkigt)

Dop / Kaste 18.6.2006
pastori / pastor Karl af Hällström
Kära vänner. Rakkaat ystävät. Olemme tänään kokoontuneet Jumalan kasvojen eteen tuodaksemme tämän lapsen pyhälle kasteelle, jotta hän siten tulisi osaksi Jumalan suurta perhettä.
Det finns många missuppfattningar om vad dopet innebär. En del är nedsättande, som att dopet är en namngivningsrit för kyrkans medlemmar. Detta stämmer förstås inte. Barnet får ju sitt namn i det ögonblick som föräldrarna besluter vad det skall heta. Andra överbetonar å andra sidan dopets betydelse, som om vi kunde bli frälsta enbart på basen av dopet, utan hänsyn till hur vårt liv i övrigt ser ut. Också detta är en missuppfattning.
Kasteessa Jumala adoptoi meidät, ja meistä tulee Jumalan lapsia. Tietenkin hän rakastaa meitä jo ennen kastettamme, niin kuin hän rakastaa jokaista luotua olentoaan. Kasteessa suhteemme Jumalaan kuitenkin muuttuu: hänestä tulee Isämme ja meistä hänen lapsiaan. Hän, joka on luonut hyttyset, norsut ja dinosaurukset, planeetat, tähdet ja galaksit, haluaa jokaisen meistä omaksi lapsekseen. Mikä mahtava ajatus!
Ändå vill han inte tvinga någon till något. Han har makten att tvinga var och en av oss till robotmässig lydnad av hans minsta vink – men han vill att vi skall älska honom, vår Far, och därför frivilligt göra efter hans vilja. En sak som han vill att vi skall göra är att föra våra barn till det heliga dopet, så att fler människor kan bli adopterade av honom, och han får fler att älska och ta hand om. Här handlar ni föräldrar idag helt rätt.
Det händer ändå att vi kommer bort från vårt dop, att vi glömmer vår Far och hellre vill göra allt enligt vårt eget huvud. Men fastän det bedrövar Gud, betyder det inte att han skulle sluta älska oss eller att han skulle förkasta oss fastän vi har förkastat honom. Nej, den som har kommit bort från sitt dop, den som har hoppat ut ur Guds fadersfamn, har alltid möjlighet att komma tillbaka till Gud, be om förlåtelse och vila ut vid Guds kärleksfulla hjärta.
Allt detta vill vi förmedla åt NN, då vi om en stund döper henne i den treenige Gudens namn.
Till er föräldrar vill jag säga: Stöd er dotter i hennes kristna liv, då hon härefter vill leva ut allt det som hennes dop innebär. Bed för henne, och framför allt: älska henne.
Ja teidän kummien harteilla on vastuullinen kunniatehtävä auttaa tätä tyttöä kasvamaan kristittynä, opettamalla häntä ja näyttämällä hänelle omalla esimerkillänne mitä usko on. Rukoilkaa hänen puolestaan ja hänen kanssaan. Olkaa hänen ystäviään. Jumala itse auttakoon teitä tämän vastuunne kantamisessa.

11 juni 2006

Predikan: Treenighetssöndagen

Martin Fagerudd:
Den dolde Guden (Matt. 28:16–20)
Predikan i Borgå lilla kyrka 11.6.2006
Evangeliet för denna dag brukar kallas för missionsbefallningen. Det är egentligen en kort påskberättelse, som berättar om mötet mellan Jesus och lärjungarna. I detta möte sammanfattar Jesus lärjungarnas uppgift, som också är kyrkans och församlingens uppgift, i några lättfattliga och konkreta punkter.
Den här korta påskberättelsen börjar med att berätta att de elva lärjungarna beger sig tillbaka till Galiléen och till det berg som Jesus hade befallt dem att går. Matteus är det enda evangelium som nämner att Jesus möter sina lärjungar på ett berg. Ett berg har en alldeles speciell symbolik, det är platsen för Guds uppenbarelse, när han vill möta människa ansikte mot anskikte. Men å andra sidan så har Galiléen en stark ställning hos s.g.s. alla evangelier. Både Markus och Johannes nämner att lärjungarna återvänder dit, men av olika orsaker. Markus, nämner liksom Matteus att de återvänder dit p.g.a. Jesu befallning och att han skall möta dem där.
Johannes gör det också, men av en annan orsak. De återvänder dit efter Jesu korsfästelse och eftersom de inte vet vad de skall göra, så återvänder de till sitt tidigare yrke, fiskaryrket. Men Galiléen är förknippat med många andra minnen för dem, framför allt var det där mitt i deras vardagsarbete som Jesus kallade dem. Det var där Jesus inledde sin verksamhet och de fick följa med. De såg alla under han gjorde där i Galiléen som också ända sedan profetens tider kallades för hedningarnas eller mörkrets land. Det var där de fick se ljuset lysa i mörkret, mitt ibland dem alla. Det är inte underligt att Jesus möter dem där. Och det bästa med det, han hade själv sänt bud genom kvinnorna som kom till graven för att smörja den döde, men som mötte den uppståndne och levande herren.
När de nu möter honom, sker det med ett märkligt omnämnande, som skiljer Matteus evangelium från alla andra evangelier. Det säger nämligen att de föll ned och tillbad honom men att några tvivlade. Hur kan man förstå en sådan sak, mitt i en alldeles överjordisk händelse, i mötet med den uppståndne, när allting borde vara solklart?
Att evangeliet nämner att några tvivlade återkallar i minnet en tidigare händelse som Matteus berättar, en liknande uppenbarelse- eller påskberättelse där det just var Petrus som tvivlade när de övriga lärjungarna föll ner för Jesus. Hade Petrus fortfarande tvivel? Det är märkligt men Petrus roll i slutet av Matteus evangelium är mycket anspråkslös, i motsats till det som Paulus, Lukas och Johannes berättar, där han är ett avgörande vittne för Jesu uppståndelse.
Ingen är skilt nämnd för sig när den Uppståndne visar sig för ”de elva lärjungarna”. Man kan bara konstatera att det är tyst runt Petrus. Vi kommer ju ihåg hans verkligen stora misslyckande, när han förnekande Jesus. Får han inte en ny chans eller ett ord till tröst? Jag tror att det finns åtminstone en förklaring som jag strax skall ge er.
Det är kännetecknande för Petrus att i honom möter vi lärjungens både ljusa men också mörka sidor. Petrus är ju både kyrkans grundare, men Jesus kallar honom samtidigt där för satan, djävulen, därför att Petrus i sin iver och välvillighet säger att Gud skall hindra Jesus från att möta döden. Men Petrus är också ivrig att ta på sig ledarrollen, utan att den ännu givits honom, han tar också på sig lärarrollen i kvistiga frågor som han egentligen inte förstår. Det här ger Jesus orsak att flere gånger tillrättavisa Petrus och vägleda honom mera än de andra. Och till sist, det som var allra mest prövande för honom, när han kände av den verkliga förnedringen och misslyckandet, när han förnekar Jesus som sin mästare. Inte undra på att det är tyst omkring Petrus i det sista mötet med lärjungarna här i världen. Åt dem som tvivlar, därför att de tänker att deras mästare kunde helt enkelt inte kunde dö, då menar Jesus speciellt Petrus, så säger Jesus: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.”
Men det här är inte den enda orsaken till att det är tyst kring Petrus. Uppgiften som Jesus ger dem säger också något. Det är lärjungens uppgift, att göra alla folk till lärjungar, att döpa dem och att lära dem att hålla alla de bud Jesus har gett dem.
Jesus hade genom kvinnorna som kom till graven bett dem säga åt lärjungarna, att ”Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galiléen.” Jesus kallar dem för bröder. Det för tankarna till den första berättelsen, när Jesus kallar sina lärjungar och den allra första av dem Petrus. Matteus evangelium berättar att Jesus gick in i Petrus hus och det visar hur nära relationen är mellan Jesus och Petrus och att Jesus hade omsorg om Petrus hushåll. Genom det här broder-temat berättar evangeliet om det ursprungliga förhållandet mellan Jesus och Petrus, men samtidigt berättar det att Petrus och de övriga lärjungarna är jämlika som Jesu bröder, d.v.s. som bröder i den kristna gemenskapen. Till sist visar Jesu ord också att det är han som har den den verkliga undervisningsauktoriteten.
Här kommer en viktig poäng fram som evangeliet betonar framom mycket annat och som gäller församlingen. Vi är ett samfund som består av systrar och bröder och det är egentligen Jesus som är vår lärare. Och det viktiga som Jesus betonar i sin undervisning är lärjungaskapet. Därför har ingen någon egentlig specialställning. Det tvistade ju lärjungarna ofta om. Det andra är att hålla Jesu bud. De är framför allt kärleksbudet och den gyllene regeln, vilket betyder att vi låter Guds kärlek styra oss genom Jesu kärleksbud.
Fastän vi kallar evangeliet för missionsbefallningen så handlar det snarare om undervisningen att hålla Jesu bud. Det tredje är att att gå ut i hela världen med denna uppgift genom att döpa och lära hålla buden. Evangeliet innehåller just den här undervisningen som är given åt alla lärjungar för tiden mellan Jesu jordiska liv och och världens slut. Evangeliet blir på det här viset ett sätt att leva. Liksom alla andra evangelier vill också Matteus evangelium förklara hur Jesus är närvarande fastän han är uppstånden och hos Gud. I berättelsen om Jesu födelse berättar ängeln att den nyfödde frälsaren skall heta Immanuel, det betyder Gud med oss. Evangeliet förklarar genom Jesu ord på vilket sätt Gud alltid skall vara med oss och på vilket sätt Jesus aldrig skall lämna oss, sina lärjungar. Det gör Jesus med orden: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Man säger att Gud är dold, men vi vet han inte är helt dold, utan döljer sig bakom Jesu gärningar, och hans ansikte är inte heller dolt, det kan vi se i Jesu ansikte.

04 juni 2006

Predikan: Pingstdagen

Jonatan Mattsson:
Pingstdagen
Ett återkommande drag i Nya Testamentets sätt att berätta om Jesu liv, om apostlarna och den första församlingens dramatiska tid, är att knyta an, anspela och kontrastera berättelserna mot en bakgrund i Gamla Testamentet. I dagens epistel – om Pingstundret – är kontrasten mot berättelsen om Babels torn i Första Mosebok.
Babels torn-berättelsen är en myt. Det är inte en historisk berättelse, men den lånar förstås form och detaljer från den historiska verkligheten. Shinar var ett riktigt land. Babel – eller Babylon – var en riktig stad. Och där fanns det stora templet Etemenanki. Det var en trappstegspyramid, en symbolisk byggnad som Babylonierna själva som en ”trappa mot Himlen” på vilken prästerna och stjärnskådarna steg upp för att närma sig gudarna och utröna deras vilja genom astrologiska studier av stjärnhimlen. Det templet sågs av Babylonierna som världens mitt, verklighetens centrala och heligaste plats.
Säkert kan vi inte veta, men det är en kvalificerad gissning bland bibelforskare att Första Mosebok började sättas samman av flera olika skriftliga och muntliga källor under exilen i Babylon, när judafolkets intelligentia – adeln, de höga prästerna och de viktigaste ämbetsbärarna i den judiska staten – förts bort som fångar till Babylon. Att beskriva Etemenankitemplet som en högmodets byggnad kan då ses som ett sätt för de judiska lärde att ”ge igen” på Babylonierna, för i historien straffar Gud det högmodiga bygget och söndrar människorna genom språkförbistring – så, kan man tänka, pikade man Babylonierna med berättelsen. ”Ja, just nu är ni starka och tror att ni har vunnit över oss och vår Gud. Men ni har väl hört berättelsen om Babels torn, va – det gick inte så bra den gången. Högmod går före fall…”
Och man fick ju faktiskt rätt. Det Babylonska imperiet gick under – ganska snabbt dessutom. Under medeltiden tynade staden Babylon bort och dog, utkonkurrerad av den grekisk-persiska staden Ktesifon och senare av muslimernas Bagdad. Jerusalem byggdes upp igen. Jerusalem har dött och återuppstått många gånger, men Babylon är en ruin. Jerusalem är en levande stad – där judar, kristna och muslimer tillber Gud – men ingen av Babylons många gudar tillbes i Babylons ruiner.
Oavsett hur berättelsen en gång uppkommit förmedlar den en viktig trossanning: När människor försöker ”nå himlen” genom högmod, när man försöker ”göra sig ett namn” och bygger för sin egen storhets skull istället för att ära Gud, blir konsekvensen ”Babel” – oordning och splittring. Högmod går före fall.
Apostlagärningarnas berättelse om Pingstundret kontrasterar mot den Babylonska språkförbistringen. Den första församlingen var inte en högmodig enhet av stolta människor – utan en ängslig och rädhågsen skara lärjungar till den korsfäste Guden. Visst; de har upplevt hans uppståndelses mirakel, men de väntade: ödmjukt och lyssnande, i bön. De hade inga stolta och övermodiga planer – de byggde inget torn mot himlen för att göra sina namn kända, utan väntade på Guds ande, hjälparens Ande. De ville ära Gud, inte sig själva. Och när Den Helige Ande kom, som tungor av eld, var det som skedde det motsatta till den Babylonska språkförbistringen. I Babel splittrades människorna i olika språk och stammar, i den Helige Ande blir plötsligt alla språk talade – och människor enades. I Anden – i Kristi Ande – överbryggdes språkförbistringen och de många olika folken blev ett.
Det är ett viktig budskap. Den kristna kyrkan var inte en judisk sekt, den ska heller inte vara exklusivt svensk, rysk, kinesisk eller spansk eller överhuvudtaget ”etnisk”. Kyrkan är katolsk – universell, världsvid, allmännelig – för i Hennes enhet ska alla folk och språk rymmas; i henne ska en skingrad mänsklighet föras samman så att splittringen upphör.
Oavsett om man ser berättelsen om Pingstundret som en ”historisk skildring” eller som en legend eller någonstans mitt emellan, kan man förstås uppskatta den symboliken. Den Kristna kyrkan, som inte bygger torn mot himlen för att ”göra sig ett namn” utan för att vittna om Gud och Kristus, enar alla folk och tungomål. Den är multikulturell. Den är mångfaldig. Och därigenom är den också en missionerande kyrka – för den kan inte slå sig till ro med att någon del av världen, vissa folk, har fått höra Evangeliet och andra inte. Dess mål är att alla folk, språk och kulturer ska kunna finna enhet i hennes gemenskap.
I tider när den kristna kyrkan har glömt sin katolska prägel – t.ex när renodlade nationalkyrkor där en stat och en kyrkogemenskaps gränser i praktiken varit samma sak – har resultatet blivit Babel. Förbistring och splittring. Då har kyrkan byggt murar och gränser, inte broar.
De ekumeniska strävandena att föra kristenheten samman har försökt leva ut Pingstbudskapet, överbrygga språk- och kulturbarriärer, föra människor samman, ena kyrkan i en multinationell och internationell gemenskap.
Både Babel och Pingst är alltså levande realiteter idag, en andlig verklighet i vår kyrka – och så har de varit genom hela kyrkans historia. Splittring, sedan enhetsträvanden – nya splittringar och förbistringar – nya ”pingstunder” som för människor från hela världen samman; båda krafterna har alltid funnits dä samtidigt. Vår tid är mycket spännande, för samtidigt som det finns större respekt, förståelse och ”medkännande” enhet mellan olika kristna än på över tusen år, finns det samtidigt mycket starka krafter som verkar splittrande och söndrande – och ofta med goda motiv. Om vi frågar vad som skiljer t.ex Svenska kyrkan från Pingstkyrkan, från den Katolska kyrkan, från de reformerta osv – så är svaret att på sätt och vis är det mycket lite. Samtidigt, samtidigt som det är så lite som skiljer så är det oerhört mycket om skiljer. Därför tror inte jag att vi kommer se en ”enad kristenhet” i världen särskilt snart – men jag tror ändå, eller vill tro, att Pingstkraften är större än den Babylonska förbistringens kraft. Jag är optimist, eller känner mig förpliktigad att vara det. Jag måste tro att den Ande av förening och gemenskap mellan olika människor, över språkgränser och kulturgränser, som den första församlingen upplevde så starkt, också är mäktig nog att göra det som mänskligt sett tycks omöjligt i vår tid. Det är uppmuntrande att konstatera att för hundra år sedan hade det varit i praktiken otänkbart – omöjligt – med sådant ekumenik som vi kan uppleva idag, där kristna möts i så många olika sammanhang utan att omedelbart fördöma varandra som heretiker.
Vi kan inte tycka att det är ok med Babylon – för det är det inte. Jesus sade inte ”Gå ut och starta över 20,000 konkurrerande kyrkor, samfund, sekter och fria församlingar”. Inte heller sade han ”det är ju är bra att det finns så många olika kyrkor. Då kan de som gillar orgel och lustiga kläder bli Anglikaner eller Lutheraner, och så de som gillar dansbandsmusik och lite klämmigt håll-i-gång bli Pingstvänner, och de som gillar skägg och stämsång kan bli ortodoxa” – hans sade inte det. Han sade – nej, han sade inte, utan han bad:
Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
Om denna Jesu bön ska kunna bli verklighet, måste vi – som är hans lärjungar – tala och bedja oss samman. Och visst är det bra när höga kyrkoledare möts och samtalar – bra och nödvändigt – men det är precis lika viktigt att vi gör det s.a.s på församlingsgolvet också. I en genomsnittlig svensk församling finns ofta de internationella ekumeniska problemen representerade – de flesta av dem – fast i liten skala. C.S Lewis skojade om det där redan på 40-talet i sin bok ”Från helvetes brevskola” där ärkedemonen Tumskruv tipsar smådemonen Malört om att försöka så split i en församling mellan de som säger ”Nattvard” och de som säger ”mässa”. Nu tror jag inte vi har någon församlingsstrid just om det här – men visst har vi motsättningar också här.
Det första steget mot enhet – oavsett om det handlar om konflikt mellan enskilda personer eller stora kyrkoorganisationer - är alltid att försöka beskriva en meningsmotståndare inte som en fiende, utan som en som man inte förstår. Nästa steg är försöka förstå vad det är man inte förstår, och försöka beskriva den andres position på ett sätt som han själv skulle kunna skriva under på. Sedan försöker man hitta gemensam grund – även om det inte är säkert att det går– och därifrån bygga ut samförståndet mot meningsskiljaktigheterna för att få lite perspektiv på dem. Och under tiden måste man vara ödmjuk. Det är alltså inget bra om man kör på stilen: ”Du, vi tycker lite olika, men vi tjänar i alla fall Gud båda två. Du på ditt sätt, och jag på Hans sätt” – det fungerar inte.
Kanske är det bättre att se sig själv, den om inte tycker som en själv, ja -oss alla - som offer för Babylons förbistring – mänskligt högmod, mänsklig stolthet, maktlystnad, dumhet och okunskap har byggt murar oss emellan, och vi har inte bara egna murar – vi har ärvt större delen av dem från förr. Det var tusen år sedan den katolska och de ortodoxa kyrkorna sprack i flera bitar, och fem hundra år sedan den katolska kyrkan sprack i den romerska och de protestantiska bitarna, drygt hundra år sedan Svenska kyrkan på allvar splittrades genom att frikyrkosamfund bildades. Man hinner växa isär ordentligt på så lång tid. Men kunskap och självdistans är bra botemodel mot den Babylonska sjukan – förbistringens sjuka. Sår kan läkas, och murar kan rivas.
Det lustiga är att ”hänryckning” – extas – något som så ofta förknippas med den Helige Ande och med Pingsten, ju betyder att man ”rycks ur sig själv”. När detta sker okontrollerat, ja – då är det vilda känslor som tar över och det är kanske inte så produktivt. Men när det sker kontrollerat, innebär det just… Självdistans. Det som är en av de bästa förutsättningarna för att man ska kunna förstå en annan människa.

01 juni 2006

Ärkebiskopens predikan vid riksdagsjubileet

Ärkebiskop Jukka Paarmas predikan på riksdagens 100-årsjubileumsgudstjänst har som predikotext Joh. 17:18-23. Predikan publicerades av Kyrklig tidningstjänst; nedan några utdrag ur den.
”I den text jag läste bad Jesus att "de skall helgas genom sanningen". Ett säreget uttryck, att helgas genom sanningen. Vem av oss lever upp till denna definition! Förhoppningsvis många; åtminstone de som bär ansvar för andras och gemensamma angelägenheter borde verkligen höra till dem som söker och strävar efter sanning och i allt håller sig till sanningen. Det är sådana människor som andra kan lita på.
I Bibeln talas det mycket om sanning. Sanning är i själva verket ett av de mest centrala begreppen i den kristna tron. Dess två viktigaste aspekter är sanningen om människan och sanningen om Gud. I arbetsfördelningen mellan statsmakten och kyrkorna faller sanningen om Gud klart inom kyrkans revir. I förvaltningen och ledningen av staten och samhället och i lagstiftningen behövs däremot korrekt information om människan, hennes omständigheter och behov. Medborgarna behöver vardera, både sanningen om människan och om Gud. För ett gott liv behöver människan såväl värderingar som nåd.”
”Människans värde grundar sig på att Gud skapade människan till sin avbild. Enligt den kristna tron är människan Guds bild. Detta svårförståeliga uttryck avser människans särställning i världen. Hon har skapats för dialog och enhet med hela världens Skapare. Hon är Guds samtalspartner; hon har en gudsrelation. Som Skaparens kamrat är hon ansvarig inför Gud såväl för skapelsen, miljön och naturen som för andra människor. Därför är människan värdefull och helig. Människovärdet får inte trampas ner eller glömmas bort.
Människans värde beror alltså inte på hennes egenskaper eller ställning. Även den som är okunnig, ineffektiv, gammal eller ligger andra till last har samma mänskliga rättigheter och samma värde som människa.”
”Varför fick många så sent som i början av 1900-talet för första gången känna sig som fullvärdiga medborgare med ett nytt slags människovärde, trots att våra läror om människans värde och alla människors betydelse var så gamla? Människans uselhet innebär också att vår insikt och förståelse är bristfällig och att vi ibland inte ens vill se klart.
Vilken är den blinda fläcken i dag? Var finns de vilkas människovärde nu sätts på prov? Var finns de som känner sig överflödiga och åsidosatta? Kanske finns de på åldringshem med alltför få hjälpande händer? Eller bland våra invandrare? Bland dem som känner sig onyttiga för att de blivit arbetslösa? Eller kanske bland dem som hamnat i en livslång skuldfälla vid samhällsomvälvningen? Eller någon annanstans? Hur skall de få människovärde och fullvärdiga rättigheter? Var skall vi ta viljan att bevaka även deras intressen?
För att en människa verkligen skall ha sitt värde behövs ibland – nej, alltid – också något annat än rättvisa lagar och välplanerade anstalter eller hjälpsystem. Det som behövs är mer medmänsklig hänsyn.”