20 augusti 2006

Skriftetal: Kunskap om och på gott och ont

Karl af Hällström:
Skriftetal i Borgå lilla kyrka 20.8.2006
Kära kristna! Under sommaren har vi i församlingen ordnat ett antal skriftskolläger. Jag hoppas att vi som ansvarade för lägren verkligen lyckades i vår uppgift, och att vi fick förmedla till konfirmanderna det som Gud vill ge. Det var åtminstone det som vi strävade till. Men det är klart att det inte är entydigt snällt att förmedla kunskap. Kunskapen medför nämligen alltid ett ansvar.
Det här märker vi i en formulering i skapelseberättelsen (1Mos 2:9). I den gamla översättningen, som de flesta av oss har vuxit upp med, talas det om kunskapens träd på gott och ont. Eftersom det svenska språket har förändrats under 1900-talet, har också detta uttryck fått en annan klang, en annan innebörd, än vad översättarna hade menat när översättningen kom ut år 1917. Vi tenderar ju att tolka uttrycket ”kunskap på gott och ont” som att kunskapen har två sidor: Den kan användas till det goda, men också till det onda. Samma kunskap som kan utveckla avancerade mediciner kan användas till att utveckla biologiska vapen, för att bara ta ett exempel. I sig är detta ju sant, men det är inte det här som den hebreiska grundtexten vill säga. Här ser vi igen ett exempel på behovet av att översätta också Bibeln på nytt emellanåt.
Det som grundtexten, originalet, kunde man kanske säga, vill förmedla till oss är den symboliska bilden av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det som människan har skaffat sig sedan dessa dagar är den kunskap som gör att vi kan skilja mellan det som är gott och det som är ont – och därmed har vi också skaffat oss ett ansvar att göra det goda och undvika det onda. Och detta är minsann inte lätt.
Det var det här jag menade när jag sade att det kanske inte var så snällt av oss att förmedla kunskap till konfirmanderna. Nödvändigt? Kanske det. Önskvärt? Javisst. Men snällt? Knappast. Livet vore betydligt lättare om vi kunde vara saligt ovetande om vad som är rätt eller orätt, för då kunde vi åtminstone försöka hänvisa till vår okunskap när vi trampar i klaveret. Vilket vi ju ändå gör alltsomoftast. Men ökande kunskap och ökat ansvar är en stor del av att bli vuxen, att självständigt bära ansvar för vad man gör – eller för den delen låter bli att göra.
Det dubbla kärleksbudet (”Älska Gud över allting och din nästa som dig själv”) och den gyllene regeln (”Gör mot andra det som du vill att de skall göra mot dig”) är goda levnadsregler, som det lönar sig att sträva till att följa efter bästa förmåga. Därför har vi fått lära oss dem utantill. Men att kunna dem och att följa dem är naturligtvis två skilda saker.
När jag var liten trodde jag att de vuxna alltid automatiskt visste vad man skulle göra i varje given situation. Jag skulle antagligen ha haft betydligt mindre bråttom att bli vuxen om jag hade vetat att alltsammans skulle vara så improviserat. Men nu står jag här och tänker att jag trampar betydligt mera i klaveret än en organist, fast organisten har det som yrke. Den insikten kan vara tung.
Om vi med ansvar för att göra det goda ändå gör det som är ont, hur ofrivilligt och motvilligt det än sker, så kommer vi inte undan med att säga: Jag visste inte, eller: Jag menade det inte. Det som har skett har skett, och ansvaret är vårt. Jag bär själv ansvaret för mina gärningar, oberoende av vilka faktorer som har påverkat mig: barndomen, uppfostran, samhället, eller något annat. Ansvaret är mitt. Jag kan försöka ställa allt till rätta igen, men i allmänhet lyckas det bara i en begränsad omfattning. Något har gått sönder, om inte annat så kanske folks förtroende för mig, och det är väldigt svårt att reparera.
Det är här som evangeliet kommer in. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Om Gud skulle vilja straffa världen för allt som går snett, för allt som vi gör orätt, så skulle inte världen längre vara kvar. Men han är inte intresserad av att straffa, utan av att ställa till rätta, eftersom han älskar sin skapelse och oss, sina barn. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom, står det i följande vers (3:17) i Johannesevangeliet.
Var och en av oss har svikit sitt ansvar. Vi är värda att straffas, att gå under. Men Gud ger oss ett erbjudande om amnesti. Han låter nåd gå före rätt, om vi ber om förlåtelse och benådning. Den som har lärt känna Kristus, den som tror på honom, den som tar emot Guds erbjudande om nåd – den får leva ett evigt liv tillsammans med Gud, i kärlek, ljus och frid. Och detta eviga liv börjar inte först efter döden, utan redan här och nu.
Gud har kommit med sitt erbjudande till alla oss i kyrkan idag. Var och en bär själv ansvaret – ansvaret för vad vi gör av detta erbjudande. När Gud hjälper mig att bära mitt ansvar, kan t.o.m. mina klavertramp, liksom organistens, ge upphov till något vackert och gott.
Därför ska vi nu för Gud bekänna det onda vi har gjort och det goda vi har låtit bli att göra. Låt oss be.

13 augusti 2006

Predikan: 9 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Nionde söndagen efter trefaldighet
(i Finland motsv. Tionde söndagen efter pingst)
Matteus 25:14-30
Dagens evangelietext är ännu en av de där stenhårda, svåra liknelserna som inte är helt trevliga att lyssna till. Det är lätt att känna sig ganska tveksam till hur Gud framställs i dem - han beskrivs ju som en grinig godsherre eller som en argsint brukspatron, därtill en helt orimligt krävande typ, en hård man som skördar där han inte har sått och samlar in där han inte strött ut och som kastar ut sina misslyckade tjänare i mörkret utanför där det skall vara gråt och tandagnisslan. En sådan Gud kan man väl kanske frukta, men någon djupare personlig gemenskap vill man väl knappast ha med honom.
Det som är viktigt att komma ihåg är att en liknelse av flera olika skäl inte kan läsas bokstavligt. Den rike mannen i berättelsen, han som ska resa bort och lämnar talenter åt sina tjänare, han är inte Gud. Han är en skugga av Gud, en fiktiv gestalt som är begränsad av liknelsens sammanhang. Jesus liknelser knyter an till hans åhörares begreppsvärld och det samhälle de var vana vid - många av dem hade säkert erfarenhet av att tjäna under rika och hårda herrar, och var välbekanta med förvaltarskap i husbondens frånvaro. Det är en bra pedagogisk metod, men den är inte ofelbar och fullkomlig, och framförallt är den begränsad. Men man kan inte väva in en massa förtydliganden, tillrättalägganden och förklaringar i en liknelse - för då upphör den att fungera, och blir en lång teologisk utläggning istället för en snärtig och lättmemorerad liten historia. Det gör att liknelser på en och samma gång kan vara skarpa och mycket effektfulla, men samtidigt väldigt nyanslösa och vulgära - och Gud kan faktiskt framställas som ganska underlig i dem.
Det är också viktigt att komma ihåg att Gud inte är människa. Gud är inte en uppförstorad variant av en människa, och det är viktigt att minnas detta när han i liknelser framställs som godsherre, brukspatron eller rik köpman eller vad det nu kan vara - liknelser är inte direkta beskrivningar av Gud. Tjänarna i de här liknelserna ska inte heller förstås som "det är du och jag" eller "kyrkan" i direkt gestaltning - de är symboliska representationer av dig och mig och för kyrkan som helhet, också begränsade av liknelsen trånga kostym.
Med detta i åtanke så kommer man då till själva frågan: vad handlar den här liknelsen om? Varför berättar Jesus den, över huvudtaget?
"Goda förvaltare" är evangelieboken tema för denna söndag, och det är ju på sätt och vis ett ganska enkelt tema. Kort och gott finns det finns en gudomlig förväntan på att vi ska förvalta våra talenter - våra talanger. Det handlar inte om pengar - pengarna i liknelsen betecknar mänsklig makt och möjlighet: pengar är bara ett sätt som vi använder för att mäta en individs ekonomiska styrka. I liknelsen är talenterna inte jämt fördelade, precis som det är i fallet med våra talanger i verkligheten. En stor skillnad mellan liknelsens fiktiva värld och vår, är att i den är det Guds skugga, i form av den rike mannen, som portionerat ut talenterna i ett direkt test av tjänarnas förvaltarskap, medan det ju i den vanliga världen knappast är så att de olika talanger som vi människor har givits som en skänk från ovan vid ett specifikt tillfälle. Människor som är duktiga på något, som vi upplever som talangfulla i något eller flera avseenden, är det oftast inte på grund av medfödda superkrafter eller liknande, utan har de gåvor som de har av skäl som handlar om uppfostran, uppmuntran och frihet att odla något särintresse - oavsett om det gäller idrott, plugg, talang för administration eller t.ex måleri eller musik. Mozart må ha varit ett musikaliskt underbarn, men utan sin musikaliskt begåvade far som drillade honom från späd ålder hade det knappast blivit en geniförklarad kompositör av honom.
I liknelsen är den hemvändande herremannen en hård man som förväntar sig avkastning och avslutar sin tirad med "Den som har, han ska få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har" - vilket inte låter speciellt rättvist eller gott om man tänker i termer av fördelningspolitik eller någon annan typ ekonomisk rättvisa eller vardaglig rättvisa. Men det är ju inte heller det liknelsen handlar om. Om vi istället ser den som en illustration för hur världen faktiskt fungerar så är den faktiskt på pricken. Den som har talang och gör något av den, utvecklas och blir mer - får mer, lever mer. Den som har talang, men inte gör något av den - stannar i växten och förkrymper, förlorar också det lilla man hade. Saken är ju nämligen den, att liv och möjligheter som inte utnyttjas leder till att livet krymper - det finns inget ekvilibrium av absolut jämvikt i livets - det är en berg-och-dalbana, det svänger hit och dit, det är ett "kontrollerat kaos" - och den som försöker minimera livets risker genom att inte försöka göra något av sina talanger, sina möjligheter och sin kraft, som gräver ner sin talen i marken, kommer tyvärr också att uppleva hur livet blir allt mindre, trängre och allt hemskare. Man kan tycka det är beklagligt, men det är så det fungerar. Slagdängor i stil med "Carpe Diem - fånga dagen" och "lev nu, i morgon kan det vara för sent" eller sekulärhumanisternas käcka "jag tror på ett liv före döden" eller, om vi vill vara Bibliska, predikarens uppmaning till oss att äta, dricka och vara glad - för det är vad som står människan till buds i livets möda, de dagar som vi får under Solen, de är sanna. Man kan inte "spara" sina talanger och möjligheter till någon annan gång. Livet blir inte bättre av att läggas i frysen - det är inte säkert att det går att tina upp det.
Det vi förvaltar åt Gud, den rikedom som han förväntar sig avkastning på, är inte pengar, utan vår mänsklighet. Ett bra förvaltarskap innebär att man är intresserad av att expandera denna mänsklighet, få den att växa. Den dag jag sätter mig ner, förnöjt konstaterar att jag är en attans klämmig kille och att det inte finns utrymme för förbättringar, den dagen har jag egentligen dött - andligen - för då har jag stannat i växten. Den dag jag säger "jag är nu en gång som jag är, och det finns inget att göra åt saken", den dagen har jag hamnat i mörkret utanför Gud.
Om vi nu upplever en obehaglig känsla av att ha stannat i växten, så kan vi självklart hitta på en mängd ursäkter. "Jag jobbar så mycket, jag hinner inte hålla på och ägna mig åt andliga ting". "Jag är så gammal", "Jag är så sjuk", "Jag måste tänka på barnen först" - det spelar faktiskt ingen roll hur goda ursäkter vi har: det förändrar inget i sak. Oavsett vilka skäl och orsaker vi kan ha för att "stå still", för att gräva ner vår talent i marken, så ändrar inte verkligheten på sig för att vi vill att den ska göra det: världen är hård, precis som den rike mannen i liknelsen. Vi kanske tycker det är orättvist att förutsättningarna är så olika, men verkligheten bryr sig lika lite om det som den hårde mannen i liknelsen.
Vi kan inte spara livet till ett senare tillfälle; inte om vi vill vara andligt levande - människor i tillväxt, om vi vill vandra vägen mot gudomlig fullhet - för då måste vi faktiskt kämpa; med oss själva. Vi får alltså inte stanna, inte sluta lära, inte sluta tänka, inte sluta känna, inte sluta bry oss. Det finns ingen möjlighet att "mildra anslaget" i detta. Det man däremot kan göra, om man finner budskapet kravfyllt, är att se det positiva som också finns i liknelsen: de goda tjänarna får ju mer. Att kämpa med - eller mot - sig själv för att hålla hjärtat öppet, vetgirigt och ständigt omprövande, det är betydligt lönsammare än att stagnera. Det är roligt att lära sig nya saker. Att vidga sin världsbild och se fler nyanser, det gör livet rikare. Att öppna hjärtat gör det förvisso sårbart - men också mer mottagligt för det goda.

06 augusti 2006

Predikan: 9 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Sanning och sken (Matt 7:1-7)
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka 6.8.2006
En artikel, som jag läste för länge sedan, handlade om lögnens väsen. Artikeln, som framförde två påståenden, konstaterade inledningsvis att lögnen är en del av livet. Utan den skulle sanningarna dränka oss. För det första påstod artikeln att lögnen finns för att sanningen är så svag, att den inte klarar sig utan lögner. För det andra påstod artikeln att lögnen kan hjälpa sanningen.
Jag håller med om att lögnen är en del av livet, vare sig vi vill det eller inte. Men jag anser inte så som artikeln att sanningen inte skulle klara sig utan lögnen. Inte tror jag heller att lögnen gör att sanningarna lättare att urskilja från varandra. Det är ju lögnen som lever på sanningens bekostnad och den finns blott och bart pga denna relation.
Man menade också att lögnen kan hjälpa sanningen? Ett svar fann man i lögnens gamla metod 'ändamålet helgar medlen', vilket betyder att man med orätta medel eftersträvar att nå det goda. Varför vill människan ljuga i olika situationer och dölja sanningen. När Alexander i filmen Fanny och Alexander får frågan varför han tror att människor ljuger förklarar han det mycket enkelt. Han säger att det är för att vinna en fördel. Lögnen har i metoden ”ändamålet helgar medlen” en alldeles tydlig nyttodimension.
Jag vill förklara hur jag förstår det här. Etiken har två dimensioner, som handlar om att kunna skilja mellan gott och ont och att välja mellan rätt och orätt. När en människa tänker på sitt liv gör hon ofta en värdering av det. Hon kan säga mitt liv är gott eller mitt liv är dåligt. Människor vill i allmänhet förbättra sina liv. Om man är osjälvisk är det lättare att välja det rätta och då leder det oftare till det goda. Men om man är självisk, då skyr man inga medel för att nå det goda för sin egen del och risken att man oftare väljer det orätta är överhängande. Det kan ofta vara ett självändamål för en del människor att eftersträva bara det som gagnar en själv. På det viset förverkligas ”ändamålet helgar medlen”.
Artikeln kallade sanningen svag. Jag personligen anser att sanningen inte är svag. Men jag skulle hellre vilja säga att den har en svaghet. Den har en benägenhet att göra det besvärligt för människan. Det är lätt att komma lögnen på spåren som ett finskt ordspråk säger. Men det kräver mycket arbete att söka sanningen. Sanningen behöver varken sopa igen sina spår och eftersträvar aldrig den omedelbara nyttan. Sanningen tjänar bara sanningen.
Att utforska sanningen tar lång tid. Den kräver att man söker den och i ett sådant fall ett livslångt engagemang. Det är svårt att hitta hela sanningen eftersom den är så stor. Därför tycks den dölja sig. Den gör det inte lätt på något sätt för sökaren, men å andra sidan lovar den ett meningsfullt och intressant liv, liksom den också ger en uppgift. Sanningen har dessutom en stor inverkan på människolivet. På den kan vi bygga våra liv.
Nu är det ju alldeles klart att evangeliet sätter sanningen ihop med Gud och med Jesu ord. Jesus talar i dag i Bergspredikan hurudan inverkan hans ord har på livet. Jesus säger, att när man bygger livet på hans ord är det som att bygga på en stadig och hållbar grund, som inte kan rubbas eller förstöras. Han säger med andra ord att just hans ord är sanningen.
Sina ord illustrerar han ytterligare med liknelsen om de två vägarna och om de två portarna. Jesu liknelse handlar om att man skall välja rätt väg för att komma till den rätta porten. Eftersom hans hans ord är sanning, så de leder på den rätta vägen som för oss till den rätta porten. Då menar han också att hans ord är vägen och livet. Det är det som han på ett annat ställe säger direkt om sig själv att han är vägen, sanningen och livet.
Att komma fram till den rätta porten och in genom den är annars ämnet för hela Jesu Bergspredikan. Det handlar med andra ord om hur man kommer in i himmelriket. Man får den bilden att den breda vägen behöver man inte ens välja, man kommer lätt på den. Av någon orsak är det just den vägen som inte uppmuntrar oss till att söka. Det är den fråglösa vägen som leder till fördärvet. Jesus uppmanar oss att söka och välja den smala vägen som leder till den trånga porten, som leder till livet. Jesus tillägger att det är få som finner den smala vägen. Det är svårt, vilket beror på att den breda vägen är så lätt. Men Jesus lovar att 'den som söker han finner, och den som bultar för honom öppnas dörren.'
Det svåra med sanningen är att den kräver så mycket av den som söker den. Men å andra sidan har den kraften att leva i sig själv, medan lögnen ofta blir tvungen att använda det yttersta av sin fantasi, där som sanningen är så stor att den bara behöver säga att 'ja' är 'ja' och 'nej' är 'nej'. Men förutom att sanningen måste sökas, behöver ytterligare ett motiv. Motivet måste vara starkare än lögnens nyttoinriktade motiv. Som motiv behöver sanningen framför allt tro. Det förstår vi när vi kopplar ihop sanningen med Jesu ord.
Vi är ständigt tvungna att kämpa för att skilja sanning från lögn och det rätta från det orätta. Sanningen har en svaghet därför att den av oss kräver arbete och tro. Men den är oändligt stark och därför blir vi hjälpta av den, som Jesu ord betonar. Och för att inte sökandet efter sanningen skall vara så övermäktigt svårt, säger Jesus, att han är både vägen, sanningen och livet. Dessutom är han porten. När vi har funnit sanningen i honom har vi funnit porten, som leder in i himmelriket.
För oss är sanningen förankrad i Gud och Jesus uppmuntrar oss till att söka. Det är det genomlöpande temat i hans ord och undervisning. Det garanterar naturligtvis inte att man alltid hittar de rätta svaren eller ens alltid ett svar. Ofta gäller det frågor handlar om vår existens, så som: vad är meningen med mitt liv? Vad är meningen med mina prövningar och motgångar? Sanningen i Jesu ord ger oss också ett hisnande löfte. På ett ställe säger han att på den dagen när Guds rike uppenbaras skall ingen fråga honom något mer. Saningen är alldeles uppenbar och det berättar om livet i Gud.
Därför är kanske inte finnandet av de rätta svaren sist och slutligen det viktigaste utan just sökandet, och att få vara öppen för och förundra sig över Guds rika värld. Jesus garanterar i vilket fall som helst, att genom att man håller sig till hans ord är man på den rätta vägen. Målet är klart, vägen är osäker, men vi får redan nu leva och vandra på sanningens väg som leder till den trånga porten som leder till livet.

Predikan: 8 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Åttonde söndagen efter Trefaldighet
(i Finland motsv Nionde söndagen efter Pingst)
Matt 7:15-21
Temat för den här söndagen är alltså ”andlig klarsyn”. Det handlar om att se tillvaron på ett andligt sätt.
Man kan fråga sig – och många gör det – om det här med andlighet är något som man behöver lägga ner någon energi på. Det tror jag. Till och med socialstyrelsen erkänner att människan har andliga behov, som ska tillgodoses på t ex ålderns höst.
Men andlig syn på tillvaron behövs hela livet, och många som inte tycker sig vara andliga, är det ändå. Det är faktiskt så att människan är kropp, själ och ande, oavsett vad vi har för tankar om livsåskådning och religion.
När jag träffar människor inför begravning, är det inte alls ovanligt att de anhöriga säger att de inte är troende, men sen berättar dom utförligt om vad dom tror händer när man dör, och dom beskriver himlen bättre än den mest poetiska präst.
Då kan man fundera på varför dom inte vill kalla sig troende. Har vi som är troende avskräckt dom? Har vi uppträtt som falska profeter, som inte verkar ha något vettigt att komma med?
Den andliga dimensionen av tillvaron är verklighet. Några av oss finner och möter denna paradisverklighet i gudstjänsten, andra i naturen, andra i konsten… Gud möter oss på tusen sätt.
Andlig klarsyn kan vara att se världen som Guds skapelse. Se att det finns något bortom den grå vardagen, att uppleva närvaron av GUD.
Och den här världen behöver ljus. Den behöver Jesus Kristus, som själv kallar sig världens ljus. Jesu budskap och Jesu sätt att bemöta andra behöver spridas i denna värld av så mycket mörker och elände.
Det löfte som ges oss i dopet säger att vi aldrig är ensamma, att Gud alltid är med oss, men ändå talas det i våra texter idag om en utsatthet, ett utlämnande.
Här introduceras ett begrepp: falska profeter.
Profeten Mika talar om profeter som för folket vilse. Solen ska gå ner för profeterna, och spåmännen får ställa sig i skamvrån.
Och Jesus talar om falska profeter med en hjälp av en bild från djurriket: de kommer förklädda till får, men egentligen är de rovlystna vargar.
Falska profeter: en profet är en person som vill något. Har ett uppdrag att utföra, vill påverka samhället och enskilda människor. Om profeten har dolda avsikter med sitt agerande, om profeten låtsas vilja gott men egentligen menar ont, blir det falskt, blir det farligt.
Kristna genom tiderna har lagt ner stort intresse på att identifiera de falska profeterna. Kan det vara dom som tänker sådär om dopet? Dom som tänker på det sättet om nattvarden? Kan det vara dom kvinnliga prästerna? Kan det vara missionsförbundarna?
Men genom att hänföra de falska profeterna till religionens värld, kanske vi missar det viktiga.
Det kanske är så att vi har dom falska profeterna runt omkring oss. Människor i vår närhet som låtsas att dom vill oss gott, men i själva verket blir det bara fel. Energitjuvar som gör oss trötta, ilskna och uppgivna. Människor som aldrig lämnar tillbaka det dom lånat, eller som älskar att ringa mitt i kvällsmaten kanske man kan stå ut med, men värre är det när människor påverkar oss negativt på insidan.
Trycker ner oss. Gör att vi tvivlar på vårt människovärde. Ställer sig på Guds plats och berättar utifrån sina egna behov vad som är rätt och fel. ”På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus. Varje förälder har nog någon gång haft synpunkter på barnens umgänge - ”han eller hon är inte bra för dig att vara tillsammans med” – men vad kommer det sig att vi vuxna inte är mer rädda om vår egen själ än att vi utsätter oss för personer som vill oss illa?
Vårt vardagsliv, dom vi möter i affären eller på jobbet, har alltså med religionen att göra, eftersom det inte finns några vattentäta skott. Hur vi bemöter varandra har också att göra med hur vi bemöter Gud. Bemöter vi andra med dold agenda, med illvillighet och elakhet, begår vi också en synd mot Gud. Därför behövs också självrannsakan. Men inte för att trycka ner oss själva, utan för att växa! Och här är vi människor, och att bemöta sig själv med kärlek, förlåtelse och tålamod, är något många av oss behöver öva på.
Jesus berättar om människans inre med hjälp av en bild från växtriket. ”Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt ska ni alltså känna igen dem. ”
Orden kan vara skrämmande, men också trösterika. Jag tror att varje människa har förmåga att bära god frukt, men också sämre frukt.
Den som vet något om trädgård, vet att ett fruktträd behöver goda förutsättningar. Vatten, gödsel, sol, ljus. Också inom trädet finns goda och sämre frukter. Ett äpple som växer långt ut på grenen, som får mycket sol och värme, blir sötare och större än äpplet som knappt får ljus.
Så är det väl med oss människor också. En del av oss börjar livet med knappt någon god förutsättning – men ändå kräver vi lika mycket av alla.
Men Gud vet när det vi gör, inte blir så bra. Och han vet varför. Han vet våra avsikter. Därför kan vi vara helt öppna och ärliga inför Gud, lämna fram dom kvistar i våra liv som är förtorkade och utan nytta.
Gud möter med kärlek, nåd och förlåtelse. Han samlar in våra misslyckade projekt och hjälper oss att ta nya tag. Inte ge upp utan fortsätta framåt. Och det gäller både i vår tro, och i våra andra projekt i livet: familj, arbete, fritid, allt som vi lägger ner energi på.
För Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan starkhetens, kraftens och kärlekens och hoppets ande.
Amen!

02 augusti 2006

Radioandakt: Inte bra att vara ensam

Pastor Karl af Hällström:
Andrum (4'54") 2.8.2006 kl. 6:55 i Radio Vega
Inte bra att vara ensam
Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - ”människa”. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (alltså mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först, så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot det s.k. ”täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen (i 1Mos 1) skapades ”människan” till Guds avbild, och det specificeras ännu att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen (i 1Mos 2) säger Gud: ”Det är inte bra att människan (hebr. adam) är ensam,” (v. 18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (alltså djur av olika slag). När inget av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ordet ”adam” vore ”människa”. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men enligt den korrekta översättningen kopplas aldrig tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Också andra kombinationer än man-kvinna kan därför motiveras bibliskt.
”Det är inte bra att människan är ensam”, säger Herren. I vårt samhälle sprider sig ensamheten som en farsot. Det handlar inte (endast) om kärleksförhållanden, utan alla kontakter med andra människor.
Vi verkar bli mer och mer isolerade från varandra, mitt bland alla förbättrade kommunikationer. Att vi när som helst kan ringa upp varandra eller skicka e-post och SMS tycks betyda att vi avbryter umgänget med den vi har inför oss för att umgås med någon som är långt borta. Vår närvaro i umgänget blir allt ytligare.
Jag vill utmana mig själv - och om någon annan känner sig utmanad passar det också bra - till att våga låta mobilen vara avstängd på semestern och på lediga dagar och vänta med att läsa e-posten tills jag är i tjänst igen. I stället skall jag vara med familjen, med släkten, med vännerna, med alla dem som jag har nära mig.
Det är inte bra att vara ensam, särskilt inte när man är i sällskap. Låt oss ta hand om varandra!
Musik: G.F. Händel: Allegro deciso ur Water Music