22 oktober 2006

Predikan: 19 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Trons kraft
Predikan 22/10-06 (i Finland 20 s. e. pingst)
1 Mos 6:13-22, Heb 11:1-7, Mark 12:41-44
Den söndag som vi firar idag har rubriken ”Trons kraft” i evangelieboken, och vi har fått lyssna till en del av historien om Noaks Ark, en predikan om tro ur Hebreerbrevet och Jesus ord om änkan som lämnar slantar i tempelkistan. Tanken är väl antagligen att vi ska se en röd tråd genom dem. Stryker man alla sagoinslag om att det regnar i fyrtio dagar och fyrtio nätter, att hela jorden blir täckt av vatten, att Noa lyckas proppa in ett par av alla jordens djur på sin stora båt, osv, så har man ändå kvar det som väl är berättelsens sensmoral, nämligen att Noa tror på Gud när Gud varnar honom, gör som Gud säger och följaktligen överlever den stora katastrofen. Hebreerbrevets okände författare argumenterar med hjälp av exempel ur Gamla testamentet, och utifrån ett antal olika betydelser av ordet tro för att det, enkelt uttryckt, är nödvändigt att tro: tro att Gud finns, att Gud har skapat världen, att Gud ger liv, att Gud går nåd. Och så till sist den fattiga änkan i evangelieberättelserna: hon lägger ner två usla kopparslantar i templets stora kista och så säger Jesus att hon gav mer än alla andra, för hon gav allt hon hade, medan de andra gav av överflödet. Och har vi då evangeliebokens tema i huvudet så är väl tanken att vi ska se det ungefär så här:
Tro är att ge allt man har. Kvinnan gav i tro allt hon hade. Alltså hade kvinnan stark tro. Tro är bra. Alltså ska vi ge allt vi har.
Och eftersom det handlar om pengar, så är det inte så svårt att förstå varför det här lilla stycket är ett av de allra populäraste att hänvisa till när präster, pastorer, tv-evangelister och världsturnerade självutnämnda apostlar håller kollekttal och manar folk att frikostigt öppna plånböckerna. Se på kvinnan; hon gav allt, trots att hon var fattig. Visa nu att du är en god kristen, gör som Jesus säger – gör som hon: slanta på. Skänk, ge, bidra och donera.
Det är bara det, att det är inte alls det som evangelietexten handlar om. Inte alls. Kvinnan framställs inte som ett föredöme av Jesus om man läser texten i sitt sammanhang. Vilket är detta sammanhang? Jo, slår vi upp Markus 12:41-44 så är det i våra biblar ett avgränsat stycke under rubriken ”Änkans gåva”, med tydlig marginal till stycket ”Varning för de skriftlärda” ovanför och nästa kapitel, nr 13, med rubriken ”Templets förestående fall” efter. Själva layouten i våra biblar får oss alltså att tro att den här berättelsen står för sig själv. Det gör den inte. Glöm bort de där rubrikerna: när Markus skrev sitt evangelium hade han inga rubriker. Han hade inga styckesindelningar heller, utan bara en lång text. Läser man kapitlet noga ser man att ”änkans gåva” ingår som en del i ett längre sammanhang som börjar med ”Då Jesus undervisade i templet frågade han…”
Jesus börjar med en hård attack mot de skriftlärda. De skriftlärda var inte präster, utan en slags teologiska jurister, ungefär som muslimska imamer idag. De kunde skrifterna och de uttalade sig auktoritativt om hur de skulle tolkas och tillämpas. Jesus säger om dem att ”de vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i Synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.”
Sedan sätter sig Jesus mitt för tempelkistan där folk kommer och skänker pengar och den fattiga änkan allt hon har. Sedan säger Jesus att hon gav allt. Sedan går han ut ur templet och säger: ”Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt ska brytas ner”.
Hänger ni med? Poängen är inte att den fattiga änkan ses som ett föredöme. Tvärtom. Jesus pekar på henne som ett offer för ett korrupt och människofientligt system, där de skriftlärde solar sig i glansen från sitt ämbete och berikar sig på det och där templet suger de sista, små slantarna från fattigt folk. Det står ingenting om kvinnans sinnestämning eller tro. Hon kanske var mycket from, det vet vi inte. Hon kanske kände att hon gjorde något bra, och hoppades att få hjälp av Gud i sin fattigdom efter att ha gett bort allt hon ägde, det vet vi inte. Det vi vet, om vi orkar läsa textavsnittet i sitt sammanhang, är att Jesus inte lyfter fram den fattiga änkan som en förebild, utan som ett exempel på hur människor kan få lida under ett förtryckande religiöst system.
Jag har predikat över det här ämnet förut och på ett ställe jag gjorde det blev några förbannade på mig och sade att nu skulle ju folk uppfatta det här som att man kan strunta i att lägga kollekt, och så skulle väl inte en präst säga, i synnerhet inte på dagen då kollekten togs upp till vad-det-nu-var som var otroligt viktigt.
Och det är precis det jag säger. Man kan strunta i kollekten. I samma ögonblick som du börjar uppfatta det som ett krav, uttalat eller outtalat, ett måste att skänka så upphör din handling att vara solidarisk och givmild och har istället blivit en avgift som du betalar för att känna att du passar in i systemet. Jesus tycks inte ha varit speciellt imponerad av ”kollekter” och tiondegivande, sådant som upptar mycket plats i kristna församlingars verklighet och i vår kyrka motsvaras av kyrkoavgiften, den gamla kyrkoskatten snarare än av de pengar som vi samlar in i högmässan. Det behövs naturligtvis avgifter för att hålla den här församlingen igång. Huset måste underhållas och värmas upp, personal måste avlönas. Det är inte ens gratis att fira gudstjänst, ifall någon trodde det – det är bara det att kostnaden betalas från avgifterna, inte i form av ett inträde. Men kostar gör de. Men samtidigt finns det en viktig skillnad mellan vår ”avgift” eller ”skatt” och den situation som beskriv i ”Änkans gåva”.
Kyrkoavgiften är en procentuell del av inkomsten. Ingen inkomst – ingen avgift. Låg inkomst – låg avgift. Hög inkomst – hög avgift. Det är ett rättvist system. Den som har mycket, kan betala mycket, inte som i ”Änkans gåva” där hon som har minst betalar proportionellt mest.
Om den här texten ska handla om ”trons kraft” så är tro i sådana fall förmågan att genomskåda korrupta system. Tro som modet att granska och kritisera sådant som inte ”får” kritiseras. Jesus kritik mot de skriftlärde och mot templet var troligtvis det som fick honom avrättad. Prästerna var mäktiga politiker på den tiden, i det landet, och uppskattade inte att få sin maktbas krossad av Jesus retorik. Även idag finns det saker man inte får kritisera, ”heliga kor” kallar vi dem ibland för, inom kyrkan, inom hela samhället, i rikspolitiken, i skolan, på dagis, på arbetsplatser. Jag tror nog att åtskilliga av er känner till sådana heliga kor, saker man inte får kritisera utan att helvetet brakar lös.
Men det finns inga perfekta, fullkomliga ordningar, traditioner och regler. Allt måste vara tillåtet att genomlysa, och om det inte håller måttet måste det kritiseras. Det är trons profetiska uppdrag: att tala och verka för sanning och rätt. En människa är inte starkt troende för att hon eller han kan många psalmer utantill, läser Bibeln varje dag och bär ett fett guldkors om halsen. Inte heller är det ett utslag av stark tro om någon känner till den subtila skillnaden mellan de grekiska begreppen ousia och hypostasis i kontrast mot de latinska substans och personae i treenighetsläran. Men det är ett utslag av stark tro när någon modigt och rättrådigt står upp för andra som blir förtryckta, överkörda och trakasserade, utnyttjade och lurade. Tro i denna mening är mod och empati i kombination: jag känner med den som lider, och även om jag är rädd, kämpar jag för den människans skull mot det som orsakar lidandet.

15 oktober 2006

Predikan: 19 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Det dubbla kärleksbudet
Predikan i Lilla kyrkan (Borgå) 15.10.2006
Det är kännetecknande för kyrkans trosbekännelse att den räknar upp en mängd fakta, som påminner om centrala händelser i historien. Men händelserna är alla Guds gärningar.
Den första trosartikeln i trosbekännelsen nämner skapelsen, som är begynnelsen. Gud skapade livet och gav liv åt allt levande. Himmel och jord återspeglar hela den verklighet som Gud skapat, både den synliga och den osynliga verkligheten. Den andra trosartikeln för fram det faktum att Jesus var en verklig människa, han har fötts och levat, han har lidit och dött, men lika sant som det är, att han är Guds son och att han har uppstått från de döda. Det är tecknet som överträffar alla andra tecken Gud gjort för oss människor därför att i det tecknet har vi frälsningen.
Faktainnehållet i bekännelsen är enormt och man får också lätt den uppfattningen också av vår lutherska trostolkning och speciellt av vår undervisning att vår tro har ett innehåll som man bara kan omfatta och förstå med sin hjärna och med sitt förnuft. Det är ju förstås ett fatalt misstag, eftersom vi vet bara av mänsklig erfarenhet, att där man inte har känslorna med blir också det stiligaste bygget bara skal utan innehåll.
Jesus sammanfattar tron med ett mycket annorlunda språk än den kristna kyrkan gör med sin trosbekännelse men ändå med samma mål. Vid ett tillfälle när en skriftlärd märker hur väl Jesus svarar på olika aktuella frågor och gör bland annat sadduceérna svarslösa, de som annars förnekade uppståndelsen, ställer också den skriftlärde en viktig fråga: Vilket är det viktigaste budet?
Jesus svarar: "Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.” Jesus svarar med den judiska trosbekännelsen. I den nämner Jesus människans alla känslor, hela hennes förnuft och kraft, hela hennes varelse och väsen. Han sammanbinder allt detta med kärleken.
Den skriftlärde förstår att alla bud börjar betyda något först med det dubbla kärleksbudet. Han är den enda skriftlärda i hela NT som förstår vad Jesus menar och han är för övrigt också den enda skriftlärda i NT som håller med Jesus, så att han i sin tur säger: "Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." Han förstår av Jesu svar framför allt att tron är en relation. Det är också det som vår trosbekännelse i allra högsta grad syftar på. I en relation använder man både hjärta och förnuft. Man behöver alla sina krafter för att uppehålla den och i en uppriktig relationer sätter man sig själv helt och hållet i blöt, med hela sitt väsen, med själ och hjärta och man vill mera än allt undvika det som är oväsentligt för denna relation, allt som är onödigt och som kan förstöra relationen.
Med tanke på det som är oväsentligt för en relation har kärleken en anknytning till buden, som den skriftlärde förstår, och det innebär att vi undviker det onda. Det är också sakinnehållet i en relation, både i Guds- och människorealtionen. Men eftersom kärleken är den sammanbindande kraften i bekännelsen och är just den kraften som strävar att uppehålla relationen innebär kärleken också att man gör det goda. Därför är tro också mer än att välja bort det onda och det orätta. Det är framför allt att välja det rätta och goda.
När Jesus i sitt svar till den skriftlärde betonar kärleken så kanske framhåller han mer än något annat upplevelsen. Vi upplever varje människas närhet och närvaro, och på samma sätt upplever man Guds närvaro, ibland också konkret. Vi lever med i relationen och det betyder att på samma sätt som vi utbyter känslor, tankar, kunskap med vår medmänniska, på samma sätt sker ett utbyte mellan oss och Gud. På det här viset känns relationens verkliga värde.
Därför innefattar vi i tron alla våra känslor, hela vårt förnuft och hela vår kraft, samt hela vår varelse och vårt väsen, eftersom tro är kärlek. Det är det här som Jesus syftar på i Johannes evangelium, som är dagens evangelium, när han säger ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." Han hänvisar till sin och lärjungarnas relation utifrån det han har gjort. Och i bakgrunden kan vi höra det dubbla kärleksbudet, som har fått en alldeles unik ställning i vår tro på grund av Jesu sätt att leva och arbeta. Det visar att kärleken är det viktigaste.
Det här leder till det som berättar för oss om grunden för vår relation till Gud. Vår relation till Gud kännetecknas framför allt av kärleken. Han har först älskat oss och det uttrycker evangeliet, som bevisar Guds kärlek till människan. Guds kärlek till människan kan annars lätt uppfattas, genom det som Gud gjort för oss i Jesus. Han visar också hur kärleken överskrider alla gränser. Guds kärlek i Jesus är frälsning och därför är kärleken är störst. Eftersom Guds kärlek är frälsning är det just det vi behöver varje dag. Vår erfarenhet av Guds kärlek får vi låta varje dag bli en bekännelse, som omfattar alla våra känslor, hela vårt förstånd, hela vår kraft som vi får rikta till Gud och vår nästa. Gud vet att vi brister i mycket men därför finns hans frälsning här och nu. Amen.

14 oktober 2006

Griftetal: Bibelmeditation 2

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 14.10.2006
Låt oss lyssna till Herrens ord genom Jesaja om livets förgänglighet: En röst sade: Förkunna! Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?” Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet. (Jes 40:6-8)
När vi, som idag, samlas till jordfästning för att ta farväl av en människa som stod oss nära, känner vi smärtsamt att förgängligheten är en del av vårt liv. Steget mellan liv och död är försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig, och därför är vi samlade här idag. Även om döden har brutit de jordiska banden, skall vi inte upphöra att visa våra bortgångna kära vår kärlek och tacksamhet. Också sorgen är en bro som förenar oss med de avlidna.
NN levde hela sitt liv i Jackarby. Han föddes i en åttabarnsfamilj och insöp intresset för jordbruk redan i späd ålder. Jordbruket och djuren följde honom sedan hela livet - ännu på sin dödsbädd funderade han på vad sönerna hade gjort på vilken åker. Hans tre år i kriget var naturligtvis en traumatisk upplevelse, men först på äldre dar kom han med i veterankretsen, där de bl.a. reste till Karelen för att se de gamla krigsskådeplatserna. Om han någon gång råkade ha tid över, ägnade han sig gärna åt friluftsliv, såsom jakt och fiske.
Låt oss höra Guds ord ur Psaltaren om en rätt förberedelse för döden: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)
Dödens skugga följer allt skapat från livets första stund. Var och en av oss måste en gång lämna detta liv. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. Någon som nyss var mitt ibland oss finns inte längre här. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
Låt oss lyssna till Jesu ord om det kristna hoppet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:16-17)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva.
Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han delade vår mänskliga lott med all den smärta och glädje som hör till vårt liv. Hans liv – från krubban till graven – flätas samman med vårt liv från vårt dop till vår grav. Men med honom slutar inte vandringen där. I sin död gjorde han döden maktlös, och han visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Låt oss höra Herrens ord genom Paulus om det eviga livet: Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.
I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.
NN. Av jord har du kommit. Till jord skall du återvända. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

01 oktober 2006

Predikan: Mikaelidagen

Karl af Hällström
Änglarna hjälper Gud att hjälpa oss
Predikan i Mikaelskapellet, Borgå 1.10.2006
Folkskollärarinnan sade till sina elever: "Barn, när vi dör blir vi alla änglar i himlen och får vita vingar. Men du, Pelle, som svär så mycket, får nog svarta vingar!" Pelle svarade: "Det bryr jag mig inte om, bara jag får flyga!"
Den här lilla historien avspeglar mycket som finns i folktron och kallas kristet, men som inte egentligen är det. Naturligtvis får var och en tro som den vill, men att kalla icke-kristna tankar för kristna är givetvis ett sakfel. Den här gången är sakfelet att vi skulle bli änglar när vi dör. Det stämmer nämligen inte enligt Bibeln.
Jag har uppfattningen att denna tanke har sin upprinnelse i en slarvig läsning av vad Jesus säger i evangelierna, nämligen att "alla är som änglarna i himlen" efter uppståndelsen. Det står ju nämligen inte att "alla är änglar", utan "alla är som änglar", vilket är en markant skillnad.
Detta avsnitt (som finns i Matt 22:23-33, Mark 12:18-27 och Luk 20:27-40) består av en fråga som saddukeerna ställer och av Jesu svar. Frågan handlar om en kvinna som i tur och ordning har blivit bortgift med sju bröder, efter att de en och en har dött - vems hustru kommer hon att vara efter uppståndelsen? Jesus visar att frågans grundval är felaktig, eftersom saddukeerna egentligen inte tror på någon uppståndelse, och konstaterar att äktenskapet saknar betydelse "på andra sidan".
De olika evangelierna formulerar den aktuella versen på lite olika sätt. Matteus skriver: Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen, och Markus har samma tanke. Det var (förstås) männen som gifte sig; kvinnorna blev bortgifta. Att vara som änglarna i himlen betyder här alltså att vara asexuella varelser. Lukas lägger ut texten lite mer, och innehållet förändras därför: ... de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar ... Änglalikheten innebär alltså här odödlighet.
Bibelns undervisning om änglar (i bl.a. Hebr 1-2) går ut på att de är andevarelser, skapade av Gud för att vara hans tjänare. Grekiskans anggelos betyder “budbärare”, och det verkar vara den främsta uppgift som änglarna har. Hur som helst är de skapade varelser precis som människor, djur och växter. Lika lite som en människa blir en hund efter döden, blir hon en ängel. Jag vet att det finns folk som tror på själavandring (och varsågod bara), men det är lika icke-kristet som att tro på en änglatillvaro i livet efter detta.
I dagens heliga evangelium (Matt 18:1-10) nämns också änglar. Jesus säger att barnens änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Och här är en annan del av änglarnas uppgifter. De vakar över oss och bär bud till Gud om hur vi har det. Och de änglar som är viktigast är förstås de som hela tiden är nära Gud. Man skulle tro att det skulle vara ärkeänglar och änglafurstar som är det, men enligt Jesus är det barnens skyddsänglar som Gud helst lyssnar till. “Hur är det med Pelle idag,” kanske han frågar av någon ängel. Eller: “Har Lisas förkylning redan blivit bättre?” Eller så säger han till en av änglarna: “Det var bra att du skyddade Lasse, så han inte blev under när bilen kom så nära honom!”
Ni har säkert sett bilder av en skyddsängel som vakar över ett par barn på något farligt ställe; det finns många varianter. Det är det som Jesus talar om i detta sammanhang.
Så har ni säkert också sett bilder av änglar som ser ut som små knubbiga barn med lockigt hår och pastellfärgade vingar. De bilderna stämmer inte överens med Bibeln, utan baserar sig på grekisk-romerska myter. Bibliska änglar är stora och starka, så att de skall kunna sköta sina uppgifter - att beskydda oss, att strida mot det onda, att arbeta för det goda.
Änglar är också musikaliska. De bildar en lovsångskör inför Gud Det minns ni från julevangeliet, inte sant. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." (Luk 2:13-14) Och på olika ställen i bibeln talas det om hur änglarna spelar olika instrument: Trumpeter, basuner, harpor m.m. I en kyrka i Strasbourg i Frankrike såg jag på en glasmålning en bild av en ängel som rent av spelade saxofon! Och varför inte?
Vi blir inte änglar när vi dör, som jag sade i början. Däremot får vi i himlen sjunga och spela med i änglakören. Tänk att få jamma där med de bästa tänkbara musikerna! Härligt!
Och vi får redan här i livet tacka Gud för att änglarna finns. De hjälper honom att hjälpa oss på alla möjliga sätt. De är ett sätt på vilket vår himmelske Fader tar hand om oss. Han gör det förstås på många andra sätt också. Och också det skall vi minnas att tacka för.

Predikan: Mikaelidagen

Martin Fagerudd:
Predikan vid ekumenisk gudstjänst
i Vålax bönehus (Pingstförsamlingen) 1.10.2006
Vi firar idag Mikaelidagen, som tillägnas änglarna. Ordet för ängel i NT betyder utsänd. De är utsända på Guds uppdrag. Fast Jesus i sitt tal (Matt. 18:1-10) nämner änglarna i ett speciellt syfte, är hans uppmärksamhet fäst på ett annat håll. Jesu tal kallas annars för församlingstalet eftersom han talar till sin församling och tar upp saker som gäller alla hans lärjungar. Församlingsfrågor som berör alla lärjungar handlar om ”barnen” och en människogrupp som kallas för ”dessa minsta”.
Lärjungarnas fråga "Vem är den största i himmelriket?" tjänar som en inledning till Jesu tal. Deras fråga gäller inte mera inre stridigheter, egna fördelar eller främsta positioner, utan deras fråga är respektfull. Frågan för tankarna till det som människor ofta är mycket måna om, nämligen sitt anseende. I det judiska samhället på Jesu tid var man mån om att ta hänsyn till människors anseende. Man följer koden heder och skam. En människas personliga heder och ära är en känslig sak, inte sällan går man även nufördtiden till rätta för ärekräkning.
Men det finns exempel i evangeliet på hur man hedrade ansedda människor speciellt vid middagar och särskilt i bordplaceringen. Sånt sker också nuförtiden och betonas på ett synligt sätt vid statliga middagar, d.v.s. vem som sitter brevid vem. Jag tror att bland vänner är man informell. Man kan visa sin vördnad för sina medmänniskor på andra sätt.
En gång vid en måltid hos en farise märker Jesus hur gästerna försöker få de bästa platserna som var avsedda för hedersgästerna. De brukar sitta närmast värden. En del kanske tycker att just de är hedersgästerna. Då påminner Jesus att det alltid kan finnas någon annan som värden själv utsett till hedersgäst och då måste den som tror sig vara hedersgäst placera sig längre ifrån värden och samtidigt utstå skam. Ju större anseende människa har desto mera heder och ära har hon. Ju mindre anseende en människa har desto mindre heder och ära har hon. De som är helt utan ära och anseende och istället förkroppsligar skammen kallas, som vi vet, för syndare som ingen människa vill umgås med.
På en sådan fråga som lärjungarna ställde brukar Jesus i allmänhet svara antingen genom ett under eller genom en undervisande handling. Nu svarar han genom att kalla fram ett barn: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” Han talar inte bara om barnen, utan han utvidgar tanken genom att låta den gälla alla i hans församling: ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.” Att göra sig själv liten, betyder att tänka och att handla som ett barn. Det betyder inte att man är ansvarslös, utan snarare att man inte bryr om sig yttre ära och position och istället tar man emot den trygghet och det skydd som bara Gud kan skänka. Jesus menar att människan måste söka tilliten till Gud så att hon får erfara barnaskapet i Gud. När man får upptäcka den himmelske Fadern märker man att han är oändlig, att det är just han som har allt i sin hand och att man verkligen kan lita på honom. Jesus skapar också en ny rangordning som baserar sig på en annan kod än motsatsförhållandet heder och skam. Det är en kod som grundar sig på tro och tillit.
När Jesus talar om den som är störst i himmelriket visar han inte bara ett sätt att bli störst. Han visar att endast den som litar på Gud kan ta emot barnaskapet av honom. Att vara på detta sätt liten menar Jesus att är en gåva och att man kan leva av den här gåvan. Då erkänner vi att det är vi är små och Gud är stor. Sedan säger Jesus vad det betyder att ta emot ett sådant barn som litar på Gud: ”Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” Jesus menar att lärjungarna ställer en bra fråga som riktar sig på det allra viktigaste i församlingens liv, Herren Jesus själv.
Fastän Mikaelidagen är änglarnas dag talar Jesus endast i en speciell bemärkelse om ängelns uppdrag. Men förrän han säger något om änglarna, säger han att man inte skall förakta någon enda av barnen och dem som gjort sig små, till vilket han också tillägger ett fruktansvärt straffhot. När Jesus sedan till sist talar om änglarna, berättar han att de gör något som ingen annan kan göra. Han säger att de minstas änglar ser Guds ansikte.
De minsta är en speciell grupp som Jesus endast omnämner i Matteus evangelium. De förekommer som en grupp i Jesu församlingstal men också i hans beskrivning av den yttersta domen, till vilken alla folk samlas. Folken indelas i tre grupper. Två grupper beskrivs genom sin gärningar till eller försummelser av en tredje grupp som är den enda som har ett namn som grundar sig på deras position bland människor. Denna tredje grupp kallar domaren för sina minsta bröder. Det är en grupp som Herren identifierar sig med och som han känner. Det är den gruppens enda identitet.
Man kan ännu göra en iakttagelse gällande de två namnlösa gruppernas inställning till de minsta bröderna. Ingendera av de två förstnämnda grupperna har någonsin riktigt noterat de minsta bröderna i sina liv. Ingendera är medveten om att de gjort något för den eller försummat den. De minsta är sådana som av allt att döma inte har något anseende i andras ögon. Men Jesu ord visar att han har alla inför sina ögon, där inte den minsta är glömd. Av beskrivningen av de två namnlösa grupperna kan man förstå att dessa minsta är sådana som lider brist på något och behöver sina medmänniskors hjälp. Genom beskrivningen av de tre grupperna vid den yttersta domen betonar Jesus kärleksbudet. Om kärleksbudet påminner tron, genom vilken vi vet att Gud förverkligar allt han sagt att han tänker göra. Kärleksbudet påminner om hur vi skall leva och kärleken från Gud lovar oss att vi i Kristus har evigt liv.
GT säger att speciellt de rättfärdiga beskyddas av änglarna. På Jesu tid föreställde man sig att alla dessa änglar finns på jorden, men Jesus är den första som talar om att varje människa och särskilt de små har personliga änglar. Deras änglar finns i himlen och ser hela tiden Guds ansikte. Att de små nämns beror på att de är så viktiga därför att hela Guds herravälde är på deras sida. Jesus själv säger "Guds rike tillhör dem". Kristi evangelium är därför riktat till hela mänskligheten, så att var och en har möjlighet att erfara hans nåd och omsorg, men inte bara det utan också hans ändlösa förråd, hans outtömliga resurser och framför allt att han leder var och en på sina outgrundliga vägar som alltid leder rätt, mot det mål som han själv bestämt.