28 januari 2007

Predikan: 4 söndagen efter trettondedagen

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan i Skogås 28.1.2007
Andra årgångens läsningar
Både episteln och evangeliet ur dagens läsningar handlar om sjukdom och helande. Aposteln Jakob föreskriver att den som är sjuk ska kalla till sig de äldste – prästerna alltså – och så skall olja smörjas och den sjuke ska bli frisk genom bön. I evangeliet ligger en sjuk man vid det påstått helande vattnet i Betesda – trettioåtta år har han varit sjuk, men i mötet med Jesus blir han frisk, tar sin bädd och går.
Det finns ett antal berättelser i Evangelierna på temat: ”Jesus helar”. De som blir helade är lama, blinda, döva, i något fall spetälska… En pojke har epilepsi, en kvinna lider av kroniska blödningar (ur underlivet, får vi anta) – en mängd olika plågor och otrevligheter. En skeptiker har naturligtvis inga problem med att ifrågasätta dessa berättelser sönder och samman – vi kan inte bevisa att de är korrekt återberättade, att de skulle vara ögonvittnesskildringar. Och vet vi att historierna inte ”bättrats på” när de gått från mun till mun innan de skrevs ner, eller att evangelisterna själva inte skarvade i så det stod härliga till? Nej, det vet vi inte.
Oavsett om vi tror på mirakler och övernaturliga helanden – om vi är supranaturalister eller har en mer existentialistisk syn på den kristna tron, så står vi ändå där med underberättelser och helandehistorier, och kan vara eniga om en sak och säkra på en sak: det var något med Jesus som fick folk att berätta helandehistorier runt honom.
Jag tänker så här: Den rörelse som uppstod omkring Jesus var gränsöverskridande. Denna ”första församling” var en gemenskap där människor som inte passande in någon annanstans kunde vara med, där spelade det inte någon roll om man var slav eller fri, jude eller grek, man eller kvinna. I mötet med Jesus fick människor som tidigare levt undanskuffade i samhällets marginaler plötsligt en plats, de mötte någon som såg dem, som brydde sig om dem, någon som inte var rädd för att röra vid dem, som inte föraktade dem, som inte var för fin eller helig för att be tillsammans med dem eller dela sabbatsbrödet med dem. Det måste ha varit en oerhörd lättnad och befrielse att få bli en del av denna församling – att bli del av en verklig mänsklighet - och det är väl på intet sätt förvånande om människor som genom Jesus fick en möjlighet att bli hela och kompletta i sitt inre, i många fall också tillfrisknade från sjukdomar eller helt enkelt glömde bort sina krämpor. Det vi idag kallar psykosomatik, verkade naturligtvis under antiken också. Det tror jag är grunden för helandeberättelserna – människor kände att de blev hela och mådde bättre i hans närhet.
Men hur ska man då tänka kring mirakler? Kring underberättelser, både bibliska och sådana som cirkulerar idag?
Låt mig först säga att det är viktigt att komma ihåg att Gud – livgivaren – verkar i allt helande. Det behöver inte vara hysteriska massmöten och folk som slänger kryckor omkring sig för att Gud ska vara verksam. Och som jag ser det är en välutbildad och skicklig läkare ett oändligt mycket bättre redskap för detta Guds helande än en präst, pastor eller påstådd helbrägdagörare. Om man är sjuk på riktigt är vetenskaplig medicin är ett oerhört mycket mer effektivt och tillförlitligt redskap för Guds helande än förbön och handpåläggning. Det vore faktiskt att fara med osanning att påstå något annat.
Sedan vill jag också säga att det naturligtvis vore helt fantastiskt ifall förbön och gudomlig läkedomskraft hade den närmast magiska effekt som vissa kristna grupper och förkunnare påstår; men så är inte fallet. Oavsett om man kallar det ”helande förbön”, ”faith healing”, bara ”healing” eller ”helbrägdagörelse” så är det mycket snack och lite verkstad: mirakulösa helanden tycks inträffa godtyckligt, mycket sällan och märkligt nog tycks Gud aldrig vilja hela amputerade människor eller allvarliga hjärnskador.
Fanatiker som i Guds namn säger åt folk att sluta medicinera, slänga kryckorna, säga nej till operation för att istället förlita sig på att ”Jesus helar” borde åka i fängelse. Om Gud är Livets källa, grunden och upphovet och upprätthållaren av liv och existens, är det Gud som verkar i all läkedom. Det är med andra ord tillbörligt och rätt att tacka Gud för en skicklig läkare, likasom det är helt ok att ifrågasätta kvacksalveri – hur ”fromt” det än verkar vara. Lurendrejeri, vidskepelse och övertro blir inte mer okej för att man kan rama in den med bibelord.
Vetenskaplig medicin och kirurgi kan idag göra vad som under biblisk tid skulle ha betraktats som magi och för inte så länge sedan skulle ha setts som science-fiction. Men i många fall – ganska ofta, faktiskt - misslyckas ändå läkarna. Patienten blir inte frisk, mår inte bra, får ständigt nya krämpor och besvär – och trots att man tar massor med prover och testar det ena läkemedlet efter det andra, hjälper inte behandlingen. Ibland är förstås patienten en hypokondriker, i andra fall är patienten helt enkelt bara ensam och pratsugen och egentligen inte sjuk i teknisk mening – i en del fall är faktiskt krämporna verkliga: men problemet är andligt och doktorns behandling blir bara symptombekämpning till dess patienten blir hel innuti. Jesus fråga: ”Vill du bli frisk?” som vi hörde i evangelieläsningen må vara ganska oförskämd, men ibland är den faktiskt berättigad – för våra hälsoproblem har ibland mer att göra med vår vilja, våra känslor, vår självbild och vårt andliga hälsotillstånd än med några rent kroppsliga besvär.
Och det är väl här som förbön och bön om helande faktiskt kan sägas ha effekt. Jag tror personligen inte på förbön och bön om helande som ett slags ”besvärjande av Gud” utan som uttryck för kärlek och vänskap. När vi säger till någon som är sjuk – eller till en orolig anhörig – att vi ska be för dem: menar vi då inte att vi känner med dem i lidandet, önskar att det ska gå över och att vi hoppas att de själva kan känna livsglädje, även om sjukdomen är smärtsam och svår snarare än att vi tror att vi tror oss kunna tjata fram ett mirakel? Jag tror att vi de flesta redan har låtit orden få den betydelsen – när vi säger ”jag ska be för dig” är det en vänskapsförklaring, när vi säger ”be för mig” är det en vädjan att inte bli bortglömd, ignorerad eller satt åt sidan därför att man är sjuk, sorgsen eller mår allmänt dåligt. Förbönen är en social länk mellan människor och mellan människor och Gud, inte ett frambesvärjande av helande krafter. I detta sammanhang kan en människa bli frisk – naturligtvis – men hon kan också dö i det: och i sådana fall sker döden i en krets av vänner: de bedjande vännernas krets. På det sättet fungerar förbön om helande – en gemenskap som öppnar sina hjärtan för varandra och inför Gud; och skulle den som är sjuk inte tillfriskna eller kanske rent av dö så kommer den personen kanske ändå ha funnit ett helande i hela sammanhanget. Kroppen bröts ner men hjärtat växte sig helt: för det fanns vänner som delade glädjen och smärtan, skrattet och tårarna, som höll i händerna, som lyssnade, som talade, som var där. Och när de inte var i samma rum, så var de ändå där i tanken. Jag tror inte på Gud som en nyckfull, egensinnig kosmisk läkare som ibland hoppar ner och helar någon av sina älsklingsbarn för att visa att makten och härligheten är hans i evigheters evighet amen, utan på att han är med oss alla dagar, i glädje och sorg, i hälsa och i sjukdom, i liv och i död. Och Gud bor, där barmhärtighet och kärlek är; och förbönens gemenskap kan vara en sådan plats. Människors bön vid en sjuksäng kan göra den platsen heligare än någon av världens berömda vallfartsorter.

Inga kommentarer: