24 mars 2007

Predikan: Jungfru Marie Bebådelsedag

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan i Skogås 24/3-07
2:a årgångens läsningar
Dagen vi firar idag, Jungfru Marie bebådelsedag, med Lukasevangeliets text som berättar om ängeln Gabriels besök till Maria, aktualiserar samma frågor som lätt väcks under julen… Frågor som handlar om Bibelns och den kristna trons historicitet, våra berättelsers historiska trovärdighet och äkthet. Lukas berättar, liksom Matteus i sitt evangelium, om Jesu födelse och utifrån deras texter har kyrkan formulerat läran om jungfrufödseln – som trosbekännelsen formulerar som att Jesus Kristus, Guds enfödde son, är avlad av den helige ande och född av jungfrun Maria – oskulden Maria.

Är dessa historier sanna? Svaret är faktiskt både ja och nej. I en bokstavlig, historisk, jordisk mening är de inte sanna. Stjärnor vandrar inte över himlen och pekar ut enskilda hus, änglakörer uppenbarar sig inte i himlen med sång, oskulder blir inte gravida och ”vise män” ger sig inte ut på långa resor för att ge presenter till bebisar – utom i sagor, legender och myter. Vill man göra kristendomen en verklig björntjänst, då ska man verkligen – trosvisst – försvara texternas bokstavliga och historiska trovärdighet och förespråka att man ”ska läsa precis som det står”.

Är då dessa historier sanna i någon annan bemärkelse än den rent historiska? Svaret är ett definitivt ja. Det är de. Födelseberättelser, kristna eller i andra religioner, säger oss egentligen ingenting om födelsen av den person om vilka de handlar –de säger desto mer om vilket intryck denna person, som vuxen, gjorde på sin omvärld. Detta gäller för Jesus liksom det gör för andra märkliga och fantastiska personer som fått sina födelser inskrivna i legendernas och myternas värld. Det var Jesus vuxna liv, hans vuxna kraft, upplevelsen av Gudsnärvaro i hans liv, hans korsfästelse, hans uppståndelse och den upplevelse av hur livgivande, helig ande strömmade fram ur honom som fick födelseberättelserna att gro. Under lagren av fantastiska, mirakulösa och fullständigt otroliga uppgifter som födelseberättelsernas texter utgör, finns ett budskap som är förhållandevis enkelt. Genom brus av mytologi kan man i dem höra den tidiga kyrkan tala och det den säger är ungefär följande:

”Det vi har mött och upplevt i Jesus från Nasaret, tror vi är något som är mer än vanligt mänskligt liv. Hans liv är så fullständigt, så komplett, så helgjutet, så äkta och heligt att det måste vara liv från Gud självt, ett mänskligt liv i totalt förbund med Gud, ett liv som avslöjar precis vem Gud verkligen är. I Kristus möter vi Gud; ser honom uppenbarad, ser honom leva, ser honom förklarad. Så fullkomlig är Gudsnärvaron i Jesu liv, att vi kallar honom Guds Son, fastän Gud inte är en människa. Men Jesus och Gud är en. Vi kan inte se Jesus utan att möta Gud. Vi kan inte längre föreställa oss Gud, utan att se Jesus.”

När den tidiga kristna kyrkans tänkare, författare och förkunnare ställdes inför uppgiften att försöka förklara vem Jesus var och vad hans liv kommit att betyda för dem, ställdes de inför en utmaning av samma gigantiska dimensioner som att med ord försöka förklara färg för färgblinda. När de skulle förklara, hur Gud kunde vara i Kristus på detta fullkomliga sätt, var de tvungna att tänja språket och begreppsvärlden till sin bristningsgräns. I nya testamentet finner vi faktiskt fyra huvudteorier för hur Gud egentligen s.a.s ”kom in” i Kristus, så att den ene därefter inte kunde tänkas utan den andre.

Den första teorin kommer från aposteln Paulus, vars brev är nya testamentets äldsta skrifter och vars idéer självfallet därför återspeglar äldre traditioner och tankegods än de vi finner i de senare evangelierna. För Paulus är svaret på frågan om hur Gud och Kristus blev en utkorelse, upphöjelse, ”befordran”, utnämning, kröning… Aposteln skriver själv till de kristna i Rom att han förkunnar ”Evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda.”
Den andra teorin finner vi hos evangelisten Markus, författaren till det äldsta evangeliet. Hos honom blir Jesus ”adopterad” eller ”utkorad” till Guds son av Den Helige Ande vid sitt dop i Jordan. Därför finns heller inte minsta antydan till någon födelseberättelse eller någon jungfrufödsel hos Markus, lika lite som hos Paulus.
Matteus och Lukas, som står för den tredje teorin, driver ”andespåret” vidare, men de flyttar ”fusionen” mellan Gud och människa tillbaka till konceptionen. Jesus blev Gud i sin moders liv, säger de. Det är å andra sidan nästan bara detta grundläggande de är eniga om – deras respektive födelseberättelser är mycket, mycket olika varandra, vilket vi oftast inte tänker på efter som är vana vid att Lukasevangeliets används som tolkningsmönster och att Betlehemstjärnan och de vise männen lyfts in i den i våra julspel, på julkort, i julkrubbor, julskyltning, julsånger osv. Men de berättar distinkt olika historier.
Den fjärde teorin är den vi finner hos evangelisten Johannes: att Jesus var det preexistenta, gudomliga Ordet – Guds skaparord, det eviga utflödet av handling och skaparkraft ur gudomens mystika djup: detta skapelseord - köttvordet. I denna version är det inte ens fråga om en ”förening”; Jesus från Nasaret är helt enkelt den köttsliga gestalt som det Gudomliga ordet tar när det väljer att stiga in i världen – förvisso genom en födelse, men Johannes säger ingenting om någon jungfrufödsel. Han är den ende av evangelisterna som verkligen lär ut strikt inkarnation, säger att Gud blir människa, snarare än att människa och Gud i Jesus förenats.

I de debatter kring Jungfrufödsel som rasat inom och utom kyrkan under hela 1900-talet, i Sverige åter aktualiserad för ett par år sedan när dåvarande ÄB Kg Hammar rörde upp heta känslor genom att betvivla den i en intervju inför den då kommande julen, har renlärighetens försvarare ofta sagt att jungfrufödseln är nödvändig – för utan den kan man inte mena att Jesus är Gud, utan den är Jesus ”bara” en människa. Det är naturligtvis inte så. Paulus trodde inte på Jungfrufödseln och det gjorde heller inte evangelisten Markus eller evangelisten Johannes, ändå är det väl ingen som skulle påstå att de brast i tro? Och vi måste komma ihåg att aposteln och dessa evangelister naturligtvis inte bara talar för sig själva utan representerar stora grupper och fromhetsriktningar inom den tidiga kristendomen. Många trodde som de.

Lukas teori – med Matteus som hjälpgubbe – var emellertid den som slutligen vann majoritetens stöd under den stora dogmbildningens tid på 300- och 400-talet e.kr. I och med att trosbekännelserna slogs fast och blev förpliktigande att tro blev en version, en teori upphöjd till den enda renläriga, nämligen den som sade: ”Avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria – och detta skall uppfattas bokstavligt!”. Men hade inte Lukas version varit så kraftfullt uppbackad av själva skönheten och den litterära storslagenheten i hans evangelium, torde det ha kunnat gå annorlunda. Dessutom: ju mer kristendomen och judendomen växte ifrån varandra och ju svagare den judiska kopplingen blev i kyrkan när de hednakristna blev en alltmer massiv majoritet, desto lättare blev det att propagera för jungfrufödsel och en bokstavlig uppfattning av Matteus och Lukas ord och deras teori. För de kristna som hade hednisk bakgrund var nämligen sådana berättelser vardagsmat. Det var sådana berättelser som hörde till en riktig gudomlig hjälte. Lukas evangelium appellerade, mer än de andra, till hednavärlden utanför Israel och synagogan. Den knöt an till hur hedningarna var vana att tänka kring gudarna och deras avkomma.

Men är det inte lite märkligt att fira Jungfru Marie Bebådelsedag, är det inte rent av hyckleri att göra det om man inte samtidigt accepterar jungfrufödseln som en bokstavlig, historisk sanning. Hur kan man fira något man inte tror på?

Problemfritt är det förvisso inte: men om man väl accepterar att en text och berättelse kan tas allvarligt om än inte bokstavligt, och att den vittnar om en sanning som är djupare än den form i vilken budskapet existerar, kan man faktiskt göra det med fullständigt gott samvete.
Hur Jesus än föddes, och jag tror personligen att han blev till precis på det vanliga sätt som alla barn blir till, så är han ju ändå den han är: en person som jag vill kalla Herre och bekänna som Frälsare. Maria förblir, alldeles oavsett jungfrufödseln, Herrens Moder, ja – det är inga som helst problem att kalla henne Guds Moder. Och vi kan gott och väl ge Maria lovord och pris, för vad hon än var för kvinna, under lagren av all den mytologi som hon bäddats in i från Matteus och genom hela den kristna kyrkans historia fram till våra dagar, så måste man ju ändå säga att hon var en mor som lyckades ge sin son all den kärlek och omvårdnad han behövde för att bli en sann människa, en fantastisk människa, en människa som skakat världen i dess grundvalar. Det är svårt att tro att Jesus hade kunnat bli den väldiga människa han var, ifall hans barndom varit kärlekslös och andefattig. Man kan gott ge lite ”credit” åt Josef också: för även om han inte nämns i evangelierna utanför födelseberättelserna hos Matteus och Lukas, så lär väl Jesus knappast ha talat så positivt om sin himmelske fader och valt att ge Gud det familjära namnet ”Abba” – pappa - ifall hans jordiske fader fyllt fadersbegreppet med negativt innehåll? Maria och Josef var säkert mycket goda, närvarande och kärleksfulla föräldrar.

Nu ska jag avsluta min predikan, med att säga följande: Jesus blir på intet sätt mindre Guds Son om man inte tror på jungfrufödseln. Han blir heller inte mer Guds Son ifall man gör det. Vi måste se evangeliernas berättelser i sitt sammanhang: de skrevs av folk som ville förklara något som de var fullständigt uppfyllda av, något som gick långt utöver ramarna för vad de var vana att tala om: nämligen erfarenheten att Jesus och Gud var ett – och detta inom ramverket för den judiska monoteismen, där människa och Gud absolut inte är samma sak.
Den vittnar om en erfarenhet vi kan få också idag; en sanning av ”tidlös” kvalitet – nämligen att vi i Jesus kan se den sanne Gudens ansikte, i Honom uppleva Gudsriket bryta in som en helande, läkande, heliggörande kraft i människors liv, i Honom se sanningen om vem Gud är: utgivande, livgivande, meningsgivande.

Inga kommentarer: