22 april 2007

Predikan: Tredje söndagen i påsktiden

Jonatan Mattsson
Mariakyrkan i Skogås 22/4-2007
2:a årgångens läsningar - "Den gode herden"
När nya testamentet beskriver Jesus som ”den gode herden” och ”fårens store herde”, är det mot en gammeltestamentlig bakgrund – där det är Gud själv som är den store herden. ”Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser den dag då moln och töcken rådde” säger Herren i profeten Hesekiels bok, ”Jag skall själv samla mina får… och föra dem tillbaka till deras betesmarker” skriver Jeremia. ”Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda.” ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig – han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten” skriver psalmisten i den 23:e psalmen. I hesekiels och jeremias ”herdeprofetior” – som målar upp bilden av det kommande gudsriket, utpekas också redskapet med vilken Gud ska valla. Hesekiel skriver ”Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David”. Nu var ju kung David död sedan länge när Hesekiel och Jeremia skrev, den senare profeten förtydligar därför att det inte är just den kung David utan ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”, en som ”skall vara konung och härska med vishet”. GT:s store hjältekung, David, var själv fåraherde som ung: tanken på den ”enkle” och ”fattige” konungen som vallar folket, som är Guds representant – verktyget i hans hand, tjänaren som förkroppsligar hans vilja och med vilken Guds rike kommer, får alltså enligt NT sin ”uppfyllelse” i Jesus. Han är den gode herden; han är ”det rättfärdiga skottet”, han är den som skall föra folket till goda betesmarker.
Profetiorna i GT handlar tämligen exklusivt om Guds handlande med Israel. Utan att lägga någon direkt värdering i orden, är det bara att konstatera att Gud i GT är en typisk ”stamgud”. Förvisso sägs han ha skapat hela jorden, men andra folk än Israel är bara sekundärt föremål för hans uppmärksamhet. När Jesus säger ”Jag har också andra får som inte hör till den här fållan” är det världen utanför Israel han syftar på. I NT vidgas – långsamt men säkert – perspektiven. Jesus själv reste aldrig utanför Israels gränser, men han höjde blicken bortom stamreligion och nationalism, och hans apostlar förde evangeliet ut över hednavärlden, till de ”andra fållorna”. Att kristendomen och judendomen växte ifrån varandra är utifrån detta inte särskilt förvånande – kristendomen krävde inte av sina konvertiter att de skulle bli israeler först, och till och med Gud själv genomgår i den här nationsöverskridande missionen en förändring, och även Gudsrikestanken expanderas.
I GT:s visioner av Gudsriket är det inte ”världen” eller ”himlen” som omtalas, utan just Israel. Vad Gudsriket får för effekt i världen utanför Israel talas liksom inte om. I den kristna versionen är Gudsriket internationellt, globalt.
Jag måste säga att jag är rätt förtjust i de här Gudsrikesvisionerna, beskrivningen av fårens betesmark om man så vill.
Där skall vara lag och ordning – när profetiorna slår fast att det skall finnas en kung som skall härska, ser jag inte det som att Gudsriket bokstavligt talat ska vara en enväldig monarki. Jag är demokrat. Men under antiken – åtminstone i Israel - var monarki det enda stadsskick som verkade kunna garantera kontinuitet i förvaltning och lagstiftning, ett handlingskraftigt styre, lag, ordning och välstånd. Med våra mått mätt var den store kung David kanske inte så väldigt stor – han var en orientalisk tyrann av klassisk modell – men på den tiden var han det bästa som hänt Israel och när Gudsrikesvisionerna pratar om David och Davids tron, är det nog rimligt att tolka det välvilligt och öppet: Det kommande Gudsriket är en värld präglad av stabilitet i förvaltning och lagstiftning. Där finns rättsäkerhet och styret är gott.
När vi idag tittar på vår värld, är det mycket tydligt att de länder där det råder stort välstånd – och där rikedomen inte bara är samlad hos en liten, liten klick – är de där statskicket är starkare än sina statsmän, där presidenter och ministrar inte godtyckligt kan ändra lagar eller blanda sig i domstolarnas arbete, där enkla, medellösa medborgare har rättigheter som de inte själva behöver försvara utan vars integritet bevakas av statsmakten och våldsmonopolet. Många länder i Afrika, fastän det är bördiga och naturresursrika länder, får aldrig igång sin ekonomi därför att statsförvaltningen är korrupt, rättsäkerheten obefintlig och den enkle medborgaren har ingen hjälp att hämta från polisen ifall skurkar och banditer kommer för att tvinga av honom det lilla välstånd han samlat.
”Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna” låter Hesekiel Herren säga. På den tiden var rovdjur kanske en stor fara för många människor, så är det inte idag – och man ska nog inte ta det här bokstavligt. Varför har Gud skapat en värld där det finns rovdjur, ifall poängen med dem är att de ska utrotas? Det går liksom inte ihop. Men i Gudsriket kan människor leva tryggt.
”I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara. Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda.” Med andra ord: I Guds rike skall ingen behöva svälta, törsta eller stå utan försörjning. Tanken på att staten skall garantera sina medborgare en ”grundförsörjning” – att det finns en ”generell” världspolitik, att ingen skall behöva stå totalt medellös, anknyter till detta. Inkomstklyftor kommer alltid att finnas – åtminstone i ett samhälle som tillåter människor kontroll över sina egna ekonomier – men fattigdom är inget som hör till gudsriket. Ingen skall behöva sakna livets nödtorft.
De bibliska gudsrikesvisionerna är faktiskt inte ”fantasibilder” av något slags övervärldsligt rike, utan beskriver ett jordiskt tillstånd. Det var utopiskt då, det är väl fortfarande det – men nog kan man säga att delar av världen åtminstone närmat sig visionens mål en smula?
Även om Bibeltexterna talar om Gudsrikets inbrytande som ett gudomligt handlande, måste vi ju också förstå att detta handlande sker genom människor – inte genom att övernaturliga energier plötsligt regnar ner från himlen och ”förvandlar” jorden. Gud verkar genom folk, genom mänskliga tankar, beslut och handlingar.
Politiska – eller politisk-religiösa system med utopiska mål har orsakat namnlöst lidande och miljoner och åter miljoners människors död över världen. Den bibliska Gudsrikesvisionen har fått kristna härskare att – ofta med kyrkans välsignelse – föra blodiga krig, utrota ”feltänkare” och på många olika sätt utföra skamliga, tyranniska dåd. Svärdsmission, korstågen mot katharer och bogomiler, religionskriget i tyskland som föregick trettioåriga kriget – historien är mörk och vidrig.
Den muslimska slaktarräkningen är lika hög som den kristna – när kalifernas stora Jihad drog ut ur arabiens öknar ställdes grannländerna inför valet att underkasta sig eller bekrigas med enorm brutalitet. Miljoner kristna, perser och indier fick sätta livet till, på grund av Muhammeds vision om en enad värld under islam. I modern tid har kommunismen – som till skillnad från nazismen fått en världsvid spridning – i arbetarnas och de förtrycktas namn skördat enorma offer. Det gemensamma draget, i alla dessa fall där ljusa utopier lett till ond, bråd död, är att den enskilda människan måste offras för ”den goda sakens skull”. I kommunismen är individen obetydlig jämfört med kollektivet och för helhetens skull måste besvärliga, kontra-revolutionära element avlägsnas. ”Om du dödar en är det en tragedi – om du dödar en miljon är det statistik” sade Stalin, och han tvekade inte att utrota egna medborgare en masse för att bygga ”arbetarnas paradis”. I profeten Muhammeds religiöst-politiska vision fanns inget utrymme för ifrågasättande och avvikande mening: hans ord var himmelska dekret och straffet för den som inte underkastade sig profeten var slaveri, döden och – enligt koranen – helvetets lågor i all evighet. Den kristna kyrkan i sina många inkarnationer har jagat heretiker, vantroende, hedningar och avvikare med stor frenesi och ”tolerans” och ”respekt” för mångfald och individens integritet är knappast något som någon kyrkotradition före modern tid kan berömma sig av. I samtliga fall är bristen hänsyn för den enskilda människan det genomgående temat. För utopins skull måste folk dö.
Men Jesus pekar på något annat, visar med sitt eget föredöme hur det ska gå till. Vägen till Guds rikes förverkligande börjar alltid i det enskilda människolivet: i viljan att ta ansvar, att se till andras bästa, att vara beredd att ta personliga risker för andra…
Jesu ord om hur en god herde ska vara har ofta tolkats väldigt specifikt som något slags ”prästintruktion”, men är väl lika mycket så riktad mot den som har någon typ av ansvar för en annan människa öht: den riktar sig till politiker vars beslut påverkar många människor liv, till lärare, till poliser, till läkare, till förskollärare – men alla hamnar någon gång i en situation där man själv står i en ansvarssituation över andra, och då framhäver Jesus ”den gode herden” som exempel – herden som, bryr sig om fåren och inte överger dem, som inte bara ”vallar för pengar” utan av genuin omtanke om sina får – en herde som älskar sina får, som inte ”offrar får” för flockens skull utan tvärtom offrar sig själv för dem.
Vill man bygga Guds rike innebär det politik – men utan en etisk kompass blir politiken farlig och människofientlig. Om vi då undrar vad kompassen ska riktas efter, hur den ska kalibreras, är Jesus svaret. Han är den gode herden.

Inga kommentarer: