17 maj 2007

Predikan: Kristi Himmelfärds Dag

Jonatan Mattsson:
Predikan i Tacksägelsekyrkan i Trångsund 17 maj 2007
Kristi himmelsfärds dag som vi firar idag kallas ju ofta skämtsamt eller vanvördigt för ”Kristi flygare” och många kristna bilder, i gamla kyrkor, på andaktskort – och kanske också i dem som vi bär i våra huvuden – föreställer också en Jesus som liksom går till väders, upp bland molnen. Det står ju så i bibelberättelsen.
Det är bara det, att medan folk i allmänhet under antiken verkligen såg jorden som ett trevåningshus där gud eller gudarna bodde ”ovan molnen” och de onda makterna i underjorden under fötterna, gör vi det inte. Ifall Jesus fysiskt steg upp i luften och försvann uppåt, hamnade han i omloppsbana eller fortsatte ut i yttre rymden. I ljuset av vad även små barn vet idag om hur vår värld ser ut och fungerar, framstår himmelsfärdsberättelsen som ganska löjlig, eller åtminstone hopplöst ålderdomlig.
Ålderdomlig är den, förvisso. Den är föråldrad och i sin bokstavliga form helt klart efter ”bäst-före-datum”. I dag vet också många att Kristi himmelsfärdsberättelsen är lik andra historier från antiken – både judiska och hedniska – där folk med eller utan transportfordon i form av flygande vagnar, bevingade hästar eller flygande mattor stiger upp till gudarnas värld. Den är en solklar myt. Jag vet att en del blir sura när man som präst säger sådant – men jag har faktiskt inget val. Lika lite som jag med gott samvete kan säga att epilepsi orsakas av ondsinta demoner, eller att man kan göra djurs päls ”spräcklig” genom att sätta strimlade kvistar av mandelträ i deras vattenhoar – vilket står i Bibeln – kan jag påstå att eller ens låtsas att det är rimligt att bokstavligen tro på Himmelsfärden. Då blir det faktiskt löjligt.
Men vänder man sin uppmärksamhet från textens ”yta” till dess ”djup” och frågar sig vad det är den vill säga, då är det inte alls löjligt. Vi måste avmytologisera den – men vad är då kvar?
För att svara på den frågan måste man gå bort från just evangelisten Lukas. Det är faktiskt bara Lukas som har himmelsfärdsberättelsen i NT. Aposteln Paulus har den inte, Markus har den inte, Matteus har den inte och Johannes har den inte. Varför ”klarade de sig utan”, kan man undra? Om nu Jesus fysiskt steg upp i skyn, borde det ju rimligen ha varit känt för de andra också?
Ap. Paulus har ingen himmelsfärdsberättelse, därför att han inte ser uppståndelsen och en himmelsfärd som två skilda ting. Många kristna värjer sig från att acceptera det och verkar bli väldigt illa berörda av det, när kritiker eller bibelforskare påpekar det, men Paulus verkar inte alls ha sett uppståndelsen från de döda som att Jesus döda kropp fick liv och gick ut ur sin grav. Paulus säger rent av att kött och blod inte kan ärva Guds rike och den övertygelse han ger uttryck för i sina brev, är att Jesus Kristus korsfästes, dog, begravdes och sedan uppväcktes av Gud in i härligheten – han uppstod i himlen, i en ny ”Härlighetskropp”, en kropp av ande. När Jesus visar sig för apostlarna och sist av alla för Paulus själv, är det från Himlen han kommer. Naturligtvis har Paulus inget behov av någon himmelsfärdsberättelse – för det han kallar uppståndelse är just själva ”dimensionsskiftet” från ett vanligt mänskligt liv i kött och blod, till ett härliggjort mänskligt liv i anden – ett liv i Gud själv, i Himlen. Eftersom det inte fanns någon fysiskt uppstånden kropp som hörde till det jordiska för Paulus, hade han inget behov av någon ”Kristi flygare”.
Det hade inte evangelisten Markus heller, han som skrev först av de fyra evangelisterna – ett tjugotal år efter Paulus. Markus evangelium slutar faktiskt med ett frågetecken, när kvinnorna besöker den tomma graven men skickas iväg av den unge mannen där – som lovar att de ska få se Jesus i Galiléen. Några möten med de uppståndne inkluderade Markus inte i sin berättelse, öht.
Det gjorde emellertid evangelisten Matteus, när han skrev ett tio-femtontal år efter Markus. Men där finns inte heller någon himmelsfärdsberättelse, utan i hans evangelium ”dyker Jesus upp” utanför graven och visar sig först för kvinnorna och när lärjungarna sedan kommer till Galiléen och bestiger berget där de ska möta Jesus är han helt enkelt där. Någon himmelsfärd äger inte rum. Den Jesus de möter är redan den förhärligade, den himmelske Kristus – han behöver inte fara ”upp” – för han redan uppstått. Han lever redan i Himlen. Matteus ser troligen, liksom Paulus, uppståndelsen i sig som förvandling.
När Lukas skriver, fem till femton år efter Matteus, har emellertid något hänt med berättelsen – och det som har hänt är att den tomma grav som för Markus troligen är en symbol för uppståndelsen, via Matteus – som intar en slags mellanposition – för Lukas och den fromhetstradition han står i, blivit en bokstavligt sann, historisk berättelse. När Lukas låter Jesus fysiskt stiga ur sin grav, får han ett delikat problem som ingen av de tidigare författarna har behövt bry sig om – nämligen hur han ska flytta Jesus till himlen. Enligt Paulus och Matteus – Markus tiger ju – är Jesus redan där, i och med att han uppstått. Men Lukas syn på uppståndelsen är annorlunda. Jesus uppståndna kropp har förvisso fått övernaturliga förmågor, kan flytta sig genom väggar och teleportera sig över stora avstånd – men den är fortfarande bunden till ”mellanvåningen”. Detta löser Lukas genom himmelsfärden. Han kunde ju inte veta att vi, två tusen år senare, skulle ha upptäckt det han inte visste, nämligen att det inte finns något ”tak” där uppe. Hur stort Lukas universum var, vet vi inte, men troligen antog han att jorden omgavs av en sfär – och utanför, ovanför den fanns den himmelska domänen. Folk som läste Lukasevangeliet då, under antiken, delade väl i de flesta fall denna världsbild och hade inga problem med den. För dem var himmelsfärden en behändig lösning, passande för en gudomlig figur. Men den var skapad för att lösa ett problem som inte funnits tidigare. Det var inte Lukas som av någon slags illvilja ändrade på det tidigare sättet att se på uppståndelse, ej heller orsakades detta problem av något slags heretisk förstörelselusta i den församlingsgemenskap han ingick i – men faktum är att det redan under den kristna kyrkans första århundrade skedde en förskjutning i synen på uppståndelse, där tyngdpunkten skiftar från att först ha varit fråga om hur Gud reser upp Jesus från de döda in i den himmelska härligheten, till den där Jesus fysiskt stiger ur sin grav och först senare far upp till himlen. Om Lukasevangeliet och apostlagärningarna aldrig blivit skrivna, skulle ingen av oss ha känt till någon ”Himmelsfärd” och vi skulle aldrig ha samlats för att högtidlighålla dagen. Varför denna förskjutning skedde kan man spekulera om – men troligt är väl att den linje inom den tidiga kyrkan som drog åt det mer ”fysiska” sättet att se på uppståndelsen helt enkelt var den som rekryterade mest folk och därför kom att dominera, vilket inte till ringa del beror på att Lukas evangelium är det litterärt och retoriskt mest välskrivna av evangelierna. Johannesevangeliet, som fö inte har någon himmelsfärdsberättelse heller, är förvisso vackert också, men det är inte historieberättande på samma sätt och saknar därför den tyngd som Lukas evangelium har och som har satt ett så enormt djupt avtryck i den kristna tankevärlden, i kyrkans tradition och konst.
Så om någon skeptiker frågar mig om hur jag kan fira Kristi himmelsfärds dag, när vi faktiskt vet att ”Guds himmel” inte ligger ovanför molnen och inte heller i yttre rymden, så är mitt svar att Kristus är himlafaren – men inte som en raket, utan genom en förvandling. Den förvandlingen är uppståndelse och den är inte en re-animation av en död kropp, utan snarare en ingjutning av människans ”jag”, det mystiska självmedvetandet genom vilket vi betraktar världen och oss själva, in i en existens som jag i brist på bättre ord vill – likt Paulus – benämna den ”andliga kroppen”. Det som hände med Jesus då, för två tusen år sedan, är något som kan ske också med oss: vi kan också uppstå in i härligheten. Det är det som är poängen med Kristi Himmelsfärds dag och inte att ”Jesus gick till väders”, för det gjorde han inte.
”Behöver man ha en speciell dag för det?” – nej, det behöver man förstås inte. Men det är kul att ha det, för då får man tillfälle att fokusera lite extra på ämnet. Kanske skulle man ha ett annat namn på dagen, för att slippa det pinsamma nidnamnet ”Kristi flygare” – men det enda jag kan komma på är i sådana fall att kalla dagen för ”Mer påsk”, för det är ju precis vad det är fråga om – bara det att man inte hinner täcka in allt påskrelaterat under själva påskveckan. Det får nog fortsätta vara Kristi Himmelsfärd. Så länge man är på det klara med att Himlen inte ligger där uppe – utan är Guds verklighet som genomsyrar hela skapelsen och därför lika gärna kan sägas vara där nere, eller här inne, eller där borta eller ingenstans och överallt på samma gång, går det definitivt att fira att Jesus for dit även om det inte var som med en raket.
Att fira Himmelsfärden, är att fira påsk – Livets seger över döden, Guds makt som är starkare än döden, att graven inte är slutet: utan en början.
Livet vann – dess namn är Jesus.
Amen.

Inga kommentarer: