23 juni 2007

Predikan: Johannes Döparens dag

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan i Skogås
2:a årgångens läsningar
”Den högstes profet” är rubriken för dagen vi firar idag – Johannes Döparens Dag.
Trots att det är hans födelsedag, vill jag i dagens predikan inte inrikta mig just på profeten Johannes, utan på ”profeter” och ”profetior” överhuvudtaget.
En profet, i gamla testamentet, kallas en ”Nevi” – ordets grundbetydelse är ”öppen” och det tolkas oftast som att betyda ”förkunnare”: en profet är en person som är öppen för Gud och som säger det Gud inger honom – en person som ger mun åt Gud. Profeternas budskap, som vi möter dem i Bibelböckerna, består oftast av varningsord – kritik mot bristande fromhet, brist på moral, varningar för hur illa det går ifall inte Guds bud och vilja följs, följt av trösteord eller löftesord där det försäkras att Gud inte glömmer sitt folk och sitt förbund utan även fortsättningsvis – rent av i rikare mått än tidigare - skall välsigna de som följer hans väg.
Det som ofta fått väldigt stor uppmärksamhet inom kyrkan och olika kristna rörelser är profetior såsom ”framtidsförutsägelser”: man lusläser profetböcker efter ”förhandsinformation” om framtiden och försöker identifiera vilka profetior som blivit uppfyllda och vilka som inte blir det. Personligen blir jag måttligt imponerad av detta – lösryckta profetord tolkas kreativt men godtyckligt. Så sker även innanför Bibelns pärmar. Men jag vill inte uppehålla mig vid det nu, utan nöjer mig med att säga att jag tycker detta skjuter fokus från ort vad jag uppfattar som det riktigt viktiga med profetiorna.
Och det är just detta att de vågar ge mun åt Gud. Ta dagens GT-text ur Jeremia, tex. Den innehåller svidande varningsord – inte mot vilka människor som helst, utan mot kungen själv. Vi är som är vana vid en maktlös kung och vid att man kan rösta bort politiker man inte gillar i allmänna val kanske inte förstår riktigt hur tungt detta är: kungen är KUNG – han är inte någon snäll symbol för ”folket”; han är mannen med makt, mannen som kräver lydnad, mannen som har krigare bakom sina ord – och till denne potentat skall Jeremia alltså säga att han inte ska kränka invandrare, faderlösa och änkor, inte bruka våld och döda oskyldiga. Med andra ord: det är sådant kungen brukar göra! Jeremia, beväpnad med ingenting annat än en stor käft, ska alltså stå emot en despotisk tyrann som förtrycker folk och utövar grymt våld. Att konfrontera en sådan man, kräver mod. Profeten tar en enorm risk, när han säger det som måste sägas: det du gör, herr kung, är ont!
Kristna kan ha olika uppfattning ifråga om var profetorden kommer ifrån. En del menar att Gud inger profeterna exakt vad de ska säga – andra menar att Gud inspirerar dem: Herrens Ord genom profeten är alltså inte ordagrant dikterade av Gud, utan är profetens ord som ger gestalt åt en övertygelse som har sin grund i tron att Gud vill rättfärdighet, rättvisa och godhet. Man kan ju käbbla om ursprunget: det viktiga är profeterna törs utmana makten och kritisera den – hårt. Gud ger dem mod att riskera sin frihet, sin hälsa och sina liv för att säga det som måste sägas i konkret kritik mot det som är ont och orätt.
Det är väl M L King som sagt att det stora problemet i världen inte är de ondas ondska utan de godas tystnad. Profeterna är därmed föredömen – just därför att de inte är tysta. De talar. De bibliska profeterna konfronterar kungar, mäktiga präster, de utmanar rent av folket självt. En del får betala ett högt pris för det – hån, fängelse eller rent av död – men de låter sig inte tystas. De profeterar och protesterar. Gud ger dem mod och kraft.
I detta att vara kristen ingår ett kall att vara profet – inte att häva ur sig luddiga framtidsförutsägelser– utan att göra det som profeter gör: protestera. Ge mun åt Gud. När man ser grymheter, orättvisor och ondska då skall man häva upp sin röst.
Det är enkelt att säga och svårt att göra – i synnerhet rakt i ansiktet på någon. Att ensam stå upp mot förtryck, maktmissbruk, elakhet eller vad den nu än är – det är få människor som har det kuraget. Det är lättare att som en medlem i en grupp protestera mot något, tillsammans är vi starkare. Kyrkan är en sådan grupp. Problemet är bara att profetior mot orättvisor i ett samhälle av naturliga skäl blir politiska och risken är då stor att en viss politisk agenda ”monopoliserar” det profetiska – vilket gör att de som blir kritiserade lätt kan avfärda protester som partsinlagor. Ändå är det kanske en risk man måste ta – är man medveten om den kan man förhoppningsvis minimera den. I vilket fall: Kristus bjuder ju sina lärjungar – oss inberäknade - att vara ”salt och ljus” för världen. All heder därför till människor som organiserar sig i proteströrelser av olika slag: de må vara kristna eller inte, men de utför det som profeter gör, när de organiserar sig och opponerar sig mot allehanda former av förtryck, diskriminering och övergrepp. Jag har däremot inga som helst sympatier för idioter som tycker att man har rätt att slå sönder butiker och skrämma folk på stan för att man ”vill återerövra gatorna från kapitalismen” eller liknande – det handlar inte om någon verklig kamp mot det onda utan om en förtjusning i att få förstöra det andra mödosamt byggt upp, att få känna sig själv mäktig och inflytelsefull genom det våld man kan utöva. Det är inte Guds väg! Tro kan vara en mäktig kraft för samhällsförändring genom att i ord och handling leverera kritik mot samhällets värderingar och de sura frukter som växer ur dem, men bara om den samtidigt själv står för och lever ut en moral som faktiskt kan erkännas som bättre, högre, värdigare och mer sansad än den som fördöms.
En del människor verkar också vilja protestera mot ALLT, mest för protesterandets egen skull. På något bakvänt sätt blir man lycklig när man får gnälla och klaga. Det är inte profetia. En profet riktar in sig på viktiga saker, sådant som verkligen förtjänar att protesteras mot. Det gäller alltså att ha omdöme också; kunskap och vishet – sikta mot rätt mål.
När någon modigt och allvarligt, skarpt och beslutsamt kritiserar något ont, får detta effekter. Kanske inte omedelbart – kanske inte ens under överskådlig tid. Men någonstans sås ett frö som kan gro – och vi vet ju vad Jesus säger om senapskornet, som är så litet men växer upp till ett helt träd. Något som först är litet och svagt kan växa sig stort och starkt. Där någon protesterar, inspireras andra att göra likadant. Med tiden kan en röst växa till en hel kör, en liten vindpust växa till en storm: till en gudsvind som fäller härskare från deras troner och får murar att falla. Vi såg det i Östeuropa under -80 och -90 talet. Det började med några envisa, modiga varvsarbetare i Gdansk – det slutade med Sovjetimperiets kollaps, med Tysklands återförening, med att diktaturerna föll –den ena efter den andra. Paradiset infann sig förvisso inte och helt fredlig var inte övergången – men ändå förhållandevis så. Det goda flyttade fram sina positioner: den enda diktatur som nu återstår i Europa är Vitryssland.
Nu kanske någon tycker att det här låter som att vem som helst som protesterar mot något är en profet. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Att protestera mot något som är genuint gudsfrånvänt är förvisso ”profetiskt” – med litet p – men Profet med stort P är en människa när det i hennes varnings och trösteord finns ett medvetet Gudsförhållande: när det negativa som kritiseras och det positiva som lyfts fram är relaterat till Gud och då givetvis inte bara själva ordet Gud – för det handlar inte om att krydda sina ord med bibelcitat – utan till vad Gud och Guds rike är. Jag ska försöka illustrera med ett exempel som jag en gång läste om i en bok: i början på 1980-talet gick de katolska biskoparna i USA ut med ett brev där de beskrev den oroväckande utvecklingen med USAs och Sovjetunionens ständigt ökande kärnvapenarsenaler – och de uppmanade kyrkans medlemmar att på grund av detta hot be och fasta för fred och nedrustning. Och det låter ju bra. Men, som författaren till den här boken – jag har glömt vilken det var, tyvärr – sedan påpekade så var den här uppmaningen på sätt och vis helt bakvänt. Den identifierade något dåligt: kärnvapenupprustning och hot mot atomkrig, likt en läkare som ställer en diagnos. Sedan rekommenderades behandling: bön och fasta. Gud frambesvärjdes som en medicin mot en sjuka. Men det är inte på grund av det dåliga, det onda, det diaboliskas verklighet som vi kristna måste reagera - utan det är på grund av att vi är kristna, på grund av att vi ber, på grund av att vi söker leva i gemenskap med Gud som vi har en vision och föreställning om hur det borde vara i världen och människor emellan, som vi har en övertygelse om vad som är bra, gott och gudomligt som vi måste reagera när vi ser sådant som går emot det vi tror på. Om vi hade en verkligt levande gudsrelation, skulle inga biskopar behöva gå ut och uppmana oss att vare sig be, fasta eller protestera mot någonting: vi skulle göra det självmant, närmast instinktivt, just därför att vi redan lever i bön. Bön, fasta, gudstjänst och kyrkliga fromhetsyttringar ska inte vara en ”reaktion” mot något ont – och man kan ju ställa sig milt sagt frågande till om de har någon som helst effekt – utan är en del av grunden som får oss att reagera mot det onda; en livsstil som får konsekvenser. Vill man förstå det profetiska natur och ta det kristna profetkallet på allvar, måste man alltså söka Gud: lära känna vem Han är, förstå sambandet mellan Honom och det egna livet, göra Gudsrikesvisionen till sin egen. Om den kristna kyrkan idag i vårt land inte upplevs vara ett ”salt och ljus” för världen utan snarare en varm och mysig snuttefilt av trygghetsskapande högtidsmakeri, som jag hört en elak kritiker uttrycka saken, så beror det på detta: vi undviker faktiskt Gud. Vi tar inte Gud på allvar. Problemet är inte att Gud kommer ”straffa” oss för att vi inte tar honom på allvar – utan just detta är straffet och det gör oss mindre levande och mindre mänskliga än vad vi kan bli. Vi förkrymper våra liv. Oavsett bibelsyn och teologi, verkar vi ibland – ofta rentav - betrakta Gud som en gammal farfar som vi glömt bort på något vårdhem men ringer och småpratar med lite grand, istället för som en eld av liv, kraft och kärlek som ska dåna i våra hjärtan. Och följaktligen dånar heller inte Andens Liv genom kroppen på oss och följaktligen är inte kyrkan något salt eller ljus får vårt land.
”Profetisk nytändning” av kyrkan kan dock inte börja med att kyrkokansliet i Uppsala skickar ut direktiv och pressmeddelanden: det måste börja här – där vi är – i våra hjärtan, i vår gemenskap, i vår församling. Det måste börja i vårt böneliv, i vårt gudstjänstliv och i vad vi som församling – dvs, de konkreta människor av kött och blod som vi här är - gör. Jag har ingen plan, jag kan inte tala om hur det ska gå till: för jag vet inte. Men jag vet att Gud är verklig och att kraften som vill bära finns där – Guds ande, i djupet av vår Ande.

Inga kommentarer: