19 augusti 2007

Predikan: Elfte söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Tro och Liv
Predikan i Mariakyrkan i Skogås 19/8-2007
Jag är rädd för att jag i dagens predikan kommer begå en homiletisk dödssynd: jag har ingen röd tråd i min predikan - inget genomgående tema. Jag arbetar mig inte fram mot en slutkläm. Det jag vill dela med er idag, är istället ett antal reflektioner som förbinds av associationer, inte av ett genomgående tema.
Amos profetord, liksom andra av liknande slag, provocerar till eftertanke om vad religion och gudstro egentligen handlar om. Jag tror faktiskt inte man ska läsa Amos så närsynt bokstavligt som att Gud de facto hatar religionens fester och högtider, psalmer och musik. Det han inskärper, är att ett Gudstillvänt liv handlar om hur man behandlar andra människor. ”Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström” - det är ju ett poetiskt sätt att uppmana oss till ett liv byggt på rättvisa, rättrådighet, hederlighet. Och för att sådana dygder ska kunna dominera livet, krävs också att man har förnuft, kunskap, vishet. Empati, barmhärtighet, förståelse, sinne för proportioner och sammanhang är också nödvändiga - absolut nödvändiga. Amos skarpa kontrast mot det kultiska, blir en tydlig upplysning om att religionens former, ceremonier och organisation är helt underordnade det etiska kravet - i jämförelse med det är de i praktiken obetydliga. Den kristna kyrkans traditionella fixering vid renlärighet, judendomens upptagenhet med kultiska renhetsföreskrifter - sådant är oviktigt i Guds ögon, om jag tolkar Amos rätt. Man kan vara hur ortodox som helst, leva sitt liv fullständigt inrutat av tidegärd, kyrkoår och fromma traditioner, klä sig enligt bibliska föreskrifter, vara ”superreligiös” - men det är inte det som är poängen. Det är om vi tror att det är att vara religiös som är livets mening och sätter detta främst, som Gud hatar våra fester, högtider och sånger. Det är ett lite skruvat - men retoriskt kraftfullt - sätt för profeten att göra sin mening tydlig.
Det finns definitivt en humanism i profetens ord. Fokuset läggs tydligt på det mänskliga, det mellanmänskliga. Det är nämligen där tron ska leva; i den horisontella dimensionen mellan människor, snarare än i en vertikal mellan mig och Gud i himlen. Vad gör det om jag ständigt har en bön på läpparna, kan Bibeln utantill och praktiskt taget bor i kyrkan - är en entusiastisk gudstillbedjare - men saknar barmhärtighet, vishet, integritet, empati, kärlek? Då är jag tom, en ekande brons, en skrällande cymbal...
När Jesus säger ”tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike” - talar han ju med folk som är synnerligen religiösa: översteprästerna och de skriftlärde. De kunde sin religion med alla dess traditioner och förordningar och de levde troligen mycket, mycket strikt efter den - evangelierna ger oss i alla fall anledning att tro det. Ändå sågar Jesus ständigt prästerna och de skriftlärda och upphöjer allsköns halvsuspekta, halvkriminella eller allmänt udda individer till föredömen, vilket säger oss att hans mission knappast var att skapa ”religiösa människor” - för i sådana fall borde han ha gjort gemensam sak med prästerna. Inte heller syftade han till att bygga ett superorganiserat, välkontrollerat kyrkomaskineri. Jesus verkar istället vara ute efter att flytta ner religionen på gatan. Gud ska bort från templet - det tänker han riva ner - bort från de snygga bönemantlarna, de högtidliga offren och de strikta sabbatsreglerna. Jesus Gud bor i smutsen, bland de spetälska, bland hororna, bland de fattiga, bland invandrarna - vi kanske inte ser det, men det är en massiv religionskritik i Jesu ord. En konsekvens av det Jesus säger och gör blir också ett frö till en förändrad gudsbild.
Vi - och nu syftar jag på kyrkan och de troendes gemenskap som kollektiv - tycks ha mycket svårt att ta till oss radikaliteten i detta, kanske därför att det faktiskt är bekvämare att ha en pampig, upphöjd och oändlig Gud i transcendensens abstrakta himmel än en Gud som avslöjar vem han är i relationen människor emellan. ”Gud blir människa i Kristus” lyder inkarnationsteologins budskap men det kan tolkas på åtskilliga sätt. Vanligen förstås det som att det upphöjda, gudomliga väsendet på något vis krymper ner sig, frivilligt begränsar sig till en mänsklig form. En saga som ibland används för att för att illustrera saken, är den om kungen som klär ut sig till en fattig bonddräng och besöker sina undersåtar för att se hur de behandlar honom, när han inte längre omges av makten, härligheten och - vilket inte är obetydligt - ett järnklätt garde av biffiga riddare. I denna fattigdomens gestalt kan kungen se vilka som verkligen älskar honom och tycker han är en god konung och vilka som bara är ögontjänare.
Men kungen i sagan är och förblir kung - han spelar faktiskt bara ett rollspel, när han låtsas vara en fattig bonddräng. Det är ett trick. Ett smart trick, visserligen, men ändå…

Ett tämligen annorlunda sätt att tolka inkarnationen är att förstå den som ett nytt och annorlunda sätt att se på Gud. Det är inte fråga om ”förklädd Gud”. Det är inte fråga om att Gud ”kommer ner” ur sin höga himmel på besök, utan om att Gud är här - att det Gudomliga inte bor ”där uppe” eller ”där ute” utan här, mitt ibland oss, i kött och blod. Det Gud är, det ordet syftar på, är inte ett övermänskligt väsen som tronar ovan molnen, utan det sanna livet - det äkta, autentiska, gedigna. Det Jesus gör är att leva ut detta sanna liv - avslöja det, göra det tydligt. Det är ett liv av kärlek och barmhärtighet - jag vet att jag kanske är tjatig, för det här är något jag ofta nämner i mina predikningar, men det finns en latinsk devis som lyder: ubi caritas, et amor - Deus ibi est: Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud.
Jesus är inte en människa som är sammansatt av en gudomlig substans och en mänsklig; det är inte det som menas med att kalla honom ”Guds Son”. Det är helt och hållet i sin mänsklighet som Jesus är Gud. Istället för att nalkas honom ”uppifrån” och försöka förstå honom som Den Allsmäktige Guden nerkrympt i mänskligt format, säger alternativtolkningen åt oss att se hur mening, kraft och glädje; hur ett nytt slags människa och fröet till en ”ny jord där rättfärdighet bor” - växer fram ur ett sådant liv han lever. Nya Testamentet är fyllt med märkliga historier om mirakler, underverk och övernaturligheter - men i gångna tider var sådant självklart när man skulle berätta om en stor människas liv. Jesus var långt ifrån den ende som på sin tid tillskrevs en mirakulös födelse, märkliga magiska krafter och förmågor. Det var inte för att Jesus gjorde underverk som folk började uppfatta honom som ”Gud” - det var tvärt om: folk började uppfatta honom som ”Gud” och följaktligen kom mirakler och magi; sjungande änglakörer, österländska stjärntydare, gående på vatten, makt över väder och vind och grödor, makt att hela och makt att uppväcka döda att skrivas in i hans biografi. Det liv Jesus levde, var ett ”under evighetens synvinkel” - det hade en oändlig, gudomlig kvalitet. Vi uppskattar alla en människa som ”bjuder på sig själv” - Jesus gav ut sig själv. Han hade kunnat leva ett gott liv som snickare, gift sig och skaffat barn, varit en respekterad och anständig människa hemma i Nasaret. Istället gav han sig ut som en annan hippie på dammiga vägar, för att ge föraktade, marginaliserade och synnerligen tvivelaktiga individer värde, värdighet och en vision om en ny och bättre värld - ett Guds rike, ett Himmelrike. Därigenom gav han frihet, glädje och livsmod åt andra - men det kostade honom allt: han fick offra det trygga, välordnade, respekterade familjelivet, han drog på sig fiender och stämplades som en samhällsfara. Till slut var det ingen tvekan om vart den vägen bar, för hans egen del: det som väntade honom i Jerusalem var döden - för han hotade ju den etablerade ordningen, makten och traditionerna. Men han gick vägen till slut. Han väjde inte för det. Han betalade priset. Och man måste ju säga, att det är något extraordinärt med någon som - uppspikat på ett kors efter svår tortyr - ber för sina bödlar. Inga förbannelser, svordomar och hot om helvetesstraff utan ”Fader - förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Det är gudomligt. Där är porten till Himlen.
I Jesus har vi ett exempel på en person som tycks leva upp till Guds etiska fodring, en människa i vilken tro och liv är ett. Och kyrkan har väl alltid lärt, att vi måste följa honom - att han är den som gått före och vi dem, som följer efter. Imitatio Christi, som det heter: imitera Kristus. Som föredöme är han svår, för hur ska man orka? Hur ska man kunna förmå sig själv till att ens likna honom? Jesus har gett oss ett exempel, som de flesta av oss varken kan eller vill leva upp till: vi är inte beredda att lämna hus och hem för att offra hela vårt liv för andra människors skull. Vi är banne mig inte beredda att bli torterade och avrättade. Nej, Jesus är inte en enkel man att följa: å andra sidan tror jag inte vi ska uppfatta hans exempel som ett krav - utan just som ett exempel, något som inspirerar. Hans hjärta vart stort nog att rymma sina bödlar - mitt hjärta är inte så rymligt. Men om jag medvetet försöker följa honom, om så bara i det lilla, kanske det kan växa och bli rymligare än vad det är nu?

Inga kommentarer: