12 augusti 2007

Predikan: 10 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
En del av kroppen
Predikan i Mariakyrkan i Skogås, 12.8.2007
I läsningen ur Romarbrevet som vi fött höra idag, talar Paulus om vad som ofta kallas "de andliga nådegåvorna" - karismerna - och han räknar upp "profetisk gåva", "tjänandets gåva", "undervisningens gåva", "tröstens gåva", "givmildhetens gåva", "det nitiska ledarskapets gåva" och den "glada barmhärtighetens gåva".
För tio-tolv år sedan brukade jag köpa begagnad uppbyggelselitteratur på en frikyrklig loppmarknad, böcker som inte sällan kom från förlag med namn som "Salt & Ljus" eller "Jesus helar och upprättar" och liknande. I dessa böcker var perspektivet klart: det är bokstavligen så som Paulus säger angående karismerna. Gud har ett antal speciella gåvor - just dem som räknas upp, dessutom tungotal, gåvan att skilja mellan andar och ett par till som han delar ut. Böckerna förklarade metodiskt och sakligt vad de här gåvorna var till för, hur de tjänade församlingen och menade på att gåvorna var övernaturliga och kraftfulla - deras närvaro i en församling är indikationer på att "där står det gott till med tron" medan församlingar där man inte talar om gåvorna och där de inte manifesterar sig, är andligt döda.
Riktigt så enkelt tror jag inte det är Paulus menade knappast sina ord som något slags teknisk manual. Däremot tror jag faktiskt inte det han fiskar efter är så förfärligt komplicerat. Det han säger i Romarbrevet är att vi är bra på olika saker och vi behöver varandra om det kristna projektet ska fungera. Det låter inte lika häftigt att säga så, som att tala om speciella karismer, kraftgåvor som Gud i sin nåd liksom ingjuter i vissa utvalda, men jag tror ändå det är andemeningen i hans ord. Alla människor är inte likadana. Framgångsrika blir vi först när vi kan se olikheterna som en styrka och förena våra resurser. Tyvärr är vi ofta dåliga på det. Skälen till att vi är dåliga på det är många och kan variera mycket från plats till plats. Konflikträdsla är en anledning. Läser man Nya Testamentet ordentligt inser man att den tidiga kyrkan inte var något paradis av harmoni och enhetlighet. Av Paulus brev förstår man att många församlingar var djupt splittrade, fyllda av konflikter, motsättningar och stridande viljor. Det är s.a.s frihetens pris. Låter man mångfald och olikhet få plats, får man - ifall ett gott ledarskap finns - en mycket dynamisk grupp människor som tar fram det bästa ur varandra och troligtvis blir framgångsrik i vad den bestämmer sig för att göra. Men om ledarskapet är svagt - vilket inte betyder "dåligt" i någon moralisk bemärkelse - är risken stor att man istället får kaos. Det många viljorna, meningarna och åsikterna berikar då inte varandra utan leder till allt mer djupgående motsättningar och konflikter. Den vanliga strategin för att undvika sådan splittring är att inte tillåta mångfald och olikheter alls. Man tillämpar auktoritärt styre eller låter några utvalda monopolisera allt vad kreativitet och inflytande heter. Jag är ju själv präst och tror att ett prästerskap i princip är bra att ha - det ger kyrkan behövlig stabilitet - men jag kan också se att det finns baksidor. En alltför stark prästcentrering begränsar faktiskt friheten för andra människors möjligheter att lämna bidrag till församlingens gemensamma arbete.
Personligen ser jag många tecken att vår kyrka just nu befinner sig i ett förändringskeende, där prästcentreringen långsamt minskar. Jag tror det är nödvändigt men om det leder till mer dynamiska församlingar, är inte alls säkert. Att prästerskapets traditionella dominans på gott och ont minskar, betyder ju inte med automatik att andra talanger kommer fram eller att dessa kan utföra ett gott arbete. En förutsättning för att andra krafter än präster, diakoner och församlingsanställda ska kunna verka väl i en församling, är naturligtvis att det först och främst finns en vilja att arbeta. Förutom god vilja krävs sedan också att man är beredd att ta ansvar och dessutom att det finns kompetens. Det talas mycket i kyrkliga sammanhang numera om att lekmannainflytandet måste öka - att man måste låta mångfalden och olikheterna få ta plats. Jag håller med. Det handlar inte bara om att kyrkan inte kommer ha råd att anställa så mycket personal i framtiden, utan mer om att kyrkan verkligen behöver aktiva, engagerade medlemmar som tillsammans bygger församling. Kristi kropp behöver sina lemmar.
För många kristna samfund, i Sverige och i andra delar av världen, är lekmännens - kyrkbänksnötarnas - aktiva deltagande och ansvarstagande för församlingens olika verksamheter en absolut nödvändighet. Utan dem, stannar allt. De är de som gör allt; man kanske har någon anställd - oftast då bara en präst. Olika grupper och projekt drivs av lekmän, för prästen kan inte göra allt. De församlingarna går under utan aktiva, engagerade medlemmar. Så är det inte hos oss. Svenska Kyrkan är mycket mer stabil, tack vare sin ekonomi. Teoretiskt sett skulle vår församling här fortsätta att finnas, om än bara som en administrativ organisation, även om inga andra än anställda gjorde någonting. Så är det, tack och lov inte och jag hoppas vid Gud att en sådan katastrof aldrig inträffar. SvK i Trångsund-Skogås skulle fortsätta finnas, men det skulle inte vara en församling i ordets rätta bemärkelse. Det skulle vara ett religionsföretag som producerade gudstjänst, högtid och verksamhet. Tråkigt. Trist.
Vår kyrka står inte inför några superradikala omläggningar. Vi har fortfarande god ekonomi. Ännu under många år, kommer vi kunna ha många anställda - såvida inte medlemsantalet och därmed intäkterna via kyrkoavgift plötsligt sjunker radikalt. Men att saker kommer förändras, är säkert. Låt oss göra experimentet: säg att demografin här plötsligt förändras, genom omflyttning. Säg att vi plötsligt står med en befolkning som till 99% av är muslimer, katoliker, ortodoxa och buddister, inte för att det kommer att hända men som ett tankeexperiment. Då ryker alla anställda här. Alla, utom möjligtvis kyrkoherden som plötsligt blir den enda anställde i församlingen. Du är en av den 1% medlemmar som finns kvar. Vad gör du då? Vad skulle du vilja göra? Vad skulle du kunna göra? Vad tror du dig vara kompetent att göra? Och om det är saker du känner att du inte är kapabel till - tror du att du skulle vilja och kunna göra dem, ifall du fick stöd och utbildning till det?
Låt oss dra tankeexperimentet lite längre. Säg att vi upplever ett så fruktansvärt medlemsras, att församlingen inte har råd att hålla sig med någon anställd präst alls - det kommer hit en ibland från stiftet och firar mässa, viger, begraver osv. Så har många kristna det i afrika och latinamerika. Det finns präster - men de ambulerar in vid vissa tillfällen, i övrigt är det lekmännen som bär upp församlingen och dess verksamhet. Vad gör du då? Vad skulle du vilja göra? Vad skulle du kunna göra?
Vi kommer inte hamna i sådana situationer som jag beskriver - inte under överskådlig tid, i alla fall. Min poäng är heller inte att försöka ragga folk till någon konkret uppgift. Det jag önskar, det är att ni tänker. Paulus säger: Du är en del av kristi kropp. Vad händer om kroppens behov av dig plötsligt blir akut? Vår kyrka är passiviserande av medlemmar på det sättet att man har många anställda, finansierade med medlemsavgifter som dras direkt från lönen. Man behöver inte vara aktiv, behöver inte engagera sig, utföra något arbete, hjälpa till med något. Det gör nog, att man kan känna sig en smula överflödig i svenskkyrkliga sammanhang. Om Paulus säger: "Alla behövs" så tycks ju den krassa verkligheten säga något helt annat. En del är nöjda och glada så, för så har det ju "alltid" varit och det är enkelt och ganska bekvämt. Men det kan ändras. Och jag tror det kommer ändras, båda pga ekonomiska men också ideologiska skäl. Vår kyrka förändras. Framtidens kyrka, kommer behöva många aktiva, ansvarstagande medlemmar. Den kommer inte ha massor med anställda.
Framtiden är framtiden - men någonstans börjar den ju, och det är egentligen nu. Och redan nu borde alla kunna svara - för det är bara att lyssna på magen - på frågan: "Vill jag göra någonting?" Sedan kan man fundera ett tag på "Vad skulle jag vilja göra? Skulle jag kunna göra det?" och "Vad skulle jag behöva för att kunna utföra sådana uppgifter? Övning? Träning? Fortbildning?"
Vi behöver alla fundera över vår roll i Kristi kropp. Vi behöver gemensamt tala och tänka kring vad en församling är och hur den fungerar. Vi behöver bygga tillsammans och börja idag, för annars händer ingenting i morgon och händer ingenting i morgon lär det inte hända i övermorgon heller.
"Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra."

Inga kommentarer: