26 augusti 2007

Predikan: 13 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Jesus vår helare
Mark. 7:31-37
Kullo bykyrka i Borgå 26.8.07 kl. 10
Evangeliet öppnar ett fönster till Jesu tids sociala värld och speciellt till dess syn på sjukdom. Sjukdom förklarade man ha sitt ursprung i personliga krafter, d.v.s. att sjukdomarna berodde på demoner. Denna syn genomsyrar de NT:liga berättelserna om människor som Jesus botar. Samma syn representerar också GT. Detta till skillnad från den naturliga förklaringen, att sjukdomar berodde på människans egen kropp. Denna syn hade fått ett fotfäste i den grekisk-romerska världen men hade inte slagit igenom med all sin kraft. Först egentligen under modern tid.
Eftersom människors sjukdom berodde på demoner botade man dem främst med exorcism. Samma metod använde sig fariseernas lärjungar av. Den centrala metoden Jesus därför använder sig av är att bota med sitt ord. Det fanns många sjuka, läkare hade endast de rika råd med.
Med en sådan sjukdomssyn kan man lätt förstå att de sociala konsekvenserna för patienten var ofta mycket tunga, särskilt för dem som drabbades av spätelskan, som var egentligen en gemensam diagnostik på olika slags hudsjukdomar. Människor med sådana hudsjukdomar fick i allmänhet stämpeln oren. Följderna var att människornas naturliga sociala band bröts när de isolerades från det övriga samhället. Det sattes i karantän. Det är ju inte länge sedan man upphörde att isolera vårt lands spätelska och mentalt sjuka ute på Själö i Åbolands skärgård.
De drabbade fick bo utanför bebodda trakter. Man var rädd för smitta, fastän de flesta hudsjukdomar inte smittar. Men det visste man inte då. Den sociala diskriminerinen av dem som led av hudsjukdomar inskränktes i antiken inte endast till den judiska kulturen. Både i den babyloniska och den grekisk-romerska kulturen ansåg man en del hudsjukdomar var så förskräckliga och svårbotade, att man inte bara isolerade de sjuka utan också övergav dem och hoppades på deras snara död.
Både i det forna och i Jesu tids Israel var det tempelprästernas uppgift att undersöka hudsymptomen och förklara patienten antingen ren eller oren. Det var alltså tempelprästerna som gav sjukintygen, på dem hängde människornas sociala verklighet. NT berättar att efter att Jesus botat tio spätelska uppmanar han dem att gå visa sig för prästen, för att få hälsointyg. Denna berättelse visar också att de sjuka kunde leva i kolonier, men att det också är klart att de ville bli kvitt sin sjukdom så fort som möjligt, för att återgå till sitt naturliga sociala sammanhang.
Men det finns också ord av Jesus som betonar att man måste lindra de svåra sociala konsekvenserna för de sjuka. Ett ord finner vi i Jesu beskrivning av den yttersta domen ”Jag var sjuk och ni besökte mig.. jag var sjuk och ni besökte mig inte....” I Jakobs brev finns en unik beskrivning av den kristna församlingens sjukvård: ”Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse.” Fastän det här stället inte visar något orsakssammanhang mellan synd och sjukdom kan synden ändå ses som en möjlig till sjukdomens uppkomst. Samtidigt kan man också se att att den sjuke inte isoleras från gemenskapen utan man besöker och visar sin omsorg om den sjuke. Det här är ett unikt fenomen i antiken. Församlingen erbjuder gemenskap och social trygghet åt människor, samt lindrar fysiskt lidande.
Förebilden för denna verksamhet är naturligtvis Jesus själv. Fört kan man konstatera att Jesu sätt att bota inte avviker från det samtida samhällets syn på sjukvård. Han botar med exorcism såsom alla andra som utgav sig för att kunna bota sjukdomar. Därför är varken sjukdomssyn eller metoden för botande den avgörande. Avgörande är effekten av sjukvårdsverksamheten, som beror på tillräcklig makt att bota sjukdomar.
Markus evangelium berättar att Jesus rör sig på hednisk mark, i Dekapolis, ett ormårde som omfattande tio städer öster om Galileiska sjön. Eftersom det är hedniskt och bebos av hedningar är det frågan om människor som inte känner Gud. Förutom att hedningar var orena andligt sett var den hedniske sjuke det i dubbel bemärkelse genom sin sjukdom.
När man kommer med den döva mannen till Jesus drar han mannen avsides. Jesus kan endast tala teckenspråk med mannen. Men när Jesus botar den döva, kan vi också se, att det trots allt inte är ett stumt botande. Jesus andas djupt, han suckar, det är också ett tilltal, som den döve kan uppfatta, att Jesus vill bota.
Här behövs inte några intyg av tempelprästerna, människorna omkring intygar och mera än så. Det viktigaste som sker när den döve och stumme mannen blir botad är inte att han kan höra och tala, utan att det skapas en församling. Människorna som bevittnar händelsen är överväldigade och sprider ut budskapet om Jesus. De säger om honom: "Allt han har gjort är bra: De döva får han att höra och de stumma att tala." Här sker något mycket mer än bara ett botande. Jesus har inte bara räddat en människa, utan många, många fler. Han har skapat en församling där man känner Gud genom Jesu gärningar och tackar honom för allt gott.
Genom att bota kämpar Jesus inte bara emot allt sådant som isolerar människorna från sitt normala sociala sammanhang, utan också från Gudsgemenskapen. Människan är skapt till att leva i gemenskap med sina medmänniskor och med Gud.
Det finns mycket annat som isolerar människor från sitt normala sociala sammanhang. Evangeliet visar att det är inte meningen, utan att församlingen är platsen där man öppet möte människans lidande.
Jag är övertygad om att tiden är inne när vi mer måste se församlingen som ett samfund, en samling människor som lever i ett sammanhang och inte en hop individer som lever lösryckt från varandra i sin egen privata tro. Tron är inte privat men i bästa fall är kyrkans tro en personlig tro för var och en. Under historiens lopp har det visat sig att en sådan tro är det bästa och starkaste motivet till att förändra vaneföreställningar.

4 kommentarer:

Henry Byskata sa...

Tack för föreläsningen! Mycket av predikan är det inte. Var är tilltalet, det personliga? Var är tillämpningarna, de profetiska, samhällskritiska aktualiseringarna? Jag får det intrycket, att predikanten har slagit upp och antecknat, sammanställt från några exegetiska kommentarer han har liggande hemma. Tid att tänka igenom, smälta det lästa och t i l l ä m p a det tycks han inte ha haft - eller ork? Jag är litet tveksam, Kalle, till att du lägger ut dylika predikningar och av en annan person. För mig skulle det räcka att du sätter ut dina egna predikningar. Sorry, jag var kanske inte så värst kollegial nu.

Martin Fagerudd sa...

Hej Henry,

Tack för kommentaren. Sorry att predikan inte gav dig något, men det var fint att du läste den och gav dig tid att kommentera, även i det dråpligaste slaget.
Jag har trott att folk inte läser vad som skrivs på predikantbloggen.
Din utsaga till trots vill jag säga att jag känner mycket väl det exegetiska stoffet. Det borde du ha märkt.
Jag har tillämpat det exegetiska stoffet utgående från sjukdomssynen i GT och NT.
Den handlar om trons sociala konsekvenser. Med tanke på trons sociala konsekvenser så tänk bara på hur en del vill uteluta ur vår kyrka t.ex. fundamentalisterna, de kvinnliga prästerna och de homosexuella. Det här kunde jag ju också ha sagt.

Mvh Martin Fagerudd

Henry Byskata sa...

Tack, broder Martin! Tack för reaktionerna på min "dråpliga" kommentar till din predikan! "Dråplig" då i avseendet litet humoristisk med viss knorr, avsikten var inte att "dräpa". Bloggen är till för diskussioner bl.a. Min kommentar var naturligtvis subjektiv, mycket subjektiv. Jag är kanske skyldig att lägga ut någon av mina egna predikningar (om jag klarar tekniken) för jämförelsens skull. Hur som helst: tack för att d u s j ä l v nu kom med och inte via någon annan part. Att tron bör ha sociala konsekvenser, det var just det jag efterlyste och kanske litet mera specifiserat i din annars säkert med möda skrivna och hållna predikan. Vi hörs.

Martin sa...

No problem, Henry. Jag tyckte att din kommentar var så provocerande att den krävde ett svar. Skulle den ha varit slätare hade jag knappast svarat.
Jag har hittills undvikit att ta del i debatterna här på bloggen, men inte är det så farligt som man kan tro.
Medges att tiden alltid blir kort när man förbereder predikan. Vi hörs.