02 september 2007

Predikan: 13 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan, 2 sept 2007
Jesus använder ofta ett skarpt tillspetsat språk, använder formuleringar som är hårda i öronen. För att förstå vad han är ute efter, kan vi inte helt sonika ”läsa som det står” utan vi måste också oss in i sammanhanget. Vi söker ju ofta efter ett direkt tilltal i Bibeln, ”vad har Gud att säga till mig?”. Och visst finns där ett tilltal, men faktiskt är det ingen av dess texter, inget ord av Jesus – inte ett enda – som är skrivet direkt till oss. När Jesus talar är det till sin egen tid. Indirekt är det också adresserat till oss, men då måste vi alltså tolka.

”Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om några slår dig på den högra kinden, vänd också den andra mot honom.”

Så… Det är en skarp och problematisk formulering. Ska man inte få värja sig mot det onda? Ska man inte få försvara sig om man blir angripen – aldrig någonsin? Ifall man personligen blir attackerad – eller ifall ens land blir anfallet, ska man bara ge upp då, och ta stryket? Och i förlängningen: är inte en sådan sak som ”polismakt” helt otänkbart, utifrån det Jesus säger.

Jag tror inte det är vad han säger.

Jesus försökte skaka om folk, för att få de som lyssnade att tänka –tänka utanför det invanda mönstret. Och vad var det invanda mönstret? Jo, just: Öga för öga, och tand för tand. Blodshämnder och vendettor var vardagsmat på Jesu tid och är det fortfarande runtom i världen – och här i Sverige. Kriminella svenska MC-gäng, palestinska klaner, olika folkgrupper i afrika, gäng i vanliga skolor – kanske också här i Skogås – fungerar på samma sätt: när någon gör mig något ont, då hämnas jag! Jag slår tillbaka, hårt. Öga för öga, tand för tand! Det är naturligt, det är mänskligt – men det leder oftast bara till elände. Det slutar nämligen inte där. Istället leder hämnden till ny hämnd och efterhand dras allt fler in i konflikten. En spiral av våld och hat drar igång och slutar oftast inte förrän någon yttre makt – polis, föräldrar, lärare eller vad det nu är, beroende på sammanhang – kliver in och sätter stopp. Och det är inte alltid enkelt och det blir inte alltid bra.

Jesus försöker få folk som levde mitt uppe i en blodshämndskultur att tänka efter; han försöker vara en motkraft – försöker få de som lyssnar på honom att själva vilja vara en motkraft mot våldets och hatets kultur. Hans ord fungerar inte och är inte menade, tror åtminstone inte jag, till att vara ”lagar” som kan tillämpas i alla sammanhang – men det gör dem inte mindre sanna eller mindre viktiga. De manar oss att lägga band på den instinktiva hämndlystnad som jag tror att vi alla kan känna när någon gör oss illa; manar oss till behärskning och eftertanke. Det behöver inte handla om våld och blod – det kan vara fråga om att någon säger något taskigt till mig, skrattar åt mig på ett elakt sätt eller på något vis är respektlös mot mig. Ger jag då igen med samma usla mynt? Är jag snäsig och elak tillbaka? Försöker jag tänka ut något sätt att ge igen – för hämndens egen skull? Bemöter jag respektlösheten med egen respektlöshet? Oftast är det väl så vi gör, men Jesus säger åt oss att lyfta blicken, sträcka på oss och vara större än så. Det handlar inte om att odla ett svaghetsideal och krypa för den som är beredd att ta till våld och onda ord, tvärtom. Det är ju ett enormt trots han beskriver: någon klipper till och jag vänder andra kinden till. ”Klipp till igen du – du kan slå mig, men du kan inte beröva mig människovärde. Så du är ett arsle och tänker ta min nya jacka – visst, gör det. Jag vet att du spöar mig sönder och samman om du inte får den, så varsågod. Men du kan inte skrämma mig till att bli imponerad eller till respektera dig för detta. Jag tänker inte ligga och gråta på natten och gå runt i ständig rädsla för dig. Du kan tvinga mig till alla möjliga saker, men du kan inte tvinga mig att bli ledsen, kränkt och deprimerad över det, så jag tänker göra dem med ett leende!”

Men om man ska vända andra kinden till och älska sin fiende – innebär det inte, att man faktiskt inte får försvara sig om man blir angripen? Många kristna tänkare har tolkat Jesus som en radikal pacifist. De säger: nej, blir du angripen, ska du inte försvara dig med våld. Du ska inte sänka dig till angriparens nivå.

Emellertid finns det ingenting i Jesus undervisning, som kan tolkas som att du ska stå passiv och se på när någon annan blir angripen – tvärtom har majoriteten av kristna tänkare alltid uppfattat det som en plikt för den som har möjligheter och resurser att värna om den som inte kan försvara sig själv. Det klassiska medeltida riddaridealet är ett konkret exempel: Riddaren – om han levde efter hederskoden, vill säga, det gjorde ju givetvis bara en del – skulle uthärda personliga skymfer och oförrätter med helgonlikt lugn, men ingripa som ett rasande lejon när någon hotade de fattiga och svaga och försvarslösa. Riddaren fick absolut vara stolt över sina militära färdigheter, så länge han hade perspektivet klart för sig: hans uppgift var att försvara de fattiga och värnlösa, inget annat. Översatt till moderna och mer vardagliga förhållanden: blir jag exempelvis mobbad i skolan eller på mitt arbete, skall jag inte ”ge igen” – men jag ska också kunna förvänta mig att andra faktiskt ingriper för att försvara mig. Om jag ser någon annan bli utsatt för kränkningar, trakasserier eller våld och jag faktiskt har möjligheten att ingripa – då är det kristet att göra det.

Ett lands polis och försvarsmakt har som uppgift att värna de som inte själva kan försvara sig – en polis är en tjänare, inte en ”herre” – poliser måste också följa lagen. I många länder är det militären som styr eller så är den diktaturens kreatur; den tjänar inte folket – den förtrycker det. En kristen kan dock mycket väl vara såväl polis och militär – och vara stolt över det – så länge andan och inställningen är den rätta: ordningsmakt och försvarsmakt finns till för att skydda andra, de som är svaga och inte kan värna sig själva.

Idealet är med andra ord ett samhälle där vi alltid blir skyddade av någon annan – vi ska inte och vi behöver inte själva ”hämnas” med risk för att bli indragna i vendettor. Det här handlar givetvis inte bara om våld och trakasserier, utan kan ses som ett ideal för hela samhället. Man hjälper varandra. Man tjänar varandra. Med ett fint ord heter det diakoni. Ett diakoniskt samhälle: ett där man månar om att skydda och ta hand om varandra. Det är förvisso ett samhälle med mjuka värderingar, men det kräver också en stor beslutsamhet, mod och stundom hårda nypor för att få det att fungera.

Vi lever inte i det ideala samhället och alla är inte hjälpsamma mot varandra. Den diakonala utopin är långt borta. Men om man inte strävar efter den, har den ju heller ingen möjlighet att bli verklig. När Jesus säger: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” tror jag inte hans mening är att lägga på oss en omöjlig börda – vem sjutton kan vara fullkomlig, ska jag gå omkring och känna mig misslyckad nu också? – utan att tala om för oss att ribban måste sättas högt, oavsett om vi kan hoppa över den eller inte. Vill vi ha ett mediokert samhälle eller ett fantastisk? Att sträva efter ett medelmåttigt är kanske realistiskt, men då blir det heller aldrig mer. Nöjer jag mig med att vara ”lagom” – ja, det är inte svårt – men vill jag bli mer, måste jag också sträva efter mer, annars stannar jag i växten. Jag tror det är vad han fiskar efter.

Inga kommentarer: