18 november 2007

Predikan: Uppbrottets söndag

Martin Fagerudd:
Vaka!
Mariagården (Borgå) 18.11.2007 kl. 10.00
Veteranernas kyrksöndag
En bekant sade nyligen till mig att dagens värld och samhälle uppmuntrar människor mera till att vara varandras konkurrenter än att vara varandras medmänniskor. Jag tyckte att det var en god iattagelse. Det finns redan i allmänt medvetande att många barn och ungdomar inte mår bra. Vad är det som gör att både människan och samhället accepterar att de starka slår ut de svaga för att ge bättre livsmöjligheter åt de starka? Om vi hade det här som grundinställning kunde det vara lätt att tolka evangeliet i sådana linjer, att de fiffiga slår ut de mindre fiffiga - också när det gäller frälsningen. Men hur är det?
I slutet av Matteus evangelium uppehåller Jesus sig vid den yttersta tiden, men inte så mycket vid dess händelser, om vilka han annars berättar långt tidigare, som vid det hur människan skall leva i väntan på himmelriket.
Liknelsen om de tio unga flickorna är den första i en serie på två liknelser, som föregår Jesu beskrivning av den yttersta dagen då konungen sätter sig på härlighetens tron och kallar alla folk inför sig och håller dom. I de två liknelser och i uppmaningen betonar han vikten av att koncentrera sig på det viktigaste och väsentligaste i denna värld i väntan.
Motivet till liknelsen om de tio unga flickorna har Jesus tagit ur det levande livet. Ännu i början av 1900-talet var det inte ovanligt att man i nattliga bröllopsprocessioner använde sig av facklor, som doppades i olja och tändes. I deras sken dansade speciellt de unga. Men sådana facklor brinner bara ungefär en kvartstimme. Därför menar evangeliet snarare lampor. Lamporna skulle tändas genast brudgummen anländer och de som bar dem skulle leda bröllopsprocessionen.
Genast i andra meningen av liknelsen karaktäriserar Jesus de tio unga flickorna; fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. Han beskriver dem genom att förklara hur de var förberedda för sin uppgift, att möta brudgummen; De oförståndiga hade tagit med sig lamporna men inte någon reservolja. De kloka hade med sig både oljekrukor och lampor. Lamporna brann sedan i väntan på brudgummen. Men han kunde också bli försenad. Evangeliet berättar inget om vad brudgummen brukade skylla på, men för alla tio blev väntan lång och sömnen smakar både de oförståndiga och de kloka.
Nu betyder inte oförstånd och klokhet i evangeliet vare sig låg eller hög intelligens. Här kommer också liknelsens poäng fram. I det här sammanhanget måste man tänka på det hebreiska ordet som ligger som grund. Det bakomliggande hebreiska ordet för klokhet betyder nämligen en som ser eller en som har öppna ögon.
De kloka lever inte bara för stunden utan har öppna ögon för den kommande tiden. De tänker inte bara på nuet utan de tar med sig reservolja för säkerhets skull. De oförståndiga levde bara för stunden och på sin höjd för festen men glömde sin uppgifts väsen, att vara redo.
Vi vet att åtminstone scouter brukar vara redo. Det säger ju kapten Kaarna i Okänd soldat när han vill förbereda sina män att vara redo inför den osäkra framtiden. Den bekanta gestalten Lehto säger till det här att ”jag är inte scout, så jag vet inte vad jag skall vara redo för. Ingalunda väl för krig? Till det svarar kapten ”om det kräver det, så då är det bara att kriga.” Av berättelsen vet vi att Lehto var beredd på krigets yttersta konsekvens. Det ser vi i hans utdragna och plågsamma död.
Visst måste man vara beredd, men Gud kan också ha saker och ting i beredskap. Jag minns speciellt vad min fars kusin gärna berättade som sitt krigsminne. Jag minns det så väl därför att han hade endast ett han ville berätta. Jag kommer inte ihåg var händelsen utspelades, men tiden nog. Det var säkert någon av det s.k. ställningskrigets vintar, när den ena vaktturen avlöste den andra i rutin och slentrian. När det var min fars kusins vakttur brukade han liksom andra på vakt iaktta terrängen framom ställningarna. Men det var särskilt ett som fångade hans uppmärksamhet. En stupad rysk soldat från en tidigare strid låg fortfarande kvar där, utan att någon kommit för att evakuera honom. Det är klart att min fars kusin var väl medveten om krigets obönhörliga lag, men synen av den stupade grep honom plötsligt väldigt djupt. Han hörde sig själv säga: Det här klarar jag inte utan Guds hjälp. Hans ögon öppnades och han blev seende. Himlen öppnades för ett ögonblick där ute någonstans mitt i helvetet.
Inte för att jag tror att det var för min fars kusins skull som kriget började, men det var säkert Guds goda humor, att det behövdes ett krig till att öppna mins fars kusins ögon. Och när jag tänker på hans person så går det på något sätt bra ihop. Han levde för det mesta i sin egen värld, men Gud kallade honom in i sin värld. Jag tror att det skedde för många av hans kamrater.
Det är just på himmelriket som Jesus inriktar oss i liknelsen om de tio unga flickorna. Med himmelriket menar han helt enkelt Gud och den fest han gjort i ordning för oss alla, dit alla är inbjudna. När Jesus uppmanar oss att vaka, så menar han att vi redan nu ser med öppna ögon Guds verklighet så att vi redan nu räknar med den, fastän vi vet att den fullbordas först i himmelriket.
När Jesus talar om Gud så talar han också lika mycket - om inte mer - om medmänniskan. Jesus har ju sammanfattat både Gud och medmänniskan liksom i en kort bekännelse i det dubbla kärleksbudet. På många ställen i Bibeln säger han att beredskapen för himmelriket handlar om att tjäna sina medmänniskor. Och i sitt viktigaste tal i Bergspredikan håller han medmänniskan i centrum liksom tron på Gud.
I centrum för kärleken till Gud och medmänniskan är Jesus själv. Det är just i hans person som denna livsviktiga dubbla kärlek förenas och när Gud öppnar ögonen på oss för sitt rike handlar det om att han öppnar våra ögon för Jesus.

Inga kommentarer: