28 januari 2007

Predikan: 4 söndagen efter trettondedagen

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan i Skogås 28.1.2007
Andra årgångens läsningar
Både episteln och evangeliet ur dagens läsningar handlar om sjukdom och helande. Aposteln Jakob föreskriver att den som är sjuk ska kalla till sig de äldste – prästerna alltså – och så skall olja smörjas och den sjuke ska bli frisk genom bön. I evangeliet ligger en sjuk man vid det påstått helande vattnet i Betesda – trettioåtta år har han varit sjuk, men i mötet med Jesus blir han frisk, tar sin bädd och går.
Det finns ett antal berättelser i Evangelierna på temat: ”Jesus helar”. De som blir helade är lama, blinda, döva, i något fall spetälska… En pojke har epilepsi, en kvinna lider av kroniska blödningar (ur underlivet, får vi anta) – en mängd olika plågor och otrevligheter. En skeptiker har naturligtvis inga problem med att ifrågasätta dessa berättelser sönder och samman – vi kan inte bevisa att de är korrekt återberättade, att de skulle vara ögonvittnesskildringar. Och vet vi att historierna inte ”bättrats på” när de gått från mun till mun innan de skrevs ner, eller att evangelisterna själva inte skarvade i så det stod härliga till? Nej, det vet vi inte.
Oavsett om vi tror på mirakler och övernaturliga helanden – om vi är supranaturalister eller har en mer existentialistisk syn på den kristna tron, så står vi ändå där med underberättelser och helandehistorier, och kan vara eniga om en sak och säkra på en sak: det var något med Jesus som fick folk att berätta helandehistorier runt honom.
Jag tänker så här: Den rörelse som uppstod omkring Jesus var gränsöverskridande. Denna ”första församling” var en gemenskap där människor som inte passande in någon annanstans kunde vara med, där spelade det inte någon roll om man var slav eller fri, jude eller grek, man eller kvinna. I mötet med Jesus fick människor som tidigare levt undanskuffade i samhällets marginaler plötsligt en plats, de mötte någon som såg dem, som brydde sig om dem, någon som inte var rädd för att röra vid dem, som inte föraktade dem, som inte var för fin eller helig för att be tillsammans med dem eller dela sabbatsbrödet med dem. Det måste ha varit en oerhörd lättnad och befrielse att få bli en del av denna församling – att bli del av en verklig mänsklighet - och det är väl på intet sätt förvånande om människor som genom Jesus fick en möjlighet att bli hela och kompletta i sitt inre, i många fall också tillfrisknade från sjukdomar eller helt enkelt glömde bort sina krämpor. Det vi idag kallar psykosomatik, verkade naturligtvis under antiken också. Det tror jag är grunden för helandeberättelserna – människor kände att de blev hela och mådde bättre i hans närhet.
Men hur ska man då tänka kring mirakler? Kring underberättelser, både bibliska och sådana som cirkulerar idag?
Låt mig först säga att det är viktigt att komma ihåg att Gud – livgivaren – verkar i allt helande. Det behöver inte vara hysteriska massmöten och folk som slänger kryckor omkring sig för att Gud ska vara verksam. Och som jag ser det är en välutbildad och skicklig läkare ett oändligt mycket bättre redskap för detta Guds helande än en präst, pastor eller påstådd helbrägdagörare. Om man är sjuk på riktigt är vetenskaplig medicin är ett oerhört mycket mer effektivt och tillförlitligt redskap för Guds helande än förbön och handpåläggning. Det vore faktiskt att fara med osanning att påstå något annat.
Sedan vill jag också säga att det naturligtvis vore helt fantastiskt ifall förbön och gudomlig läkedomskraft hade den närmast magiska effekt som vissa kristna grupper och förkunnare påstår; men så är inte fallet. Oavsett om man kallar det ”helande förbön”, ”faith healing”, bara ”healing” eller ”helbrägdagörelse” så är det mycket snack och lite verkstad: mirakulösa helanden tycks inträffa godtyckligt, mycket sällan och märkligt nog tycks Gud aldrig vilja hela amputerade människor eller allvarliga hjärnskador.
Fanatiker som i Guds namn säger åt folk att sluta medicinera, slänga kryckorna, säga nej till operation för att istället förlita sig på att ”Jesus helar” borde åka i fängelse. Om Gud är Livets källa, grunden och upphovet och upprätthållaren av liv och existens, är det Gud som verkar i all läkedom. Det är med andra ord tillbörligt och rätt att tacka Gud för en skicklig läkare, likasom det är helt ok att ifrågasätta kvacksalveri – hur ”fromt” det än verkar vara. Lurendrejeri, vidskepelse och övertro blir inte mer okej för att man kan rama in den med bibelord.
Vetenskaplig medicin och kirurgi kan idag göra vad som under biblisk tid skulle ha betraktats som magi och för inte så länge sedan skulle ha setts som science-fiction. Men i många fall – ganska ofta, faktiskt - misslyckas ändå läkarna. Patienten blir inte frisk, mår inte bra, får ständigt nya krämpor och besvär – och trots att man tar massor med prover och testar det ena läkemedlet efter det andra, hjälper inte behandlingen. Ibland är förstås patienten en hypokondriker, i andra fall är patienten helt enkelt bara ensam och pratsugen och egentligen inte sjuk i teknisk mening – i en del fall är faktiskt krämporna verkliga: men problemet är andligt och doktorns behandling blir bara symptombekämpning till dess patienten blir hel innuti. Jesus fråga: ”Vill du bli frisk?” som vi hörde i evangelieläsningen må vara ganska oförskämd, men ibland är den faktiskt berättigad – för våra hälsoproblem har ibland mer att göra med vår vilja, våra känslor, vår självbild och vårt andliga hälsotillstånd än med några rent kroppsliga besvär.
Och det är väl här som förbön och bön om helande faktiskt kan sägas ha effekt. Jag tror personligen inte på förbön och bön om helande som ett slags ”besvärjande av Gud” utan som uttryck för kärlek och vänskap. När vi säger till någon som är sjuk – eller till en orolig anhörig – att vi ska be för dem: menar vi då inte att vi känner med dem i lidandet, önskar att det ska gå över och att vi hoppas att de själva kan känna livsglädje, även om sjukdomen är smärtsam och svår snarare än att vi tror att vi tror oss kunna tjata fram ett mirakel? Jag tror att vi de flesta redan har låtit orden få den betydelsen – när vi säger ”jag ska be för dig” är det en vänskapsförklaring, när vi säger ”be för mig” är det en vädjan att inte bli bortglömd, ignorerad eller satt åt sidan därför att man är sjuk, sorgsen eller mår allmänt dåligt. Förbönen är en social länk mellan människor och mellan människor och Gud, inte ett frambesvärjande av helande krafter. I detta sammanhang kan en människa bli frisk – naturligtvis – men hon kan också dö i det: och i sådana fall sker döden i en krets av vänner: de bedjande vännernas krets. På det sättet fungerar förbön om helande – en gemenskap som öppnar sina hjärtan för varandra och inför Gud; och skulle den som är sjuk inte tillfriskna eller kanske rent av dö så kommer den personen kanske ändå ha funnit ett helande i hela sammanhanget. Kroppen bröts ner men hjärtat växte sig helt: för det fanns vänner som delade glädjen och smärtan, skrattet och tårarna, som höll i händerna, som lyssnade, som talade, som var där. Och när de inte var i samma rum, så var de ändå där i tanken. Jag tror inte på Gud som en nyckfull, egensinnig kosmisk läkare som ibland hoppar ner och helar någon av sina älsklingsbarn för att visa att makten och härligheten är hans i evigheters evighet amen, utan på att han är med oss alla dagar, i glädje och sorg, i hälsa och i sjukdom, i liv och i död. Och Gud bor, där barmhärtighet och kärlek är; och förbönens gemenskap kan vara en sådan plats. Människors bön vid en sjuksäng kan göra den platsen heligare än någon av världens berömda vallfartsorter.

Predikan: 4 söndagen efter Trettondedagen

Karin Långström Vinge:
Nya tag
Årgång 2: Jesaja 40:26-31, Jakobsbrevet 5:13-16, Johannesevangeliet 5:1-9
I Faderns och sonens och i den heliga andes namn.
Det var en gång en stad. Det började regna, så mycket att jorden inte förmådde ta hand om allt vatten.
I ett hus satt en människa och såg vattnet stiga. Eftersom han var en from och gudfruktig man bad till Gud:
”Gud, det regnar så förfärligt mycket. Hjälp mig nu.”
Det ringde på dörren. Det var en kvinna från kommunen som meddelade att de erbjöd hjälp, evakuering. Han kunde följa med henne och därigenom sätta sig i säkerhet. ”Nej”, sa mannen. ”Det är så att jag tror på Gud, och därför kommer inget ont att hända mig.”
Vattnet steg ytterligare och mannen gick upp på övervåningen och tittade ut genom fönstret. Nu nådde vattnet till halva huset ungefär. Han knäppte sina händer och bad en gång till. ”Gud, nu måste du hjälpa mig. Det börjar bli lite otrevligt nu.”
Så hörde han ljudet av en helikopter, och han gick ut på balkongen för att se vad det var. Just det, en helikopter från Räddningsverket.
En röst ur en megafon hördes: ”Jag slänger ner ett rep. Ta tag i det så hjälper vi dig.”
”Nej”, sa mannen. Min Gud har lovat att alltid vara med mig. Jag litar på Gud.”
Helikoptern for sin väg. När vattnet nådde taket kom Räddningsverket ytterligare en gång och bad att få ta med mannen. Men nej, han litar på att Gud ska rädda honom.
Så drunknade mannen och han kom till himlen där han mötte Gud. Han var lite betänksam och frågade Gud varför han inte hade räddat honom undan översvämningen.
”Vadå, sa Gud. Jag försökte ju. Jag skickade både kommunen och Räddningsverket, men du tog ju inte emot någon hjälp.”
Folk har alltid behövt hjälp, tror jag. Ibland tar vi oss för att be om hjälp. Men alltför ofta bär vi bekymren för oss själva.
Det är kanske lite pinsamt att inte vara perfekt, frisk, stark och lycklig. Men får man vara med i teve går det lättare. På bästa sändningstid kan man få experthjälp med att renovera sitt hus, lära sig dansa, gå ner i vikt eller få ny frisyr.
Det gjorde kanske också mannen vid Betesdadammen. Han hade varit sjuk i trettioåtta år. Författaren till evangeliet har valt att ta med denna journalanteckning. Trettioåtta år av värk, missmod, grusade förhoppningar. Kanske hade han försökt med allt, kanske hans sista utväg var att tro att det skulle bli bättre om han bara kom ner i vattnet. Enligt traditionen var det så att en ängel med jämna mellanrum kom ner och rörde i vattnet, som då skulle bli läkande.
När Jesus kommer till Jerusalem går han inte förbi de sjuka. Han intresserar sig och tar reda på hur länge mannen varit sjuk.
Det är han som ställer frågan: Vill du bli frisk?
Mannen i missmodets korridor verkar inte våga hoppas ens. Han hinner ju inte ner i bassängen förrän den är full. Bara en person får plats i den.
Kan det vara så, att vi kan komma i situationer då vi inte ens förmår be om hjälp?
Mannen vid dammen visste inte att det var Jesus Kristus, Guds som hälsade på honom den gången, men oavsett vem det var, kunde den sjuke ju bett honom om hjälp? Hjälp att ta sig ner i dammen.
Så är det kanske att förlora hoppet. Man vågar eller orkar inte ens fråga.
”Jesus är vårt hopp”, är temat för dagen.
Mannen i berättelsen behövde inte ta vägen genom Betesdadammen. Jesus hjälpte honom ändå. Men han uppmanar oss att be!
”Be, så ska ni få, sök, så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas!”
Jesus har makt och möjlighet att hjälpa, den saken är helt klar. Hur han gör det, och när, vet vi inte.
Att be om hjälp, det är ett sätt att hålla hoppet vid liv. Hjälper det att tjata på Gud? Hur ska jag tolka det om jag nu inte blir frisk? Handlar det om att jag inte tror tillräckligt mycket eller på rätt sätt, eller vill Gud helt enkelt inte hjälpa just mig?
Eller är det så att jag kan leva med mina begränsningar?
Livets svåra frågor, som vi alla nog någon gång ställs inför. Vi söker svaren på alla förtvivlade varför. Men även om vi tror på Gud, är vi inte försäkrade mot sjukdomar, orättvisor och naturkatastrofer. Ty sådana är våra livsvillkor.
Den påhittade historien jag började predikan med, kan lära oss att vi måste lita på varandra. Det går att lita både på medmänniskorna och på Gud. Gud har ju gett oss varandra. Den nya miljörörelsen i klimatförändringens spår visar också att det inte går att leva själviskt.
”Ska jag ta vara på min bror?” undrar Kain. Svaret är ja – vi ska ta vara på varandra. Vi tillsammans – och Gud är med oss.
Jesaja skriver ner sina erfarenheter som många kan skriva under på:
”Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.”
Det vi inte orkar med, det får vi lämna i Guds händer. Och han bryr sig.
”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak”, säger Jesajas tänkta samtalspartner i profettexten.
Men Jesaja svarar: Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden!
Det finns svar och förklaringar, men dom får vi vänta på. Just nu får det räcka att veta att Gud, skaparen, faktiskt har allt i sin hand. En gång blir allt bra. En gång får vi veta.
Till dess får vi be om hjälp. Be varandra om hjälp när livet så kräver, och be Gud om hjälp. Och hålla modet och hoppet vid liv. Allt är inte jätteroligt jämt. Och allt är inte nattsvart jämt. Däremellan finns alla dom vanliga, grå dagarna. Alla de som kommer och går – det är ju livet.
Och kom ihåg att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och kärlekens ande.
”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”
Amen.

14 januari 2007

Predikan: 2 söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Att göra gott (Joh 2:1-11)
Predikan i kvällsmässan i Borgå lilla kyrka 14.1.2007

Den kristna inställningen till alkohol varierar från kultur till kultur, från kyrka till kyrka och från person till person. Allmänt sett kan man säga att allt som går till överdrift är av ondo, men den principen kan tillämpas på många olika sätt.
Jag själv är t.ex. absolutist, d.v.s. jag dricker ingen alkohol alls, med undantag för den lilla slurk som man får i sig vid nattvarden (och just nu dricker jag inte ens den slurken, eftersom jag har en stark antibiotikakur på gång). Min absolutism beror ändå inte i grunden på religiösa eller ideella skäl, utan på att jag länge balanserade på - eller rent av över - gränsen för alkoholism. Bättre för alla inblandade att jag är helt utan, alltså.
Min son Joakim, fem år, frågade mig för en tid sedan: ”Pappa, varför skapade Gud alkohol när det är giftigt?” Det var förstås i vår serie ”Goda frågor”, och jag funderade intensivt på vad jag skulle svara, när han själv kom på det: ”Pappa, det var förstås så att Gud skapade alkoholen, men sedan gjorde djävulen den giftig!” OK, tänkte jag, close enough!
Alkoholbruk som sådant kan man inte med bibliska argument fördöma. Det visar redan dagens heliga evangelium, där Jesus som sitt första under gör vatten till vin. Däremot kan man inte heller motivera alkoholbruk, och särskilt inte alkoholmissbruk, med denna berättelse. Å ena sidan säger både Bibeln, den kristna etiken och det sunda förnuftet oss att vi inte ska skada varann eller oss själva, vilket vi förstås gör om vi missbrukar alkohol, droger eller någonting annat skadligt. Och å andra sidan är berättelsens poäng inte att vatten blir vin, utan att Jesus gör ett under för att hjälpa sina medmänniskor.
Berättelsen om bröllopet i Kana utspelar sig helt i början av Jesu offentliga verksamhet. Det enda som egentligen har skett tidigare är att han har blivit döpt av Johannes döparen och kallat några lärjungar åt sig. Och så, några dagar senare, är Jesus och hans mor Maria bjudna på bröllop. Bröllopen i byarna i den tidens Palestina - liksom i byarna här i våra trakter till för inte så länge sedan - var stora och långvariga fester, som inte tog slut efter bara en dag. Nej, man höll på i tre dagar eller fem dagar eller t.o.m. en vecka. Och om mat eller dryck tog slut, var det en stor skam för dem som ordnade festen, och speciellt för brudparet och deras familjer.
Och nu var det alltså just det som skedde. Arrangörerna hade beräknat vinets mängd fel. Skamligt! Maria märkte det, men eftersom hon tydligen inte ville att värdfolket skulle behöva skämmas, nämnde hon om saken bara för Jesus och uppmanade honom att hjälpa, vilket han till slut gjorde. Han omvandlade sexhundra liter vatten till gott vin. 800 vanliga flaskor på 75 cl var, alltså.
Bröllopsvärden, som omnämns i texten, var en av gästerna som hade som hedersuppgift att övervaka serveringen. Idag skulle han väl närmast motsvaras av bestmannen. (Inom parentes sagt tycker jag att det är lite lustigt med termen ”best man”. Är det inte brudgummen som borde få vara den bästa mannen ens på sitt eget bröllop? Hans assistent kunde kallas ”next best man” eller något liknande. Men nåja, terminologin är väl vad den är.) Hur som helst får bröllopsvärden smaka på vinet från ”Château Jesus” och tycker att det är utmärkt, vilket räddar familjens ära.

Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. I Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna. Och med ”sådana som gör gott” syftar jag alltså inte på Lilla chokladfabriken, Brunberg eller deras konkurrenter. Och även om vinet i Kana var gott, är det inte heller det jag menar.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!

07 januari 2007

Predikan: 1 söndagen efter trettondagen

Martin Fagerudd:
Dopets nåd
Matt. 3:13-17
Lilla kyrkan (Borgå) 7.1.2007
Kära systrar och bröder i Kristus. Naturen innehåller för oss två livsviktiga element. De är vatten och luft. Dessa två har också helt motsatta väsen. Vatten är inte en förnybar naturvara utan det gör ett ständigt kretslopp på jorden, som renar det så att generation efter generation kan använda sig av samma vatten. Det känns på något sätt hisnande att tänka att samma vatten som vi dricker och använder varje dag också har använts av våra förfäder ända sedan begynnelsen. Hela mänskligheten använder samma vatten! Våra efterkommande kommer att göra det, hela mänskligheten kommer att använda det så länge den existerar.
Vattnet har en mycket rik symbolik i Bibeln. Vattnet dominerar jordens urtillstånd i skapelseberättelsen och är nästan det allenarådande elementet. Därför skiljer Gud vatten från vatten, genom ett valv, som kallas för himmel. Bakom himlavalvet stänger Gud det ena vattnet och på jorden samlar Gud vattnet till en enda plats, som kallas för hav, så att land blir synlig. Här tecknar sig den mycket gamla världsbilden, jorden som en platt sak som befinner sig under en kupa som kallas himmel. Allting är omgivet av urhavet. Detta urhav representerar kaosmakterna i motsats till Guds skapelse och ordning. I berättelsen om floden öppnas himmelens fördämningar och gav Gud kaosmakterna rätt att en kort tid härska över hela jorden, så att det förgjorde mänskligheten förutom Noa och hans familj.
Visst känner också vi av havet som en makt som inte kan bemästras av människan. Vi hör ständigt nyheter om att det fortfarande förorsakar förödelse, lidande och död. Men också det skall ta slut. I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, nämns havet för sista gången (20:1): ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mera.” Det betyder att kaosmakternas tid definitivt är över, Guds rike tar över allt.
Luften är det andra elementet och i det avseende helt motsatt till vattnet att det inte kan återanvändas av oss Den luft vi andats har ingen annan andats före oss och ingen efter oss. Luften måste alltid vara oanvänd och ny för att vi skall kunna använda det. Efter att vi andvänt den kan bara växter tillgodose sig den använda luften för att skapa ny luft, så att vi alla får den luft vi behöver.
När luftmassorna rör på sig kallar vi fenomenet för vind och i bibliskt ordbruk har vind också betydelsen ande. Gudsvinden eller Guds ande är med när jorden skapas, den rör sig över det stora djupet. Guds Ande verkar när profeterna för fram Guds budskap till sitt folk, och den är med när hans folk första gången genom apostlarna får höra evangelium om den Uppståndne och Upphöjde Jesus Kristus. Den är med när människor i alla tider får höra detta budskap om honom som sänt dem Anden till att vittna om.
Guds Ande är alltid ny för oss människor. När vi i en av syndabekännelserna ber om en ny frimodig Ande och om ett nytt hjärta, som är ett uttryck för en sinnesändring, så betyder det att vi har kommit till besinning genom Guds Ande.
Bibeln visar att Guds Andes funktion är alltid är den samma. Vattnet igen representerar i begynnelsen både mänsklighetens undergång men genom evangelium har också vattnet fått en ny roll. I dopet och tillsammans med Anden som kommer till uttryck i Ordet är de båda förutsättningen för människans och mänsklighetens frälsning.
Denna söndags och veckas tema är Dopets gåva och utgångspunkten för denna söndag är Jesu dop. Men varför måste Jesus som är utan synd ta emot omvändelsens dop av Johannes? Johannes vill ju alldeles riktigt hindra honom först och säger: "Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig." Jesus svarade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten." Då lät han det ske.
Att Jesus kommer för att döpas av Johannes säger mycket. Med det så säger Jesus att Johannes är Guds profet, att Johannes budskap är Guds budskap och att Gud är med Johannes. Johannes budskap är att Guds dag är nära och var ock en som ville förbereda sig för den skall omvända sig. Som ett tecken på omvändelse och bättring tar människorna emot dopet av Johannes. Också p.g.a. detta tar också Jesus emot dopet, samtidigt som hans dop förkunnar att han är Guds son.
I Jesu dop ser vi också att i duvan som sänker sig över Jesus är Gud ouppnåelig för oss. Gud kommer först till sin Son genom sin Ande. Och när han kommer först till sin Son så kommer han också till oss, så att vi kan veta och tro att vi når honom.
Men den viktigaste orsaken till att Jesus döps av Johannes är för att han måste uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Guds rättfärdighet betyder inte att han mäter ut lön eller straff på basen av våra gärningar. Det ser vi speciellt i Jesu gärningar. De ger nåd, frälsning och befrielse åt människan. Dessutom behöver vi inte komma av oss själva som människorna kom till Johannes, utan vi får komma som barn till Jesus. Han tar emot oss som sådana. Och redan i dopet får vi ta emot den heliga Anden, som i oss verkar till tro, som är tecknet på att frälsningen och befrielsen kommit till oss. Han handlar på det viset som Gud alltid handlar, att han gör rätt åt det som människans behöver. Därför är också Jesu dop annorlunda än vårt dop. Hans dop leder till lidandet och döden och skaffar frälsning och välsignelse åt oss i vårt dop.
Tron förknippas alltid med dopet. Att mänskligheten fått tron är något som mänskligheten aldrig haft förrän Kristus kom. Paulus förklarar det här förhållandet i Galaterbrevet att förrän tron och Kristus uppenbarades har lagen varit vår övervakare. Den har funnits mellan oss och Gud och bara betonar hur avlägsen Gud är från människan. Att ha tro är att ha Guds Ande, något av Guds eget väsen. Det gör oss förstås inte till bättre människor. Men att ha tron innebär att det inte finns något mellan oss och Gud. När Gud kommit till oss i Kristus betyder att så här nära människan har Gud inte varit före Kristus, som är hans största frälsande gärning.
Vår kropp kan svika oss, men i själen och i Anden har vi tron kvar så att vi kan samtala med Gud. Sviker oss också själen så att vi liksom är borta från den här världen, är ändå Anden kvar som ber för oss. Gud sviker oss aldrig. Gud har kommit till oss, räckt oss sin frälsning och sin nåd i genom vattnet, Ordet och Anden. Amen.

01 januari 2007

Predikan: Nyårsdagen

Karin Långström Vinge
Jes 49:13-16, Hebr 13:5-8, Luk 13:6-9

Jesu namn får vi i kyrkan börja detta år.
”Gud själv har sagt: Jag ska aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag ska aldrig frukta.”
Tecken på Guds kärlek till oss är Jesus. Från att för en vecka sedan ha tänkt på Jesus i form av nyfött barn, kastas vi i dagens evangelietext direkt ut i hans undervisning.
Liknelsen handlar om en vingård, en vingårdsägare och en trädgårdsmästare. Det finns inga fikon, och har inte gjort det i tre år. Men trädgårdsmästaren vill ge trädet en ny chans. Kanske, om han gräver och vattnar, så kanske det blir frukt nästa år. Annars skulle man kunna hugga bort trädet.
Liknelser brukar vi ibland tolka symboliskt. Vingården skulle kunna vara vår värld, vingårdsägaren skulle kunna syfta på Gud, och trädgårdsmästaren skulle kunna vara Jesus.
Men är Gud en Gud som kontrollerar, som kommer en gång om året och letar efter resultat hos oss? Är Gud beredd att hugga bort oss om vi inte presterar?
Liknelsen behöver inte tolkas så, och andra bibeltexter talar emot en sådan Gudsbild. Nej, Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig.”
Liknelser talar om nya chanser. Vid nyår brukar en del avge nyårslöften, goda och nyttiga sådana, men ofta brukar de brytas redan till trettondagshelgen. Så är det i alla fall för mig.
Guds löfte till oss är annorlunda. Han ska aldrig överge oss. Och han ger oss nya chanser, nya möjligheter. Bibeln är full av exempel. Mose, som gång efter annan gör bort sig i öknen. Men han ledde sitt folk in i det nya. Kung David, vars moraliska överväganden säkert skulle vara föremål för ingående analyser i kvällspressen om det hade varit idag. Men han skrev psalmen som hjälpt många att ta nya tag. Petrus, som inte vågade stå för det han trodde på, han skulle komma att bli klippan. Och Paulus, som med näbbar och klor kämpade emot Jesus, han for medelhavsområdet runt för att berätta om sin nya kärlek.
Gud ger inte upp om oss. Om livet inte riktigt blir som vi hade tänkt oss, då vill trädgårdsmästaren lägga ner lite extra omsorg. Gräva, upptäcka nya sidor, byta ut lite jord, och gödsla.
Det kanske är så, att jag behöver något annat. Det kanske är så att det är tjockt packad jord omkring mig, så att mina rötter inte får tillräckligt med näring för att växa. Kanske jag behöver överlåta en del av det bråte som omger mig till Gud? Det som finns i mitt hjärta som hindrar mig att leva till hundra procent?
Jag kanske behöver gödsel. Fysisk näring i form av mat handlar i många fall om överflöd i vår del av världen. Men den andliga näringen? Det räcker inte att hälla i ett mått näring en gång i veckan, oftare under den mörka årstiden.
Nej, vår relation till Gud måste snarare fungera som en sån där gödselpinne, som sätts ner i jorden, alltid närvarande.
För Gud är alltid närvarande, även om det inte alltid känns så. I kyrkan extra närvarande. Här finns kanske inte alltid trösten. Absolut inte förklaringarna. De får vi i himlen en gång. Men här finns närvaron av Gud, en närvaro som kan lindra. En närvaro som omsluter. Ljusen som vi tänder ger näring åt våra själar och andras, och när våra egna tankar inte kan eller orkar formuleras får vi ta vår tillflykt till Guds ord.
”Gud själv har sagt: Jag ska aldrig överge dig.” ”Ditt namn är skrivet på mina händer.”
Idag firar vi mässa. Kristus är här. Vid hans fötter får vi lämna det som tynger oss. De grenar som inte bär frukt, de grenar som hindrar oss från att vara dom vi är, kan vi lämna i Guds händer.
”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.
Att leva är att lämna sin egen trygga vrå, att öppna stängda dörrar och söka att förstå. Att leva är att trösta fast sorgen tär din själ, att leva är att glömma dig själv för andras väl.
Att leva är att skänka det bästa som du har. Att leva är förlåta tills ingen skuld finns kvar. Att leva är att ana att Gud finns nu och här, att Gud har skapat jorden och ännu har den kär.
(Sv ps 732, Tore Littmarck)