25 mars 2007

Predikan: Jungfru Marie bebådelsedag

Karin Långström Vinge:
Predikan 25.3.2007
Nej, det var ju inte sån han var, Världens Frälsare.
Han kom inte som en riddare på en vit häst med man fladdrande i vinden, med svärdet höjt och beredd att rädda oss från ondska och elände.
Inte heller kom han med Heaven Air Force, något slags himmelsk flygplan där den röda mattan rullades ut inför hans ankomst.
Ingen stod beredd med flaggor och blommor, men å andra sidan – änglakör och himlasång – vilken presskonferens!
Ja, man kan undra hur Gud tänkte när han skulle skicka sin son till världen. Förväntningarna från jorden var höga.
Profeterna skrev: En härskare ska komma, en som leder sin härkomst från forntiden. Men det talas också om en kommande graviditet: Folket ska vara utlämnat till dess hon som ska föda har fött, läser vi i profeten Mikas bok.
Den tanke om Gud som också finns i Bibeln – krigarguden som leder sina trupper till militära framgångar – kommer på skam när verkligheten knackar på dörren.
För Gud har en annan agenda: Gud vill komma nära. Nära med kärlek, omsorg, inte mesigt och vekt utan med kraft. Och de krafter som finns med i en graviditet och en förlossning är inte mesiga.
Gud vill ta plats nära nära våra hjärtan. När Gud ska födas till jorden väljer han att ta plats nära under Marias hjärta. Där vill han vara.
När Maria för första gången känner Jesus sparka i magen, först som en liten ilning och när hon sedan kanske känner en liten fot upp mot revbenen, tänker hon och Josef kanske på att den här lille ska härska över Jakobs hus.
När han sen börjar sätta sig upp, krypa och försöka gå tänker dom kanske på att han börjar bli stor, och han ska kallas den Högstes son.
Och när han sitter vid matbordet och slänger mat från tallriken på golvet och skrattar så där som bara tvååringar kan – ja detta barn är heligt och hans välde ska aldrig ta slut.
I det vardagliga, vanliga är Gud. Världens Frälsare har också kämpat för att lära sig gå, han har också lärt sig räkna till tio, han har också tappat mjölktänder och flyttat hemifrån.
Nej, Gud är inte långt borta. Han vill vara nära, helt nära också ditt hjärta.
”Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss. ”
(Psalm 744:1 Text Ylva Eggehorn)

24 mars 2007

Predikan: Jungfru Marie Bebådelsedag

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan i Skogås 24/3-07
2:a årgångens läsningar
Dagen vi firar idag, Jungfru Marie bebådelsedag, med Lukasevangeliets text som berättar om ängeln Gabriels besök till Maria, aktualiserar samma frågor som lätt väcks under julen… Frågor som handlar om Bibelns och den kristna trons historicitet, våra berättelsers historiska trovärdighet och äkthet. Lukas berättar, liksom Matteus i sitt evangelium, om Jesu födelse och utifrån deras texter har kyrkan formulerat läran om jungfrufödseln – som trosbekännelsen formulerar som att Jesus Kristus, Guds enfödde son, är avlad av den helige ande och född av jungfrun Maria – oskulden Maria.

Är dessa historier sanna? Svaret är faktiskt både ja och nej. I en bokstavlig, historisk, jordisk mening är de inte sanna. Stjärnor vandrar inte över himlen och pekar ut enskilda hus, änglakörer uppenbarar sig inte i himlen med sång, oskulder blir inte gravida och ”vise män” ger sig inte ut på långa resor för att ge presenter till bebisar – utom i sagor, legender och myter. Vill man göra kristendomen en verklig björntjänst, då ska man verkligen – trosvisst – försvara texternas bokstavliga och historiska trovärdighet och förespråka att man ”ska läsa precis som det står”.

Är då dessa historier sanna i någon annan bemärkelse än den rent historiska? Svaret är ett definitivt ja. Det är de. Födelseberättelser, kristna eller i andra religioner, säger oss egentligen ingenting om födelsen av den person om vilka de handlar –de säger desto mer om vilket intryck denna person, som vuxen, gjorde på sin omvärld. Detta gäller för Jesus liksom det gör för andra märkliga och fantastiska personer som fått sina födelser inskrivna i legendernas och myternas värld. Det var Jesus vuxna liv, hans vuxna kraft, upplevelsen av Gudsnärvaro i hans liv, hans korsfästelse, hans uppståndelse och den upplevelse av hur livgivande, helig ande strömmade fram ur honom som fick födelseberättelserna att gro. Under lagren av fantastiska, mirakulösa och fullständigt otroliga uppgifter som födelseberättelsernas texter utgör, finns ett budskap som är förhållandevis enkelt. Genom brus av mytologi kan man i dem höra den tidiga kyrkan tala och det den säger är ungefär följande:

”Det vi har mött och upplevt i Jesus från Nasaret, tror vi är något som är mer än vanligt mänskligt liv. Hans liv är så fullständigt, så komplett, så helgjutet, så äkta och heligt att det måste vara liv från Gud självt, ett mänskligt liv i totalt förbund med Gud, ett liv som avslöjar precis vem Gud verkligen är. I Kristus möter vi Gud; ser honom uppenbarad, ser honom leva, ser honom förklarad. Så fullkomlig är Gudsnärvaron i Jesu liv, att vi kallar honom Guds Son, fastän Gud inte är en människa. Men Jesus och Gud är en. Vi kan inte se Jesus utan att möta Gud. Vi kan inte längre föreställa oss Gud, utan att se Jesus.”

När den tidiga kristna kyrkans tänkare, författare och förkunnare ställdes inför uppgiften att försöka förklara vem Jesus var och vad hans liv kommit att betyda för dem, ställdes de inför en utmaning av samma gigantiska dimensioner som att med ord försöka förklara färg för färgblinda. När de skulle förklara, hur Gud kunde vara i Kristus på detta fullkomliga sätt, var de tvungna att tänja språket och begreppsvärlden till sin bristningsgräns. I nya testamentet finner vi faktiskt fyra huvudteorier för hur Gud egentligen s.a.s ”kom in” i Kristus, så att den ene därefter inte kunde tänkas utan den andre.

Den första teorin kommer från aposteln Paulus, vars brev är nya testamentets äldsta skrifter och vars idéer självfallet därför återspeglar äldre traditioner och tankegods än de vi finner i de senare evangelierna. För Paulus är svaret på frågan om hur Gud och Kristus blev en utkorelse, upphöjelse, ”befordran”, utnämning, kröning… Aposteln skriver själv till de kristna i Rom att han förkunnar ”Evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda.”
Den andra teorin finner vi hos evangelisten Markus, författaren till det äldsta evangeliet. Hos honom blir Jesus ”adopterad” eller ”utkorad” till Guds son av Den Helige Ande vid sitt dop i Jordan. Därför finns heller inte minsta antydan till någon födelseberättelse eller någon jungfrufödsel hos Markus, lika lite som hos Paulus.
Matteus och Lukas, som står för den tredje teorin, driver ”andespåret” vidare, men de flyttar ”fusionen” mellan Gud och människa tillbaka till konceptionen. Jesus blev Gud i sin moders liv, säger de. Det är å andra sidan nästan bara detta grundläggande de är eniga om – deras respektive födelseberättelser är mycket, mycket olika varandra, vilket vi oftast inte tänker på efter som är vana vid att Lukasevangeliets används som tolkningsmönster och att Betlehemstjärnan och de vise männen lyfts in i den i våra julspel, på julkort, i julkrubbor, julskyltning, julsånger osv. Men de berättar distinkt olika historier.
Den fjärde teorin är den vi finner hos evangelisten Johannes: att Jesus var det preexistenta, gudomliga Ordet – Guds skaparord, det eviga utflödet av handling och skaparkraft ur gudomens mystika djup: detta skapelseord - köttvordet. I denna version är det inte ens fråga om en ”förening”; Jesus från Nasaret är helt enkelt den köttsliga gestalt som det Gudomliga ordet tar när det väljer att stiga in i världen – förvisso genom en födelse, men Johannes säger ingenting om någon jungfrufödsel. Han är den ende av evangelisterna som verkligen lär ut strikt inkarnation, säger att Gud blir människa, snarare än att människa och Gud i Jesus förenats.

I de debatter kring Jungfrufödsel som rasat inom och utom kyrkan under hela 1900-talet, i Sverige åter aktualiserad för ett par år sedan när dåvarande ÄB Kg Hammar rörde upp heta känslor genom att betvivla den i en intervju inför den då kommande julen, har renlärighetens försvarare ofta sagt att jungfrufödseln är nödvändig – för utan den kan man inte mena att Jesus är Gud, utan den är Jesus ”bara” en människa. Det är naturligtvis inte så. Paulus trodde inte på Jungfrufödseln och det gjorde heller inte evangelisten Markus eller evangelisten Johannes, ändå är det väl ingen som skulle påstå att de brast i tro? Och vi måste komma ihåg att aposteln och dessa evangelister naturligtvis inte bara talar för sig själva utan representerar stora grupper och fromhetsriktningar inom den tidiga kristendomen. Många trodde som de.

Lukas teori – med Matteus som hjälpgubbe – var emellertid den som slutligen vann majoritetens stöd under den stora dogmbildningens tid på 300- och 400-talet e.kr. I och med att trosbekännelserna slogs fast och blev förpliktigande att tro blev en version, en teori upphöjd till den enda renläriga, nämligen den som sade: ”Avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria – och detta skall uppfattas bokstavligt!”. Men hade inte Lukas version varit så kraftfullt uppbackad av själva skönheten och den litterära storslagenheten i hans evangelium, torde det ha kunnat gå annorlunda. Dessutom: ju mer kristendomen och judendomen växte ifrån varandra och ju svagare den judiska kopplingen blev i kyrkan när de hednakristna blev en alltmer massiv majoritet, desto lättare blev det att propagera för jungfrufödsel och en bokstavlig uppfattning av Matteus och Lukas ord och deras teori. För de kristna som hade hednisk bakgrund var nämligen sådana berättelser vardagsmat. Det var sådana berättelser som hörde till en riktig gudomlig hjälte. Lukas evangelium appellerade, mer än de andra, till hednavärlden utanför Israel och synagogan. Den knöt an till hur hedningarna var vana att tänka kring gudarna och deras avkomma.

Men är det inte lite märkligt att fira Jungfru Marie Bebådelsedag, är det inte rent av hyckleri att göra det om man inte samtidigt accepterar jungfrufödseln som en bokstavlig, historisk sanning. Hur kan man fira något man inte tror på?

Problemfritt är det förvisso inte: men om man väl accepterar att en text och berättelse kan tas allvarligt om än inte bokstavligt, och att den vittnar om en sanning som är djupare än den form i vilken budskapet existerar, kan man faktiskt göra det med fullständigt gott samvete.
Hur Jesus än föddes, och jag tror personligen att han blev till precis på det vanliga sätt som alla barn blir till, så är han ju ändå den han är: en person som jag vill kalla Herre och bekänna som Frälsare. Maria förblir, alldeles oavsett jungfrufödseln, Herrens Moder, ja – det är inga som helst problem att kalla henne Guds Moder. Och vi kan gott och väl ge Maria lovord och pris, för vad hon än var för kvinna, under lagren av all den mytologi som hon bäddats in i från Matteus och genom hela den kristna kyrkans historia fram till våra dagar, så måste man ju ändå säga att hon var en mor som lyckades ge sin son all den kärlek och omvårdnad han behövde för att bli en sann människa, en fantastisk människa, en människa som skakat världen i dess grundvalar. Det är svårt att tro att Jesus hade kunnat bli den väldiga människa han var, ifall hans barndom varit kärlekslös och andefattig. Man kan gott ge lite ”credit” åt Josef också: för även om han inte nämns i evangelierna utanför födelseberättelserna hos Matteus och Lukas, så lär väl Jesus knappast ha talat så positivt om sin himmelske fader och valt att ge Gud det familjära namnet ”Abba” – pappa - ifall hans jordiske fader fyllt fadersbegreppet med negativt innehåll? Maria och Josef var säkert mycket goda, närvarande och kärleksfulla föräldrar.

Nu ska jag avsluta min predikan, med att säga följande: Jesus blir på intet sätt mindre Guds Son om man inte tror på jungfrufödseln. Han blir heller inte mer Guds Son ifall man gör det. Vi måste se evangeliernas berättelser i sitt sammanhang: de skrevs av folk som ville förklara något som de var fullständigt uppfyllda av, något som gick långt utöver ramarna för vad de var vana att tala om: nämligen erfarenheten att Jesus och Gud var ett – och detta inom ramverket för den judiska monoteismen, där människa och Gud absolut inte är samma sak.
Den vittnar om en erfarenhet vi kan få också idag; en sanning av ”tidlös” kvalitet – nämligen att vi i Jesus kan se den sanne Gudens ansikte, i Honom uppleva Gudsriket bryta in som en helande, läkande, heliggörande kraft i människors liv, i Honom se sanningen om vem Gud är: utgivande, livgivande, meningsgivande.

17 mars 2007

Betraktelse i Bbl: Livets bröd

Vi kan höra dialogen mellan Jesus och frestaren i bakgrunden för fastetidens bibelläsningar. De handlar om Jesu kamp mot syndens, dödens och ondskans välde, som fortfarande håller världen i sitt grepp.
Efter mötet med frestaren konfronterar Jesus människans demoner - bokstavligen. En gång drev Jesus ut en demon som var stum (Luk. 11) och möter en man som var besatt och som skrek "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?... Jag vet vem du är, Guds helige (Mark. 1:23-24)."
Jesu tid uppfattade demoner som orsak till sjukdom. Människan blev besatt. Demonerna hör igen till djävulens sfär och därför överraskar det inte att demonerna känner igen Jesus förrän människorna gör det (Mark. 1:34). Men sjukdomar har inte på länge diagnostiserats med hjälp av demoner. Orsaken till stumhet och till att den andra skrek berodde på neurologiska eller mentala orsaker.
Jesus ser i sjukdom djävulens grepp om människan. Han menar inte - i motsats till sin samtid - att människan förtjänat sina lidanden, men menar att hon är utsatt för djävulens destruktiva arbete, liksom allt som Gud skapat. På något plan kan vi förstå att sjukdomen kan förverkliga ett djävulskt syfte, särskilt när den får människan att tappa modet - eller ännu värre - att tappa tron och hoppet.
I morgon är det den fjärde söndagen i fastetiden som har temat ”livets bröd”. I dess bakgrund kan vi höra den första ordväxlingen i dialogen mellan Jesus och frestaren, som handlar om bröd. Människan lever inte endast av bröd – men inte heller utan bröd. Jesus mättar 5000 män, kvinnor och barn med fem kornbröd och två fiskar. En annan lika glad händelse kan höras i bakgrunden - vinundret vid bröllopet i Kana - som tillsammans med brödundret berättar om hur Frälsaren möter människor. Ingen blir utanför, alla innesluts i glädjen, blir mättade och botade till kropp och själ. På det viset möter människorna frälsningen och frälsningen dem.
Att Jesus botar sjuka, att han innesluter alla i glädjen och att han inte utelämnar någon åt hunger, visar att hans kamp mot syndens, dödens och ondskans välde sker på olika plan. Den bärande tanken i denna befrielsekamp är människans rätt till respekt och samhörighet med alla andra i människosläktet, som ständigt är föremål för den himmelske Faderns godhet. Det är livets bröd.
Martin Fagerudd

04 mars 2007

Predikan: Andra söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Styrka, svaghet och helighet
Predikan i Mikaelskapellet, Borgå 4.3.2007
Det finns i grunden två sätt på vilka folk försöker vara kristna: styrkans väg och svaghetens väg.
Styrkans väg går ut på att en kristen skall vara stark. Visserligen möter vi här i livet många motgångar, händelser som helst hade fått ske på annat sätt, men en kristen skall vara stark och manlig och bör låta bli att bry sig om sådana saker.
Ett symptom på detta är det som kallas för "andlig krigföring". "Stå emot djävulen, och han skall fly för er," säger man. Visserligen säger man också att detta skall ske i Guds namn, men avigsidan av denna styrkans väg är ändå att den som inte ständigt orkar vara stark blir nedtryckt och kan börja tvivla på att han alls är kristen.
Dessa styrkekristna är säkert ärliga i sitt uppsåt. Ändå kan de vara ena ärans översittare och tölpar, som förhärdar sina hjärtan för den som är svagare. De skapar sig en himmel av rostfritt stål och sitter där och skjuter brinnande pilar på de stackare som snubblar ibland, de löjliga figurer som inte har förstått sitt eget bästa utan fortfarande vandrar kvar i jämmerdalen.
Det är dessas exempel som får folk att ta avstånd från Kristus med motiveringen att de inte är tillräckligt goda för att bli kristna. Och det är fullkomligt bakvänt!
En kollega berättade om en vän som han hade träffat på ett mentalsjukhus. Kollegan skrev så här:
Jag avskyr åsiktskristendom, säger min långvariga vän, och ser både bestämd, ledsen och arg ut. Sen är hon tyst en stund medan hon betraktar den dystra sjukhusgården genom besöksrummets fönster. Hon har varit här länge, i flera perioder.
Hennes berättelse är en ledsam berättelse – inte minst för en församlingsarbetare att ta del av. Efter konfirmationen i medlet av 80-talet fann hon både tron och församlingen. Efter en mångårig upplevelse av manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar skyr hon väckelsesammanhang som ett bränt barn skyr elden.
Hon föraktar de kyrkans anställda som hon upplever gjort henne illa och skadat henne för livet. Vem skulle inte det.
"Och alla [hemska] JAG VET hur det är -åsikter" fortsätter hon medan jag funderar på vad jag skall säga eller säga något alls. "Se nu på Kyrkpressens insändare och alla galna bloggare. Varför är det så viktigt för dem att spy ut sina åsikter och alltid få rätt? Hur kan dom tro att dom vet allting som Gud?"
Hon deltog i församlingslivet under många år men upplevde konstant mer fördömande än gemenskap. I böneskolan skulle man lära sig att bli stilla och lyssna in Guds röst. Min vän suckar uppgivet. "Vad gör då en människa som jag som alltid hört röster i huvudet. Vilken av dem tillhör Gud?"
Min vän älskar Gud. Men församlingen svek henne. Och jag känner mig både skyldig och illa till mods. Fast jag inte var där. Eller kanske just därför.
Slut på citatet.
Styrkans väg leder alltför ofta till missbruk, så att andra människor, svaga människor, blir i kläm. Svaghetens väg - eller realismens väg, kunde man kanske säga - går däremot ut på att vi människor inte är perfekta. Vi är inga änglar. Inga djävlar heller, för den delen, utan just människor. Vi lever i en värld och i en tillvaro som balanserar mellan ont och gott - med varierande framgång, måste jag tillägga. Ibland, men alltför sällan, tippar det över åt det godas håll. Ibland, och alltför ofta, dras vi till det onda.
Allt som vi råkar ut för är inte heller vårt eget fel. En del nog, men inte allt. Det kan bero på andra människors dumhet eller elakhet, på yttre omständigheter som vi inte kan påverka det minsta, eller på vår egen personlighet som vi i viss mån kan påverka, men sällan förändra i grunden. Och så händer det förstås att vi själva gör sådant som vi får lida för.
Men den som har inställningen att kristna är bättre människor än andra, att kristendomen på något vis är en väg till perfektion, kommer att se ner på oss imperfekta, ofullkomliga varelser som dessutom i deras ögon är dåliga kristna.
Nu är det ju bara det, att om världen och mänskligheten hade varit perfekta, hade Jesus aldrig behövt komma hit till jorden, och ingen kristendom hade heller uppstått. Att som kristen sträva efter en styrkeposition är alltså på ett sätt att trampa på det som Jesus gjorde. Det är inte styrka vi bör sträva efter, utan helighet.
Helighet är inte en egenskap som vi människor kan skaka fram ur ärmen, eller ens bygga upp med stor möda. Heligheten är alltid en gåva från Gud. Det är endast genom honom som vi kan bli heliga. Att sträva efter helighet innebär inte att försöka bli någonting annat än vad vi är, utan att sträva efter att komma närmare Gud. Kristendomen är inte en samling regler att följa, utan ett förhållande till en person, Jesus Kristus. Den som är kristen är helig, inte för att han vore perfekt, utan för att han får del av Guds helighet.
Heligheten hindrar oss (tyvärr) inte från att begå misstag eller synda. Paulus inleder t.ex. 1Kor med att kalla de kristna i Korinth för "heliga" - och skäller sedan ut dem till byxor och tröja för att de beter sig på ett helt ovärdigt och felaktigt sätt! De var syndare. Vi också. Ändå var de heliga. Vi också.
Min kollegas vän råkade ut för styrkekristna, som sysslade med "manipulering, skrämsel och andligt våld i olika tappningar". De var knappast medvetna om hur mycket de skadade henne och gjorde det helt säkert inte med vilje. Tvärtom skulle de väl bli bedrövade om de skulle inse vad de har gjort. Men faktum kvarstår: de försökte göra henne stark istället för att hjälpa henne att upptäcka sin helighet.
Om vi kommer med tanken att den som blir en kristen blir förändrad, leder den snabbt till kravet att man måste förändras för att bli en kristen. Ibland sker förändring, visst, men ofta inte, eller åtminstone bara gradvis. Men oberoende av hurdana vi är, tar Gud emot oss - vi är heliga! Det här är det glädjebudskap som styrkekristna går miste om och som svaghetskristna behöver få höra: Du är helig som du är. Inte för att du är som du är eller trots att du är som du är, utan för att Gud älskar dig och gör dig helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, är du helig.
Oberoende av om du är stark eller svag, älskar Gud dig.

Predikan: Andra söndagen i fastan

Karin Långström Vinge
Lukas 7:36-8:3 årg II
Min fråga till dig idag är:
Får du plats här? Får du ta plats? Får du kämpa för din plats?
Eller måste du låtsas vara någon annan för att få vara med? Får du plats med ditt jag, din personlighet, med det du är bra och dålig på, i samhället, i kyrkan? Räcker du till i dina egna ögon?
Vi förflyttar oss i tanken tillbaka 2000 år, till staden Nain i Galileen, strax söder om Nasaret. Jesus är där, han har pratat med människor, upprört en del och gett nytt hopp åt några. Precis som överallt och i alla tider, finns det ett grupp människor som har hög status, som sätter trenderna och bestämmer vad som gäller. I vår tid är det kanske näringslivets företrädare, personligheter i reklamtevekanaler eller kvinnomagasinens redaktörer.
På Jesu tid fanns det religiösa jetsets. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget.
I staden Nain finns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas ”syndare”, kvinnor som på olika sätt råkat illa ut kallas ”synderskor”. Vad kvinnan i texten har gjort för att kallas så vet vi inte. Men hon är ändå utpekad som en sån där som man inte ska ha något att göra med om man själv vill framstå som en respektabel person.
Brännpunkten i den här berättelsen är givetvis Jesu möte med den här kvinnan. De sitter på en bjudning, kvinnan kommer in i huset, objuden förstås, och ger Jesus av sina omsorger. Jesus tackar och tar emot. Han bryr sig varken om ryktesspridningar eller social status. Han upprättar. Och mannen som bjudit Jesus blir arg. Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så… pinsamt… generös?
I Matt 20, liknelsen om vingårdsarbetarnas lön, finns ett liknande scenario. Arbetarna hade arbetat olika länge, men fick ändå samma lön. Svaret till de klagande är klockrent:
”Ser du med onda ögon på att jag är god?”
Jesus visar att det är det kärleksfulla förhållningssättet som är det viktiga. Jesus visar mänskliga drag. Han har ont i fötterna efter långa vandringar på dammiga vägar. Han blir jätteglad över en stunds fotmassage med välgörande balsam. Jesus förväntar sig något av oss. Det går bra att visa kärleken till Gud genom omsorg om Jesu minsta bröder och systrar. Jesus låter oss inte glömma det perspektivet.
Han drar fram fariséns fördomar i ljuset. Hans bekvämlighet och hans sårade stolthet. Farisén tycker inte att den här kvinnan som Jesus pratar med har någon rätt till den platsen. Var sak på sin plats, var människa på sin plats. I livets sopsortering har en kvinna som inte beter sig som hon borde lika stor plats i Jesu sällskap som en glasburk bland metallförpackningarna. Men det ändrar Jesus på. Hon tar plats, och för Jesus är hon självklar. ”Din tro har hjälpt dig, gå i frid.” Jesus tar hans om glasskärvornas människor, de människor som gått i kras, och gör oss hela. Jesus är generös.
Det finns plats också för fariséen. Hemligheten med Guds kärlek är att det alltid finns en andra chans.
Så hur är det med dig? Får du vara den du är? Låter du dig vara den du är?