27 april 2007

Predikan: Andra söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Följ den gode herden på din egen väg
Predikan vid veterangudstjänst i Borgå lilla kyrka 27.4.2007
Bilden av den gode herden kan eventuellt upplevas som förlegad, gammaldags eller lantlig av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Särskilt fjärran kan det kännas att själv bli jämförd, inte med en herde, utan med ett får i herdens hjord. Vi ser framför oss en herde som bestämmer över fårens liv och död, en herde som enväldigt besluter vart hjorden skall gå, kort sagt en mycket auktoritär figur som vi individualister inte vill underkasta oss. Det finns ett alltför nära samband både mellan begreppen ”herde”, ”herre” och ”härskare” och mellan begreppen ”får” och ”fårskalle” för att vi skall känna oss hemma i denna bild.
Denna begreppsförvirring är beklaglig, i den mån den förekommer. En god herde är nämligen inte denna enväldiga auktoritet som med stöd av något hierarkiskt beslut plötsligt får stor makt över fårens väl och ve. Herde kan väl vem som helst bli, men på en god herde ställs höga krav. Det gäller inte bara att fatta beslut och ta ansvar, utan också att skydda fåren från alla rovdjur som vill riva och förstöra. Priset för detta skyddande kan bli mycket högt. Den gode herden ger sitt liv för fåren, som Jesus säger i Joh 10:11.
Urbilden för den gode herden är herren Jesus själv. Han fick ge sitt liv för sina får, alltså för dig och mig. Var och en som strävar efter någon ledande position måste därför också vara medveten om Jesu exempel och försöka leva upp till det. Vi behöver inte alla låta korsfästa oss, men vi måste inse att det kan komma tider då någonting motsvarande begärs också av oss.
Det här kan möjligen låta som en uppmaning till självdestruktivt beteende, men det är förstås inte min mening. Vi behöver inte söka efter uppoffringen, den kommer nog till oss i alla fall – och i det skedet bör vi vara beredda att väga för- och nackdelar och fatta det beslut som leder till det högsta goda.
Detta vet ni veteraner bättre än de flesta. Då vårt lands självständighet och era familjers framtid hotades, bar ni ert tunga ansvar - en del som ledare, andra i ledet - och gav oss möjlighet att idag samlas här i vår egen kyrka. Det tillfälliga öde som domkyrkan här intill har råkat ut för hade troligen varit betydligt långvarigare, om vi hade råkat ut för samma som våra sydliga grannar.
Men att bli herde är inte en uppgift som lämpar sig för alla. Däremot måste var och en av oss ställa sig frågan: Vill du vara ett av den gode herdens får, eller kräver du att få vandra din egen väg?
Den individualism som så ofta kommer till synes i dagens samhälle manar oss att gå vår egen väg. Få av oss lyckas väl fullständigt med det – vilket förstås är tur, eftersom samhället då skulle kollapsa – men för många är det ändå idealet. En fullständig frihet. Dessutom gärna samtidigt en fullständig frihet från allt ansvar. Denna ekvation går förstås inte ihop. Den som tar sig en fullständig frihet att göra som han vill har samtidigt fått ett fullständigt ansvar för allt som han gör. Frihet utan ansvar leder till fullständig anarki och stora tragedier.
Att i kontrast till detta vara ett av den gode herdens får är inte så dumt. Mången kan finna tröst och stöd i att få riktlinjer och vägvisare serverade, och i att forma sitt beteende efter ett godtaget mönster. För den som vill ge sig in i det här är det säkert ett gott system – naturligtvis under förutsättning att de riktlinjer, vägvisare och mönster som man följer verkligen kommer från den gode herden själv och inte från ens egna medfår.
Men det finns också en tredje väg, vid sidan av fullständig individualism och fullständigt underkastande. I samma sammanhang i Joh 10, där Jesus talar om sig själv som den gode herden, säger han också: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vad innebär då detta? Den som vill följa Jesus, men göra det på sitt eget sätt, är ett av de får, som inte hör till den här fållan. Fållan är den kristna gemenskapen, var man än finner den. Det bästa stället att söka en kristen gemenskap är naturligtvis församlingen, men det kan tänkas att man hittar den på annat håll. Den kristna gemenskapen, fållan, fyller en stor funktion som stöd för den enskilda kristna och hans trosliv. Fållan är viktig. Men fållan är inte grunden för den kristna tron. Trons grund är personen Jesus och vårt förhållande till honom. Det viktigaste är alltså inte att höra till fållan – även om det inte är oviktigt – utan att följa den gode herden. Även den som inte hör till fållan kan höra till hjorden, för, som Jesus säger, det skall bli en hjord och en herde.
Hur följer vi då i praktiken den gode herden? Det måste var och en avgöra. Det bör inte finnas några listor på synder, alltså handlingar som i sig är orätta. Saker som dans, teater, hårspännen och läppstift får sin syndighet eller syndfrihet utgående från vilken betydelse de får för oss och från vilken plats de tar i vårt liv. Om de blir viktigare än Gud eller våra medmänniskor, är de antagligen synd, men om vi kan gå på dans och ändå älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, så är det inget problem. Var och en måste avgöra det själv, vilket också betyder att det som är rätt för en person kan vara orätt för en annan. Vi kan inte fördöma eller förakta någon på basen av hur känsligt samvete han har.
Det är för mig ett stort privilegium och en stor glädje att kunna säga att Herren är min herde. Det ger mig ett mål och en struktur i livet som jag annars skulle sakna. Framför allt vet jag att jag aldrig behöver vara ensam, för min herde är alltid med mig.
Jag kan alltså av hela mitt hjärta instämma i det som David skriver i den s.k. Herdepsalmen, Ps 23 i Psaltaren, som i den nya översättningen har fått en underbart lyrisk utformning:
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

22 april 2007

Predikan: Tredje söndagen i påsktiden

Jonatan Mattsson
Mariakyrkan i Skogås 22/4-2007
2:a årgångens läsningar - "Den gode herden"
När nya testamentet beskriver Jesus som ”den gode herden” och ”fårens store herde”, är det mot en gammeltestamentlig bakgrund – där det är Gud själv som är den store herden. ”Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser den dag då moln och töcken rådde” säger Herren i profeten Hesekiels bok, ”Jag skall själv samla mina får… och föra dem tillbaka till deras betesmarker” skriver Jeremia. ”Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda.” ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig – han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten” skriver psalmisten i den 23:e psalmen. I hesekiels och jeremias ”herdeprofetior” – som målar upp bilden av det kommande gudsriket, utpekas också redskapet med vilken Gud ska valla. Hesekiel skriver ”Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David”. Nu var ju kung David död sedan länge när Hesekiel och Jeremia skrev, den senare profeten förtydligar därför att det inte är just den kung David utan ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”, en som ”skall vara konung och härska med vishet”. GT:s store hjältekung, David, var själv fåraherde som ung: tanken på den ”enkle” och ”fattige” konungen som vallar folket, som är Guds representant – verktyget i hans hand, tjänaren som förkroppsligar hans vilja och med vilken Guds rike kommer, får alltså enligt NT sin ”uppfyllelse” i Jesus. Han är den gode herden; han är ”det rättfärdiga skottet”, han är den som skall föra folket till goda betesmarker.
Profetiorna i GT handlar tämligen exklusivt om Guds handlande med Israel. Utan att lägga någon direkt värdering i orden, är det bara att konstatera att Gud i GT är en typisk ”stamgud”. Förvisso sägs han ha skapat hela jorden, men andra folk än Israel är bara sekundärt föremål för hans uppmärksamhet. När Jesus säger ”Jag har också andra får som inte hör till den här fållan” är det världen utanför Israel han syftar på. I NT vidgas – långsamt men säkert – perspektiven. Jesus själv reste aldrig utanför Israels gränser, men han höjde blicken bortom stamreligion och nationalism, och hans apostlar förde evangeliet ut över hednavärlden, till de ”andra fållorna”. Att kristendomen och judendomen växte ifrån varandra är utifrån detta inte särskilt förvånande – kristendomen krävde inte av sina konvertiter att de skulle bli israeler först, och till och med Gud själv genomgår i den här nationsöverskridande missionen en förändring, och även Gudsrikestanken expanderas.
I GT:s visioner av Gudsriket är det inte ”världen” eller ”himlen” som omtalas, utan just Israel. Vad Gudsriket får för effekt i världen utanför Israel talas liksom inte om. I den kristna versionen är Gudsriket internationellt, globalt.
Jag måste säga att jag är rätt förtjust i de här Gudsrikesvisionerna, beskrivningen av fårens betesmark om man så vill.
Där skall vara lag och ordning – när profetiorna slår fast att det skall finnas en kung som skall härska, ser jag inte det som att Gudsriket bokstavligt talat ska vara en enväldig monarki. Jag är demokrat. Men under antiken – åtminstone i Israel - var monarki det enda stadsskick som verkade kunna garantera kontinuitet i förvaltning och lagstiftning, ett handlingskraftigt styre, lag, ordning och välstånd. Med våra mått mätt var den store kung David kanske inte så väldigt stor – han var en orientalisk tyrann av klassisk modell – men på den tiden var han det bästa som hänt Israel och när Gudsrikesvisionerna pratar om David och Davids tron, är det nog rimligt att tolka det välvilligt och öppet: Det kommande Gudsriket är en värld präglad av stabilitet i förvaltning och lagstiftning. Där finns rättsäkerhet och styret är gott.
När vi idag tittar på vår värld, är det mycket tydligt att de länder där det råder stort välstånd – och där rikedomen inte bara är samlad hos en liten, liten klick – är de där statskicket är starkare än sina statsmän, där presidenter och ministrar inte godtyckligt kan ändra lagar eller blanda sig i domstolarnas arbete, där enkla, medellösa medborgare har rättigheter som de inte själva behöver försvara utan vars integritet bevakas av statsmakten och våldsmonopolet. Många länder i Afrika, fastän det är bördiga och naturresursrika länder, får aldrig igång sin ekonomi därför att statsförvaltningen är korrupt, rättsäkerheten obefintlig och den enkle medborgaren har ingen hjälp att hämta från polisen ifall skurkar och banditer kommer för att tvinga av honom det lilla välstånd han samlat.
”Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna” låter Hesekiel Herren säga. På den tiden var rovdjur kanske en stor fara för många människor, så är det inte idag – och man ska nog inte ta det här bokstavligt. Varför har Gud skapat en värld där det finns rovdjur, ifall poängen med dem är att de ska utrotas? Det går liksom inte ihop. Men i Gudsriket kan människor leva tryggt.
”I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara. Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda.” Med andra ord: I Guds rike skall ingen behöva svälta, törsta eller stå utan försörjning. Tanken på att staten skall garantera sina medborgare en ”grundförsörjning” – att det finns en ”generell” världspolitik, att ingen skall behöva stå totalt medellös, anknyter till detta. Inkomstklyftor kommer alltid att finnas – åtminstone i ett samhälle som tillåter människor kontroll över sina egna ekonomier – men fattigdom är inget som hör till gudsriket. Ingen skall behöva sakna livets nödtorft.
De bibliska gudsrikesvisionerna är faktiskt inte ”fantasibilder” av något slags övervärldsligt rike, utan beskriver ett jordiskt tillstånd. Det var utopiskt då, det är väl fortfarande det – men nog kan man säga att delar av världen åtminstone närmat sig visionens mål en smula?
Även om Bibeltexterna talar om Gudsrikets inbrytande som ett gudomligt handlande, måste vi ju också förstå att detta handlande sker genom människor – inte genom att övernaturliga energier plötsligt regnar ner från himlen och ”förvandlar” jorden. Gud verkar genom folk, genom mänskliga tankar, beslut och handlingar.
Politiska – eller politisk-religiösa system med utopiska mål har orsakat namnlöst lidande och miljoner och åter miljoners människors död över världen. Den bibliska Gudsrikesvisionen har fått kristna härskare att – ofta med kyrkans välsignelse – föra blodiga krig, utrota ”feltänkare” och på många olika sätt utföra skamliga, tyranniska dåd. Svärdsmission, korstågen mot katharer och bogomiler, religionskriget i tyskland som föregick trettioåriga kriget – historien är mörk och vidrig.
Den muslimska slaktarräkningen är lika hög som den kristna – när kalifernas stora Jihad drog ut ur arabiens öknar ställdes grannländerna inför valet att underkasta sig eller bekrigas med enorm brutalitet. Miljoner kristna, perser och indier fick sätta livet till, på grund av Muhammeds vision om en enad värld under islam. I modern tid har kommunismen – som till skillnad från nazismen fått en världsvid spridning – i arbetarnas och de förtrycktas namn skördat enorma offer. Det gemensamma draget, i alla dessa fall där ljusa utopier lett till ond, bråd död, är att den enskilda människan måste offras för ”den goda sakens skull”. I kommunismen är individen obetydlig jämfört med kollektivet och för helhetens skull måste besvärliga, kontra-revolutionära element avlägsnas. ”Om du dödar en är det en tragedi – om du dödar en miljon är det statistik” sade Stalin, och han tvekade inte att utrota egna medborgare en masse för att bygga ”arbetarnas paradis”. I profeten Muhammeds religiöst-politiska vision fanns inget utrymme för ifrågasättande och avvikande mening: hans ord var himmelska dekret och straffet för den som inte underkastade sig profeten var slaveri, döden och – enligt koranen – helvetets lågor i all evighet. Den kristna kyrkan i sina många inkarnationer har jagat heretiker, vantroende, hedningar och avvikare med stor frenesi och ”tolerans” och ”respekt” för mångfald och individens integritet är knappast något som någon kyrkotradition före modern tid kan berömma sig av. I samtliga fall är bristen hänsyn för den enskilda människan det genomgående temat. För utopins skull måste folk dö.
Men Jesus pekar på något annat, visar med sitt eget föredöme hur det ska gå till. Vägen till Guds rikes förverkligande börjar alltid i det enskilda människolivet: i viljan att ta ansvar, att se till andras bästa, att vara beredd att ta personliga risker för andra…
Jesu ord om hur en god herde ska vara har ofta tolkats väldigt specifikt som något slags ”prästintruktion”, men är väl lika mycket så riktad mot den som har någon typ av ansvar för en annan människa öht: den riktar sig till politiker vars beslut påverkar många människor liv, till lärare, till poliser, till läkare, till förskollärare – men alla hamnar någon gång i en situation där man själv står i en ansvarssituation över andra, och då framhäver Jesus ”den gode herden” som exempel – herden som, bryr sig om fåren och inte överger dem, som inte bara ”vallar för pengar” utan av genuin omtanke om sina får – en herde som älskar sina får, som inte ”offrar får” för flockens skull utan tvärtom offrar sig själv för dem.
Vill man bygga Guds rike innebär det politik – men utan en etisk kompass blir politiken farlig och människofientlig. Om vi då undrar vad kompassen ska riktas efter, hur den ska kalibreras, är Jesus svaret. Han är den gode herden.

Predikan: Andra söndagen efter påsk

Martin Fagerudd:
Den gode herden
Lilla kyrkan i Borgå 22.4.2007
I dag är det den gode herdens söndag. Ordet herde står i bibeln i den allmänna betydelsen för både världslig och andlig ledare. Den här söndagens alla bibeltexter kan indelas i tre olika grupper som också representerar tre olika synvinklar på ledar- eller herdeskapet.
Den första gruppen av bibeltexter representeras främst av GT:lig texter där herde- eller ledarskapet är beskrivet i mycket negativa bilder. Det är särskilt profeterna Jeremia och Hesekiel som står för ledarskapskritiken som är både svidande och hård. I Jeremias ord kan man höra att han är verksam både just innan och just då när landet intas av Babylonien då en stor del av folket deporterades till Babylon. Han säger ”Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem.” Landsförvisningen varade i sjuttio år. Hesekiel är profeten under den tiden och han tillägger till Jeremias kritik att "Mina herdar brydde sig inte om fåren utan vallade bara sig själva, fåren vallade ni inte." Den här tidsrymden på sjuttio år av landsförvisning beskriver särskilt Jesaja folkets situation med orden "som får utan herde". Det är just från den här tiden som de negativa herdebilderna som berättar om det katastrofala ledarskapet härrör sig.
Som en följd av denna tragiska tid säger Gud genom profeten Hesekiel "Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem." Gud talar genom profeten att hans får skall få sina betesmarker tillbaka, det är landet. Just i herdepsalmen, psaltarpsalm 23, kan vi höra den mänskliga erfarenheten av Guds goda herdeskap. Man hör särskilt erfarenheter av Guds goda omsorg, vård och beskydd av sitt folk.
Förutom herdepsalmen finns det också andra positiva herdebilder, som är uppmanande och uppmuntrande. Av sådana finner vi i NT ord till dem som leder Jesu hjord. Petrus skriver "Till era äldste riktar jag nu denna maning,.... Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden." Tiden var kärv för den unga kyrkan och ledarna förmanas vara vaksamma särskilt i kampen mot falska lärare.
Jag har inte kunnat undgå att märka, när jag tänker på det mänskliga ledarskapet, att det finns ett alltmer ökande utbud av utbildning både för andliga och värdsliga ledare. Själv får jag på elektronisk väg erbjudanden på utbildning flere gånger i veckan. Det handlar inte bara om att ledarskapet är ett populärt ämne utan att man i vår tid forskat mycket i ledarskap för att det är en grundläggande uppgift i alla slags organisationer.
I utbildningserbjudandena ingår naturligtvis tanken att var och en skall få en chans att lyckas som ledare. För en tid sedan bekantade jag mig med en studie som utgick från framgångsrika och mindre framgångsrika ledares sätt att arbeta. Skillnaderna framgick speciellt i ledarnas aktivitet att leda och att kommunicera. Det gemensamma för de båda ledargrupperna var, att de talade väldigt litet med sina underordnade om deras uppgifter och prestationer, i stället talade de om saker som berörde arbetsplatsen i allmänhet. Men skillnaden mellan de framgångsrika och de mindre framgångsrika var att de framgångsrika ledarna kommunicerade oftare med sina anställda.
Härifrån är det lätt att gå över i den tredje kategorin av herdeskap som Bibeln beskriver och det är ju exemplet framom alla andra, Jesus, som är den gode herden. I ljuset av olika ledarskapsteorier kan jag konstatera att Jesus i sin verksamhet bland sina lärjungar förverkligade ett mycket modernt ledarskap. I det moderna ledarskapet har tyngdpunkten förskjutits från övervakartänkandet till handledartänkandet. Ledaren är en handledare och kommunikatör och han eller hon skall helst också vara steget före det övriga i arbetslaget. Jesus levde med sina lärjungar hela den tiden han var verksam. Han handledde dem i och undervisade och samtalade med dem om Guds rikes utbredande, som skulle bli lärjungarnas grunduppgift som apostlar. Dessutom var Jesus alltid steget före dem eftersom han kunde förbereda dem för vad de skulle möta i sin uppgift som apostlar. Så långt om det moderna ledarskapet som inte är någon ny uppfinning. Dessutom var lärjungarna mycket trygga i hans ledning, han skapade en välmående gemenskap. Det märker man av motsatsen när Jesus blir fängslad. Deras skara skingras, deras trygghet försvinner, men också det hade Jesus förberett dem för. Därför samlar han dem igen.
Jesu ledarskap inskränker sig inte bara till handledandet av lärjungarna. När Jesus säger om sig själv "Jag är den goda herden", så kan vi upptäcka två konkreta betydelser för ordet. Först talar han om den gode herden i en liknelse, där han beskriver en riktig herdes betydelse för fåren. Fåren är herdens egna och han överger dem inte fastän stora faror hotar, Hans liv är garantin för deras säkerhet.
Sedan talar Jesus om herdens förhållande till fårahjorden. När han talar om herdens förhållande till fårahjorden, använder han sig av en gammal bild. Enligt en gammal uppfattning är konungen och hans folk ett, så att folket är liksom representerat i konungen. På samma sätt beskriver Jesus också sitt förhållande till sitt folk. Det är just här som Jesu herdeskap avviker från alla andra tidigare och senare herde- och konungabilder, för att inte tala om från alla moderna ledarskapsbilder. Han är herdekonungen, som ger sitt liv till lösen för hjorden. Petrus betonar just detta i sitt brev ”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade.”
När Jesus använder herdemotivet vet han att det är allmänt känt, det hade ju sitt ursprung i GT, i betydelsen att Gud är herden som har omsorg om och beskyddar folket. I liknelsen om den gode herden åsyftar Jesus just det GT:liga motivet. Men han sammanbinder herdemotivet med att han och hans får känner igen varandra. Det igen betyder att när Frälsarens röst hörs, så för den som känner igen den, blir den människan född pånytt och förs från död till liv. Det igen betyder, att för dem som känner igen hans röst, finns det ingen annan som kan kallas för herde än Jesus. Han har gett sitt liv för sina egna och genom det har vi fått liv. Vi har fått en gemenskap, där det finns bara en röst vi kan lyssna till och följa. Att höra Jesu röst är att veta att herden har omsorg om sin hjord. Det är det som Petrus menar när han skriver om Jesu hjord som skingrades efter Jesu död men som samlades åter efter hans uppståndelse ”Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.” Det är i den verkligheten också vi lever idag.

15 april 2007

Predikan: Första söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Att ta emot budskapet
Predikan i Emsalö kapell 15.4.2007
De fyra evangelierna och Pauli brev berättar om påskens händelser på olika sätt. De stora dragen är de samma, men i varje berättelse ingår detaljer som inte förekommer i de andra.
Detta är egentligen helt naturligt, eftersom det hade varit omöjligt att i skrifter av den här storleken berätta alla detaljer om påskens händelseförlopp. Försök själv göra en uttömmande detaljerad berättelse om vad som sker under fyra dagar av ditt liv! Därför är det klart att författarna måste välja bland sitt material utgående från hur de ville betona sitt budskap. Och detta är inte en svaghet i Bibeln, som man ibland hör sägas, utan en rikedom!
I Lukasevangeliets variant av berättelsen, för att nämna den som exempel, är det intressant att se hur olika människor tar emot budet om uppståndelsen på olika sätt.
Först har vi kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus (Lk 23:55). De kommer till graven för att tvätta och smörja Jesu kropp enligt tidens sed, men får till sin förvåning se att graven är öppen och kroppen borta. Änglar uppenbarar sig för dem och påminner dem om Jesu förutsägelse att han skall dö och sedan uppstå. De hade inte förstått det när Jesus sade det, men nu går det upp för dem vad han menade, och de beger sig iväg för att berätta för de andra lärjungarna om det fantastiska som har skett. Men de andra lärjungarna är mer skeptiskt inställda.
Vem är det förresten som hör till den gruppen? Lukas talar först om de elva och alla de andra (24:9), och i följande vers om apostlarna (24:10). Ibland använder vi begreppen "Jesu lärjungar", "apostlarna" och "de tolv" på ett sätt som gör att det verkar vara frågan om samma sak. Men det är det inte. "De tolv" är de lärjungar som Jesus utvalde som en sorts inre cirkel, och "de elva", som Lukas nämner, är dessa tolv minus Judas Iskariot, som hade förrått Jesus. "Apostlarna" är dessa elva plus Mattias, som enligt Apg (1:15-21) ersatte Judas, plus Paulus, som räknas som den trettonde aposteln. Begreppen "de tolv" och "apostlarna" är alltså nästan, men inte riktigt, synonyma.
"Jesu lärjungar" är däremot en mycket större grupp. Hit hör alla de som någon gång har berörts av Jesu budskap, oberoende av om de hörde budskapet av honom själv, då när han ännu gick på denna jord, eller om de senare hörde det av någon annan. Under de hundratals år som har gått sedan budskapet började förkunnas är det många som har hunnit få del av det, och också vi som är här i dag hör till denna grupp, precis som kvinnorna vid graven och apostlarna.
Kvinnorna berättar hur som helst om sin upplevelse vid graven för de andra lärjungarna – för de elva och alla de andra, hur många de nu sedan var. Men dessa tror inte på kvinnorna! De tyckte att det bara var prat, säger Lukas (Lk 24:11). Man kan förstås tolka det här som någon sorts kvinnoförakt, om man vill, och säga att männen tyckte att kvinnor i allmänhet, och dessa kvinnor i synnerhet, är dumma pratmakare och skvallerkäringar som tror på allt som man säger till dem. Man får naturligtvis anse att apostlarna var kvinnohatare, om man vill, men då bör man vara medveten om att den uppfattningen knappast går att stöda på Bibeln.
Den intryck som Bibeln ger är nämligen att det är själva budskapet som lärjungarna har svårt att tro på, inte budbärarna i sig. Och man kan väl förstå den misstro som rådde. Jesus, lärjungarnas lärare och mästare, hade blivit korsfäst, och lärjungarna själva hade orsak att frukta för sina liv. Den förhärskande sinnesstämningen måste ha varit sorg och depression, och då är det inte lätt att tro på glada budskap som verkar helt osannolika.
Bara Petrus, den ledande lärjungen, hade någon som helst misstanke om att det kunde ligga något i kvinnornas berättelse. Han undersökte saken, och märkte att de hade rätt. Graven var öppnad och tom, och linnesvepningen var kvar, vilket är en intressant detalj. Om gravplundrare hade varit framme, hade de knappast lämnat kvar det värdefullaste som fanns i graven. En död kropp är inte värd så mycket, men flera meter linnetyg har ett märkbart värde.
Till skillnad från kvinnorna fick Petrus inte se några änglar som skulle ha gett honom visshet, så han gick därifrån full av undran över det som hade hänt (24:12).
I Johannesevangeliets berättelse (20:19-31), som vi hörde läsas för en stund sedan, är det Tomas som tvivlar. När Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar, råkar Tomas vara frånvarande. När han så kommer tillbaka, möts han av de andras översvallande glädje: "Vi har sett Herren!" (v. 25). Men Tomas ställer sig skeptisk och tvivlande. En orsak är säkert att det verkar så otroligt, det hela - men jag undrar om inte besvikelsen också spelar in. "Jesus kom tillbaka just som jag var till butiken efter mjölk till kaffet. Alla andra fick träffa honom, men inte jag!" Tomas slänger upp en sköld av skepsis och kräver bokstavligen handgripliga bevis.
En vecka förflyter, och inga bevis uppenbarar sig. Den veckan måste ha varit en pina för Tomas. De andra är trygga i sin visshet om vad de har varit med om, men för Tomas finns det bara tvivel och besvikelse. Han står där i det sunda förnuftets kalla ljus, omgiven av starkt men irrationellt troende vänner. "Detta kan ju inte ha hänt," säger han säkert till dem, men deras svar är bara: "Vi vet att det har hänt!" Frustration! Tomas kan varken rubba de andras tro eller dela den. En hel vecka av detta förflyter, och Tomas måste ha varit emotionellt utmattad.
Då kommer Jesus igen. Han hälsar dem med en fridsönskan och erbjuder sedan Tomas de handgripliga bevis som han har begärt. Men då behövs bevisen inte längre. Tomas behöver inte röra vid Jesu sår för att veta vem som är där. Jesu fridshälsning har haft önskad effekt, och pusselbitarna faller på plats för Tomas. Som den förste erkänner han Jesus inte bara som Herre eller Messias, utan som Gud.
Ännu idag ser man hur dessa olika inställningar råder. Det finns de som har en översvallade tro, baserad på upplevelser och uppenbarelser lika mycket som på Bibel och förkunnelse. Det finns de som sitter så fast i sin egen situation och sina egna tänkesätt att de inte kan tro att det kunde finnas något större än vad vi kan se. Och så finns det de som undersöker och samlar fakta, och som ärligt undrar vad det är som har hänt - såsom Petrus och Tomas.
Av dessa olika grupper misstänker jag att det är bäst att höra till den sista. Det är bättre att ärligt söka än att ha funnit orätt, oberoende av om det man har funnit är "alltför andligt" eller "alltför materialistiskt", om man uttrycker det så.
Men det är också viktigt att minnas att alla dessa tre grupper hade viktiga uppgifter i den församling som uppstod vid pingsten några veckor senare. Olika synsätt berikar och befruktar varandra.
Påsktidens budskap är att graven var tom; Jesus var inte längre där. Nu är det vår sak att välja vad vi skall göra med detta budskap. Må Gud ge oss nåden att välja rätt!

06 april 2007

Predikan: Långfredagen

Karl af Hällström:
Han gjorde det för mig!
Predikan i Borgå lilla kyrka 6.4.2007
Korsfästelse är en brutal metod för avrättning och tortyr. Den var så brutal att romarna inte fick använda den mot sina egna medborgare, utan bara mot slavar eller medlemmar av underkastade folk. Om en romersk medborgare skulle straffas, skedde det ofta genom halshuggning eller någon annan snabb avrättningsmetod. Romerska medborgare fick inte heller piskas – också det ansågs vara barbariskt. Det här drog Paulus från Tarsos nytta av. Han blir på ett ställe i Apg (22:24-30) frigiven från fångenskap, eftersom fångvaktarna håller på att begå misstaget att piska honom, en romersk medborgare. När Paulus till slut avrättas, liksom så många andra kristna, kastas han inte för lejonen på cirkus och blir inte heller korsfäst, utan han blir halshuggen med svärd – snabbt och behändigt, fastän kanske ändå inte så önskvärt.
Men Jesus från Nasaret var inte romersk medborgare. Det fanns ingenting som hindrade romarna från att både piska och korsfästa honom. Och idén var ju att straffet skulle vara så fruktansvärt som möjligt, så att man skulle sätta skräck i de potentiella brottslingarna. Idag har vi en något annorlunda brottsbekämpningsfilosofi, men det var så man tänkte under antiken.
Redan själva piskandet var så brutalt att offret kunde avlida redan av det. Judarna hade en gräns på 40 slag som man inte fick överskrida, och romarna fick som sagt inte piska sina egna. Men vem brydde sig om en medlem av ett av slavfolken? Jesus fick man piska så mycket man ville – och romarnas bödlar ville ofta och gärna. Jag skall inte gå in på detaljer här, för det vänder sig i magen på mig vid blotta tanken.
Jesus har gått igenom det här. Varför? Kunde inte han som Guds son ha vägrat? Visst, men han gjorde det ändå – för din skull och för min. Var gång du tänker på långfredagens bloddrypande händelser kan du tänka: ”Han gjorde det för mig!”
Efter att Jesus blev piskad tvingades han att bära sitt kors. Praxis var att de som skulle korsfästas själva skulle bära avrättningsredskapet till avrättningsplatsen genom stadens ojämna gator, för att bli hånade av alla som såg dem. Och om det var flera som skulle avrättas band man ihop dem med ett rep. Inte från hals till hals eller så, utan från den enas handled till den andras vrist, sedan till den andras handled och så till den tredjes vrist o.s.v. Då de bundna dessutom skulle släpa på sina kors (eller åtminstone korsens tvärbjälkar som kunde väga ett femtiotal kilo), så förstår man att det måste ha varit en svår färd som såg löjlig och underhållande ut och som det lätt att håna. Om vi dessutom minns att Jesus bar sitt kors på ryggen, som han nyss hade fått piskad till en blodig massa, och att han alltså också var försvagad av blodförlust, så förstår vi något av vad han måste gå igenom.
”Han gjorde det för mig!”
Så kommer avrättningsprocessionen till Golgata, galgbacken utanför staden, vid en av huvudvägarna. Här spikas Jesus och de två rövarna fast vid sina kors. Inte heller här tänker jag gå in på detaljer. Det räcker med att påminna om att straffet skulle vara så plågsamt och så utdraget som möjligt för att vara möjligast avskräckande. Det var en mycket smärtsam och långsam död som väntade den som blev korsfäst – ofta tog det upp till tre dygn av plågor innan den korsfäste avled. Vi minns från Mk:s berättelse att när Josef från Arimataia kom till Pilatus och begärde att få Jesu kropp, blev Pilatus förvånad över att Jesus redan skulle ha dött – det tog ju honom ”bara” sex timmar.
”Han gjorde det för mig!”
Ibland stöter man på spekulationer om att Jesus kanske skulle ha varit bara skendöd och sedan kvicknat till när han lades i den svala graven. Det, anser man, skulle förklara uppståndelsen. Men teorin har flera betydande svagheter.
För det första skulle Jesus i sitt försvagade tillstånd inte ha klarat av att rulla bort stenen framför graven, särskilt inte utan att vakterna skulle ha ingripit.
För det andra hade legionärerna som verkställde korsfästelserna stående order om att inte släppa ner någon levande från korsen, under hot om att själva bli korsfästa. Och dessa professionella bödlar både kunde sin sak och visste alltför väl vad korsfästelsen gick ut på. Det var de minsann inte intresserade av att själva råka ut för.
Så, för det tredje, hittar vi i anknytning till detta en intressant detalj i Jh:s berättelse. Eftersom det var dagen innan en stor högtid ville man ta livet av de korsfästa snabbare än vanligt. Därför krossade man de korsfästas benpipor. Orsaken till att detta fick livet av dem är en av de detaljer som jag hoppar över; om ni är intresserade, så fråga mig vid tillfälle. När bödlarna skulle krossa Jesu benpipor märkte de att han redan var död, så testade de om det verkligen var sant genom att sticka upp sidan på honom. Då kom det ut blod och vatten, skriver Johannes (19:34). Hur visade detta att Jesus var död? Jo, när man dör slutar ju hjärtat att slå, och blodet går inte längre runt i kroppen. Då börjar de järnhaltiga relativt tunga röda blodkropparna sjunka neråt, och den färglösa klara blodplasman stannar ovanför. När soldaten stack upp Jesu sida med sin lans, kom det ut blod, alltså plasma med blodkroppar i, och sedan vatten, alltså plasma där det inte längre fanns röda blodkroppar. Det här fenomenet kände romarna väl till, och därför blev de med rätta övertygade om att Jesus hade dött.
”Han gjorde det för mig!”
Men vad är det för poäng med allt detta? Varför går Gud med på ett sådant här makabert skådespel? Det beror på en kombination av vissa av hans egenskaper. Gud är allgod, allvetande, allsmäktig och fullkomligt rättvis. Om han är allvetande betyder det att vi inte kan gömma undan våra synder och felsteg för honom, och om han är fullkomligt rättvis kräver han att någon skall ställas till svars för det som har gått fel. Att han är allsmäktig betyder att han också har möjlighet att bestraffa den som syndar. Men samtidigt är han allgod, han älskar oss fullständigt. Hans fullkomliga rättvisa säger att någon måste betala räkningen, men i sin godhet och kärlek kommer han på en möjlighet att ge oss en chans: han betalar räkningen själv! Om vi bara vill erkänna räkningens existens och ta emot Guds nåd, så får vi överskuldsatta vår räkning fullständigt betald av Gud. Betalningsmedlet är Jesu liv, Jesu blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade, skriver Jesaja. ”Jesus gjorde det för mig!” Tack, Herre Jesus!

01 april 2007

Predikan: Palmsöndagen

Karl af Hällström:
Hosianna! Korsfäst!
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka och Borgå lilla kyrka 1.4.2007
Hosianna! Hosianna! Hosianna, Davids son!
Precis som på Första söndagen i advent, skallar hosiannaropen i våra kyrkor på Palmsöndagen. Precis samma berättelser är i användning på båda dessa söndagar. Samma händelse återges, nämligen Jesu triumfartade intåg i Jerusalem just före påsk.
”Hosianna! Herre, fräls!” Så ropar folkmassorna när Jesus kommer. Första gången som berättelsen används under kyrkoåret är när julen förbereds, andra gången just innan påsk. Och båda gångerna tynar hosiannaropen ut mycket snabbt. Det går inte mer än några dagar förrän Jesus blir förrådd, går genom en skenrättegång och avrättas. Samma folkmassa som ropade ”Hosianna!” ropar nu med lika stor iver ”Korsfäst!”
Men vi kan inte fördöma dessa personer alltför kraftigt, för vi människor har inte förändrats sedan de dagarna. Vi är fortfarande flockdjur. Jag kommer att tänka på en scen ur den utmärkta Monty Python –filmen Life of Brian, där huvudpersonen Brian mot sin vilja plötsligt har fått andlig auktoritet över folkmassan. Han protesterar mot detta och säger till dem: ”Ni är alla individer!” Med en mun svarar de: ”Ja! Vi är alla individer!” Det är bara en som protesterar och säger: ”Inte jag!”, men han blir snabbt nertystad av de andra.
I vårt land gör vi just på det här viset. Vi är alltför ofta alltför intresserade av vad våra gelikar tycker – släktingar, vänner, grannar, kolleger – för att våga stå för det som är rätt eller ens forma oss en egen åsikt om det rätta. Detta är, misstänker jag, en stark bidragande orsak till den utbredda främlingsfientlighet som vi lider av i Finland, och som allt emellanåt slår ut i öppen rasism. Folk uttrycker xenofoba åsikter, därför att man utgår från att de har stöd bland omgivningen. Man vågar inte tänka själv, eftersom man är rädd för att komma med någon impopulär åsikt. Man använder sin rätt till individualitet till att välja att följa massan. Hosianna! Korsfäst!
En liknande attityd finns också inom kyrkliga kretsar. Vi är inte bättre än någon annan. Vi utgår i dagligt tal från att det är Bibeln som är Guds Ord. Men detta är ändå enligt min mening en misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
När man utgår från att Bibeln är Guds Ord (vilket i sig är en god utgångspunkt, bara man förstår den rätt), händer det att slutsatsen blir att vi skall läsa Bibeln rakt upp och ner, så som det står. Det här är en stark förenkling av situationen, som kan leda till direkt hårresande följder. Vi måste i vår bibelläsning ta hänsyn till de förändringar som har skett i kultur, politik, vetenskap och andra områden inom samhället. Men människorna är tyvärr fortfarande likadana. Hosianna! Korsfäst!
Här kommer Kristi exempel in i bilden. Dagens gammaltestamentliga läsning (Jes 50:4-10) kommer med synpunkter på detta. Vi känner alla till hur Jesus tröstade de modfällda och hjälpte dem som behövde honom. Men det gjorde han i kraft av sitt nära förhållande till Gud, det som Jesaja uttrycker som lärjungaskap: Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis. Jesus gjorde inte anspråk på en självtillräcklig individualitet, och låtsades därför inte heller vara något som han inte klarade av att vara. Tvärtom underordnade han sig Gud och lyssnade till honom, och levde därför ut Guds vilja också när det hade negativa följder för honom själv.
Och det talar profeten också om. När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen. Här är det alltså Guds tjänares underkastelse under Gud som leder till att han vågar stå emot massans välde. Underkastelsen leder till individualitet, precis som den förmenta individualiteten leder till eftergift för grupptrycket.
Men det är klart att detta inte är lätt. När jag just hade börjat skolan, minns jag, hade jag missuppfattat uttrycket ”rättare sagt” och trodde att det löd ”lättare sagt”. Och ofta är det ju så att det som är lättare ofta är lättare än det som är rättare, fast det är rättare, för det är svårare än det som är lättare men mindre rätt. – Hängde ni med? Vi kan uttrycka det mer bibliskt: Den smala vägen är den som är rätt men svår, eftersom det är få som finner den. Men den väg som alla finner, eftersom den är lätt, blir bred p.g.a. trafiktätheten, men det gör ändå inte att den är den rätta.
Men eftersom den lätta vägen är populär, tror folk ibland att detta är ett bevis för att den också vore rätt. Det är ju demokratiskt, kantänka. Men demokratin är inte kompetent att avgöra vad som är rätt, utan bara vad de flesta anser vara rätt – och mellan dessa två saker finns en milsvid skillnad. Jag säger inte att demokrati skulle vara ett dåligt system, utan bara att också detta system har sina begränsningar.
Palmsöndagens pöbelvälde, som fortsatte på långfredagen, fastän med omvända förtecken, är ett exempel på hur vi inte skall bete oss. Jesus visar ett exempel på det rätta beteendet, men också på dess pris. Jublande popularitet på palmsöndagen förbyts alltmer i ensamhet och övergivenhet ju längre Stilla veckan framskrider, och denna utveckling når sin kulmen på långfredagens kors. Men samtidigt ser vi också vilka följderna är av att göra det rätta. Påskdagen, Kristi himmelsfärds dag och pingsten berättar den vidare historien.
Det avsnitt från Jesaja som vi har fått höra avslutar profeten med att kasta ut en utmanande fråga till var och en av oss: Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare, som vandrar i mörker utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud? Vågar du ta emot den utmaningen? Det är rättare, men absolut inte lättare, än att ena dagen ropa ”Hosianna!” och följande dag ropa ”Korsfäst!”