09 september 2007

Predikan: 15 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Tacksamhet
Lilla kyrkan (Borgå) 9.9.2007 kl. 12.00
Evangelium: Luk. 17:11-19
Det är viktigt att alltid kunna bestämma sin position när man rör sig på havet. Det fick jag erfara i sommar i Skärgårdshavet. Eftersom jag var navigatör var det min uppgift att bestämma positionen och anteckna den på sjökortet. Jag kommer ihåg vid ett tillfälle att jag för en kort stund försjönk i mina tankar. När jag vaknade från dem och tittade omkring, på kartan och på kompassen tyckte jag att vi var på väg åt fel håll. Jag gav en ny kurs, men märkte att dit kunde vi inte fara. Jag hade tappat bort oss. Min tlllfälliga black out hade till all lycka inte smittat av på det elektroniska navigationsinstrumentet. Jag tog positionen från det och märkte ut den på kartan, och bestämde en ny, rätt kurs.
Min efarenhet till sjöss har väckt hos mig frågan med tanke på dagens evangelium: Hur och vem bestämmer positionen till Gud? Evangelium ger annars ett utmärkt exempel, men låt mig börja längre ifrån. Jag har också funnit exempel i berättelsen om Abraham och hans offer.
Abraham får ju ett omotiverat bud, att bege sig på en resa för att offra sin son Isak. Under resan ropar Gud med jämna mellanrum på Abraham, som ger sitt lydiga svar Här är jag. Abrahams svar är översatt från hebreiskans ord hinneni, som också betyder du ser mig eller jag hör dig. Abraham menar med sitt svar sin moraliska position till Gud och alltså inte platsen där han befinner sig. Han vet ju att Gud ser honom och han handlar efter det. När Abraham säger här är jag, så menar han också jag lyder dina bud. Abraham säger med andra ord att allt han gör prövar han medveten om Guds närvaro och inblick i allt.
Visst finns det också motsatser till detta Abrahams svar, speciellt i skapelseberättelsen, där Adam och Eva är huvudpersonerna. Adam får också ett omotiverat bud, att inte äta av kunskapens träd. Gud söker efter dem och ropar Var är du? Gud får inget svar. Adam och Eva har gömt sig i rädsla efter att de brutit mot budet. Både Abraham, liksom Adam och Eva, bestämmer själva sin position till Gud - men på motsatta sätt.
Evangeliet berättar idag om tio spätelska, som sjukdomen hade fört samman. De sjuka levde i en kringvandrande grupp, utanför bebodda trakter. Tempelprästerna, som hade i uppgift att undersöka hudsymptom, hade uttalat ordet som de hade varit rädda att höra ända sedan deras hudsymptom uppdagades: oren. Det bestämmer deras position i förhållande till deras familj, släkt, hemort och synagogförsamling. Det var andra människor som hade makt att bestämma över dem om deras position till alla andra människor och Gud, att alla band skulle brytas. Jag tror att var och en kan föreställa sig hur det kan ha kännts för dem och förstå att de ville bli bli av med stämpeln oren så fort som möjligt.
Jesus möter de spätelska på gränsen till Samarien på sin väg mot Jerusalem. Att det är just på gränsen till Samarien, liksom att de spätelska stannar på avstånd och ropar på Jesu hjälp är anmärkningsvärt. Jag vill återkomma till det strax. Men först till Jesus och de spätelska.
Utan att Jesus tycks lova dem något så säger han dem något som i själva verket innehåller ett löfte: Gå visa er för prästen. Det betyder: för att höra det befriande ordet: ren! Under vägen blir de nämligen friska.
En av de tio är annars en samarier, som Jesus kallar främling. Främling är annars en synonym till ordet hedning. Samarierna är hedningar i Jesu samtidas ögon. Att samariern återvänder till Jesus är ett tecken på att han förstår, att hans position i samhället, i förhållande till sina medmänniskor, till sin hembygd har förändrats och han kan snart återförenas med sin familj. Hans påtvingade exil har återtagits. Med sin lovprisning och tack till Jesus erkänner han att Jesus botat honom och att det är en Guds gärning. För första gången kanske på mycket länge tackar han Gud och ger honom äran. Genom sitt tack har han bestämt sin position till Gud, som Bibeln kallar för bättring, som är bättring i både kroppsligt och själsligt avseende - bokstavligen.
Jag nämnde att det är anmärkningsvärt att Jesus möter de spätelska på gränsen till Samarien liksom att de spätelska stannar på avstånd och ropar på Jesu hjälp. Det handlar inte bara om bestämmandet av hedningarnas och samariernas position till Gud, utan om bestämmandet av alla människors position till Gud.
Det är kännetecknande för Lukas evangelium att det inte nämner någonsin att Jesus skulle komma i beröring med hedningar, inte heller med sådana som anses vara orena, såsom de spätelska. De stannar ju på avstånd och Jesus botar dem, utan att han kommer dem nära. Likaså botar han en romersk officerares tjänare på avstånd. Han besöker inte hedningars hus heller. Men det är just i Lukas evangelium som hedningarna, representerad i den romerska officeren, är de enda hos vilka Jesus finner en stark tro. Likaså är det just samarierna, halvhedningarna, som i Jesu liknelse representerar kärleken till nästan och i dag också tacksamheten till Gud. Det är alla sådana som inte anses känna Gud enligt GT.
Likaså berättar Lukas i sitt andra verk Apostlagärningarna, att urapostlarna stannar i det heliga landet och kommer heller aldrig i kontakt med hedniska platser eller hedningar, förutom med ett undantag. Petrus träffar i Caesarea en romersk proselyt, alltså en hedning som konverterat till judendomen, på grund av en uppenbarelse. När Cornelius, som Petrus besöker, får den heliga Anden ser Petrus inget hinder till att döpa Cornelius och Petrus stannar hos Cornelius i några dagar som gäst.
Hemma i Jerusalem ställs Petrus till svars för att han umgåtts med en hedning. Petrus är ju en god jude. Hur kan han ha umgänge med hedningar? I sitt tal till sina judekristna bröder säger Petrus, att Cornelius är ju kristen, han har också fått Anden, liksom alla apostlar fick på pingstdagen!
Grundtanken i kritikernas anklagelse mot Petrus är att hedningarna först måste bli judar förrän de kan bli kristna. Det igen skulle betyda att man först måste hålla lagen förrän man kan bli kristen. Ytterst handlar det om vem som kan bli frälst.
Paulus, som berättar vid apostlamötet i Jerusalem om sina missionserfarenheter, får Jakob, Petrus och Johannes på sin sida som förstår att Gud gett hedningarna tro och följaktligen också frälsningen. Apostlarna erkänner att hedningar blir frälsta som hedningar, de behöver inte bli judar först. Det betyder också att man inte behöver bli något annat först för att bli kristen och frälst. Samarien kommer annars till tro genast efter Jerusalem genom apostlarnas mission. Genom apostlarnas verksamhet införlivas Samarien med sitt moderland och utgör i våra dagar en del av det moderna Israel.
Lukas har upptäckt en mening i Guds historia. Allt han berättar sker med tanke på utbredandet av Guds evangelium som är Jesus Kristus. Det är just det evangelium Paulus förkunnade. Det innebär att det är tron som bestämmer vår position till Gud och vem som är frälst. Det är ett evangelium för alla. Det här berättar Bibeln. Hurudan vars och ens position till Gud är kan ingen annan än den som tror veta -men också och endast Gud därtill.

Predikan: 15 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kristi ok ger oss vila
Predikan i S:t Olofs kapell, Pellinge, Borgå 9.9.2007
På väggen i mitt arbetsrum hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Den versen ingår i en av dagens evangelietexter.
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter euangelion. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln ikopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi ta på oss [hans] ok. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.
Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem. Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara lär av mig, utan också kom till mig. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.
Den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1.500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete.
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.
När jag faller (alltså inte ”om jag faller,” utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.
I det som följer efter att jag reser mig kommer dagens heliga evangelium [Luk 17:11-19] in. Där hörde vi hur Jesus botade tio spätelska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet gratis är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet gratias, som i t.ex. spanskan har fått formen gracias, som betyder ”tack”.
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting gratis, måste vi minnas att säga gratias. Så gjorde den tionde spätelske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 14 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Predikan 9.7.07

Enhet i Kristus, är temat för dagen. Vi som kommit hit till kyrkan idag har vandrat på olika vägar med Gud och till Gud. Några av oss önskar möta Gud i stillheten, vid ett tänt ljus eller i susande orgelmusik, andra finner gudsgemenskapen i den sprudlande lovsången.

Vi talar kanske om Gud på olika sätt, vi har kanske olika värderingar och vår inställning till de etiska frågorna skiljer oss måhända åt.

Enighet är inte ett ord som särskilt ofta förknippas med kyrkan, men enheten. Vad som förenar oss är tron, hoppet och kärleken, och den som förenar oss är Kristus själv. Med alla människor delar vi längtan efter helhet och mening, sammanhang där vi får vara oss själva, någon att hålla i handen.

Egentligen borde det inte vara så svårt att leva tillsammans. Det borde inte vara alls svårt att hålla sams i Guds kyrka.

”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga”, skriver Paulus i Filipperbrevet. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Ändå så går det inte alltid så bra. Vi präglas av vår samtid – ”Se mig för här är jag”, sjöng sånggruppen från Gotland, och visst – men på gott och ont. Det måste finnas en sund balans mellan byggandet av min egen självkänsla å ena sidan – och byggandet av det gemensamma å andra.

Det är säkert ingen slump att föreläsningar inom ramen för till exempel Forum Helena som handlar om hur jag utvecklar mig själv drar så mycket mer folk, än de som handlar om till internationella relationer, bistånd och mission.

Men Jesus tänker tillsammans. Han valde visserligen ut lärjungar en och en (eller två och två), men satte genast in dom i gemenskapen. Han botar människor och skickar genast iväg dom till andra. Efter sin predikan skickar han inte hem dom att äta kvällsmat var och en i sin ensamhet, utan ser till att en gemensam måltid tar form.

Nattvarden – alla delar samma bröd och samma kalk.

Och detta fortsätter efter hans uppståndelse: på pingstdagen hör partherna, mederna, elomiterna och de andra runt hela Medelhavet talas om Guds stora gärningar. På sitt eget språk – men alla tillsammans.

Det kanske är så att nyckeln till enheten ligger i att vi för en stund blickar bort från oss själva och ser till helheten. Ser till Guds gärningar, till det som vi är kallade att förmedla och bära ut. För att vi inte kan låta bli att tala om det vi sett och hört?
Jesus vänder ju faktiskt upp och ner på allt vad vanligt samhällsbygge heter. I vanliga fall uppträder kungarna som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörarare.

Ett hierarkiskt system, som vi till dels fortfarande känner igen.
Men Jesus vill tvärtom . Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.

Kraftfulla ord – och vad kan de betyda för vår kyrka?

Ja, kanske ett annat sätt att se på makt och ledarskap. Att inte se maktens perspektiv utan tala för dem vars röst ej hörs. Att det i nätverket – som ju kyrkan faktiskt är – kan finnas en tanke om att vara varandras vänner i första hand. ”Jag kallar er inte tjänare, utan vänner”, säger Jesus på ett ställe. Maktfullkomligheten och pekandet med hela handen får ge vika för vänskapen och kärleken.

En bild för det är när Jesus möter sina vänner lärjungarna efter sin uppståndelse. Vid Tiberiassjön, där dom är ute och fiskar, uppgivna och ensamma efter att ha förlorat sin Mästare, ser dom honom plötsligt sittande vid stranden. Han har inte kallat till presskonferens i Jerusalem, som man kanske kunde tro om man blivit uppväckt från de döda, han har heller inte utropat sig till kung över Galiléen, utan han sitter vid en stranden, har gjort upp en eld och grillar fisk till sina vänner.

Sån var han, Jesus, och det är han som är vår Mästare. Med blicken fäst vid honom, kan vi förstå att denna enhet är oberoende av att vi tycker lika om allting. Enhet behöver inte innebära enhetlighet.

Det är en enhet som inte handlar om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud.

Men vi får heller inte strunta i vad vi finner rätt och riktigt i ljuset av evangeliet – en enhet som betyder mesighet inför förtryck och orättvisor är inte en verklig enhet utan en luddig bomullsinbakad församling där ingen egentligen vågar bry sig.

Tankens frihet motsätter Gudsig inte, Gud som ju har skapat vår förmåga att tänka och välja fritt. Om vi endast ska leva i taktfullhetens och tåtassandets anda, så lär vi aldrig mötas på allvar.

Det är också ganska långt ifrån den Jesus som faktiskt röt till då och då. Kyrkan får aldrig tiga när sanningen kvävs. Den världsvida kyrkan är hur det än är, trots allt, en enda. Det tror jag är den verkliga innebörden av ”enhet i mångfald”.

I Kristi blick får vi mötas, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är. Guds kärlek rymmer oss, Guds famn är tillräckligt vid. Vi duger som vi är, vi behöver inte hävda oss. Vi är älskade och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.


I Kristi blick får vi kraften att höras bland världens alla röster, med språk som kan förkunna bland asfalt och betong. För mitt i utsattheten finns det ett rum av ro, för mitt bland stadens gator kan ett frö av tro få gro.

Låt oss be:

Herre, vi ber för din kyrka.
Gör henne levande och ung på nytt.
Gör henne djup och klar i förkunnelsen,
Ödmjuk och djärv,
Fast och rörlig,
Stridbar och fridsstiftande.
Gör henne verksam i kärlek,
Lyhörd för människors nöd
Och uppfinningsrik när det gäller att häva den.

Amen.

02 september 2007

Predikan: 13 söndagen efter trefaldighet

Jonatan Mattsson:
Predikan i Mariakyrkan, 2 sept 2007
Jesus använder ofta ett skarpt tillspetsat språk, använder formuleringar som är hårda i öronen. För att förstå vad han är ute efter, kan vi inte helt sonika ”läsa som det står” utan vi måste också oss in i sammanhanget. Vi söker ju ofta efter ett direkt tilltal i Bibeln, ”vad har Gud att säga till mig?”. Och visst finns där ett tilltal, men faktiskt är det ingen av dess texter, inget ord av Jesus – inte ett enda – som är skrivet direkt till oss. När Jesus talar är det till sin egen tid. Indirekt är det också adresserat till oss, men då måste vi alltså tolka.

”Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om några slår dig på den högra kinden, vänd också den andra mot honom.”

Så… Det är en skarp och problematisk formulering. Ska man inte få värja sig mot det onda? Ska man inte få försvara sig om man blir angripen – aldrig någonsin? Ifall man personligen blir attackerad – eller ifall ens land blir anfallet, ska man bara ge upp då, och ta stryket? Och i förlängningen: är inte en sådan sak som ”polismakt” helt otänkbart, utifrån det Jesus säger.

Jag tror inte det är vad han säger.

Jesus försökte skaka om folk, för att få de som lyssnade att tänka –tänka utanför det invanda mönstret. Och vad var det invanda mönstret? Jo, just: Öga för öga, och tand för tand. Blodshämnder och vendettor var vardagsmat på Jesu tid och är det fortfarande runtom i världen – och här i Sverige. Kriminella svenska MC-gäng, palestinska klaner, olika folkgrupper i afrika, gäng i vanliga skolor – kanske också här i Skogås – fungerar på samma sätt: när någon gör mig något ont, då hämnas jag! Jag slår tillbaka, hårt. Öga för öga, tand för tand! Det är naturligt, det är mänskligt – men det leder oftast bara till elände. Det slutar nämligen inte där. Istället leder hämnden till ny hämnd och efterhand dras allt fler in i konflikten. En spiral av våld och hat drar igång och slutar oftast inte förrän någon yttre makt – polis, föräldrar, lärare eller vad det nu är, beroende på sammanhang – kliver in och sätter stopp. Och det är inte alltid enkelt och det blir inte alltid bra.

Jesus försöker få folk som levde mitt uppe i en blodshämndskultur att tänka efter; han försöker vara en motkraft – försöker få de som lyssnar på honom att själva vilja vara en motkraft mot våldets och hatets kultur. Hans ord fungerar inte och är inte menade, tror åtminstone inte jag, till att vara ”lagar” som kan tillämpas i alla sammanhang – men det gör dem inte mindre sanna eller mindre viktiga. De manar oss att lägga band på den instinktiva hämndlystnad som jag tror att vi alla kan känna när någon gör oss illa; manar oss till behärskning och eftertanke. Det behöver inte handla om våld och blod – det kan vara fråga om att någon säger något taskigt till mig, skrattar åt mig på ett elakt sätt eller på något vis är respektlös mot mig. Ger jag då igen med samma usla mynt? Är jag snäsig och elak tillbaka? Försöker jag tänka ut något sätt att ge igen – för hämndens egen skull? Bemöter jag respektlösheten med egen respektlöshet? Oftast är det väl så vi gör, men Jesus säger åt oss att lyfta blicken, sträcka på oss och vara större än så. Det handlar inte om att odla ett svaghetsideal och krypa för den som är beredd att ta till våld och onda ord, tvärtom. Det är ju ett enormt trots han beskriver: någon klipper till och jag vänder andra kinden till. ”Klipp till igen du – du kan slå mig, men du kan inte beröva mig människovärde. Så du är ett arsle och tänker ta min nya jacka – visst, gör det. Jag vet att du spöar mig sönder och samman om du inte får den, så varsågod. Men du kan inte skrämma mig till att bli imponerad eller till respektera dig för detta. Jag tänker inte ligga och gråta på natten och gå runt i ständig rädsla för dig. Du kan tvinga mig till alla möjliga saker, men du kan inte tvinga mig att bli ledsen, kränkt och deprimerad över det, så jag tänker göra dem med ett leende!”

Men om man ska vända andra kinden till och älska sin fiende – innebär det inte, att man faktiskt inte får försvara sig om man blir angripen? Många kristna tänkare har tolkat Jesus som en radikal pacifist. De säger: nej, blir du angripen, ska du inte försvara dig med våld. Du ska inte sänka dig till angriparens nivå.

Emellertid finns det ingenting i Jesus undervisning, som kan tolkas som att du ska stå passiv och se på när någon annan blir angripen – tvärtom har majoriteten av kristna tänkare alltid uppfattat det som en plikt för den som har möjligheter och resurser att värna om den som inte kan försvara sig själv. Det klassiska medeltida riddaridealet är ett konkret exempel: Riddaren – om han levde efter hederskoden, vill säga, det gjorde ju givetvis bara en del – skulle uthärda personliga skymfer och oförrätter med helgonlikt lugn, men ingripa som ett rasande lejon när någon hotade de fattiga och svaga och försvarslösa. Riddaren fick absolut vara stolt över sina militära färdigheter, så länge han hade perspektivet klart för sig: hans uppgift var att försvara de fattiga och värnlösa, inget annat. Översatt till moderna och mer vardagliga förhållanden: blir jag exempelvis mobbad i skolan eller på mitt arbete, skall jag inte ”ge igen” – men jag ska också kunna förvänta mig att andra faktiskt ingriper för att försvara mig. Om jag ser någon annan bli utsatt för kränkningar, trakasserier eller våld och jag faktiskt har möjligheten att ingripa – då är det kristet att göra det.

Ett lands polis och försvarsmakt har som uppgift att värna de som inte själva kan försvara sig – en polis är en tjänare, inte en ”herre” – poliser måste också följa lagen. I många länder är det militären som styr eller så är den diktaturens kreatur; den tjänar inte folket – den förtrycker det. En kristen kan dock mycket väl vara såväl polis och militär – och vara stolt över det – så länge andan och inställningen är den rätta: ordningsmakt och försvarsmakt finns till för att skydda andra, de som är svaga och inte kan värna sig själva.

Idealet är med andra ord ett samhälle där vi alltid blir skyddade av någon annan – vi ska inte och vi behöver inte själva ”hämnas” med risk för att bli indragna i vendettor. Det här handlar givetvis inte bara om våld och trakasserier, utan kan ses som ett ideal för hela samhället. Man hjälper varandra. Man tjänar varandra. Med ett fint ord heter det diakoni. Ett diakoniskt samhälle: ett där man månar om att skydda och ta hand om varandra. Det är förvisso ett samhälle med mjuka värderingar, men det kräver också en stor beslutsamhet, mod och stundom hårda nypor för att få det att fungera.

Vi lever inte i det ideala samhället och alla är inte hjälpsamma mot varandra. Den diakonala utopin är långt borta. Men om man inte strävar efter den, har den ju heller ingen möjlighet att bli verklig. När Jesus säger: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” tror jag inte hans mening är att lägga på oss en omöjlig börda – vem sjutton kan vara fullkomlig, ska jag gå omkring och känna mig misslyckad nu också? – utan att tala om för oss att ribban måste sättas högt, oavsett om vi kan hoppa över den eller inte. Vill vi ha ett mediokert samhälle eller ett fantastisk? Att sträva efter ett medelmåttigt är kanske realistiskt, men då blir det heller aldrig mer. Nöjer jag mig med att vara ”lagom” – ja, det är inte svårt – men vill jag bli mer, måste jag också sträva efter mer, annars stannar jag i växten. Jag tror det är vad han fiskar efter.