28 september 2008

Predikan: 20 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Tro och otro
28.9.2008 kl. 10.00 Kullo bykyrka (Borgå)
Evangelium: Joh. 9:24-38
Vi har återigen fått konstatera att det som aldrig mer skulle hända, har hänt igen i Kauhajoki. Det är bra att man nu i vårt land vill även officiellt tänka på hur man skall försöka igenkänna tecken och förvarningar av så extremt våld för att förhindra så stora tragedier. Det har ju hänt många gånger utomlands men också två gånger redan i vårt.
I detta sammanhang kan man också upptäcka ett nytt sätt att begå självmord i vårt land. Man tar livet av sig genom att ta med i döden så många andra som möjligt. Sådant här kopierar särskilt unga män gärna, som inte är så sociala och utåtriktade.
Grundmotivet för gärningsmannen var hatet. Hatet mot människor och samhället. Motsatsen till hatet är kärlek. Fastän de är varandras motsatser, är de ändå inte som känslor långt ifrån varandra, utan snarare varandras grannar. Båda motsatserna är djupa och omvälvande känslor, på samma sätt som sorg och glädje, som gråt och skratt.
Även denna söndag handlar om ett motsatspar, om tron och otron. De är på samma sätt motatser som de tidigare nämnda motsatsparen. De är båda ställningstaganden, eftersom otron är ett ställningstagande emot tron.
Gärningsmannen var annars bara 22 år gammal. Enligt uppgifter hade han planerna färdiga på att mörda så många människor som möjligt redan år 2002, alltså redan i 16 års ålder.
Det är annars just i den åldern ungdomar slår fast sina attityder. Det har jag kunnat konstatera genom personer som arbetar som lärare i gymnasiets religionsundervisning. Därför är det bra att vi har skriftskola med ungdomar i den jobbigaste åldern, men ändå den bästa eftersom de i den åldern är ännu formbara till tankar och attityder, just inför tröskeln till det vuxna livet.
Det finns annars inte konservativare människor än 16-18 åringar. De har mycket skarpa och hårda åsikter. Deras attityder har naturligtvis formats på basen av tidigare uppfostrings- och undervisningserfarenheter och av sina möten med andra människor. I de flesta fall är ju erfarenheterna sådana att man i sin uppväxt klarar av att leva med minnet av de svåra erfarenheterna och bearbeta på något plan senare. Men ibland är de sådana att den unga människan inte på långt och när klarar av det ensam.
Vad var det som skedde med den unga mannen i barndomen på vägen genom ungdomen? Vad var det som förvrängde hans uppväxt som människa? Det gav han i alla fall sedan uttryck för i sin förvrängda, destruktiva och mörka verklighetssyn? I vilket fall som helst gav det honom en motivation till att hata hela mänskligheten och hela samhället, som han stämplade med sitt hat, vars orsaker vi inte känner till och som vi kanske inte lär någonsin känna.
För dem som har ett hopp är sorgen säkert lika tung och svår, som för dem som inte har. Men den som inte har något attt tro på har säkert heller inget hopp - och ännu värre – den har knappast någon kärlek att ty sig till. Vi måste verkligen sörja gärningsmannen, för vi vet inte om han någonsin hann ägna en tanke åt följderna av sin gärning. Han måste svara för allt inför Gud.
Det är upprörande när människor hatar. Man brukar stämpla den man hatar. Efter inbördeskriget var det lätt att misstänkliggöra någon genom att förse den med stämpeln ”Du är kommunist”. I våra dagars kyrkliga liv är det också lätt ”Du är liberal” eller ”Du är fundamentalist”. Vad tjänar sådant till och vart leder det?
När man stämplar någon för att den har starkt avvikande åsikter från ens egna så kritiserar man inte bara dennes åsikter, utan man vill också nedvärdera sin motståndare. Det hjälper inte att motståndaren visar god vilja för att inte tala om goda gärningar. Även det goda och den goda vilja hos motståndaren får ett negativt förtecken. Stämplingen i dess värsta form berättigar till att förinta motståndaren. På det har vi skräckexempel både från det förra och det här århundradet.
Ordet stämpling används i den första läsningen av Jesaja. I detta sammanhang har ordet inte samma betydelse som jag här tidigare förklarat utan det står i betydelsen sammansvärjning. Det är det begreppet som kommer kanske närmast beskrivningen av polemiken mellan Jesus och hans motståndare i dagens evangelium.
I Johannes evangelium kallas Jesu motståndare i allmänhet för judar, vilket på basen av det vi vet ger en ganska obehaglig klang i våra öron. Visst har judarna utsatts för hemska förföljelser när de stämplats som Jesu förföljare och de kristnas motståndare. Men vi bör veta att det att Jesu motståndare kallas i Johannes evangelium för judar har sin orsak i evangeliets uppkomsthistoria och bör därför inte ses som en allmän antisemistism eller en uppvigling till det i NT.
Jesu motståndare ville att han skulle erkänna att han är Messias. Detta bara för att de skulle få sätta honom dit. Till det svarar Jesus att det har han bjudit på hela tiden, men de har inte trott, varken när han sagt eller när han gjort sina gärningar. Men det här är första gången när det är verkligen nära att han blir lynchad på gatan. De hade redan tagit upp stenar, vilket inte var första gången, för hädelsen att han kallar sig Gud.
Att Jesus kallar sig för Gud, är den verkliga stötestenen. Att Jesus skulle kalla sig för Messias har inte en sådan effekt som när han kallar sig Gud. Vi vet ju att han tog avstånd från sina samtidas uppfattningar om Messias och deras Messiasbilder. Men när han säger Jag och Fadern är ett, så har det en verkligt skarp effekt. Johannes evangelium vittnar att det är just den stämpeln Jesus vill ha, och att han heller inte sticker under stol med det. Det leder till översteprästernas sammansvärjning mot honom, till hans död - men också till försoningen. Han är verkligen Herre och Gud. Gud vare prisad.
Vi vet och vi ser att det hela tiden finns hat och det finns otro, det finns sorg och det finns gråt. Men det finns försoning därför att det finns kärlek. Det finns kärlek därför att det finns förlåtelse och det finns förlåtelse därför att det finns tro och det finns tro därför att Gud finns. Gud förbarme sig över oss, över våra barn och ungdomar, och över hela mänskligheten.

Inga kommentarer: