25 maj 2008

Predikan: Andra söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Förgängliga och oförgängliga skatter
Andakt på Wittenbergsgatan 250508 kl. 14.00
Luk 12:13-21
När Jesus undervisar både sina lärjungar och en stor skara människor, blir han avbruten av en man i folkhopen. Mannen har ett önskemål 'Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig'. Mannen kallar Jesus för Mästare, vilket betyder lärare. På Jesu tid gick en lärares uppgift ut på att både reda ut olika rättsliga problem i människors liv och på religionsundervisning. Jesus svarar honom med orden: 'Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?' Jesus vill göra skillnad på juridik och religion, mellan sin uppgift och en domares uppgift.
När man läser GT märker man hur nära sambandet är mellan juridik och religion. GT är grunden för Guds förbund med sitt folk Israel. Förbundet är i grund och botten juridik, som innebär att gör folket rätt följer också välsignelsen från Gud.
Det juridiska är här etik, som nog finns med hela tiden i Jesu undervisning. Etiken är grundläggande för Jesus som eftersträvade med sin verksamhet att skapa rättvisa, d.v.s. en omsorg om medmänniskan. Därför finns också juridiken med i Jesu undervisning om Gud hela tiden. Den här juridiken och dess etik är i Jesu verksamhet den grundläggande principen som han uttrycker i det dubbla kärleksbudet och den gyllene regeln. På så sätt följer han också i profeternas fotspår.
Om en gång juridiken är fast förbunden med undervisningen om Gud hos Jesus, varför är det då så att han inte alls vill ta del i arvskiftet som också är en rättvisefråga. Det är ju tydligt att mannen blivit utan sin rättmätiga arvedel. Hans far hade säkert inte skiftat arvet medan han levde. Hur arv skiftas på Jesu tid är liknelsen om den förlorade sonen ett gott exempel på. Av allt att döma är det så, att den äldre sonen som ärvde egentligen hela den fasta egedomen, var av någon orsak ovillig att dela med sig av arvet åt den yngre brodern, som i detta fall är mannen som ber att Jesus skall ställa upp som medlare i fallet.
Fallet förblir okänt liksom resultatet, eftersom Jesus inte alls vill ta det upp till behandling. Han vägrar här att ta del i värdsliga myndigheters uppgifter. Han kunde faktist ha svarat: Det finns lagar och domstolar. Varje synagoga hade ju också en domstol, som ju hette Mose stol, där man kunde få ut sin rätt.
Jesus menar att han inte hade kommit för att sysselsätta domare och domstolar, men i stället utvidgar han mannens fråga till en fråga om habegäret och till en fråga om vad som är grunden för livet. Det åskådliggör han genom en liknelse om en rik man och hans lador.
I liknelsen berättas att mannen som var rik ville ha större lador för att få sin lyckade skörd bärgad. Att bygga större lador är inte kriminellt utan i enlighet med förnuftig ekonomi. Mannen verkar inte på något sätt girig, eftersom han tycks nöja sig med vad han fått in. Han strävar inte att skaffa mer och han är inte heller betagen av effektivitetstänkandet. Bara av att skydda och ta tillvara sin egendom.
Man kan inte säga att mannen har ett stort habegär. Han strävar ju inte efter mera, han vill bara få skörden in och en välförtjänt vila efter allt slit. Problemet är inte habegäret, inte heller hans glädjeämnen som inte är stora, det är att äta, dricka och roa sig. Det är ju de små glädjeämnena som vi känner igen från Predikarens bok.
Men när man betraktar mannen i liknelsen, märker man något sorgligt med honom. Allting han tänker på kretsar runt det egna jaget på ett sätt som får en att tro, att han kan kontrollera sitt liv. Dessutom märker man ytterligare något, mannen har ingen att planera med, varken med Gud eller med någon människa. Han säger inte ens att egendomen samlas åt Gud. När människan bara samlar åt sig själv, just då försummar hon sig själv mest och då får hon höra av Jesus att det hon samlat åt sig, får hon inte behålla.
Grunden för en människas liv beror inte på överflöd av egendomar, utan på Gud. Därför finns det också positiva ord om egendom av Jesus som talar om att förvalta, på ett sätt som tar Gud i betraktande. På det syftar Jesu ord om vara rik inför Gud och att samla skatter i himlen.
Fallet med mannens uteblivna arv är det ena av två fall då Jesus hänvisar indirekt till lagens negativa uppgift som är att döma mellan människor. Den andra är frågan om äktenskapsskillnad, när han själv säger att man inte skall skilja på det som Gud har förenat.
Men Jesus ville inte döma mellan människor, varken ifråga om egendom eller ifråga om dåliga relationer. Han varken ville skifta mellan mellan människor eller skilja människor åt. Han ville ju inte heller att något skall komma mellan människan och Gud, för att människan verkligen skall ha en möjlighet att få erfara Guds godhet och goda ledning i livet.
Det Jesus menar är att människor inte skall gå till doms med varandra, utan vara snara till försoning. När det döms mellan människor blir människogemenskapen på många sätt bruten, ofta för långa tider framåt. Det har sin grund i Jesu vilja att inte låta domen komma emellan människan och Gud.
Man kunde sammanfatta Jesu ord i evangeliet med att säga, att försoning som kommer i uttryck i tro, hopp och kärlek förmår långt mer än juridiken, därför att försoningen kan hela och lappa ihop det söndriga. Och när man ställer juridiken och försoningen mot varandra, kan man också säga att det är bättre att älska än att äga.

17 maj 2008

Predikan: Treenighetssöndagen

Ben Thilman:
Att vara en gren på trädet
Konfirmation i Esbo domkyrka 18.5.2008
Joh 15:1-10
När vi var på läger under påsken, så ritade vi upp en bild av kyrkan, som liknade ett träd. Trädet var en bild av kyrkans historia. Rötterna var Jesus själv, hans lärjungar och den första kristna kyrkan. Så delades trädet i två delar. Året var 1054 när delningen i den östliga och den västliga kyrkan var ett faktum. Så ritade vi in den västliga kyrkans olika skeden. Dit hörde den lutherska reformationen, alla mindre och större samfund som började under reformationen och senare. Det blev ganska många större och mindre grenar på trädet. Men det fanns en sak som var gemensamma med alla dessa grenar. De satt fast i trädet och de hämtade sin näring från roten.
Vi ritade också in grenar som hade ramlat av trädet. Det var sådana grenar som representerade samfund som hade frångått det centralt kristna, det som den tidiga kristna kyrkan enades om, att Gud är treenig. Gud är Fader, Son och heliga Ande. Ur vårt perspektiv sett har de grenarna ramlat av.
Att vara en kristen, att tillhöra kyrkan, innebär att vara en gren i det träd vars rötter är Kristus och hans förkunnelse. Att vara fadder och förälder till en ung människa som i dag blir konfirmerad, innebär att föra vidare kunskapen och vissheten om den här tillhörigheten, till en ny generation.
Att höra till den gemenskapen som har kontakt med rötterna, Kristus och hans förkunnelse, innebär att ha kontakt med den kraftkälla, som ger oss kraft för livet, som ger mening och mål i livet.
Vi kan avsluta med Jesu ord i dagens evangelium. Bli kvar i min kärlek. Det är det som det handlar om. Att bli kvar i Jesu kärlek. Att få del av den och kunna gen den vidare.

13 maj 2008

Aftonsång i pingsttid

Ben Thilman:
Aftonsång i pingsttid
Alberga kyrka (Esbo) 13.5.2008
Joh 14:15-21
Jag skall inte lämna er ensamma. Det säger Jesus till sina lärjungar i evangelietexten för pingstdagen. När vi frågar oss vad som gör kyrkan till kyrka, vad som gör kyrkan speciell, så är svaret egentligen i dessa ord. Jag skall inte lämna er ensamma. Kyrkans drivkraft, kyrkans särart handlar om Guds närvaro. Det har sitt ursprung i pingstens händelser som de berättas om i Apostlagärningarna.
Att vara en del av kyrkan, en levande sten, ett Guds barn, är att inte vara hänvisad till bra sig själv, eller till andra mänskors vishet. Det är att vara nära Gud, att finnas i Guds kraftfält.
Vad är det som skiljer kyrkan från världen? Det är att det som för oss som är en del av kyrkan, är en självklarhet, är något som världen inte kan ta emot eller förstå. Att kyrkan inte är en förening som förmedlar en historisk tradition, eller en ideologi, som vi för vidare på basen av ett uråldrigt dokument, utan en levande organism, med en oupphörlig kontakt med sin kraftkälla. Det är något som världen har svårt att förstå. Att vara en levande organism, betyder också att vi i en levande gemenskap med Gud alltid kan fråga oss, vad Gud vill med oss och kyrkan i dag. Då blir det uråldriga dokumentet, Bibeln, också levande och aktuellt och en Guds röst till oss som lever i dag.
Världen förväntas sig att vi skall hämta vår styrka ur döda bokstäver, som har skrivits för tusentals år sedan och inte har någon relevans. Vi, å andra sidan, söker vår kraft av Anden som är levande och ger liv.
Vilken är den vikigaste frukten som Guds Ande låter växa fram? Det säger bibeln till oss. Det är kärleken. Att vara en del av kyrkan, är att leva i en kärleksrelation, till Gud och till de människor vi möter. Det handlar i grunden om att bry sig.

11 maj 2008

Predikan: Pingstdagen (Mors dag)

Henry Byskata:
"Den heliga Andens utgjutande"
Högmässa 11 maj 2008 i Sundom kyrka och i Trefaldighetskyrkan (Vasa)
(deltagare i katekumenundervisningen välsignas)
Jer. 31:31-34

I år får vi fira pingst kalendermässigt nästan så tidigt som det bara är möjligt. Trots att vi firar pingst redan andra veckan in i maj har naturen redan hunnit slå ut i blom och vi är på väg mot sommaren. Visserligen har det varit litet svalare under den gångna veckan. Med pingsten förknippar vi sommar, liv och förnyelse.
Den första pingsten var kyrkans födelsedag. Då utgöts den Helige Ande. Vi skall sittande lyssna till pingstdagens predikotext, en av de gammaltestamentliga texterna hos profeten Jeremia i 31:31-34:
31. Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Judas hus.
32. Inte ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag då jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig, som de bröt, fastän jag var deras rätte herre, säger Herren.
33. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.
34. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, inte den ene brodern den andre, och säga: "Lär känna Herren", ty de skall alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg.

Innan vi går närmare in på den här texten, är det skäl för oss att påminna oss om att det samtidigt idag också är Mors dag, numera alltid andra söndagen i maj, flaggningsdag.
Utan mor skulle inte vårt liv har fått sin början. Hon har på ett alldeles avgörande sätt format förutsättningarna för att du och jag fått en god start i livet. Hennes påverkan också framöver i vårt liv har varit stor, så stor att vi inte riktigt vet hur vi skall tacka och hylla henne i dag. Om hon ännu finns i livet. Jag har fört blommor till min mors grav i Vörå. Hon dog för över två år sedan.
Det är mor - eller kanske farmor eller mormor - som tidigt i morse eller senare i dag har varit eller blir föremål för rosorna, gratulationerna, sångerna och lyckönskningarna. Kanske får hon ta emot hemgjorda, enkla men rörande, gåvor från sina små barn, ett kort eller en blomma, som har tillverkats i dagklubben under dagklubbsledarnas trygga och kunniga uppsikt, eller i barnträdgården eller i lågstadiets första klasser.
Kanske har hon fått ta emot vårens första enkla och handplockade blomster ur den egna trädgården, krokusar, gullvivor eller rentav blåsippor. Far och barnen vet nog, att blommorna är vackrast där de får växa på sin naturliga plats, men visst är mor värd att få en liten bukett, som sätts i en vas på bordet i köket eller vardagsrummet.
"Tidigt i sitt liv blev hon uråldrig, en berätterska.
Hon födde barn och hon vårdade döende, gav dem ömt åt döden.
För henne var det samma handling.
Hon visste, att ingen kan förlåta det våld, som kallas födelse.
Kärleksfullt vidrörde hon barnen med deras namn.
Hon berättade gåtfulla, skyddande sagor i mörkret i stugan,
källaren under nattens slott.
Så lärde hon dem försoning
och de lämnade henne och försvann i framtidens blånande människoskara,
på väg mot sina minnen."
Så beskriver finlandiaprisbelönte Nykarlebyförfattaren Gösta Ågren sin farmor i diktsamlingen "Jär". I den här genialiskt enkla och vackra dikten återfinner vi ord, som är de allra väsentligaste, när det gäller att skildra en mor och hennes liv: födelse, död, förlåta, försoning, kärlek, berätta, minnen, framtid.
Det har med rätta sagts, att den starkaste kraften i ett samhälle är en mor, som lär sitt barn att be aftonbön. En mor som ber för sitt barn, för sin tonåring, för sitt vuxna barn. Hon gör det, fastän hennes bön ibland kan bli till ett stumt skri av smärta över det lidande hon också måste gå igenom för sitt/sina barns skull.
Men tillbaka till pingstdagens gammaltestamentliga text hos profeten Jeremia: Där finns inte ordet "Anden" en enda gång och ändå finns Anden med i allt som här omtalas.
Vi kan bara inte så där bara utan vidare fråga vem och var den helige Ande är och finns. Han/den bara är ! Anden är livet och det levande i vår tro. Det handlar definitivt om livets innersida, det djupaste i tillvaron och det största en människa kan få ta emot.
Paul von Martens säger i sin bok om treenigheten, Trias, att den Helige Ande är det närmaste någon människa kan komma och har kommit Gud. Eller rättare sagt, han är Gud som kom väldigt nära. Ända in i hjärtat.
Så nu gäller det hjärtat. Det är ingen tillfällighet att pingstens liturgiska färg är röd: den färgen står för Anden och för hjärtat och blodet. Tidigare förbund mellan Gud och människor hade varit föraningar av det stora, nya förbundet. Lagen på stentavlorna Mose fick ta emot på Sinai med inristad skrift, den skriften skall nu in i hjärtat. Guds Ande skall förvandla och omsätta Guds vilja i vårt liv. Uppståndelseundret är grunden, men undret måste nu ske också hos oss människor. Det kan bara Guds Ande åstadkomma.
Dethär är pingstens viktigaste budskap: påsken - då gällde det Kristus. Pingsten - nu gäller det dig och mig ! Vill vi bli pingstmänniskor och låta Anden verka i oss ?
Undret - pingstundret - kan bara Gud göra genom sin Ande. Det är först då som vi genomsyras av Gud och blir lyhörda för hans vilja. Vårt sinnelag ändras, "ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag", säger Paulus i Rom. 8:2.
Kärleken till Gud och medmänniskorna blir nu den personliga följden av att Anden fått göra undret i människan. Kärleken, den varma och flödande, är svaret på att vi har tagit emot Anden. Evangeliet, det glada budskapet, blir plötsligt meningsfullt, när det blir mottaget i hjärtat.
Så här förklarar Martin Luther om tredje trosartikeln:
"Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller min egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom; utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro; såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och bevarar henne i Jesus Kristus genom den enda rätta tron; i vilken kristenhet han varje dag rikligen förlåter mig och alla troende alla synder, och skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda, samt giva mig och alla troende i Kristus ett evigt liv. Detta är visserligen sant."
"Vi tror på den helige Ande, Herren och Livgivaren" bekänner vi i den nicaenska trosbekännelsen. Vi säger oss tro på Anden i skapelsens mitt, Andens liv som flödar ut till skapelsens yttersta gränser (om det finns några sådana), Anden som oavlåtligt andas nytt liv, samme Ande som är kärlek, sanning och vår försvarsadvokat.
Tillvarons hjärta är dolt för otrons ögon. Ingen kan se Gud. Ingen kan heller se Anden. Men den som mött Jesus kan i tro uppfatta kärlekens pulsslag och förstå, att utan Anden skulle världen fall samman i steril död. Är det därför vi har handskats så vårdslöst med naturresurserna och missat så mycket i vården av natur och miljö, för att vi förlorat förmågan att tro på och ta emot Anden, Livet ?
Utan Anden finns det ingenting. Gud lever, Gud andas, liv strömmar ut, liv återvänder. Anden ges, men inte för vår egen skull, utan för att Gud skall förhärligas och människor skall betjänas. Gud vill ge mer, mycket mer än de flesta vet om eller har någon erfarenhet av. Anden är liv och spontanitet, fest och drömmar, kraft och utmaning. Anden är förnyelse av kyrkan, men också av världen !
"De skall alla, den dagen, känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg."
Guds Ande kan inte stängas in i heliga handlingar, i Ordet eller sakramenten. Anden ges där, javisst, men Anden är mycket mer. Anden är något vi alla önskar, alla vill vi ju leva livet fullt ut, inte på sparlåga. Anden är först och sist livgivaren. Den som förstör livet och livets förutsättningar, förgriper sig mot Anden. Men också i vår tid finns lyckligtvis människor, som släpper fram Guds vilja, förverkligar den och blir bärare av det oförstörbara livet, av det uppståndelseliv, som Kristus banade väg för. Så hålls porerna i universums kropp öppna, genom dem syresätts hela skapelsen och livet kan fortsätta.
Jag hoppas, att vi alla vill och kan vara sådana livets bärare. Kanske vågar vi säga, att trons människor, Andens människor, är de som bär världen och hela kosmos. Livgivaren strömmar igenom församlingen, kyrkan, inte bara för att den skall leva, men för att världen skall leva.
Den svenska psalmförfattarinnan och diktaren Ylva Eggehorn har skrivit en dikt om hur Anden kommer till oss som Kristus hos oss nu. Dikten heter INNAN GRYNINGEN:
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu.
Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen,
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv. Den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, blir kvar hos mig, det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig. Jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.
Amen.
Låt oss resa oss och lovprisa treenig Gud, Fader, Son och Helig Ande, genom att tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

08 maj 2008

Andakt: Johanniternas riddardag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 8 maj 2008
ordenskapellan Karl af Hällström
I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus! Inkommande söndag firar vi pingst. Detta sker i år exceptionellt tidigt, eftersom påsken i år var exceptionellt tidig. Själva ordet "pingst" kommer från grekiskans pentekonta, som betyder "femtio". Det syns tydligare i t.ex. engelskans "pentecost", som alltså också betyder "pingst". Att ordet pingst kommer från ett ord som betyder femtio kommer sig helt enkelt av att pingsten infaller femtio dagar efter påsk.
Pingsten firas till minne av det som hände under pingsthelgen det år som Jesus dog och uppstod - nämligen den helige Andes utgjutande, som följdes av att lärjungarna på lyssnarnas modersmål predikade Kristus för alla de främlingar som hade samlats i Jerusalem för att fira helgen. Den dagen kan med rätta kallas "Kyrkans födelsedag", för det var då den första församlingen uppstod.
Den bestod av människor från många håll. Och så är det än idag: vi som tror på Jesus förenas endast av just denna tro på Jesus, inte av någon annan faktor. Jesus är den minsta gemensamma nämnaren för alla kristna. Inom det kristna gudsfolket finns det sedan olika grupperingar - katoliker och kineser, lutheraner och libyer, pingstvänner och peruaner - och alla dessa grupper har sådant som förenar dem sinsemellan och sådant som skiljer dem från andra grupper. Inte desto mindre utgör de - vi! - ett enda folk, som grundar sig på det som skedde på Jesu kors, och som grundades på pingsten femtio dagar senare.
Vilka följder får detta för oss idag? Alla som finns inom ett folks gränser bör behandlas på samma sätt. Vi bör se till att det finns "en framtid och ett hopp" för alla som hör till vårt folk. Men vilka gränser har Gudsfolket? Jag tror att det är "jordens yttersta gräns", m.a.o. att det inte finns några fysiska gränser alls. Överallt där det finns människor finns det åtminstone potentiella medlemmar av Gudsfolket. Följaktligen bör vi som kristna se till att de potentiella medlemmarna känner till det erbjudande om medborgarskap och barnaskap som Gud kommer med.
Om alla människor i världen åtminstone potentiellt är medlemmar av samma folk som vi, Gudsfolket, så har vi ingen orsak att se ner på någon annan, oberoende av hudfärg, språk, kultur - eller ens religion! En muslim eller en buddhist har lika stora möjligheter att bli medborgare i Gudsriket som en palestinsk jude på Jesu tid. Det som krävs är att han omvänder sig och tar emot syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus. Vi som sitter i kyrkan idag kan inte heller gratulera oss själva alltför mycket till vårt medborgarskap, för också vi behöver omvända oss från det som är orätt i vårt liv och ta emot förlåtelsen för våra synder. Omvändelsen är ingenting som sker en gång för alla, utan vi måste omvända oss varje dag. Och ingenting som ens liknar rasism passar in i detta pingstbudskap!
För att kunna omvända oss behöver vi hjälp, annars går det inte. Därför har Gud sänt oss Hjälparen, den helige Ande, som Jesus lovar. Och endast genom att ta emot den hjälp han erbjuder kan vi få det som Jesus lovar när han säger: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."
Låt oss tillsammans bedja ordensbönen:
Herre, välsigna vår Orden.
Vi vill den tjäna till Din ära.
Var den nådig, hjälp den alltid.
Bistå den i kamp för läkedom och frälsning.
Stärk vår tro på Kristus,
som upphöjt korset till ett äretecken.
Fräls oss från det onda!
Hjälp oss till det goda!
Hjälp oss att vara trogna de svaga!
Hjälp de svaga!
Hör oss Herre!
Amen.

03 maj 2008

Predikan: Kristi himmelsfärdsdag (KafH)

Karl af Hällström:
Deus semper maior
Gudstjänst i Adventkyrkan, Borgå 3.5.2008
Apg 1:1-11
Kyrkorummets arkitektur och inredning balanserar ofta mellan det funktionella och det symboliska. Ibland är inredningsdetaljerna antingen funktionella eller symboliska, men ofta kan samma detalj vara både och.
Ett exempel är belysningen. Lamporna som hänger från taket representerar en kombination av det funktionella och det symboliska. Utan belysning vore det naturligtvis svårt att se någonting, särskilt under årets mörka tid. Samtidigt har just dessa taklampor också en symbolik som vi kanske inte omedelbart kommer att tänka på.
Om man ser på lampornas design, och särskilt på det sätt på vilket de är upphängda, slår det en, att fastän det är högt i tak i kyrkan, hänger lamporna ändå rätt långt ner. Varje gång som vi har en korsprocession i Lilla kyrkan, måste korsbäraren akta så att han inte smäller till någon lampa med korset - och skulle han göra det, vore han inte den första. Lamporna hänger lågt ner, eftersom de då lyser upp oss bättre. I fysiken lärde vi oss, om jag minns rätt, något i stil med att ljusintensiteten minskar med kvadraten på avståndet från ljuskällan. Lampornas placering är alltså funktionell.
Ändå är den samtidigt också symbolisk. Taket är högt uppe, och lamporna hänger ner ungefär två tredjedelar av avståndet mellan golv och tak. De lyser alltså upp för oss endast den nedersta tredjedelen av kyrkorummet, men ändå är det egentligen allt som vi behöver. Redan i detta ljus ser vi tillräckligt bra.
För mig symboliserar lamporna därför uppenbarelsen. Vi har i Bibeln fått uppenbarat för oss allt vi behöver veta för vår frälsning, det som i korthet sammanfattas i den s.k. Lilla Bibeln, Joh 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Detta har Gud valt att uppenbara för oss - och för det är vi stort tack skyldiga.
Att Gud har uppenbarat för oss allt vi behöver veta betyder ändå inte att han har uppenbarat för oss allt som finns att veta. Det oupplysta utrymmet mellan lamporna och taket, som är större än det upplysta utrymmet nedanför lamporna, är en symbol för allt det som Gud inte har uppenbarat för oss, hela den Guds storhet som är väldigare än vad vi kan fatta. Det här är det som fäderna uttryckte med begreppet Deus semper major - Gud är alltid större.
I denna helhet kommer vi in på himmelsfärden. Medan Jesus vandrade som en människa bland oss människor, var han en del av Guds uppenbarelse, både genom det han var, genom det han sade och genom det han gjorde. Viktigast av allt detta var det han gjorde för oss på påsken – hans död på korset, som befriar oss från vår synd, om vi ber om befrielse, och hans uppståndelse från de döda, som visar oss att också vi, genom tron på Gud, kan få uppstå en gång.
Allt detta skedde ändå inom det mänskligas sfär, eller åtminstone på gränsen mellan det mänskliga och det gudomliga, som båda var förenade i Jesu person. Med himmelsfärden är det annorlunda. Där lämnar Jesus det mänskliga bakom sig och återgår i sin helhet till det gudomliga. ... han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn, som Apg (1:9) uttrycker det. Annorlunda uttryckt: han lämnade den nedersta, upplysta tredjedelen av rummet och återgick till den oupplysta delen.
Det här kunde anses vara någonting sorgligt och tråkigt. Jesus, vår mästare, har lämnat oss! Ändå får vi minnas att fastän vi inte kan se honom, eftersom vi bländas av lampornas ljus när vi ser uppåt, ser han oss alldeles utmärkt, där han ser på oss uppifrån. Och ljuset som bländar oss kommer också det från honom. Ljuset, uppenbarelsens ljus, visar oss på Jesus i den konkreta form som han finns bland oss idag, i Ordet och sakramenten. Vi kan inte riktigt förstå hur det här hänger ihop alla gånger, men det är inte så viktigt. Vi får tro att det är sant, och vi får tro att Gud vet hur det hänger ihop. Det borde räcka för oss. Deus semper major - Gud är alltid större.
Både under sin levnad och efter uppståndelsen var Jesus bunden till en tid och en plats, precis som vi människor också själva är. Genom att han steg upp till himlarna och sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida, som trosbekännelsen formulerar det, är han inte längre begränsad. Han har möjlighet att leva ut det löfte som han har gett oss, nämligen: Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).
I sitt avskedstal till lärjungarna säger han (Joh 15:26): När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Och Hjälparen, den heliga Anden, fick lärjungarna på pingsten tio dagar senare, och han har ända sedan dess verkat med att hjälpa och bygga upp Kristi Kyrka i världen.
Ytterligare en synpunkt på Kristi himmelsfärd är det som de två männen i vita kläder (som antagligen var änglar) säger till lärjungarna där de står och tittar efter Jesus (Apg 1:11). "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."
Jesus har inte lämnat oss för alltid, utan han kommer att komma tillbaka för att döma levande och döda, som vi säger i trosbekännelsen. Och Katekesen (18) uttrycker det så här:
Kristus utövar sin makt på sin allsmäktige Faders högra sida i himlen. Vi kan inte längre se Jesus på samma sätt som hans samtida kunde det. Men enligt sitt löfte är han alltid mitt ibland oss. Kristus ber för oss. Han känner vår smärta och vår ångest, eftersom han har levt en människas liv.
Vid tidens slut kommer Kristus tillbaka. Då måste alla böja sig för hans makt och hans rättvisa dom. Endast Kristi nåd kan rädda oss från den eviga fördömelsen. En kristen människa ser förtröstansfullt mot framtiden och den dag då Kristi rike skall bli synligt.
Genom tron på korset, och endast genom den, kan vi träda in i Guds eviga rike, där Kristus, vår broder, redan väntar på oss. Han har visat oss vägen och han gör allt för att hjälpa oss att nå ända fram.
Det är en stor Gud vi har, som har gjort allt detta möjligt. Ändå ser vi bara en del av allt det som är Gud. Vi har bara fått se det som han har uppenbarat för oss genom Bibeln och främst genom Jesus. Deus semper major - Gud är alltid större.
Därför kan jag, som lutheran, idag stå här och predika för er adventister, och Gun-Lis kunde predika för oss för några veckor sedan. Både ni och jag har insett att det som förenar oss är större än det som skiljer. Vi har våra teologiska åsiktsskillnader, visst, och det ska vi få ha. Vi behöver inte bli likadana för att kunna ha gemenskap i Kristus. Att begränsa Gud till att vara adventistisk eller luthersk låter inte sig göras, för Gud är större än så. Vi kan, får och bör diskutera våra skillnader, men det skall ske i en anda av gemenskap, så att ingen försöker utesluta sina kristna syskon från Gud bara därför att åsikterna skiljer.
Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Han sitter på Faderns högra sida och vädjar för oss och har sänt oss den heliga Anden att hjälpa oss. Hur kan vi då döma varandra? Kristus förenar oss; vem kan då skilja oss åt? Deus semper major - Gud är alltid större.

01 maj 2008

Predikan: Kristi Himmelsfärds dag (MF)

Martin Fagerudd:
Den upphöjde Kristus
Lilla kyrkan, Borgå 1.5.2008
Joh 17:24-26
Jag tror att vi just med hjälp av Apostlagärningarnas berättelse har en mycket konkret uppfattning om Jesu himmelsfärd, särskilt när vi tänker på att de andra skrifterna i NT säger ganska ganska litet om saken.
Markus evangelium berättar där det ursprungligen slutar i 16 kapitlet och den 8 versen att kvinnorna som besökte graven på sabbaten "lämnade graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda." det berättar inget om himmelsfärden för att inte tala om uppståndelsen.
Matteus evangelium igen beskriver i slutet hur de elva lärjungarna möter Jesus i Galileen. Vid detta enda tillfälle som Matteus evangelium beskriver när den uppståndne möter lärjungarna, har Jesus redan sin himmelska härlighet, det är all makt i himlen och på jorden. Därför beskrivs ingen himmelsfärd.
Johannes evangelium berättar igen att Jesus hela tiden har sin himmelska härlighet som hans gärningar är en återspegling av. På en punkt skiljer sig Joahnnes evangelium från de två första. När Jesus uppenbarar sig för lärjungarna är det Tomas tvivlaren som vill ha konkreta bevis. Han får sticka fingret i Jesu sår så att han förstår att Jesus är levande igen.
Johannes berättar mycket konkret om Jesu uppståndelse, men ändå inget om hans himmelsfärd. Det enda i denna riktning kan man ana sig till när Jesus uppenbarar sig för Maria. Då säger Jesus "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud." Med det menas att Jesu kropp förvandlas till den himmelska kroppen.
Lika konkret som Johannes berättar om Jesu uppståndelse gör och om inte ännu mer Lukas, som är författaren till Apg. Men till skillnad från Johannes berättar Lukas inte om någon förvandling till någon himmelsk kropp. Istället berättar han i Apg att Jesus visade sig under fyrtio dagar efter påsk för lärjungarna. Inte bara det utan han undervisade dem också om Guds rike.
När dessa dagar är till ända, ger han dem ett löfte och en uppgift. Först ger han dem löftet om den heliga Anden och sedan ger han dem uppgiften att vittna om honom i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.
Därefter lyfts han upp i höjden och ett moln tog honom ur deras åsyn. Molnet är tecknet på Guds närvaro och att det är han som handlar. I GT berättas att Gud i form av en molnstod ledde Israels folk ut ur Egyptens fångenskap.
Likaså när Lukas berättar om Jesu uppståndelse kan man märka hur konkret han berättar. Två lärjungarna på vandring till Emmaus utan att de vet tillsammans med den Uppståndne. När de äter med honom sitt kvällsmål upptäcker de vem det är när Jesus bryter brödet som han alltid hade gjort.
När Jesus uppenbarar sig för lärjungarna blir de förskräckta, därför att de tror att de ser en ande. GT säger att man inte skall ta kontakt med de döda. Det är onödigt eftersom Gud tar hand om dem. Istället uppmanar han oss att koncentrera på de levande och på livet.
Men Jesus visar lärjungarna att han är livslevande och säger "Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." Då de på grund av sin glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: "Finns det något att äta här?" För att ytterligare försäkra dem ber han om en bit fisk och de såg hur han åt den. Det berättar igen om kroppens uppståndelse och det berättar att allt det goda Gud gör sker här i denna värld, som är Guds goda skapelse, fastän vi inte alltid ser det för den söndriga värld som ofta kan skymma Guds goda skapelse.
Men så där nära är himlen och så där nära kan den erfaras. Det verkligt andliga är nämligen mycket konkret. Men så har också Gud skapat oss att erfara allt det som Gud gör som kroppsliga varelser. Därför uppmanar Jesus oss att i kärlek till Gud och medmänniskan göra för våra medmänniskor det som vi själva önskar att våra människorna skall göra för oss, när vi som mest behöver hjälp.
Därför kallar Jesus just sin död för härlighet och sin konkreta korsdöd för upphöjelse, därför att det är just hans kroppsliga död som skänker honom och Gud härlighet. Det igen gör att vi känner igen Gud och Kristus. Hans korsdöd en upphöjelse därför att han genom den drar han oss alla till sig.
Det är just genom sin korsdöd, som han får tillbaka den härlighet och upphöjelse han hade som Guds son, förrän han kom som människa till sitt folk. Just hans död är härlighet eftersom den skänker oss frälsning. Det skulle igen inte ha varit möjligt om inte Jesus fötts och blivit människa, som hela NT understyrker och betonar. Så här konkret handlar Gud i historien, som han började med i skapelsen.
När de två männen i vita kläder frågar lärjungarna, som Apg berättar: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen," så vill just den här dagen förklara varför Jesus, trots att han är osynlig för oss, ändå är verkligen närvarande.
Kristi himmelsfärds dag berättar, att Jesus är ouppnåelig för oss, på samma sätt som Gud. Han är upphöjd och helig. Men fast han är upphöjd och helig och ouppnåelig för oss, är han ändå nära oss. För det första är han närvarande genom församlingens sin ande, som han lovade sin församling. Det är den kristna församlingens erfarenhet från begynnelsen att det speciellt är den heliga anden, som kännetecknar Jesu närvaro, välsignelse och omsorg om församling.
Just i evangelium enligt Johannes, som är dagens evangelium, där Jesus ber för församlingen, säger han att alla som Fadern gett honom skall vara med Jesus där han är, för att de skall få se hans härlighet, för att Guds kärlek som finns i Jesus skall vara i oss.
I samma Johannes evangelium säger Jesus också i sin bön att han gett sina lärjungar Guds ord och att hans lärjungar bevarar ordet. Genom orden inte bara minns vi vad Jesus sagt utan genom dem har vi också kontakt med honom. Han är inte långt borta från någon enda av oss, utan nära. Förutom de konkreta bevisen på guds närhet Anden och Ordet har vi också den konkreta gemenskapen med Jesus i den heliga nattvarden. Fast vi förkunnar Jesu död genom att fira den, så har vi samtidigt gemenskap med den Uppståndne. På de här konkreta sätten får vi vårda vår gemenskap med Jesus som är ouppnåelig, men nära oss var och en. Anden, ordet och sakramenten inte bara påminner och uppmuntrar oss om att vi varje dag får vara i kontakt med vår Herre och Frälsare, utan de berättar att historien och hela verkligheten är Guds. Amen.