28 september 2008

Predikan: 20 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Tro och otro
28.9.2008 kl. 10.00 Kullo bykyrka (Borgå)
Evangelium: Joh. 9:24-38
Vi har återigen fått konstatera att det som aldrig mer skulle hända, har hänt igen i Kauhajoki. Det är bra att man nu i vårt land vill även officiellt tänka på hur man skall försöka igenkänna tecken och förvarningar av så extremt våld för att förhindra så stora tragedier. Det har ju hänt många gånger utomlands men också två gånger redan i vårt.
I detta sammanhang kan man också upptäcka ett nytt sätt att begå självmord i vårt land. Man tar livet av sig genom att ta med i döden så många andra som möjligt. Sådant här kopierar särskilt unga män gärna, som inte är så sociala och utåtriktade.
Grundmotivet för gärningsmannen var hatet. Hatet mot människor och samhället. Motsatsen till hatet är kärlek. Fastän de är varandras motsatser, är de ändå inte som känslor långt ifrån varandra, utan snarare varandras grannar. Båda motsatserna är djupa och omvälvande känslor, på samma sätt som sorg och glädje, som gråt och skratt.
Även denna söndag handlar om ett motsatspar, om tron och otron. De är på samma sätt motatser som de tidigare nämnda motsatsparen. De är båda ställningstaganden, eftersom otron är ett ställningstagande emot tron.
Gärningsmannen var annars bara 22 år gammal. Enligt uppgifter hade han planerna färdiga på att mörda så många människor som möjligt redan år 2002, alltså redan i 16 års ålder.
Det är annars just i den åldern ungdomar slår fast sina attityder. Det har jag kunnat konstatera genom personer som arbetar som lärare i gymnasiets religionsundervisning. Därför är det bra att vi har skriftskola med ungdomar i den jobbigaste åldern, men ändå den bästa eftersom de i den åldern är ännu formbara till tankar och attityder, just inför tröskeln till det vuxna livet.
Det finns annars inte konservativare människor än 16-18 åringar. De har mycket skarpa och hårda åsikter. Deras attityder har naturligtvis formats på basen av tidigare uppfostrings- och undervisningserfarenheter och av sina möten med andra människor. I de flesta fall är ju erfarenheterna sådana att man i sin uppväxt klarar av att leva med minnet av de svåra erfarenheterna och bearbeta på något plan senare. Men ibland är de sådana att den unga människan inte på långt och när klarar av det ensam.
Vad var det som skedde med den unga mannen i barndomen på vägen genom ungdomen? Vad var det som förvrängde hans uppväxt som människa? Det gav han i alla fall sedan uttryck för i sin förvrängda, destruktiva och mörka verklighetssyn? I vilket fall som helst gav det honom en motivation till att hata hela mänskligheten och hela samhället, som han stämplade med sitt hat, vars orsaker vi inte känner till och som vi kanske inte lär någonsin känna.
För dem som har ett hopp är sorgen säkert lika tung och svår, som för dem som inte har. Men den som inte har något attt tro på har säkert heller inget hopp - och ännu värre – den har knappast någon kärlek att ty sig till. Vi måste verkligen sörja gärningsmannen, för vi vet inte om han någonsin hann ägna en tanke åt följderna av sin gärning. Han måste svara för allt inför Gud.
Det är upprörande när människor hatar. Man brukar stämpla den man hatar. Efter inbördeskriget var det lätt att misstänkliggöra någon genom att förse den med stämpeln ”Du är kommunist”. I våra dagars kyrkliga liv är det också lätt ”Du är liberal” eller ”Du är fundamentalist”. Vad tjänar sådant till och vart leder det?
När man stämplar någon för att den har starkt avvikande åsikter från ens egna så kritiserar man inte bara dennes åsikter, utan man vill också nedvärdera sin motståndare. Det hjälper inte att motståndaren visar god vilja för att inte tala om goda gärningar. Även det goda och den goda vilja hos motståndaren får ett negativt förtecken. Stämplingen i dess värsta form berättigar till att förinta motståndaren. På det har vi skräckexempel både från det förra och det här århundradet.
Ordet stämpling används i den första läsningen av Jesaja. I detta sammanhang har ordet inte samma betydelse som jag här tidigare förklarat utan det står i betydelsen sammansvärjning. Det är det begreppet som kommer kanske närmast beskrivningen av polemiken mellan Jesus och hans motståndare i dagens evangelium.
I Johannes evangelium kallas Jesu motståndare i allmänhet för judar, vilket på basen av det vi vet ger en ganska obehaglig klang i våra öron. Visst har judarna utsatts för hemska förföljelser när de stämplats som Jesu förföljare och de kristnas motståndare. Men vi bör veta att det att Jesu motståndare kallas i Johannes evangelium för judar har sin orsak i evangeliets uppkomsthistoria och bör därför inte ses som en allmän antisemistism eller en uppvigling till det i NT.
Jesu motståndare ville att han skulle erkänna att han är Messias. Detta bara för att de skulle få sätta honom dit. Till det svarar Jesus att det har han bjudit på hela tiden, men de har inte trott, varken när han sagt eller när han gjort sina gärningar. Men det här är första gången när det är verkligen nära att han blir lynchad på gatan. De hade redan tagit upp stenar, vilket inte var första gången, för hädelsen att han kallar sig Gud.
Att Jesus kallar sig för Gud, är den verkliga stötestenen. Att Jesus skulle kalla sig för Messias har inte en sådan effekt som när han kallar sig Gud. Vi vet ju att han tog avstånd från sina samtidas uppfattningar om Messias och deras Messiasbilder. Men när han säger Jag och Fadern är ett, så har det en verkligt skarp effekt. Johannes evangelium vittnar att det är just den stämpeln Jesus vill ha, och att han heller inte sticker under stol med det. Det leder till översteprästernas sammansvärjning mot honom, till hans död - men också till försoningen. Han är verkligen Herre och Gud. Gud vare prisad.
Vi vet och vi ser att det hela tiden finns hat och det finns otro, det finns sorg och det finns gråt. Men det finns försoning därför att det finns kärlek. Det finns kärlek därför att det finns förlåtelse och det finns förlåtelse därför att det finns tro och det finns tro därför att Gud finns. Gud förbarme sig över oss, över våra barn och ungdomar, och över hela mänskligheten.

27 september 2008

Betraktelse i Borgåbladet

Karl af Hällström:
Se din medsparv!
Helgspalten - Bbl 27.9.08
Den oerhörda händelsen i Kauhajoki i tisdags har fött upprörda känslor och starka (och ibland sjuka) reaktioner både i Borgå och runt landet. Oppositionen kräver ministrars avgång, regeringen vill se över regelverk, och båda verkar vilja göra någonting, vad som helst, som reaktion på det skedda. Men vem ser den lilla människan i allt detta?
I Matt 10:29 säger Jesus: "Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det." Detta verkar ibland tolkas som att Gud skall hindra sparven från att falla, men så står det ju inte. Jesus säger att Gud vet, inte att han hindrar, att sparven faller. Men redan att han vet om det är ju en tröst.
Gud vill inte att någon skall plågas och dö, det är jag övertygad om. I denna världen finns sorg och lidande, och Gud sörjer med de sörjande och gråter med dem som gråter. Att försöka trösta en sörjande med att säga att "det var Guds vilja att så skedde" är inte bara osant, utan också grymt mot den som man försöker trösta.
Många försök att trösta verkar vara ämnade att trösta tröstaren själv, snarare än den som är drabbad, om de försöken går ut på att den drabbade skall vara lugn och snäll, inte störa andra med känsloutbrott utan underkasta sig det som man påstår vara "Guds vilja". Men vi behöver inte sitta passiva och bara ta emot det värsta som livet ger, utan om något hemskt drabbar oss, så får vi och bör vi sörja, vara arga, visa vår smärta, hur störande det än kan vara för omgivningen.
Ändå finns det en möjlighet till mening i de hårda slagen. Inte så att våld, sjukdom och död i sig skulle vara meningsfulla; det är de inte. Däremot så, att om man lyckas gå vidare från det svåra som en bättre, visare människa, så har man någonting att vara tacksam för. "Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem," sjunger vi i en psalm. Vi behöver väl inte tacka för "törnet" som sådant, men kanske nog för det som "törnet" kan lära oss.
Något som är besvärligt i tider av chock, sorg och sjukdom är den känsla av skuld som man ofta kan dras med. Vi tenderar alltför ofta att fundera på vad vi har gjort för att vara förtjänta av det som har hänt och på vad vi kunde ha gjort annorlunda. Naturligtvis finns det i vissa fall en koppling mellan våra handlingar och de sjukdomar vi får - t.ex. en rökare som får lungcancer - men i de flesta fall finns det inget sådant samband.
Och framför allt finns det i allmänhet inget samband mellan våra handlingar och en anhörigs död. Barnet som är argt på sin pappa förorsakar inte att pappa blev under en bil och dog, även om barnet kan dra en sådan slutsats. Liknande felaktiga slutsatser kan vuxna dra, och sedan bära på skuldkänslor för sådant som de inte är skyldiga till. Reaktionen är inte onaturlig, men nog onödig och ofta skadlig. Det vi borde fråga oss är inte "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?", utan "Hur skall jag kunna göra det bästa av denna hemska situation?" Och så kanske vi kan lära oss något av "törnet", och får något att vara tacksamma för trots allt.
Hur ska vi då hantera Kauhajoki-tragedin? Vi ska undvika att frossa i saftiga detaljer om hur det gick till, undvika att söka andra skyldiga än gärningsmannen, undvika att försöka råda bot på våra egna skuldkänslor genom åtgärder som inte angriper problemen.
Däremot ska vi på ett samhälleligt plan se över vad som kan göras för att förebygga vansinnesdåd av detta slag, t.ex. genom bättre resurser för skolkuratorer, skolpsykologer och psykvård för barn och unga. På det individuella planet får vi sträva till större empati, till att se varandra, lyssna till varandra, märka varandra på olika sätt.
Vi sparvar faller ibland. Gud vet om det - och skickar hjälp! Den hjälpen är andra sparvar.

23 september 2008

Morgonsamling i Mattliden

Ben Thilman:
Morgonsamling i Mattliden 24.9.2008

I går hände det som inte skulle ha fått hända igen. I Kauhajoki dog 11 unga en våldsam död. Vi minna ännu tragedin i Jokela för ett år sedan. Det är svårt att förstå att det i vårt samhälle finns sådant våld.
Det som vi upplevde för ett år sedan och i går är ett uttryck för ett extremt våld. Det är inte lätt att ge någon förklaring på varför sådant händer, men det är inte fel att ställa frågan ”varför?”. Men det finns många slag av våld i det samhälle vi lever i.
Visst är det våld att lämna ungdomar ensamma utan vuxna som stöd och exempel. Många tänker att unga borde kunna klara sig själv. Men man måste inte klara sig själv ens om man är vuxen.
Visst finns det också många andra former av våld, som vi inte alltid känner igen som våld. Att inte vara accepterad i sin näromgivning, att bli utsatt för mobbning.
Det är viktigt att kunna känna igen olika formar av våld, för om vi inte förmår göra det så är resultatet det att vi inte kan känna oss trygga.
Alla människor har sätt att gå till skolan eller sin arbetsplats eller utanför sitt hem eller hem utan att behöva uppleva otrygghet.
Kan vi påverka vår omgivning så att tryggheten är garanterad? Vi kan fortsättningsvis försöka se varandra, inte lämna någon utanför gemenskapen och ge både fysiskt och psykiskt utrymme för alla.
Det är svårt att erkänna att vårt samhälle har en våldsmodell som kan ge upphov till sådana dåd som i går i Kauhajoki. Men det förefaller som om vi nu borde se över de modeller som vi har skapat. Samtidigt är det viktigt att inte låta rädslan ta över, utan att skapa gemenskap och tala om våra känslor och minnas dem som sörjer och be för dem.

14 september 2008

Predikan: 18 söndagen efter pingst (HB)

Henry Byskata:
"En kristen människas frihet"
Dragnäsbäcks kyrka kl.10 och Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl.13 den 14 september 2008
Mark. 2:18-22
Ekorosk, Botnia-rosk, Stormossen. Det är kända namn på avfallsanläggningar, som tar emot allt det avfall vi vanliga konsumenter producerar och också mera krävande mängder exempelvis byggfirmor, affärer och storbolag åstadkommer. Det är fråga om långt utvecklade, systematiserade och för oss alla mycket nödvändig och nyttiga anläggningar. Det gäller också de mindre uppsamlingsstationer, som kallas "återvinningsstation-hyötykäyttöasema", utplacerade litet här och var i vår goda stad. Den för mig och min fru närmaste stationen finns nära Kemira i Hemstrand.
Vill vi blir av med det avfall som så småningom samlats från vind, längenhet, garage eller trädgård, är det bara att föra det till återvinningsstationen eller till Stormossen. Är det fråga om ett kylskåp, en frysbox eller någon elektronisk apparat, kan detta föras till Jupiterstiftelsen, som avlägsnar det för atmosfären skadliga freonet och demonterar anläggningarna i mindre beståndsdelar. Vasa kyrkliga samfällighet har varit med om att satsa startkapital i Jupiterstiftelsen, som vill ge ungdomar och åsidestagna vuxna arbetsorientering, en ny start i arbetslivet.
Det förefaller som om det i detta sammanhang med avfall som anhopas skulle finnas två slags människor: samlarmänniskor och kasserarmänniskor/slit- och slängmänniskor alltså. I ett hem, i en familj, i en parrelation tycks det ofta vara så att den ena är sparare och den andra är kasserare. I vårt fall tycks bägge dock vara mera av sparare. Många av er äldre här i kyrkan i dag har kanske rätt svårt att kasta någonting, kassera. Ni minns tider när livet inte var överflöd som nu, utan brist, krigstider, kanske nödtider. Brist skapade förstås samlare, människor som tog tillvara, återanvände, ibland många gånger om. Överflöd skapar kasserare, människor som konsumerar och/eller slänger, engångsanvänder, ta t.ex. McDonalds- eller Hesburgerfolket!
För äldre människor är maten nästan helig. Korset kunde man teckna på det bröd som bakades, händerna knäpptes över fläskbiten, strömmingen eller skäppan mjöl. Bristen födde på ett förunderligt sätt tacksamhet över det lilla som fanns. När smulorna togs till vara, tackade man för dem.
Överflödet, tror jag, har väldigt litet rum för tacksamheten, bara för nya krav och roffa åt dig-anda. Konsumerarna knäpper just inga händer.
Nåja, det hjälper förstås inte att moralisera över det här. Vi är alla barn av vår tid och vårt samhälle. Men det kan vara bra att minnas, att också vår tid kan vara bristens tid. I våra kontakter med vår vänförsamling i Mazimbu, Tanzania, har vi fått höra, att "ni i Västerlandet har klockan, vi här i Afrika har tid"!
Efter en torr sommar kan det bli stor brist på rent vatten i våra brunnar, i våra sjöar och älvar, i Bottenhavet och i Östersjön. Det kan bli – som vi såg vid OS i Peking nyligen – skriande brist på riktigt frisk luft.
Det är brist på långsamt växande och gamla skogar, urskogar. Till högklassiga instrument kan det vara svårt att få ordentligt virke. Det är brist i ozonlagret, som förvandlar solens frätande strålar till vitaminrikt och hälsosamt ljus. Det är brist på naturliga kantareller och på naturligt födda sikar eller laxar. Klimatuppvärmningen gör att det blir brist på livsutrymme för dem som bor i låglänta trakter, när havsnivån stiger för att polarisarna smälter.
I överflödssamhället är det brist på gemenskap, kontakt och hjälpande händer, varma hjärtan. Och så lever vi – det får vi inte glömma bort – i en värld, där 800 miljoner människor ständigt hungrar, dvs. 160 gånger Finlands befolkning!
Det största problemet är inte att det inte skulle finnas tillräckligt med mat, nej, det är bara det att den geografiskt är så ojämnt fördelad, logistikproblem alltså – och de s.k. marknadskrafterna skall ha sina stora vinster för att aktieägarna skall vara nöjda. Då har de fattiga inte råd att köpa mat. Och nu senast har vi sett hur de stora skogsjättarna UPM-Kymmene och Stora Enso för större vinstandels skull låter tusentals anställda gå. Snart kommer väl Metsäliitto och Metsä-Botnia i Kaskö efter. Jakobstad har denna gång kunnat dra en suck av lättnad.
Stopp nu, vad var det nu predikotexten och temat för denna söndag handlar om? Visst var det något mera andligt i dag också, någonting kanske trevligare och skönare? Texterna i dag på 18 sönd. e. pingst handlar om frihet, "en kristen människas frihet". Frihet från vad, frihet till vad? – Varför fastar inte dina lärjungar, Jesus? Svaret är gåtfullt för dem just då: inte kan väl bröllopsgästerna fasta, medan de har brudgummen kvar hos sig? Nytt vin slår man i nya vinsäckar. Senare skall lärjungarna förstå genom påskens bittra händelser.
Nåväl, låt oss ändå fortsätta ett tag här i predikan och tala om att kassera, slänga. Är vi med om att försöka städa bort den gamla surdegen ur vår tro och vår fromhet exempelvis? Ställer vi upp, fastän det är sabbat/söndag och tar tag i de gamla kära vinläglarna som vi släpar på men som ändå aldrig kan komma att innehålla nytt vin? Vågar vi se in i vårt andliga garage eller vår andliga källare, där det är fuktigt, unket och kanske mögligt? Vågar vi öppna dörrarna – litet först – men sedan på vid gavel och släpa/släppa ut skräpet? Vill vi gå ner i källaren i dag och utan den vanliga stora tveksamheten se på vad det är vi har sparat i vår kyrkliga och fromma tradition?
Garage och källare får gälla som gamla symboler – arketyper kallade C.G. Jung det visst, vårt undermedvetna, omedvetna, det som utan att vi vet om det i mycket styr vårt liv.
Det vi har i källaren påverkar oss mera än vad vi tror.
Det lönar sig att gå ner i källaren eller ut i garaget för att först möta det vi samlat, bli medveten om det och sedan börja röja upp.
Låt oss be om tillräckligt mod, att vi inte blir rädda för det som möter oss!
I vår predikotext säger Jesus, att det friska nya vinet som han erbjuder, inte alls hålls i gamla kärl. Det nya friska vinet, det nyskapande evangeliet, allt vad den kristna församlingen har, det förstörs om vi försöker hålla det kvar i våra mögliga flaskor.
* Det är alltså en mycket evangelisk verksamhet det här att städa i det andliga garaget och i den kyrkliga källaren. (Kryptan rentav är det fråga om här under Trefaldighetskyrkan. Krypta, det betyder det som finns där under gömt, utan att man egentligen lägger märke till det).
Städandet och röjandet är känsligt också. Gamla saker är kära. Man kan bli förälskad i skräpet! – Nu hoppas jag inget tror att jag retas. Det är just för evangeliets skull som vi måste våga gå ner och möta det vi inte är medvetna om: vi har med oss mycket skräp, som inte bara är onödigt utan som är direkt skadligt för oss.
Det här är naturligtvis en lång process för varje enskild människa, för varje kyrklig rörelse, för varje kristen kyrka. Det går nog bara inte att kunna städa grundligt i en kort predikan, även om den idag är litet längre än vanligt.
Var och en måste förstås städa själv, men låt oss nu tillsammans öppna dörren till litet härligt solsken och frisk luft! Det som skall städas bort är ju fromhetens felaktiga attityder, tråkiga fördomar och inkrökta tänkesätt! Åker i samband med städandet också någon riktig attityd ut, går det väl att ta den tillbaka, reparera misstaget. Vi försöker. Två saker bara!
Och den som inte behöver städa alls är förstås att lyckönska!
1. Det första: När jag öppnar dörren till min andliga källare, märker jag så småningom, att där finns en sak som skräpar överallt, en sak som jag tidigare trott vara väldigt värdefull och viktig. Egentligen är den endast sur och trist. Jag har hittat attityden: Jag vet bäst, jag har rätt. – "Vi i vår kyrka" vet bäst. Bland alla samfund i Kristi kyrka, bland alla kyrkor, bland alla riktningar och rörelser, vet vi bäst, tänker vi riktigast, förstår vi bäst hur Bibeln och tron skall tolkas. – Det är en eländig inställning, inkrökt och möglig. Vi har trott att vi har rätt att i Guds ställe och i hans namn tänka och tala nedvärderande om andra, andras tro och andras läror.
Att jag är evangelisk-luthersk kristen och att jag är medlem av Vasa svenska församling och dessutom vill ha kontakt med mina rötter inom Svenska-lutherska evangeliföreningen och samtidigt också ha kontakt med Kyrkans Ungdom och andra rörelser inom vår kyrka, beror inte alls på att jag anser dem vara den bästa kyrkan och den bästa rörelsen. Det är bara det att där är jag född och det är mitt andliga hem. Jag måste inse att om jag vore född någon annanstans – och varför inte i något annat land – så hade jag säkert mitt hem där.
Så befriande det är att öppna garagedörren och vädra ut denna ensidiga stank. Bara så länge vi inte har vågat möta andra och andras tro, andras liv och insats, andras tänkesätt, så tror vi att vi tror bäst, tänker och vet bäst, ber bäst, firar gudstjänst bäst. När jag/vi möter andra kristna, andra människor, traditioner och kulturer, så märker vi att det finns de som har mycket fastare tro, mycket hängivnare bön, mycket större kärlek, mycket mer levande gudstjänst och mycket riktigare attityder.
Det här vivetbäst-bråtet måste vi städa bort! Det har ingenting med evangeliet att göra!
När jag ser hur jag har tänkt och hur vi har tänkt, då är det inte längre så angeläget det här att tvinga omvändelsen på andra. Då vill jag först av allt omvända mig själv.
Och det blir en väldig befrielse i hela min person, i min tro och i mitt liv, när jag inte behöver hävda att jag själv och min kyrka vet bäst och alltid har rätt.
Fortfarande tror jag det jag tror, anser jag det jag anser; förstås med en del nyanser. Det som är viktigt för mig ger jag inte avkall på, men jag inser – Gud vare tack! – att det inte längre är så säkert att just jag vet bäst. Vilken lättnad!
- Nu blir någon ängslig förstås, kanske biskopen, min kyrkoherde eller någon annan, men ge er tid att lukta på skräpet, fundera på saken.
2. Och - slutligen – den andra saken jag kan lämna: när jag har gått in i min skumma andliga källare, har jag mött en sak till som jag helst blundat för tidigare och som jag inte velat kännas vid, förmodligen. Det handlar om någonting så styggt och okristligt. Mänskligt är det förstås och det skapar nog en sort trygghet. Nu blev du nyfiken? Ja, jag har märkt att jag där i min källare, i mitt undermedvetna, gärna dömer – utan att säga det högt – dem som inte kommer över ribban, dem som inte har sitt liv i det skick som förväntas av dem.
Jag har kanske kallat det hög moral tidigare och rätta värderingar. Men när jag får in evangeliets ljus över eländet, så är det ingenting annat än fariseismens simpla andliga översitteri! I den kyrkliga underjorden, i många "fromma" människors källarvåning bor tyvärr oerhört många domare.
Nej, vi vet inte om det själva. Vi känner inte alltid igen det, men de som blir dömda de vet.
Evangeliet är inte moral. Gud är inte först moralisk. Gud är kärleken! Mungu ni pendo, säger man i vår vänförsamling i Mazimbu, Tanzania. Gud är kärlek, och då är allting väl, då ordnar sig det andra också, hakuna matata!
Inte kan väl en kristen kyrka eller församling som bär Hans namn som åt med syndare, som allra helst var med kapitulerande människor, inte kan väl vi som den kyrkans medlemmar rynka på näsan åt människor som inte klarar sociala trösklar. Ja, hur kan vi i vårt inre, i vårt samtal, i vår fromhet, fälla dom?
Jesus sade: ni skall inte döma alls. Ni skall inte fälla några domar i ert inre. Herren dömer – sedan. Och han är ganska sträng med dem som inte ens vet att de sätter sig till doms över andra, ger dem sår, skadar dem; sträng med dem som aldrig ser behovet att behöva ångra sig för denna svåra synd. Han är mycket strängare med dem än han är med dem åter som inte klarat sedligheten och nog skadar sig själva och andra, men kanske vet om sitt misstag och vet hur det är ställt – och på sätt eller annat ropar på hjälp och förbarmande.
Det är inte prydlighet och skötsamhet man kommer till himlen på eller stängs ute för – snarare är det då attityderna.
Nu får det vara färdigt städat. Tack för att vi har fått göra det tillsammans! Låt oss nu räckas det nya friska välsmakande vinet, evangeliet, som ger livet, friheten, glädjen. Jesus har kommit för att befria oss. Dopet är befrielsens symbol, nattvarden är frihetens måltid. Han har lyft av oss den tunga bördan av skuld, missmod och fördömelse.
Och vi får lyfta av oss småaktigheten, människornas skuldbeläggande regler. Vi får klä av oss surdegen av elakhet och snålhet, hämnd och skvalleraktighet. Sådant hör inte trons nya liv till. Vi har ju friskare luft att andas, syrerik och hälsosam. Det är evangeliet om Honom som kom till oss med det nya livet. Det nya liv som är rätt litet av läror, principer och paragrafer, men så mycket mera frihet, glädje och gemenskap.
Låt evangeliet om Honom räta upp vår rygg, ge nytt ljus i ögat, ett öppet sinne och ett ansikte som återstrålar Hans ljus. Så att livet blir åtminstone litet lättare att leva!
Amen, halleluja!
(efter en idé från Lars-Johan Sandviks predikan "Att städa i andliga källaren", Nykarleby kyrka 21.9.1997)

13 september 2008

Predikan: 18 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Ett nytt Guds barn
Dopgudstjänst i Karabacka kapell (Esbo) 14.9.2008
Mark 2:18-22

Kära vänner
Vi är i dag samlade till gudstjänst för att bära fram denna lilla flicka till dopet. Temat för denna söndag är alltså En kristen människas frihet, och det passar mycket bra att vi har dop idag.
När vi kallas till gemenskap med Kristus, när vi kallas till barnaskap, så är det en kallelse till frihet. Det är en frihet från så mycket som binder oss människor.
Många har en nidbild av kristendomen, att den är ett slaveri under många regler. Det är det vi kallar för lagiskhet. Visst finns det många regler. Ni föräldrar har säkert också tänkt er att ni vill lära er flicka att följa reglerna, att veta vad som är rätt och vad som är fel, vad som är farligt och vad som är tryggt. Det gör ni därför att ni vill skapa trygghet, trygga ramar inom vilka det finns en frihet. Det ger sedan också er trygghet att veta att ert barn förstår vad som är rätt och vad som är fel, och när hon växer så får hon ett socialt samvete, som hjälper henne att leva i det samhälle som är hennes.
I dag firar vi fest. I dag är Gud här och tar detta lilla barn till sitt eget. I dag får vi känna frihet att glädja oss och jubla över en ny medlem i vår församling, i kyrkan och kristenheten. Det kommer dagar, då vi måste stanna upp och tänka efter. Då är den tid för fasta som dagens evangelietext talar om. I dag är en dag av jubel och närhet. Jesus är mitt ibland oss. Vi får ta emot hans välsignelse som Guds barn.