31 december 2008

Predikan: Nyårsaftonen

Karl af Hällström:
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren
Borgå domkyrka 31.12.2008
Klag 3:22-26
Olika brytningstider ger oss orsak att reflektera över det som har varit och det som skall komma. Det kan vara frågan om brytningstider i arbetslivet, då man blir färdig med sina studier, börjar ett nytt jobb eller mister sitt förra. Det kan vara brytningstider i familjelivet, då man gifter sig, får barn, skiljer sig eller blir änkling eller änka. Det kan vara brytningstider i det egna livet, då man föds, insjuknar, tillfrisknar eller avlider. I det sistnämnda fallet är det väl inte man själv som står för reflektionerna, men i alla fall.
Just nu har vi en regelbundet återkommande brytningstid. Jag syftar inte på det ekonomiska läget, även om kriser på det området också tycks komma med deprimerande regelbundenhet. Nej, jag syftar helt enkelt på nyåret, då ett år i våra kalendrar övergår till ett annat. Detta är förstås en helt mänsklig inrättning. Årets längd har Gud inrättat i skapelsen, då han har sett till att det tar just 365 och en fjärdedels gång så länge för jorden att snurra ett varv runt solen som det tar för den att snurra ett varv runt sin egen axel. Men jordens kretslopp har ju ingen början och ingen slutpunkt, så när vi väljer att börja ett nytt år är helt en fråga om överenskommelse. Att det skall ske just vid ingången av januari månad är ett västerländskt påfund som infördes för ett antal sekler sedan, men andra system är både möjliga och i bruk.
Men vi som lever här och nu firar alltså nyår just nu; vi anser att det nya året börjar inkommande midnatt. Och må det vara så. Det ger oss orsak till nyårsreflektioner just nu.
När vi ser tillbaka på det gångna året gör vi det ofta med blandade känslor. Det gör i alla fall jag. Det finns en del sådant som jag är nöjd med av det som skedde under året, men det finns också en hel del som jag gärna hade gjort annorlunda. Inga stora katastrofer, kanske, men inga enorma succéer heller. Allt var väl ganska vanligt.
Men hör ni, nästa år – då ska ni få se!
Eller så inte, förstås.
De slutsatser som vi drar av vårt årsbokslut formulerar vi ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrar det avsnitt från Klag (3:22-26) som är dagens första läsning. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.
Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.

28 december 2008

Predikan: Menlösa barns dag

Martin Fagerudd:
Jesus som flykting
Borgå domkyrka 28.12.2008 kl. 12.00
Evangelium: Matt. 2:13–21

Menlösa barnens dag återkommer varje år den 28 december. Den här dagen har också ett ständigt aktuellt tema. Den berättar om barn som förföljs, plågas och lider. Världen påminner om att det sker fortfarande. Listan över brott mot barn är bedrövligt lång.
Kung Herodes var känd bland sina samtida för sin grymhet. Han lät avrätta tre av sina egna söner. Han var rädd för konspirationer och led av det som diktatorer genom historien lidit av, förföljelsemani. Han hade också planerat för sin begravning och krävt att det skulle dödas en medlem ur varje familj, så att sorgen över honom skulle kännas äkta. Hans brottsregister är långt. Men han är inte heller denna söndag huvudpersonen, men representerar nog dem som motarbetar Guds rike.
Herodes blir oroad när han hör av de österländska stjärntydarna att judarnas konung har fötts. Stjärntydarna var babyloniska hovfunktionärer som gav råd åt högt uppsatta personer med hjälp av drömtolkning och stärntydning.
Herodes blir oroad eftersom han inte själv är jude utan idumé. Han hade fått sin utnämning till kung av kejsaren i Rom, av Augustus själv, och inte av det judiska folket. Det är inget under att han kände sin position hotad. Och han gör det som de som har absolut makt gör; han gör allt för att förhindra att hotet som det lilla barnet utgör, växer upp till vuxen människa. Men han misslyckas trots sin position, eftersom han arbetade mot den som tagit barnet som exempel för mottagandet av Guds rike. Herodes ber stjärntydarna ta reda på var den nyfödde judarnas konung finns. Men de blir själva i en dröm tillsagda att inte återvända till Herodes.
Det är just då som Josef, Jesu far i en andra dröm får veta att han skall fly tillsammans med barnet och dess mor till Egypten. Egypten var utanför Herodes maktsfär, och hade flere gånger varit en flyktort för förföljda, börjande med Elisa som flydde Isebel. Jakob och hans familj, hade ju också flytt till Egypten, inte undan politisk förföljelse, men nog en hungersnöd, som hotade familjen, efter hans son Josef sålts dit av sina bröder.
Drömmarna leder Josef, Jesu far. Josef hade fått veta att hans trolovade Maria var gravid förrän äktenskapet började. Josef besluter att skilja sig från henne i all tysthet, för att inte göra det till myndighetsärende. Det är just då han får sin första dröm, i vilken en ängel säger till honom att inte vara rädd för att ta Maria som hustru. Josef lämnar inte Maria och hennes barn åt sitt öde. När han tar dem till sig blir det till räddning för många. När han tar barnet och dess mot till sig sparas hans sons offer för ett större offer.
Josef leds av drömmar på samma sätt som Jakobs son Josef i GT. Skillnaden i deras drömmar är den att Jakobs Josef kan tyda både sina och andras drömmar, men Jesu får Josef ett klart budskap och ett tydligt handlingsmönster i sina drömmar. Det är också en sådan dröm de österländska dröm- och stjärntydarna får, efter att ha hittat Jesus, hyllat honom och givit honom gåvor. Det är just sådana drömmar som profeten Joel talar om när han säger bl.a. era gamla män skall ha drömmar. Det är sådana drömmar som förekommer i de tider när Gud utgjuter sin Ande över alla. Man kan kalla dem för frälsningstidens drömmar.
När Herodes märker att stjärntydarna hade fört honom bakom ljuset, blir han ursinnig, och han låter det gå ut över de oskyldiga gossebarnen i Betlehem, de som är två år eller under, på samma sätt som farao lät döda de judiska barnen som var lika gamla när han såg det förslavade folket växa trots alla motåtgärder. Här uppfylls profetens ord Så säger Herren: Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer. Profetian uppfylls inte för att det skulle vara Guds vilja att de små lider och dör, utan för att Gud har utvägar. I profetens ord hörs ekot från det judiska folkets stammoder Rakel som begråter sina deporterade och bortförda barn.
Nuförtiden förföljs, fängslas och misshandlas barnen till oliktänkare i Kina. Det är igen den bekanta utpressningstaktiken; att slå till där det känns mest - dem man älskar mest.
Efter att Herodes dött, får Josef sin tredje dröm, i vilken han uppmanas återvända till Israels land med sin familj. Det här är enda gången sraels land nämns i NT, för att Guds frälsningsarbete skall just utföras där, bland hans folk.
Jesu familjs frivilliga flykt till Egypten påminner om att Jesus är egentligen en flykting hela sitt liv. Hans liv börjar med flykten från Betlehem till Egypten. Efter Herodes död återvänder han till Nasaret varifrån han flyttar till Kafarnaum, varifrån han börjar sin sista vandring. Det berättas att under denna kommer en skriftlärd fram till honom och sade: "Mästare, jag skall följa dig vart du än går." Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Hans sista vandring slutar på Golgata. Hans vandring och dess mål igen försäkrar oss i dag också att det fortfarande finns förbarmande och förlåtelse för alla som ångrar och tror.
Också Guds folks är ständig på vandring, som Bibeln visar. Den är en vanding mot befrielsen mot Guds rike, eftersom vi här i världen inte har någon varaktig boning. Vandringen är inte utan mål och mening, eftersom Gud leder den. Gud leder också vårt liv, fastän det ibland kan vara svårt att förstå livets vändningar, liksom också livets mening kan ofta kännas dunkel. Men vi vet att Gud är trofast och att han håller sina löften. Han visar i Bibeln att han frälsar oss just genom Jesu flykt, vanding, lidande och död.

25 december 2008

Predikan: Julmorgonen

Henry Byskata:
”Låt oss gå in till Betlehem !”
Julotta den 25 december 2008 i Dragnäsbäcks kyrka kl. 7.00
och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 9.30
Luk. 2:1-20
”Låt oss nu gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
När Albert Edelfelt under tiden mellan den 1 december 1893 och den 15 januari 1894 i Helsingfors universitets ritsal målade den altartavla ”Herdarnas tillbedjan”, som finns (här) i koret i Trefaldighetskyrkan i Vasa, utgick han tydligen från herdarnas ord i julevangeliet hos Lukas jag just citerade.
Där ser vi dem (här i Dragnäsbäcks kyrka måste det ske för vår inre ögon): enkla män av folket, representanter för ett i det dåtida Israel föraktat yrke, herdarna på knä eller framhukad med höjd hand till hälsning inför Jesusbarnet i Marias famn. Knäböjande i tillbedjan med knäppta händer eller öppen handflata som i begäran inför födelsens stora under. ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given...” (Jes. 9: 6).
I år den 10 december fick president Martti Ahtisaari Nobels fredspris i Oslo. Minns ni vem som fick samma pris för sju år sedan? Jo, det var en annan fredsmäklare: FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. När han den 10 december 2001 - tillsammans med ordföranden i generalförsamlingen - tog emot det fredspris han och hans organisation, Förenta Nationerna, det året delade, började han sitt Nobel-anförande och tacktal ungefär såhär: ”Idag föds ett litet flickebarn i Afghanistan. Hennes mor kommer att hålla i henne, amma henne, trösta henne och ge henne omvårdnad precis som vilken mor som helst var som helst i världen skulle göra. Det är ju så den mänskliga naturen fungerar, det humana, det mänskliga känner inga indelningar.”
Men Kofi Annan fortsatte: ”Att födas som en flicka i dagens Afghanistan är att starta sitt liv århundraden från det välstånd som en liten del av mänskligheten har uppnått. Det är att leva under förhållanden som många av oss i detta rum skulle anse inhumana.”
Kofi Annan nämnde andra länder som exempel och uppspjälkningen mellan världens rika och fattiga. De fattiga får bära en tung börda och ändå har de samma rätt till mänsklig värdighet, grundläggande friheter, trygghet, mat och undervisning som alla vi andra. Så går gränserna idag inte mellan nationer, utan mellan makt och maktlöshet, fången och fri, privilegierad och förödmjukad. ”Idag kan inga murar skilja humanitära eller mänskliga kriser i en del av världen från nationella säkerhetskriser i en annan.”
I Edelfelts altartavla i vår huvudkyrka möter det mänskligt enkla och vardagliga strålglansen från det himmelska. Konstnären hade att motverka de ogynnsamma ljusförhållandena i koret framme i kyrkan, där tavlan placerades i ett mörkt utrymme mellan två fönster som gav motljus. Han fann på råd och använde kraftigare färger och penseldrag för att framhäva tavlans motiv och budskap. Och det har Edelfelt mästerligt lyckats med ! ”Den bästa altartavla som någon finländsk konstnär någonsin har målat” har omdömena om tavlan blivit. Konstexperter säger, att Edelfelt på ett lyckat sätt kombinerat den välbalanserade bakgrunden i renässansstil med den gotiska stilens stämningsfyllda andakt och harmoni. Endast herdarna är naturalistiskt skildrade. Maria, barnet och änglarna upphöjs däremot till en idealvärld.
Är det inte så också i vår värld och i vårt liv också denna jul? Vi har våra ideal, ofta är de hämtade ur vår kristna tro och ur Bibeln, men vi vet av erfarenhet att vi inte förmår leva upp till dem. Kan vi då finna en dräglig kompromiss mellan idealism och realism? Går det att leva mänskligt och medmänskligt i en omänsklig värld?
Kofi Annan efterlyste i sitt nobeltal att vi vågar låta oss konfronteras med den nya verklighet vår värld efter händelserna 11.9.2001, (och kan vi tillägga: Tsunamin 26.12.2004, det mångåriga fortfarande pågående kriget i Irak m.fl.) har ställts inför. FN och vi alla var och en bör kännetecknas av en ny och fördjupad medvetenhet om varje enskilt människolivs helighet och värdighet oberoende av ras eller religion. Och vi måste börja med den unga afghanska flickan i vetskapen om att i det att ett människoliv räddas räddar vi själva mänskligheten ! Om hon blev vid liv, har hon nu hunnit fylla hela sju år!
Evangelisten Johannes ger ord åt den nästan övernaturliga strålglansen och glorian kring Jesusbarnet i vår altartavla: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh. 1:9-11).
Enligt vissa uppgifter hade Edelfelt som modell för Maria i sin altartavla en ung gymnasist Sigrid Charlotta Hyvönen i finska samskolan i Helsingfors. Maria ser där på Jesusbarnet, vars förebild skall ha varit barnet Erik Pipping. Jesusbarnet ser på herdarna, som har sina blickar riktade mot barnet. Josef och stallets djur saknas på tavlan. Inga störande element får finnas med tanke på harmonin?! Också själva stallet är föredömligt tomt och välstädat, som i en finländsk ladugård på julafton? Bakom ryggen på den förmodligen äldsta av herdarna skymtar vi dock ytterligare en gestalt, en rödhårig kvinna, som försiktigt kikar fram över herdens axel! Är det en snyltgäst, någon som egentligen inte skall finnas här i detta sammanhang – denna ”den heligaste natten”?
Men också hon vill vara med i det heligas sammanhang, få se en skymt av det underbara som hänt. Jesusbarnet och herdarna, den råskurna manligheten och den spirande, omges av det moderligt kvinnliga och av det måhända nedvärderade eller undanskuffade kvinnliga.
Men det är som om det lilla barnets ögon uttryckligen vore vända mot herden, som kanske lyfter sin hand till skydd mot ljuset, och mot kvinnan, som skymd vill se mer av ljuset och det nya livets under.
- Det som jag hittills har sagt i min predikan har inte varit en konsthistorisk föreläsning, inte en dogmatisk analys eller ett försök till definition av vad sann humanism är. Allt har sagts i avsikt att pejla in min egen plats - eller din - i sammanhanget. Är den platsen den knäböjande av livet och av hårt arbete fårade seniga och ödmjuka herdens, den mera upprätta vackert sina händer till bön knäppande unga herdens, den ganska åldriga och ett hårt öde genomgångna herdens, som stöder sig på sin stav, kvinnans som hålles skymd i bakgrunden, eller vågar hon inte själv sig fram ? Eller är min eller din plats i skuggan utanför tavlans ram som Josefs och djurens ?
Det sägs, att Edelfelt inte hade velat måla in änglarna alls i sin tavla. Han gjorde det först på beställarnas uppmaning. Vi ser högst uppe under Betlehemsstjärnan tre uppenbarligen flickänglar med banderollen på latin: Gloria in excelsis Deo pax in terra in hominibus bonae voluntatis - ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. Så uppstod den för sin tid största altarmålningen i Finland, 5 m från herdarnas knäfall i stallets halm upp till änglalovsången och den lysande stjärnan!
Och det kanske behövdes för att också vi skall kunna stämma in i den lovsången också den här julen. Vi: översättningen av änglarnas lovsång kan också vara: och på jorden fred till människor bland vilka en god vilja råder.
Därför att Gud har blivit en av oss i Jesusbarnet, kan vi bli människor av god vilja, därför att han först har visat oss sin kärlek.
- Låt oss därför som herdarna vända tillbaka och prisa och lova Gud för allt vad han låtit oss höra och se! Kofi Annan sade, att genom att rädda ett enda liv, dendär nyfödda flickan i Afghanistan, kan vi och FN rädda mänskligheten. Gud gjorde det omvända: genom att offra detta nyfödda barn i krubban i Betlehem, kunde han rädda hela mänskligheten!
Vi ber: Himmelske Far, vi tackar dig för att du sände din Son in i världens mörker som vår Frälsare. Han är din klarhets återsken och ditt väsens avbild. Öppna våra hjärtan för honom. Ge oss kraft att leva i ditt ljus och för oss - när vårt liv här på jorden är slut - till det eviga livet. Hör oss för din Sons, vår Frälsares skull.
Amen.

24 december 2008

Predikan: Julaftonen

Martin Fagerudd:
Var inte rädda!
Julbön i Emsalö kapell kl. 15.30 och Kullo bykyrka kl. 17.00
Text: Luk 2:1-20
Vår församling har samlats här denna julafton för att ta emot julbudskapet om Frälsarens födelse. Det första julbudskapet mottogs av herdarnas församling.
Herdarna var på Jesu tid en föraktad människogrupp, eftersom de hörde till dem som varken kände till eller följde Guds lag och Guds vilja. Att känna till den och att efterfölja den kännetecknar Guds folk och församling i Bibeln.
Herdarna kunde inte följa Guds vilja och lag p.g.a. sina arbetskrav. Deras arbete krävde deras ständiga närvaro och all uppmärksamhet. Där måste de ju finnas; mitt ibland sin hjord. Därför räknas också de till den sociala grupp som kallas för syndare. NT visar att den gruppen finns med i Jesu program och det är just den gruppen av människor han uppsöker systematiskt.
Julevangeliet är inledningen till detta program som betonar från början till slut att Jesus och budskapet kommer just till dem som inte på något sätt kunde föra fram sina förtjänster. Jesu församling är de fattigas och föraktades församling.
Jesus får därför efterföljare bland tullmän, hedniska officerare, samarier och andra syndare. Men det är just hos tullmännen Jesu uppmaning till efterföljelse vinner gehör, det är just hos en romersk officer, som Jesus finner en stark tro, det är just de hedniska samarierna som visar prov på kärleken till nästan och tacksamheten till Gud och det är just hos syndarna som Jesus finner en verklig ånger. Dessa alla är människogrupper som av sin samtid inte ansågs känna Gud. I Jesu egna ord får de sjuka, utstötta och fattiga ett glädjebud.
Jesus prisar dessa människors villighet att ta emot hans inbjudan till Guds rike och gemenskap och han tar emot dem utan krav. Av evangeliet förstår man också att hans vägledning och undervisning förändrar dem, så att han kan säga att just de kommer att gå in i Guds rike, framom många andra som tror sig ha förtjänat det. Det är Jesus som ger dem en ny gemenskap. Det är de förlåtnas gemenskap, som är kännetecknande för hans församlingsgemenskap.
Herdarna får före alla andra höra helt och hållet hela julbudskapet "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."
Jag tror att många av våra medmänniskor i vårt land och ute i världen gärna skulle vilja höra orden Var inte rädda! och om man ytterligare tillade att Du får behålla ditt jobb, eller Vi förlåter dina skulder, eller Vi har här på orten bestämt, att arbetet fortsätter på vårt företag. Det skulle vara ett glädjebud, som också skulle vara orsaken till många tacksamma böner till Gud. Många medmänniskor är rädda för att bli utanför det aktiva samhällsdeltagandet.
När herdarna hör budskapet Var inte rädda!, så blir de rädda för Gud, för de har levt utan Gud och hans församlingsgemenskap. Från denna har de sälva uteslutit sig p.g.a. sitt arbete. Orden Var inte rädda! är tecknet för att Gud själv talar till dem. De ser själva med egna ögon att Herrens härlighet omger dem som bär budskapet till dem. När profeten Jesaja ser Herrens förkrossande helighet och upphöjdhet, är han rädd för att förgås p.g.a. sina synder.
Herdarna har aldrig sett sådant förut. De blir lika förskräckta som Jesaja och är säkert rädda att förgås. Aldrig någonsin har någon kommit till dem för att för dem berätta om att något stort händer. Sällan stördes de av några andra människor, som de såg sällan. Det hände visserligen där ute på markerna att de måste rycka ut för de vilda djuren som jagade deras boskap.
Herdarna vet inte varför de är utvalda till att höra budskapet. De vet inte att den som först fick Guds kallesle också var en herde, nämligen Abraham. De hade missat något viktigt i herdeskapet, att leva av tro, liksom herde Abraham, så som också herden David och herden Moses.
Jesus säger ofta till sina lärjungar Känn ingen oro. Tappa inte modet. Han säger så till dem när han vet att prövningar är på väg. Men lika mycket som han säger det för att förbereda dem för prövningar, lika mycket säger han det för att uppmuntra dem. Vid många tillfällen säger han också Var inte rädda. Det är när han uppenbarar sig för dem efter sin död. Då brukar han tillägga Det är jag. Det är på samma sätt som när en vän tillkännager sig för en annan att Jag är nu här.
Det är säkert första gången herdarna får frambära ett viktigt uppdrag och budskap. Det är en ny uppgift för dem. Istället för att bara valla sin hjord skall de bege sig till Betlehem för att berätta för Maria allt de hört av ängeln. När de kommer fram, gör de så, och Maria gömmer allt det i sitt hjärta allt hon får höra. Det betyder att hon tar emot budskapet i tro liksom hon gjorde när hon fick höra om att hon skall föda världens frälsare. Där får också herdarnas ögon efter uppenbarelsen vila på det nyfödda barnet. Herdarna vänder tillbaka och för första gången i sitt liv prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se.
Julevangeliet berättar att Gud vänt sig till människorna och räcker ut frälsningen. Frälsningen innebär att alla i tron får tjäna Gud utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla dagar. Det är just Kristus som möjliggör det och han säger till oss Jag är här. Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.

21 december 2008

Predikan: 4 söndagen i advent

Henry Byskata:
Herrens födelse är nära
högmässa i Trefaldighetskyrkan (radio Vaasa) 21 december 2008 kl.13.00
Matt. 1:18-24

Matteus återger händelserna kring Jesu födelse på ett helt annat sätt än Lukas i kapitel 2, vårt julevangelium. Hos Lukas står Maria, Herrens moder, i förgrunden. Hos Matteus står Josef i förgrunden.
Det är inte mycket vi vet om denne man Josef. Till sitt yrke var han en tekniker. Så kunde vi översätta grekiskans tektoon, varför inte en byggnadsarbetare, en snickare, en timmerman eller en murare. Och det Josef hade lärt sig, det gick förmodligen i arv också till den unge Jesus. Josef var således en yrkesman, visserligen rätt lågt belägen på samhällets sociala stege både vad gäller inflytande och ekonomisk tyngd.
Släkttavlan som inleder Matteusevangeliet och således hela Nya testamentet visar, att Josef är en legitim Davidättling. Alltsedan hemkomsten från exilen på 500-talet f.Kr. var judarna noga med att hålla reda på sin härkomst. Josef var av kungligt släkte, efterkommande till David. Genom att Josef tar Maria till hustru blir hennes barn legitim Davidättling.
Matteus är den borne teologen i detta sammanhang. Det ges inte mycket utrymme att beskriva Josefs känslor, när han upptäcker att hans trolovade är med barn. Kvinnobestyren gick inte som Josef hade tänkt sig. Han hade friat till Maria och paret hade alldeles offentligt förlovat sig. Det var ingen stor skillnad juridiskt sett på den tiden mellan förlovning och giftermål. Enligt syriska och latinska översättningar av evangeliet var Maria redan innan hon födde Jesus Josefs hustru. I och med det formella hemförandet av bruden till brudgummens hem var äktenskapet fullbordat. Trolovningen kunde endast upplösas genom döden eller genom att mannen gav kvinnan ett skiljebrev.
När Josef får vetskap om Marias tillstånd, fattar han inte vad som verkligen skett. Hans skilde sig i det fallet inte från en nutida skeptiker. Om Maria talade om den helige Ande, så kunde han ändå inte tänka annat än att en annan man varit med i bilden, även om han inför sin trolovade behöll alla sina tankar för sig själv. Han blir därför övertygad om att det kan vara rätt, att han tar Maria till sig, när hon i verkligheten hör till en annan.
Josef, berättar Matteus, ”var rättfärdig, ville inte dra vanära över Maria, tänkte då skilja sig från henne i tysthet”. Judarna hade nämligen i Mose lag (5 Mos. 22:23-24) stränga bestämmelser när det gällde otrohet. Både kvinnan och den man som förfört henne skulle stenas. Om Maria var en Arons dotter (prästerlig härkomst), fanns föreskrifter om ännu hårdare straff: att bli bränd.
I verkligheten tillämpades dock denna hårda lag långt ifrån alltid. En domare skulle visa sin rättfärdighet genom att inte handla efter bokstaven utan efter det som var rimligt. Det låter inom parentes sagt som en modern princip. Han skulle ta hänsyn till alla särskilda omständigheter och anpassa domen därefter. Det skulle handla mera om mildhet och barmhärtighet” (Jes. 51:5).
Josef kallas här i texten för ”rättfärdig”, dikaios, laglydig. Luther säger i sina texter att Josef är ”fromm”, på svenska ”from” och den översättningen följer också Mikael Agricola: ”hurskas”. Men Luthers uttryck ”fromm” innebär inte i första hand en religiös egenskap. Enligt honom var Josef trogen, pålitlig, hederlig, duglig, rättsinnig, fast, t.o.m. rask och kvick.
Konflikten låg i detta: å ena sidan visste Josef som laglydig sina rättigheter: den otrogna bruden skulle ha varit tvungen att gå sin väg. Men å andra sidan var Josef en hedersman. I enlighet med åttonde budets anda ville han bespara sin unga brud ytterligare vanära. Inget väsen, inga löpsedlar. Det skulle ha räckt med att han ordnade det hela i stillhet med endast två vittnen närvarande. De hade kunnat bevittna skiljebrevet.
Men hans vånda blir avbruten. ”Men när han hade beslutat sig för det (alltså att skilja sig från Maria) uppenbarade sig en Herrens ängel för honom i en dröm…”
I den nya finska bibelöversättningen från år 1992 heter det litet annorlunda än Bibel 2000: ”Kun Joosef ajatteli tätä…” När Josef tänkte på det här… Biskop Eero Huovinen säger i sin kommentar: ”det fanns ännu hos Josef en avundsvärd, för en man sällsynt (?) egenskap. Enligt Matteus tänkte han. Och den tänkande mannen ser en syn: en Herrens ängel visar sig för honom och anmodar honom att ta Maria till sig.
Matteus nämner i sitt evangelium flera drömmar, där människor fått besked av Gud: stjärntydarna varnades genom en dröm (2:12), Josef likaså (2:13), att han skulle bege sig på flykt med Maria och det nyfödda barnet, och han fick sedan besked om att han kunde återvända (2:19) från Egypten. Det besked som ängeln här i texten ger har en sådan tyngd, att Josef inte längre behöver känna någon ovisshet. När han vaknade ur sin dröm, gjorde han som Herrens ängel hade befallt: han gick med på att själv spela en biroll i dramat, den äkta mannens. Vad allt som har rört sig i hans sinne, det vet vi inte, kanske måste vi säga lyckligtvis. Evangelisterna tillfredsställer många gånger inte intellektuell nyfikenhet. Snarare då för de oss nära undrets verklighet.
Förutom att Josef tar en fars ansvar för barnet, skall han också komma att ge Kristus den börd som profeterna har talat om. Och han får namnet meddelat. Såsom far är det han som skall ge namnet: Jesus, på hebreiska Jeshua, det är en förkortning av Jehoshua, som betyder ”Herren är frälsning”: Han skall frälsa sitt folk från deras synder.
Den Messias som kommer skall ge något helt annat än vad man förväntade sig i sina drömmar och förhoppningar. Han skulle inte strida mot de politiska fienderna utan mot den andemakt som från början varit orsak till alla folkets olyckor, synden (Jer. 2:9, 5 Mos. 27:11ff).
Matteus är den skriftlärde teologen, som grundar sin berättelse omsorgsfullt på skriftord ur Gamla testamentet, som ha tolkar som profetior och här betonar han ”jungfrufödelsen” och ger sitt första skriftbevis genom att citera Jesaja 7:14 ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.”
Att knyta vissheten om Guds löften till ett barns födelse rör vid vår känsla. Det är samma visshet som brusar fram i en mäktig vision i julepisteln, Jesaja 9:2-7 ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given…”
Allt som folkfromheten via profeterna tänkt och känt och utformat i texterna om ”Gudsfreden” i den heliga natten, kommer ur känslan av äkta vördnad inför det obegripliga och stora som hände, när det gudomliga kom in i vår värld. Det viktiga är inte hur utan att Jesus kom! Och det gjorde han. Och han är Immanuel, Gud med oss.
”Gud med oss”. Det innebär en väg till inre frihet – och tillförsikt i kampen för yttre frihet.
Julevangeliet peka på ett värnlöst, hotat, fattigt barn. Det är ingenting som legenden hittat på. Den vanan behöll han under hela sitt korta aktiv liv som förkunnare: att vara kort tid på samma ställe, att äga litet, att låna det han behövde: båt, husrum, åsna, salen i övre våningen. Han gick verkligen s.a.s. ”med lätt bagage genom livet”. Det finns i hans fattigdom en frihet, som kan väcka vår längtan bland bindande ägodelar. Röj och bli fri! Unga människor kan känna det. De gör vi äldre också. Vi kan inte leka fattigdom som en maskeradkostym vi klär oss i, men vi kan öva oss att bruka tingen i inre frihet, utan att bli bundna av dem.
Paulus har i Rom. 8:31-39 kommit med en tänkvärd utläggning av vad Immanuel, Gud med oss, betyder. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?”
Ett litet barns ögon och leende kan förmedla en trygghet bortom allt förstånd, fast det är hjälplöst och utlämnat. En sådan trygghet kan vi se och känna vid Jesusbarnets krubba. Att det inte är någon menlös idyll - det är det inte heller fråga om här i Trefaldighetskyrkan i Edelfelts ojämförliga altartavla ”Herdarnas tillbedjan” – att det i stället är fråga om en trygghet som håller även i mycket svåra lägen, det har Paulus bl.a. i ovannämnda text vältaligt berättat om.
Jag låter honom få sista ordet: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”
Amen.

07 december 2008

Predikan: Andra söndagen i advent

Henry Byskata:
”Din konung kommer i härlighet”
Högmässa i Sundom kyrka (Vasa) 7 december 2008
Luk. 17:20-24
Idag på andra söndagen i advent handlar det hela om ”Riket som kommer”. Vad är det för en framtid vi som kristna väntar?
Fariséerna kom till Jesus, berättar vår text, med en hjärtefråga för alla fromma judar: ”När kommer Messias ?”
Jesus svarar på frågan, att Riket inte kommer på sådant sätt att vi kan se det med ögonen. Det grekiska ordet paratheresis kan tolkas på flera sätt. I klassisk grekiska används det om astrologiska beräkningar. Sådana tolkningar tog fariséerna avstånd ifrån liksom från budskap som förmedlats via medier (5 Mos. 18:10-13). Men trots förbuden fanns också hos judarna sådan spekulation. Sådana företeelser dyker också upp på nytt i vår tid. Vi måste ta avstånd från dem. Ingen vet, när slutet kommer.
Men däremot tänkte Jesu samtid, att Messias skulle komma öppet och tydligt visa sin härlighet. Man visste också, att olika tecken, även katastrofer, skulle föregå hans ankomst. Men det finns också hos senare rabbiner utläggningar, som anknyter till ett ställe i 1 Kung. 19:12. Messias kommer inte med larm och vapenbrak utan i tystnaden. Jesus talar också själv om tecknen, som skall gå före och han kallar dem ”början till födslovärkarna” (Mark. 13:8).
Jesus hänvisar till att Guds rike är ”inom er”. En annan möjlig översättning är den som finns i en not till 1917 års bibel: ”Guds rike är mitt ibland er”. Bo Giertz har också så i sin översättning.
”Mitt ibland er” betyder, att Guds rike står där förkroppsligat i Jesus själv. Men även tolkningen ”inom er” har samband med Jesu person. Kyrkofadern Ambrosius anknyter till det ställe i Lukasevangeliet (11:19), där Jesus driver ut demonerna med Guds finger eller Anden. Det betyder att där Anden finns, där finns Guds rike. Vårt ställe här i texten betyder alltså, att den människa som tagit emot Anden har Guds rike inom sig. För kyrkofäderna innebar en sådan tolkning inte att Guds rike är något enbart invärtes. Tvärtom. När Guds Ande styr människan påverkas både känsla, förstånd och vilja och därmed alla människans gärningar.
Sammanfattningsvis är det alltså fråga om att känna igen Jesus som Guds rikes kung och att tro på honom.
Jesus ger här i texten en särskild förmaning till sina lärjungar. De skulle en gång komma att längta efter Människosonens dagar. Jesus vet, att hans återkomst skall dröja och att själva dröjsmålet blir en prövning. När Herren kommer, blir det inte på någon bestämd plats, dit alla måste söka sig (sådana saker förkunnas stundom även i vår tid, t.ex. att det skall vara frågan om Jerusalem i Israel). Nej, det skall märkas överallt, liksom blixten lyser upp hela himlen från den ena synranden till den andra. Jesus använder en drastisk bild: om man ser hur gamarna skockas, så vet man vad som finns på marken.
Egentligen kunde vi sammanfatta hela texten och predikan idag med konstaterandet: Vi väntar samme Jesus som redan är hos oss. När han talar om ”Människosonens dagar”, så är det sig själv han talar om. Det som skall möta till sist, både världen vid dess slut och mig i min död, är inte något annat eller mer eller farligare än den Jesus vi lärt känna!
Ylva Eggehorn har skrivit en dikt, ”Att släppa”, som finns i diktsamlingen ”Skall vi dela”, 1970. Den handlar om den kommande tidsåldern, vår kristna framtidsvision av människosonens dagar, skjuten in i vårt vanliga liv:
Kasta loss, vägra att vara fånge längre!
Dom lurar dig att det är din bestämning
att slava under de som ockuperat
vår jord, främmande makter utan nåd.
Och acceptera inte heller de som
kan lova bleka fjärran himmelriken
men vacklar till med blicken när du frågar
om dagens nöd och nattens svarta plåga.
Dom lurar dig ! Det liv de kallar ”evigt”
är någonting de själva knappast tror på
- och allraminst har upplevt, för det är en
ny dimension av livet - det är livet.
De tror att allting börjar efter döden -
och glömmer bort sin Herre, Jesus Kristus,
som lovade oss glädje och full frihet
inte i en fjärran framtid utan nu.
Ja, det har redan börjat: och de skrumpna,
de inåt döda, de kan inte fatta,
att något är på tok med deras levnad -
för deras död har börjat redan nu.
Visst fattas det en del: men att Guds rike
är redan här som tålmodiga grässtrån
i trottoarens sprickor, det är säkert
- Guds rike, en struktur med kärlek i.
Så lever det ibland oss, senapskornet
till en ny jord, en skatt nedgrävd i åkern.
Jag tror det är flera av er som har läst eller hört talas om Fynns bok Herr Gud, det är Anna, översatt från engelska av Fhilippa Wiking. Den kom ut år 1974 och handlar om den 19-årige Fynns möten i slutet av andra världskriget i sydöstra Londons hamnkvarter med en smutsig, blåslagen, illa tilltygad och skrämd liten flicka, Anna, då sex år. Han tog henne med hem till sin irländska mamma. Boken bygger på en sann historia. Vid sex års ålder var Anna teolog, matematiker, filosof, poet och trädgårdsmästare. När hon var sju år dog hon i sviterna efter en fruktansvärd olycka. Hon dog med ett leende över sitt vackra ansikte medan hon sade: ”Jag ger mej den på att Herr Gud släpper in mej i himlen för det här.”
Annas huvudsakliga sysselsättning i livet hade nämligen varit att fungera som personlig vän och hjälpare åt Herr Gud - som hon kallade honom. Hon visste meningen med att finnas till och innebörden av att älska. Det hela handlade om ”mitt i mej”, alltså textens ”Guds rike är inom er”.
Jag skall citera bokens avslutning, ett något längre avsnitt:
Fynn hade förtvivlad två dagar efter Annas begravning hittat hennes fröpåse och strött ut fröna på den nyuppgrävda jorden på hennes grav. ”Om jag bara hade varit i närheten, om jag bara hade vetat vad hon höll på med, om jag bara - om jag bara...” Han protesterade mot Gud, som ju kunde ha räddat Anna, men inte gjorde det; han bara lät detta meningslösa hända.
Fem år senare började Fynn äntligen se en mening, bitar började passa ihop. Något höll på att hända och det fick honom att gråta, för första gången på mycket länge. Annas liv klipptes inte av i förtid; tvärtom. Det var fyllt, det var fullbordat.
Följande dag styrde Fynn stegen till kyrkogården och fann efter ett långt sökande äntligen Annas grav, som täcktes av en röd matta av vallmo. I bakgrunden stod lupiner på vakt.
”Ett par träd viskade med varandra och en familj små möss kilade fram och tillbaka i det vildvuxna gräset. Anna var sannerligen hemma. Hon behövde ingen minnessten. Bättre än dethär kunde hon inte ens få med en skviljon ton marmor. Jag stannade en stund och sa ajö till henne för första gången på fem år.
På vägen tillbaka till huvudingången gick jag förbi otaliga små marmorkeruber, änglar och pärleportar. Jag stannade framför den fyra meter höga ängeln som fortfarande försökte lägga ner sin marmorbukett efter alla dessa år.
- Hej, kompis, sa jag och viftade åt ängeln, det där klarar du aldrig.
Jag ställde mig på järngrinden och svängde och ropade tillbaka in mot kyrkogården:
- Svaret är ”mitt i mej”.
Jag kände en ilning längs ryggraden och tyckte att jag hörde hennes röst säga:
- Vad är det svar på, Fynn ?
- Det är lätt. Frågan är ”var är Anna ?”
Jag hade hittat henne igen - mitt i mej.
Jag visste att någonstans skrattade Anna och Herr Gud.”

Amen.
P.S. NÄR JAG SKA DÖ av ANNA:
När jag ska dö ska jag göra det själv. Ingen ska göra det åt mej.
När jag är redo ska jag säga: ”Ställ mej opp, Fynn,”
och jag ska se mej om och skratta glatt.
Om jag faller omkull är jag död.

06 december 2008

Predikan: Självständighetsdagen

Henry Byskata:
”Välsigna och bevara vårt land”
tvåspråkig gudstjänst i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 6 december 2008
Joh. 8:31-36
Värderade krigsveteraner och krigsinvalider, lottor och krigsänkor, bästa gudstjänstdeltagare !
Vi får idag för 91 gången fira vårt lands självständighet. Så många år har detta land - efter att det blivit självständigt med redan bortgångna eller nu levande generationers hjälp - kunnat bevara och befästa sin frihet och sitt oberoende.
I en värld, där olika ekonomiska eller politiska koalitioner med mer eller mindre egoistiska intressen står emot varandra, är detta med frihet och oberoende än viktigare än tidigare.
Tro, hem och fosterland - så har vi kallat de begrepp, som står för det viktigaste för oss här i Finland och Norden. Det som står för vår livsåskådning och religiösa grund i livet, för det som i vardagen och arbetslivet betyder mest för oss: hemmet och familjen och fosterlandet: som under gångna tider och under utkämpade krig har kostat många offer i stupade, i invalidiserade, mentalt eller fysiskt, och med stora ekonomiska förluster. Uppbyggnaden av detta land till vad det är idag är i mycket en prestation av dem som representerar den generation, ni frontmannaveteraner och krigsinvalider, vilka nu redan har uppnått en medelålder av 85-86 år, alltså i det stora hela jämngamla med vårt fosterland.
Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, om vi litet skämtsamt om henne vågar säga att hon är en högst ”merkelig” kvinna, har nyligen uttalat sig i värdefrågan och sagt, att ”Europas högsta värde, det är toleransen.” Det låter fint och övertygande, men finns det inte ett eller annat tankefel däri? Tolerans gäller för andra människors övertygelser. Vi kanske tycker att de övertygelserna är märkliga, rentav väldigt underliga, men vi respekterar dem, eftersom det finns människor som identifierar sig med dem. Och en sådan tolerans bygger då på en högst förutsättningsfull egen övertygelse om varje enskild människas värdighet.
Vi kunde också litet filosofiskt säga, att absoluta sanningsövertygelser till sin natur är intoleranta, eftersom de anser att motstridiga övertygelser är falska. Och därmed välter hela värdekanonen omkull. Tolerans respekterar övertygelser. Det nya toleransbegreppet så som Merkel framför det förbjuder att ha övertygelser, eftersom dessa per definition är intoleranta. Med tanke på metafysiskt och normativt tänkande skall det då bara finnas godtyckliga åsikter. Men då beaktar man inte, att också åsikter anspelar på sanningen och inte inskränker den.
Sanningen inskränker på vår uppfattade frihet med dess mångfald av möjligheter. ”Sanningen, min käre son”, så skriver den gamle romaren Matthias Claudius, ”sanningen riktar sig inte efter oss, vi måste rikta oss efter den.” Den som har studerat exempelvis fysik, det är klart, kan inte längre göra godtyckliga, fantastiska antaganden angående verkligheten.
Ändå gäller Jesu ord här i vår predikotext: ”Sanningen skall göra er fria.”
Fri är den som vet vad han gör, för bara den gör vad han vill! Den som tar en felaktig medicin i tron på att den hjälper honom, har inte gjort vad han ville, för han ville bli frisk. Bara den som känner till medicinens verkan, gör vad han vill, när han tar den rätta medicinen.
I Johannesevangeliet svarar Jesus på Pilatus fråga, om han var en konung: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.” Vi kan ställa oss frågan varför detta är ett svar på Pilatus fråga. Det är typiskt för Jesus enligt Johannesevangeliet, att han ofta svarar på frågor på ett sätt, så att man först inte förstår vad svaret har att göra med frågan. Men i det här fallet förefaller det ändå rätt klart: av naturen är ingen människa kung över en annan. Kung är endast den som i dem som anförtrotts honom känner och förstår dem i djupet av deras väsen och deras vilja och därför leder dem dithän, dit de egentligen och i själva verket vill. Sanningens makt är det enda alternativet till människors makt över människor. En Stalin, en Hitler hade ingen sådan rätt till makt över andra människor sist och slutligen. Därför gick det också som det gick.
I Romarbrevet riktar sig aposteln Paulus till de kristna som har fått en ny riktlinje för sina liv: ”Men Gud vare tack ! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten. ... Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 6:17-18, 21).
Uppmaningen är entydig och klar: ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Jesus Kristus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig” (2 Tim. 1:13-14).
Det är samma aspostels uppmaning till den unga Timotheos, som trots sin ringa ålder hade fått sig anförtrodd uppgiften att föra ut evangelium om Jesus Kristus.
Det var en uppgift - som ni krigsveteraner och -invalider på ett liknande sätt vad gäller vår självständighet utförde under tider av oro, anfall och krig - en uppgift, som Timotheos skulle uppfylla med all den vishet och ungdomliga kraft han bara förmådde sig till. Paulus använder bilder: ”Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus. Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna. Arrendatorn som gör det tunga arbetet bör vara den förste som får sin del av skörden. Tänk igenom vad jag här har sagt. Herren skall låta dig förstå allt” (2:3-7).
”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria”. Så slutar självständighetsdagens evangelium.
”...verkligen fria”:
Det finns i dag i vårt förenade Europa en viss insikt i det faktum, att en extrem relativistisk individualism, narcissism kunde vi också kalla den, att en sådan innebär en social katastrof förr eller senare, och att ingen nation kan bestå utan en viss värdegrund. Där uppfostran av dagens barn och unga enligt denna samsyn är verksam utan tron på den sanning som den förmedlar, då handlar det bara om ett villkorsmässigt agerande till förmån för en maktfullkomlighet, som i dag i allmänhet visar sig som ”politisk korrekthet”. Den riktar in sig på anpassning, inte på Sanningen med stort S.
Insikt i sanningen finns bara i frihet. Beteenden kan och måste ibland rentav framtvingas. Men sanningsinsikt och tro kan inte framtvingas. Sanningen talar med låg röst.
”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” Amen.
Vi ber med Britt G. Hallkvist, som omformat ord av Sören Kirkegaard:
Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Amen.