10 maj 2009

Predikan: Fjärde söndagen efter påsk

Martin Fagerudd:
Himmelrikets medborgare
St Olofs kapell, Pellinge (Borgå)
10.5.2009 kl. 10.00
Joh. 15:10-17
I dagens evangelium läser vi ett avsnitt ur Jesu avskedstal i Johannesevangelium. Där talar han särskilt om att bära frukt för himmelriket, liksom han också talar om vänskap och om Guds kärlek. Dessutom har den här söndagen temat Himmelrikets medborgare i världen.
Hur ofta kommer vi att tänka på vad det betyder? När brukar vi definiera oss som himmelrikets medborgare? Jag tror att inte så ofta. Den här söndagen med nämnda tema infaller bara en gång per år.
Men låt oss utgå från medborgarskapet. Vi är alla finska medborgare. Hur ofta kommer vi att tänka på det? Jag tror att ganska sällan. Ett finskt ordspråk säger att finnen är aldrig så finsk som utomlands. Den som följde med ice hockey VM som ägde rum i Schweitz, kände sig säkert stolt över att vara finländare, när det finska landslaget vann sina matcher. Jag hör definitivt till dem. Då var det fint att vara finne. Det var lätt i den situationen att svara på frågan Vem och vad är jag?
Jag hörde en gammal bekant nyligen berätta om kyrkan i Sverige. Sverige har som alla vet ett större antal invandrare än hela det övriga Norden tillsammans. Det präglar det svenska samhället. Det finns t.o.m. många orter där de de ursprungliga svenskarna är i minoritet.
Det har också lett till att svenskar blivit tvungna att definiera sin identitet på nytt när de möter t.ex. muslimer, som verkligen vet vad de tror på och sedan i sin tur frågar de sekulariserade svenskarna, som fjärmat sig från sin kristna kultur och tro, ”Vad tror du på?” och sedan får till svar ”Inte vet jag”.
I vårt land ställs vi i allmänhet inte inför sådana besvärande frågor. Här hör ju den antingen personliga tron eller obefintliga tron till det privata, precis som i Sverige. Ännu lever vi inte i en sådan verklighet som i Sverige, i alla fall inte ännu, men tids nog. Men vi märker att man måste definiera sin identitet på många olika plan, och det är svårast på sådana plan, där vi inte har blivit vana att mötas, t.ex. just på trons plan eftersom det hör till det privata. Dessutom är det svårt att möta om ens tro får mothugg. Det är inte lätt att utge sin själ för andra.
Men det är lättare att definiera sig som vän. Alla har säkert en vänkrets och den definierar på många sätt en själv. Ett ordspråk säger ju att, säg med vem du umgås så skall jag säga dig vem du är.
Jesus definierar sina lärjungar som vänner. Han låter också vänskapens djupaste väsen komma fram i sitt vänskapsförhållande: han har låtit lärjungarna veta allt som Gud har berättat honom. Ett vänskapsförhållande är ett förtroendeförhållande: vänner emellan förekommer i allmänhet inte hemligheter, i alla fall inte mellan riktiga vänner. Lärjungarna är följaktligen hans hans vänner och han är deras vän, liksom också vår. Han har också gett ett konkret tecken för vänskapen, sin död och uppståndelse, vilket samtidigt också definierar kärleken att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.
Tecknet för Jesu vänskap till oss är samtidigt tecknet för Guds kärlek. Vi vet att kärleken ofta definieras som en känsla eller känslor. Det är sant att kärleken också är en känsla. Men kärleken är samtidigt etik, d.v.s. den är inte självsik och söker sitt, utan den söker efter det goda och det rätta. I det dubbla kärleksbudet längre form kommer kärlekens många dimensioner särskilt fram Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Vi ser att kärleken omfattar hela livet och innesluter hela vår varelse i den, och handlar om inget mindra än själva livets grund.
Bland många som formulerat vad Guds kärlek innebär, tycker jag att författaren C.S. Lewis’ kommit närmast i sin bok ”Lidandets varför” ”Det framgår av alla vittnesbörd att trots att han (Gud) ofta tillrättavisat och dömt oss, har han aldrig sett på oss med förakt. Han har gett oss den outhärdliga komplimangen att älska oss i ordets djupaste, mest tragiska, och mest obevekliga mening.” Tänk på dessa ord mot bakgrunden av vad Jesus säger om den utgivande kärleken Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Vad innebär att utge sig i kärlek. Det är att blotta sitt inre och utge sig. Så brukar vi inte ens göra i kärlek, eftersom vi är rädda för vår kärlek blir nertrampad. Men det gör Gud, även med rikens för att bli försmådd, föraktad och missförstådd, men så gör han alltid och evigt. Hans vänskap är likadan till sitt väsen – trogen och utan svek.
Guds vänskap och kärlek är sådan. Han har låtit oss veta sin innersta vilja med oss i Jesu ord, som han har hört av Fadern. Vi har vi fått veta Guds innersta hemligheter. Vi vet alltså vad vår herre tänker, och vi är därför hans vänner när vi gör vad han befaller oss. Församlingen är Guds vän och församlingen vet att hon är innesluten i Jesu kärlek, eftersom han är alltid omsluten av Faderns kärlek. Därför är Guds kärlek grunden till församlingens fullkomliga glädje.
Jesus upprepar sitt bud till lärjungarna ”ä­lska varandra” och det sker för att lärjungar i alla tider skall veta att församlingen alltid är dubbelt innesluten i Faderns och Sonens kärlek. Den här kärleken har vi aldrig varken förtjänat eller kunnat av oss själva uppnå. Den har inte heller sin grund i vår förmåga att kunna eller vilja älska eller att skilja på känslor, eller på det onda och goda eller det rätta och orätta. Den har sin grund Faderns och Sonens självutgivande osjälviska kärlek.
Det synliga tecknet för denna kärlek är korset, genom vilket Jesus drar oss alla till sig, till det eviga livet. Det är grunden för vårt himmelska medborgarskap. Amen.

Inga kommentarer: