11 oktober 2009

Predikan: 19 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Det dubbla kärleksbudet
Matteuskyrkan i Helsingfors 11.10.2009 kl. 12.00
Joh. 13:31-35
Under en religionslektion i gymnasiet frågades eleverna vad det dubbla kärleksbudet innehåller. Svaret var ganska trevande men till slut svarade en att älska sin nästa och älska sig själv. En annan frågade också att, hör inte Gud också dit?
Det verkar som om Gud skulle försvinna ut i periferin även i det bäst kända bibelstället. Det säger något om vår tids uppfattning och livets helhet och helighet som budet talar om och som länge har uppluckrats.
Nu är ju budet inte obekant för oss. Vi uppfattar att budet inte bara är dubbelt utan egentligen ett trefaldigt kärleksbud. Det behandlar tre livsviktiga relationer i vårt liv, relationen till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Dessa relationer definieras med ordet kärlek. Bibeln talar annars väldigt mycket om relationen till nästan, och om vi för ett kort ögonblick betraktar den tredje relationen, att älska sig själv, så vet vi att det finns många som har svårt med det. Man använder andra ord för det som t.ex. självförakt, självhat eller avsky. Det är ett obeskrivligt illamående och med det följer ofta självdestruktivitet.
Nu säger budet inget om hur mycket man skall älska sig sin nästa. Det kanske säger indirekt att att den som älskar sig själv litet också älskar sin nästa litet.
En skriftlärd tar i ett samtal upp frågan om det viktigaste budet, som de främsta rabbinerna diskuterade ofta (Mark 12:28-34). Det var nämligen viktigt för dem att finna en enkel och komprimerad instruktion, som en sammanfattning på Guds lag, och som skulle innefatta varje bud. Lagen är ju Guds förbund med sitt folk. Därför är det så viktigt att varje människa skulle veta och förstå vad som är det viktigaste i den.
Fariseerna och de skriftlärda tycker att frågan är helt enkelt absurd, eftersom alla bud är viktiga och inget kan ställas framom det andra. Det är just i anledning av en diskussion om uppståndelsen mellan Jesus och saddukeerna, som han vågar fråga. Jesus hade nämligen gjort saddukkeerna svarslösa på deras fråga om uppståndelsen, som de tyckte att är absurd.
Jesu svar fråga visar att den är långt ifrån absurd. Han inleder sitt svar till den skriftlärde med budets första del, som också utgör den israelitiska trosbekännelsen 'Hör, Israel' (5 Mos 6). Budet säger först att Gud är den ende Herren. Det handlar om Guds väsen och det finns inga andra än han. Det hade räckt en lång tid för Israel att komma till den insikten. Det är först efter att man erkänner det här om Guds väsen som man uppmanas älska honom. Sedan nämner Jesus de fyra faktorerna i budet som är symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Att älska Gud är att älska med hela sitt väsen, med känsla, kraft och förnuft.
Det är just här som det sker en förändring hos den skriftlärde. Han förstår att det här är svaret på rabbinernas fråga om det viktigaste budet. Kärleksbudet säger mer än något av buden ensamt kan säga, t.o.m. mer än summan av de enskilda buden kan säga. Och det är annars det som utgör hans bekännelse varje dag. Ordet är dig när, i din mun så att du kan följa det.
Den skriftlärde är annars den enda i hela NT som reagerar så positivt på Jesu svar och förstår genast vad Jesus menar, att lyda Guds lag handlar framför allt om relationen till Gud. Det är just i kärleksbudet som de enskilda buden börjar betyda något. I en god relation måste man gå in med känsla, kraft och förnuft. Det räcker inte med att sätta bara sin näsa i blöt, utan att sätta sig själv helhjärtat i blöt. Genom kärleksbudet ger Jesus ett klart mål Sök först Gud! Med den uppmaningen av Jesus följer liksom alltid också ett löfte - att få allt det andra också.
Jesus citerar GT för att budet skall vara dubbelt och tillägger att 'Du skall älska din nästa som dig själv.' I sitt sammanhang i GT betyder nästan en som hör till samma folk. Därför lämnar Jesus bort inledningen till citatet. Han låter utvidga betydelsen för nästan till att gälla vem som helst.
I bakgrunden för evangeliet idag kan vi höra det dubbla kärleksbudet, när Jesus säger till lärjungarna ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." Han säger det här just då, när han gjort alla tecken för att människans skall tro och just då när Judas vid den sista måltiden lämnar sällskapet.
Och genast efter att Judas hade tagit brödet och gått ut säger Jesus Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Bibeln vittnar därför "Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig" d.v.s. vände Gud ryggen.
Jesus använder ordet förhärliga. Härlighet betyder någonting ytterst positivt. Men härligheten som Jesus talar om känner vi igen som sveket. Men Jesus är inte orolig, eftersom han visste att hans stund var kommen, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han skulle ju återvända till Fadern för att få tillbaka den härlighet han hade förrän han kom in i världen.
Ännu en härlighet återstår förutom sveket, när Jesus säger Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Den andra härligheten är döden på korset. Den härlighet som Jesus får på jorden innebar att han blev sviken och dödad på ett kors.
Men Jesus vet vad som väntar honom och därför säger Jesus Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för vännerna. Att ge sitt liv för vännerna är Faderns kärlek till alla dem som vill, trots sveket och döden, hålla sig till Jesus som ger förlåtelse och evigt liv. Frivilligheten och kärleken tog udden av sveket och döden, därför att Jesus ger Gud äran. Han sökte inte sin ära.
Jesus menar, att var och en som tar emot det han gjort frivilligt och i kärlek, för den är också svekets och dödens udd bruten. Sveket och döden är världens sätt att älska och belöna. Guds kärlek är trogen och utan svek.
Budet och evangeliet visar att livet är heligt och att det är meningen att varje människas liv skall få vara helt. Det säger Guds kärlek. Hans kärlek har vi inte förtjänat, och den kan vi inte uppnå av oss själva. Den har inte sin grund i vår förmåga att skilja på det onda och goda eller i att älska. Den har sin grund i Faderns och Sonens självutgivande kärlek, vars tecken är korset, som är ett löfte om att finna.

Inga kommentarer: