24 maj 2009

Predikan söndagen före pingst

Karin Långström Vinge:
Predikan i S:t Matteus kyrka
Söndagen den 24 maj 2009

Sakarja 14:6-9
Romarbrevet 8:16-18
Johannesevangeliet 15:26-16:4
I faderns och sonens och i den heliga andes namn, amen.
Det är rätt fantastiska bibeltexter vi får läsa idag på söndagen före pingst. Hjälparen kommer.
Det är ord av trygghet, ord av hopp. Vill inspirera oss att leva vidare, stå ut, finna mening och kämpa.
Hjälparen kommer. Men, vad är det vi behöver hjälp med?
I vårt samhälle idag lever vi med en trygghets- och servicenivå som Sakarja och Paulus bara kunde drömma om. Konsumtion av varor och tjänster. Kunskap och information om naturvetenskap och teknik. Vad skulle vi egentligen behöva hjälparen till?
Paulus och Jesus talar om lidande. Det var inte frågan om vad som skulle läggas på grillen vid eventuellt fint väder, utan det handlade i hög grad om rätten att få vara den man är, kunna säga och stå för det man tycker, tänker och tror på. Det var livsfarligt. Så är det ännu i många länder, ända in i vår tid. Politiska åsikter, religiösa övertygelser, personliga förhållanden, det är inte självklart överallt att få tänka och leva fritt. Och det är inte självklart att kunna äta sig mätt eller ha tillgång till rent vatten.
Vårt lidande, ditt och mitt, kan se olika ut. Och det är bara du som vet vad din börda är.
Jesus talar om att vara utesluten ur gemenskapen. Han talar om att bli dödad för det man tror på. För honom var det verkligen så, också för Paulus. Det är inga enkla motståndare: det är människor som tänker att de bär fram ett offer åt Gud om de dödar Jesu vänner.
Ja, hur ofta är det inte som vi försöker skyla över sånt vi inte borde gjort och sånt vi skulle ha gjort med att vi ville väl, vi trodde vi gjorde det rätta?
Och hur vet man om man har rätt? Vad är det goda?
Oavsett hur vi har det, om vi är fängslade för våra övertygelsers skull eller om vi kämpar för att klara av också den här dagen av sjukdom, bekymmer och malande tankar, så är orden om en kommande härlighet ett hopp att ta tag i, eller känns de som tomma löften?
Paulus: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.”
Vad ska vi med Hjälparen till? Vad ska vi med Gud till?
Min övertygelse är att vår existens vilar i en god Guds händer. Vi människor producerar, konsumerar, tänker, låter bli att tänka, vi planterar och rycker upp, och Gud är med. I vindens stilla susning. I stormvinden. I Jesus som berättar precis hur det är. Han har besegrat världen, och med det allt som gör ont, allt som skadar, allt som förstör.
Ja, vi ser det fortfarande, vi drabbas av det fortfarande, men även när vi upplever att vi står på botten, så kan vi vara trygga i att Jesus är själva botten. Längre ner kommer vi inte, hans händer, hans varma famn tar emot oss.
Och så motsatsen till Långfredagens tristess och ondska – påskdagens glädje och liv. Hur kan vi förstå att livet innehåller både långfredag och påskdag, hela tiden, även om vi gärna skulle vara utan långfredagen?
Livet, det goda livet, är inte bara något som kommer ”sen”, när vi kommer till himlen, ständigt ljus, friskt vatten, Gud är en och hans namn ett enda.
Jesus har dött för oss, har uppstått till liv för oss, är trygghet och närvaro och kärlek, tro och hopp. Vi behöver bara lyfta blicken, andas ut det som tynger oss, våra synder, och andas in och ta emot liv.
Det är det vi behöver Hjälparen till.
Finns det något bevis för att Hjälparen kommer?
Eller är det hela endast en uppgörelse mellan den enskilda människan och Gud, där den enskildes känsla av Gudsnärvaro är bevis nog?
Hjälparen finns kanske där vi minst anar. Är våra förutfattade meningar ett hinder för oss att vara nära Gud?
Nu när naturen är som vackrast får många en upplevelse av Guds närhet. Rhododendronknoppar slår ut, fröna gror, träd och buskar får nytt liv och vår värld förses med vatten och ljus utan att vi behöver anstränga oss.
Men ska det grönska på insidan? Kan det som är våra inre liv, tankar, relationer, förväntningar också vara som nyutslagna pioner? Kan man få lite sinnesro, kan man få vara lycklig, kan man vara vän med Gud som är kärleken, godheten och ljuset?
Kan vi kanske få lite hjälp av Hjälparen? Med det som inte kan botas med hjälp av allt det som vi har för oss för att göra våra liv trevliga?
Den heliga Ande, som kraft, som energi, som kärlek, liv och hopp. Tro. Hjälp.
Vi avbildar ofta den heliga Ande som en svävande vit duva som avtecknar sig mot himlen, men den helige Ande kanske likaväl är en av de duvorna vid fontänen på torget mitt i stan. Som finns mitt ibland oss men som ingen egentligen ser?
Det är ju inte säkert att Gud är i det storslagna, Gud kan lika gärna vara i det vanliga, eller rentav tråkiga.
Inspiration och tro kan vi få genom konstens värld: i musik, böcker, bildkonst. Genom människor som vill oss gott. Vi behöver Hjälparen, men hjälparen behöver verkligen oss. Vilka ska vara medmänniskor om inte vi? (Har ni tänkt på, det behövs så lite egentligen för att förmedla godhet och mening. )
Vi behöver inte vara dom som är starka jämt. Att tro på Gud handlar inte om att alltid vara stark och klara av allting utan problem. Att tro är att lita på att Gud bär.
Vi känner inte alltid att Gud bär. De dagar då vi inte känner annat än utsatthet och ensamhet, eller bara vanlig tråkighet eller vanlighet, lika mycket bär Gud oss. Guds kärlek och närhet till oss är inte beroende av vad vi känner eller hur vi känner oss.
Men nog kan det vara frustrerande att vänta på Hjälparen, som inte verkar komma.
Det är trots allt en hel dag emellan långfredagen och påskdagen. Kyrkan är en bra plats att vila och vänta i. Om jag inte känner eller upplever att Hjälparen kommer, så gör kyrkan det. Lovsången ljuder, det glada budskapet förkunnas, brödet bryts och vinet delas, oavsett hur du har det. Vi ber, även när du inte orkar. Ni ber, när jag inte orkar.
Och en dag ska det inte längre finnas någon inre kyla eller frost. Det ska vara en ständig dag, när kvällen kommer ska det vara ljust. Till dess får vi be Gud att vara nära.
Amen.

10 maj 2009

Predikan: Fjärde söndagen efter påsk

Martin Fagerudd:
Himmelrikets medborgare
St Olofs kapell, Pellinge (Borgå)
10.5.2009 kl. 10.00
Joh. 15:10-17
I dagens evangelium läser vi ett avsnitt ur Jesu avskedstal i Johannesevangelium. Där talar han särskilt om att bära frukt för himmelriket, liksom han också talar om vänskap och om Guds kärlek. Dessutom har den här söndagen temat Himmelrikets medborgare i världen.
Hur ofta kommer vi att tänka på vad det betyder? När brukar vi definiera oss som himmelrikets medborgare? Jag tror att inte så ofta. Den här söndagen med nämnda tema infaller bara en gång per år.
Men låt oss utgå från medborgarskapet. Vi är alla finska medborgare. Hur ofta kommer vi att tänka på det? Jag tror att ganska sällan. Ett finskt ordspråk säger att finnen är aldrig så finsk som utomlands. Den som följde med ice hockey VM som ägde rum i Schweitz, kände sig säkert stolt över att vara finländare, när det finska landslaget vann sina matcher. Jag hör definitivt till dem. Då var det fint att vara finne. Det var lätt i den situationen att svara på frågan Vem och vad är jag?
Jag hörde en gammal bekant nyligen berätta om kyrkan i Sverige. Sverige har som alla vet ett större antal invandrare än hela det övriga Norden tillsammans. Det präglar det svenska samhället. Det finns t.o.m. många orter där de de ursprungliga svenskarna är i minoritet.
Det har också lett till att svenskar blivit tvungna att definiera sin identitet på nytt när de möter t.ex. muslimer, som verkligen vet vad de tror på och sedan i sin tur frågar de sekulariserade svenskarna, som fjärmat sig från sin kristna kultur och tro, ”Vad tror du på?” och sedan får till svar ”Inte vet jag”.
I vårt land ställs vi i allmänhet inte inför sådana besvärande frågor. Här hör ju den antingen personliga tron eller obefintliga tron till det privata, precis som i Sverige. Ännu lever vi inte i en sådan verklighet som i Sverige, i alla fall inte ännu, men tids nog. Men vi märker att man måste definiera sin identitet på många olika plan, och det är svårast på sådana plan, där vi inte har blivit vana att mötas, t.ex. just på trons plan eftersom det hör till det privata. Dessutom är det svårt att möta om ens tro får mothugg. Det är inte lätt att utge sin själ för andra.
Men det är lättare att definiera sig som vän. Alla har säkert en vänkrets och den definierar på många sätt en själv. Ett ordspråk säger ju att, säg med vem du umgås så skall jag säga dig vem du är.
Jesus definierar sina lärjungar som vänner. Han låter också vänskapens djupaste väsen komma fram i sitt vänskapsförhållande: han har låtit lärjungarna veta allt som Gud har berättat honom. Ett vänskapsförhållande är ett förtroendeförhållande: vänner emellan förekommer i allmänhet inte hemligheter, i alla fall inte mellan riktiga vänner. Lärjungarna är följaktligen hans hans vänner och han är deras vän, liksom också vår. Han har också gett ett konkret tecken för vänskapen, sin död och uppståndelse, vilket samtidigt också definierar kärleken att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.
Tecknet för Jesu vänskap till oss är samtidigt tecknet för Guds kärlek. Vi vet att kärleken ofta definieras som en känsla eller känslor. Det är sant att kärleken också är en känsla. Men kärleken är samtidigt etik, d.v.s. den är inte självsik och söker sitt, utan den söker efter det goda och det rätta. I det dubbla kärleksbudet längre form kommer kärlekens många dimensioner särskilt fram Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Vi ser att kärleken omfattar hela livet och innesluter hela vår varelse i den, och handlar om inget mindra än själva livets grund.
Bland många som formulerat vad Guds kärlek innebär, tycker jag att författaren C.S. Lewis’ kommit närmast i sin bok ”Lidandets varför” ”Det framgår av alla vittnesbörd att trots att han (Gud) ofta tillrättavisat och dömt oss, har han aldrig sett på oss med förakt. Han har gett oss den outhärdliga komplimangen att älska oss i ordets djupaste, mest tragiska, och mest obevekliga mening.” Tänk på dessa ord mot bakgrunden av vad Jesus säger om den utgivande kärleken Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Vad innebär att utge sig i kärlek. Det är att blotta sitt inre och utge sig. Så brukar vi inte ens göra i kärlek, eftersom vi är rädda för vår kärlek blir nertrampad. Men det gör Gud, även med rikens för att bli försmådd, föraktad och missförstådd, men så gör han alltid och evigt. Hans vänskap är likadan till sitt väsen – trogen och utan svek.
Guds vänskap och kärlek är sådan. Han har låtit oss veta sin innersta vilja med oss i Jesu ord, som han har hört av Fadern. Vi har vi fått veta Guds innersta hemligheter. Vi vet alltså vad vår herre tänker, och vi är därför hans vänner när vi gör vad han befaller oss. Församlingen är Guds vän och församlingen vet att hon är innesluten i Jesu kärlek, eftersom han är alltid omsluten av Faderns kärlek. Därför är Guds kärlek grunden till församlingens fullkomliga glädje.
Jesus upprepar sitt bud till lärjungarna ”ä­lska varandra” och det sker för att lärjungar i alla tider skall veta att församlingen alltid är dubbelt innesluten i Faderns och Sonens kärlek. Den här kärleken har vi aldrig varken förtjänat eller kunnat av oss själva uppnå. Den har inte heller sin grund i vår förmåga att kunna eller vilja älska eller att skilja på känslor, eller på det onda och goda eller det rätta och orätta. Den har sin grund Faderns och Sonens självutgivande osjälviska kärlek.
Det synliga tecknet för denna kärlek är korset, genom vilket Jesus drar oss alla till sig, till det eviga livet. Det är grunden för vårt himmelska medborgarskap. Amen.