20 juni 2009

Predikan: Midsommardagen (Johannes döparens dag)

Karl af Hällström:
Johannes döparens minne
Predikan i Borgå domkyrka 20.6.2009
Midsommaren, liksom nyår och valborg, har blivit en av de populäraste profana högtiderna i vårt land. Alla dessa tre firas i allmänhet med ett omfattande och mycket alkoholhaltigt festande, med all uppsluppenhet och alla olyckor som därtill tyvärr hör.
Ur kyrkoårets synvinkel hör nyår till jultiden, medan valborgsmässan inte, trots sitt namn, firas kyrkligt. Till skillnad från dessa har midsommaren ett distinkt kyrkligt tema. Idag på midsommardagen firar vi nämligen Johannes döparen. Därför kallas ju midsommaren ibland "johanne", och på finska "juhannus".
Visserligen är det ju ofta svårt för den moderna okyrkliga människan att riktigt hålla reda på varför man nu firar alla olika högtidsdagar. Detta kan illustreras med det som en konfirmand lär ha påstått i skriftskolans slutprov, nämligen att vi firar jul för att Johannes döparen blev hängd då. Och så var det ju inte riktigt. (För att ingen skall sväva i osäkerhet kan vi konstatera att Johannes döparen blev halshuggen, inte hängd, och att julen inte har med honom att göra, utan den firas till minne av Jesu födelse.)
Men det är rätt ironiskt att man skall fira just Johannes döparens dag med ett intensivt supande. När Johannes' far Sakarias i Lk 1 får sin uppenbarelse om att han skall få en son, heter det nämligen (v 15): Han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet. Det är samma formel som används om vissa heliga män i GT, de s.k. nasirerna. Ett exempel på dessa är Simson. Och minnet av Johannes döparen, denne absolutist, firas på midsommar, som har blivit en supfest! Varför, frågar man sig, varför just på midsommar?
På den frågan hittar vi två svar, som inte alls utesluter varandra. Det ena är det, att det kommer fram i Lk (1:26) att Johannes var ett halvår äldre än Jesus. Och om Jesus föddes natten mellan den 24 och 25 december, är midsommartiden naturligtvis nära Johannes' födelsedag.
Sedan är det ju en annan sak att något datum för Jesu födelse aldrig ges i Bibeln; det kastar rentav på några år. Orsaken till att vi firar julen i december är historiskt sett mer politiskt än religiöst betingad. Huvudsaken är väl ändå att vi överhuvudtaget firar Frälsarens födelse, och då passar december lika bra som vilken annan tid som helst.
Den andra förklaringen till att vi firar Johannes döparens dag just på midsommaren är mer poetisk. I Jh (3:30) låter evangelisten sin namne Johannes döparen säga följande: Han [d.v.s. Jesus] skall bli större och jag [Johannes] skall bli mindre.
Kyrkofäderna har gjort kopplingen mellan denna vers och solens gång genom året. Vid midsommar infaller ju, som vi vet, sommarsolståndet, då dagen är som längst och natten som kortast, medan vintersolståndet, då dagen är som kortast, infaller vid julen. Då kan vi konstatera, att från julen blir dagarna allt längre, ända till midsommar, då de åter blir allt kortare. Liksom Jesus skall bli större och Johannes mindre, blir alltså dagen s.a.s. "större" efter Jesu födelse, medan den blir "mindre" efter att Johannes föds. Därför kan man anse det lämpligt att fira jul och johanne vid de tider då de firas.
Varför är då Johannes döparens minne värt att firas? (Svaret är alltså inte, om någon trodde det, att hans minne firas för att han var en baddare på att komma ihåg saker och ting.) Vilken var Johannes döparens uppgift? Den beskrivs i evangelierna genom att en profetia ur Jes (40:3-5) citeras: En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat. Denna text känner vi igen från adventspsalmen "Bered en väg för Herran" (Psb 4), och den som i texten ropar, menar evangelisterna, är Johannes döparen.
Det är ofta det här man minns om Johannes: Han var en man som gick omkring i öknen och döpte folk. Han var klädd i kläder av kamelhår och ett läderbälte och åt gräshoppor och vildhonung. Och så kallade han förstås folk för "huggormsyngel" med jämna mellanrum. Det är en bild av en asketisk rytande domedagsprofet som man ser framför sig.
Hur det i praktiken gick till att döpa folk i öknen förblir ofta lite oklart. Saken var ändå den, att Johannes döpte i floden Jordan, som delvis rinner igenom mycket torra trakter i Judéen där han höll till. Så han hade inte långt att gå från öknen till ställen där det gick att döpa folk.
Helt orätt är bilden av den rytande asketen kanske inte, men nog en smula onyanserad. Johannes' gudagivna uppgift var att verka som en sorts väckelsepredikant. Han uppmanade folk till omvändelse, samt till rättvisa och till solidaritet med medmänniskan som en följd av omvändelsen. Och detta budskap är naturligtvis viktigt ännu i den dag som idag är.
Men Johannes' budskap var större än så. Han pekade nämligen inte bara på det inomvärldsliga, utan också framåt. Han förkunnade att den Messias som judarna hade väntat så länge på nu äntligen hade kommit, och att han var Jesus. Både Johannes' och Jesu namn är symboliska för detta. Namnet Johannes går nämligen tillbaka på ett hebreiskt namn som betyder "Gud är nådig", medan Jesus på samma sätt betyder "Gud frälser".
Johannes' största uppgift var alltså att bereda väg för Jesus, att förbereda folk på att han var på väg. Evangelierna, särskilt Jh, berättar om hur flera av Johannes' lärjungar blev så imponerade av hans budskap om att Jesus var Messias, att de övergav Johannes och började följa Jesus i stället. På så sätt blev Johannes mindre och Jesus större, precis som Johannes hade sagt.
Efter allt detta kanske någon säger: "Nå men bra. Johannes döparen predikade en omvändelse som skulle synas i det dagliga livet och han predikade Jesu ankomst så bra att han blev övergiven av sina egna lärjungar. Han hade underliga kläder och höll en ännu underligare diet, ända tills han blev kastad i fängelse och halshuggen. Kanske han var en betydelsefull typ i kyrkohistorien, men det hela låter lite patetiskt. Har han något att säga oss idag? Om inte, är det kanske onödigt att vi överhuvudtaget firar någon Johannes döparens dag. Räcker inte sommarsolståndet som orsak att fira midsommar?"
Som svar på detta kan vi säga att Johannes döparen nog har en hel del att säga oss idag, i vårt land där många är slutkörda av övertidsarbete medan andra går arbetslösa, i vår värld där många svälter medan andra har överviktsproblem. Hans budskap är: Omvänd er från de orättvisor ni begår i vardagen. Sluta fuska, börja tänka på andra, sluta skylla på regeringen eller på marknadskrafterna. Att ha bättre människor runt sig i vardagen kan vara viktigare än att få en ny regering.
Förutom detta allmänna budskap kommer Johannes med ytterligare ett till oss som vill leva som kristna: Om vi tror på en verklighet som är större än den vi ser, skall vi följa Johannes döparen i fotspåren genom att peka på denna verklighet i det vi säger och särskilt i det vi gör. De som sällan eller aldrig kommer till kyrkan för att höra Guds ord bedömer Gud och kristendomen genom de kristna som de ser omkring sig. Den gudsbild som den okyrklige formar sig bildas ofta på basen av det intryck som den som är kyrkligt aktiv ger. Det finns ett uttryck: "De kristna är den Bibel som världen läser." Jag skulle uttrycka det ännu starkare: "Den kristne är Guds ansikte mot omvärlden". Det är inte bara Guds ord som vi som kristna representerar – vi representerar Gud själv.
Men vi måste också akta oss, så att vår vilja att förbättra världen inte leder till vi råskäller på allt som vi tycker borde rättas till. Det leder ingen vart, utom till bitterhet och avoghet mot allt vad Gud och kristendom heter. Johannes kunde göra så, för han var utvald av Gud för den uppgiften och hade fått en speciell vishet av honom. Vi däremot bör leva i världen bland de människor som vi träffar i vår vardag, och sträva efter att leva ut vår kärlek till dem som är nära oss. Oftast är det betydligt lättare att älska sin nästa om han är långt borta än om han är nära.
Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter oss ledas inte av all världens vindar, men av en gudsvind, av Guds Ande. Liksom Johannes gjorde. Vilket ledde till att han blev halshuggen – men också till att vi fortfarande minns honom idag, långt borta i tid och rum.

07 juni 2009

Predikan: Treenighetssöndagen

Martin Fagerudd:
Gud - dold men uppenbar
Borgå domkyrka 7.6.2009 kl. 12.00

Den här dagen heter Treenighetssöndagen och berättar om hur Gud har uppenbarat sig som Skaparen, Förlossaren och Heliggöraren. Samtidigt som den berättar att Gud är uppenbar så berättar den att han är dold, vilket låter ganska motstridigt. På vilket sätt är Gud uppenbar och vilket sätt är han dold?
Att Gud är uppenbar och är dold hör ändå ihop. Bibeln berättar att det inte är många som sett Gud. Bland de första som gör det är Jakob, Abrahams sonson. Jakob hade blivit uppmanad av sin far Isak att bege sig till Harran för att hämta sin hustru. På vägen dit övernattar han i Betel och i drömmen får han se Herren, som förnyar löftet som han gav åt Abraham, att han skall få denna mark och att han skall bli far till ett stort folk. Likaså lovar Gud hålla sitt löfte åt Jakob liksom sitt beskydd.
Gud uppenbarar sig på detta sätt när han har ett angeläget ärende åt någon av sina tjänare - både i GT och NT. Jakob ser Gud, men Guds gestalt beskrivs inte. Så är det förresten med alla de övriga berättelserna i Bibeln där Gud uppenbarar sig. Det här berättar bara att Gud är helig och upphöjd och att han inte kan nås av människan.
Det finns egentligen bara en berättelse i GT där Guds gestalt faktiskt kan upptäckas. Den som får göra upptäckten är Jakob. Det är annars en märkvärdig berättelse.
Jakob återvänder till sitt land sent omsider, med familj och stor rikedom. Han har skickat bud om att få möta sin bror Esau, som vill möta honom, men med 400 man. Det gör Jakob mycket orolig, eftersom han mycket väl kommer ihåg att han genom svek fick sin fars välsignelse, fastän den hade tillhört den förstfödde Esau. Därför skickar Jakob gåvor i förväg åt Esau. Men under natten ger sig Jakob iväg med sin familj och tjänare och går över floden Jabbok vid vadstället.
Efter att han låtit familjen först gå över floden, blir Jakob ensam kvar. Han brottades med en man tills dagen gryr. Mannen märker att han inte kan besegra Jakob, och då slår han till Jakob på höftbenet, så att höften går ur led. Trots detta vinner Jakob, och får hans välsignelse. Platsen kallar Jakob Penuel, vilket betyder Guds ansikte. Han förstår att han har brottats med Gud och att han sett Guds ansikte. Ändå skonades hans liv. Det märkvärdiga är att han vinner över Gud i brottningskampen. Han som såg Herrens ansikte får nåd och får leva. Här kommer Guds förkrossande godhet och kärlek fram, han skonar människor och förlåter deras synder. Jakob själv säger i sin bön Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Han har fått något han inte förtjänat. Det är Guds nåd han erfar.
Syftet med dessa Guds uppenbarelser är att visa hur Gud handlar när han har en gestalt. Han har budskap åt sina tjänare, samtidigt som han förlåter männsikor deras synder och välsignar dem. Hans uppenbarelse är förkrossande, inte bara i sin helighet och upphöjdhet, utan också i sin nåd, i sin godhet och i sin kärlek.
Dessa få berättelser om Guds uppenbarelse har också sina motsvarigheter i NT, men att så här handlar Gud bara i undantag. GT liksom NT visar att Gud i huvudsak arbetar i det fördolda. Han är den dolde Guden, därför att hans uppenbarade härlighet och väsen är så förkrossande. Han döljer sig därför bakom sina gärningar, som igen är uppenbara.
Också NT innehåller en berättelse om Guds uppenbarade gestalt. Den berättelsen handlar om Jesus Kristus, som arbetar och handlar öppet. Denna offentliga tjänst understryker han själv. Men Gud verkar i det fördolda och när Jesus talar t.ex. om bönen säger han att den skall ske i det fördolda, vilket betyder att vi inte behöver intyga våra medmänniskor om vår tillbedjan. Vi får istället gå in i vårt hjärtas bönekammare och be.
Hur skall vi upptäcka den dolde Guden, när han ingriper i historien, då många tycker att han är så fjärran och avlägsen, så att det är svårt att tro på honom och Kristus?
Jag vill förklara det här med hjälp av Apg (= Apostlagärningarna), eftersom den berättar om kyrkans tid, i vilken också vi lever. I Bibeln uppenbaras Gud sällan och uindantagsvis som en gestalt. När Apg berättar om Guds ingripande, så betyer det att han har en plan. Den planen handlar om att ta bort hinder för att förverkliga sin plan. Guds plan går helt enkelt ut på att sprida Ordet, som sänds ut i världen.
I NT ingriper Gud i historien på samma sätt som i GT. I början av Apg:s berättelse sker det genom den heliga Anden, änglar och eller genom drömmar. Jag tar som exempel Guds allra största ingripande i Apg; utgjutandet av den heliga Anden. Den heliga Andes utgjutande är inte bara en programförklaring i Apg utan själva utgångspunkten för kyrkans väsen, verksamhet och liv, eftersom kyrkan inte kan existera utan den heliga Anden. Där verkar Anden till att tro och tillbedjan föds.
Det är kännetecknade för händelsen med utgjutandet av den heliga Anden att det inte finns någon som förstår vad som sker, förutom apostlarna och församlingen som fått löftet om Anden. De andra frågar förvirrade Vad vill detta betyda? När de ytterligare hör apostlarnas tungotal tror de att apostlarna är berusade.
Det är då Petrus står upp för första gången offentligt och talar till de församlade. Han förklarar vad det som skett betyder. 3000 kommer då till tro. Det är kännetecknande för alla Guds ingripanden i historien enligt Apg, att det är endast apostlarna som kan förklara vad Guds ingripande i historien betyder och vad det har för syfte.
De stora ingripandena av Gud i Apg kapitel 1-15 påminner annars mycket om Guds ingripanden i Israels liv under ökenvandringen. Dessutom kan man märka att ju närmare berättelsen kommer författarens Lukas egen tid, så får berättelsen en annorlunda karaktär; Guds stora ingripanden avtar. Livet liknar mera det vanliga livet som vi är vana med. Men Gud verkar fortfarande genom den heliga Anden i Ordet och sakramenten, till att väcka tro.
Fastän det är Anden som leder budbärarna kan man upptäcka att Gud inte dikterar sitt budskap åt sina budbärare. Snarare är det så att han skapar förutsättningar för förkunnelsen. Det är apostlarna eget ansvar vad de läser för bibelord, vad de förkunnar och talar. Därför innebär inte Guds ledning att apostlarna skulle undgå misslyckanden och motgångar. Apostlarnas liv, liksom vårt liv överskuggas av korset, liksom vägens riktning ändras på många ställen. Trots det skall vi inte tro att Gud övergivit oss.
Ett är dock alldeles uppenbart i Apg; Gud vill skapa utrymme för förkunnelsen, som i Apg utgör vändpunkter i Guds historia. Vändpunkterna innebär att Gud får både tillbejdare och efterföljare men också motståndare.
Vägens riktning ändras på många ställen också för Jakob, men han fick i sin tro erfara Guds närvaro och ledning. Jag nämnde att hans brottning med Gud var en märklig berättelse; Gud nämligen förlorade, men välsignade Jakob, som trots allt överlevde.
Jesus Kristus förlorade också sin jordiska kamp med människor; han dog på ett kors. Men han uppstod och välsignar oss alla. Vi får med Jakob bekänna att Vi inte är värda alla Guds välgärningar och all den trofasthet han har visat oss, men vi har fått möta honom. Han har skänkt oss sin nåd och frälsning fastän vi hade förtjänat straffet, som Jesus Kristus istället tog på sig. Vi igen får leva i de frälstas församling och en gång som han lovat, möta honom ansikte mot ansikte. Vi får också i vårt personliga liv erfara hur Gud ingriper och vägleder oss på olika sätt. Också i Ordet och sakramenten kan vi känna hans närvaro.
Församlingen som idag samlats till gudstjänst är omsluten av Faderns och Sonens kärlek, som också fyllt församlingen med Anden. I kraft av det prisar och hyllar församlingen honom som har uppstått från de döda och som getts all makt i himlen och på jorden. Det är just han som är med oss alla dagar till tidens slut. Lovad vare Kristus! Amen.