29 november 2009

Biskop Björns installationspredikan: En jordnära tro, med vanliga ord

Biskop Björn Vikström predikade i Borgå domkyrka 29.11.2009 då han blev installerad i sitt ämbete. Det var Första söndagen i advent.
Du hittar predikan här.

15 november 2009

Predikan: Uppbrottets söndag

Martin Fagerudd:
Kristus vår ark
15.11.2009 kl. 10 Emsalö kapell (Borgå)
Matt 24:36-44

Den 21 december 2012 börjar katastrofer inträffa samtidigt i hela världen och det är början till jordens undergång - det berättar en film som har sin premiär i dagarna. Filmen är inspirerad främst av Mayakalendern som tar slut nämnda datum. Kalendern har faktiskt fått en del att tro att den yttersta dagen kommer att inträffa då.
Det här som jag nyss nämnde hör faktiskt till fantasivärlden, men det anknyter till ett aktuellare tema som Jesus tar upp. Eftersom Jesus jämför den yttersta dagen med Noa och floden i GT, vill jag berätta att jag tänkt mycket på klimatförändringen som jag kan behandla med hjäp av Jesu ord, förutom att jag också har i tankarna temat för denna söndag som är Vaka!
Någon har faktiskt med fog frågat om inte floden är först nu på kommande. Floden är inte något som bara skett i det förgågna utan det är något som alltid är möjligt i denna värld. Sådant skapar ångest hos människor.
Trots det lever de flesta människor som alltid förr som Jesus säger under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Människorna lever sorglöst. Det kan vara ett sätt att förtränga rädsla. Visst lever vi kristna här i Finland ofta på samma sätt, av alla fördelar som vår välfärd bjuder på. Ibland kan sådant tyda på att vi försöker fly verkligheten. Väldigt få kan undvika rädsla, men vi kan reagera på den på olika sätt.
Det berättas att förbundskanslern i det dåvarande Väst-Tyskland Helmuth Schmidt en gång konstaterade för förbundspresidenten von Weizsäcker att Rädslan är en dålig rådgivare. Till detta svarade von Weizsäcker att Rädslan är ett sätt att observera verkligheten. Den kräver handling. Den kontrollerade rädslan är av godo. Förträngd rädsla framkallar just den olycka, som man försöker undvika.
När Jesus jämför den yttersta dagen med Noas tid är det inte för att säga att människorna är onda. De gör ju det som håller dem vid liv och ökar deras bestånd. Det är inte fel och det hör till Guds goda skapelse. Men det som Jesus vill poängtera med människorna före floden är att de uteslöt Guds dom. Just för sådana kom floden då som en tjuv om natten. När Jesus talar om domen så säger han att domen gäller alla människor - också Kristi församling. Det viktigaste med att ta domen på allvar är att vi håller oss till Guds kärleks bud.
När vi betraktar Noa och floden i GT så drabbar ju inte floden mänskligheten som genom ett oförklarligt öde. Orsaken är ju att människan grundligt misslyckats i att sköta uppgiften som gavs i skapelsen. Människan är ju Guds avbild i den meningen att hon skall ta hand om allt skapat lika vist och barmhärtigt som Gud. När hon misslyckas kommer också hennes ondska fram i att hon inte nöjde sig med att leva inom de gränser Gud hade gett, utan eftertraktar den gudomliga kunskapen, att helt kontrollera verkligheten. Det är just då människan faller.
Mayakalendern som jag nämnde i början var annars ett uttryck för mayakulturens besatthet av att kontrollera tiden. Visst ser vi också i denna besatthet ett symptom på människans och syndens hybris.
Nu talar inte Jesus om att vi skall försöka kontrollera verkligheten för att klara av problemen, utan att framför allt ta hela verkligheten på allvar. Han säger att domen kommer och att vi skall vara beredda. Många är de exempel i Bibeln på fullständig oberedskap, att människor inte tar på allvar att Gud är herre över hela historien.
Att vara beredd betyder i Bibeln bl.a. visdom och förstånd. Exempel på det hittar vi i liknelsen om de tio brudtärnorna. Visdomen är en beredskap att förstå verkligheten, att Gud verkligen finns och att han dömer världen när Jesus kommer tillbaka.
Jesus understryker att domen ingalunda är oförklarlig fastän den är plötslig. Det är ju bara Fadern som känner till tidpunkten. Det visar Jesus med liknelsen om husägaren som kommer hem och tjuven som kommer om natten. Likaså visar han med liknelsen om de två kvinnorna som mal och de två männen som plöjer på åkern, där bara den ena tas med, att domen skiljer åt människor. Så här möter domen hela mänskligenheten. Med andra ord: Gud är i högsta grad levande och verksam.
Eftersom Jesus inte vill att vi skall leva ett sorglöst liv genom att utesluta Gud så vill jag ännu återgå till berättelsen om floden, som har ett hoppfullt budskap. Noa börjar med att erkänna att läget är allvarligt och han börjar arbeta utgående ifrån de möjligheter Gud har gett, liksom utgående från det faktum att eftersom Gud skickar floden så avslutar han den också. Noa samarbetar med Gud och han har en meningsfull uppgift. Han bygger en ark och Gud hjälper honom. Han påbörjar inte arbetet p.g.a. själviska motiv för att rädda sitt eget skinn, utan enligt det uppdrag Gud ger. Räddningsoperationens syfte är väldigt: den vill trygga hela jordens liv, att människan och djuren räddas, som är Guds syfte ända från begynnelsen.
Noa använder sig både av djurens och teknikens hjälp. Korpen och duvan utforskar när floden drar sig tillbaka. Själva arken måste anses vara ett teknikens under i forntiden. Den hade tre däck och så är den ju verkligt stor med sina 150 m i längd. Först i mitten på 1800-talet kunde man bygga ett sådant fartyg.
Vi vet att Bibeln använder ordet ark också i betydelsen förbundsarken som innehöll lagens tavlor och som är uttrycket för Guds vilja. Ordet för ark är på hebreiska T­­­­eba och liknar namnet Tebe som är kungarnas stad i det forna Egypten. Ordet Teba betyder palats och är inte någon fartygstyp.
Arken har inte några master och inget roder heller. Den kan alltså inte manövreras av människor och är inte något fartyg i vanlig mening. Noas ark driver utan människans påverkan. Det var ju Gud som hade lovat Noa räddning genom arken. I arken förvarade och bevarade Gud det som vunnit hans välvilja, på samma som Guds folk förvarade i förbundsarken det dyrbaraste det fått av Gud, hans vilja och lag, liksom de hade hans ständiga närvaro.
I byggandet av arken tjänade tekniken människan och inte tvärtom. Det är otänkbart att man skulle kunna övervinna den nutida miljökrisen genom att helt avstå från modern teknik. Men den måste tjäna både naturen och människan. Bibeln säger att Gud vill rädda hela skapelsen som längtar efter frälsningen. Noa och floden berättar att både människan och djuren räddas.
Jesu ärende denna söndag är att domen är en verklig. Han uppmanar oss att vaka vilket är att vara beredd. Att vara beredd är motsatsen till ett sorglöst liv där man utesluter Gud och hans bud. Det betyder inte heller fly verkligheten in drömmar om den kommande härligheten. Inte heller betyder det att fly verkligheten pga förträngd eller förlamande rädsla i fruktan för straffet.
Att vara beredd är att räkna med Gud och hans kärleks bud. Att räkna med Gud är framför allt att hoppas på honom. Det gör vi genom att vi håller oss till Jesu undervisning, till hans ord. När vi gör det är vi inte oroliga, eftersom vi ser att Frälsaren har tagit på sig vår synd, vår ondska men också vårt lidande. Han är vår ark, vår frälsning eftersom han tog på sig straffet. Det är han som ger oss nåd och evigt liv.

01 november 2009

Predikan: Reformationsdagen (MF)

Martin Fagerudd:
Trons grund
Matt. 5:13-16
1.11.2009 kl. 10 Ingå kyrka
För ganska länge sedan satt besökte jag en gammal man och hans barn var också där. Jag tror att det var jag som förde in samtalet på ämnet ”personer jag skulle vilja träffa och samtala med”. Det är inte sällan man kommer att uttrycka önskan om att få träffa någon som levt tidigare eller kanske någon bland historiens storheter. Tänk att få träffa nån av dem och fråga dem, vad fick t.ex. filosofen Sokrates att hellre dö än ge upp sina ideal och vad var det som drev Alexander den store att försöka erövra hela världen.
Den gamle mannen hade inte riktigt sagt något, men när han tyckte att det blev hans tur sade han att Det finns en person jag verkligen skulle vilja träffa och det är Kristus. Vi andra tystnade ganska fort. Barnen sade åt mig senare att de aldrig hört sin far tala på det sättet och ännu mindre nämna att han hade någon relation till Kristus.
På något sätt hade den där gamle mannen på ett enkelt sätt formulerat vad som är den kristna Trons grund, som är Reformationsdagen tema. Det var helt klart att den gamle mannen trodde på att Kristus lever. Samtidigt uttryckte han sin tro på att det finns ett liv efter detta och att det är helt möjligt att få träffa Kristus både nu och också senare där på andra sidan av livet. För honom var det lika klart som att saltet inte kan mista sin sälta, som att en högt belägen stad inte kan döljas och lika klart som att en lampa inte tänds för att släckas, utan för att lysa.
Människan lyckas ofta fördunkla även det självklara, t.o.m. trons grund. Vi vet att världens alla kyrkosamfund uppkommit just p.g.a. olika uppfattningarna om vad som är grunden för tro och frälsning.
När Jesus håller sitt viktigaste tal, Bergspredikan, som inte lämnar någon okunnig om det viktigaste, så säger han att lärjungarna med sina goda gärningar skall vara världens salt och ljus.
I GT är saltet inte bara en krydda utan också en ingrediens i heliga förrättningar. Man använde det till att bekräfta överenskommelser och förbund samt för att göra under. Saltet gjorde ett offer till Gud acceptabelt och en symbol för visdomen som kommer från himlen. De skriftlärda förliknade saltet både vid Guds förbund och vid lagen, som förhindrar världen från att ruttna.
GT berättar att Gud är ljuset och därför säger Jesus om sig själv att han är världens ljus. I ett Palestinskt hus på Jesu tid fanns det bara ett rum. När ljuset tänds betyder det att ljuset skall få lysa för alla människor. I Bergspredikan är lampan Jesu förkunnelse och den 119 Psaltarpsalmen intygar Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.
När Jesus säger att lärjungarna skall vara världens ljus så betyder det inte att deras gärningar lyser upp dem själva. Det är Gud och Jesus som skall lysa genom lärjungarna. Med moderna begrepp betyder det vi inte genom goda gärningar förverkligar oss själva.
När Jesus säger att lärjungarna är världens salt och ljus, så menar han att lärjungarna påminner om Guds ord som är Bibeln och om Ordet som är Kristus.
Med dessa ord om saltet och ljuset berättar Jesus om lärjungarnas uppgift i världen. Lärjungar är Guds profeter som förkunnar för världen den lag som Kristus tolkat på nytt i Bergspredikan och om lärjungarna själva skall leva efter. När lärjungarna i alla tider gör det goda då är det Gud och Jesus som får lysa genom lärjungarna. Jesus är det enda ljuset. Han är den himmelska faderns härlighet.
När vi närmare betraktar Bergspredikan så märker vi i Jesu undervisning att Guds lag är sträng och vi förstår att vi inte kan fullborda den av oss själva. Fastän Jesus betonar i Bergspredikan att evangeliet är ett sätt att leva etiskt, så inleder Jesus inte sin predikan med några regler. Han inleder den med ett löfte till alla som lyssnar på honom. Han lovar frälsning åt alla dem som hör hans ord och han ställer inga villkor för denna salighet.
I saligprisningarna kallar han tre slags människogrupper saliga eller lyckliga. När man betraktar dessa människogrupper är det svårt att se vad deras salighet eller lycka består i. Deras tillstånd kunde snarare beskrivas som tragiskt. Men Jesus berättar inte hur människorna hamnat i sitt olyckliga tillstånd.
Den första gruppen som Jesus berättar om består av sådana som inte har något. Det är de fattiga, de sörjande, de ödmjuka och de som hungrar efter rättfärdighet. Den andra gruppen människor har en viss gemensam egenskap genom vilken de tjänar sina medmänniskor. Det är de barmhärtiga, de renhjärtade, de som håller fred och de som förföljs för rättfärdighets skull. Den tredje gruppen är den minst avundsvärda gruppen; det är de som skymfas, förföljs och förtalas för Jesu skull. Dessa liknar profeterna och delar deras öde, de som förföljdes för sitt budskap.
Jesus uppmanar till trons uthållighet och tålamod, därför att ingen som utstår prövningar för hans skull blir bortglömd. Jesus uppmanar sin församling att ta emot hans ord, vilket innebär en dramatisk förändring. Han lovar frälsning åt alla som är tillräckligt fattiga, så att de har öron att höra. Den här frälsningen kan vi inte förtjäna och det är just den som hjälper oss att vara Kristi salt och ljus i världen. Saltet och ljuset får vi av Gud. Det räcker med att vi vet att vi inget har av oss själva. Det gäller hans löfte, just här och nu. Amen.

Predikan: Reformationsdagen (KafH)

Karl af Hällström:
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen
Predikan i Pernå kyrka 1.11.2009
På reformationsdagen för tio år sedan, den 31 oktober 1999, undertecknade representanter för Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan det ekumeniska dokumentet ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”. Redan i tidpunkten och platsen för undertecknandet finns en hel del symbolik. Den 31 oktober 1521 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg och satte igång reformationsprocessen. Därför firar vi just den 31 oktober som reformationsdagen (i år är vi en dag efter). Reformationsprocessen ledde till att protestanterna vid riksdagen i Augsburg år 1530 åt kejsar Karl V överlämnade den s.k. Augsburgska bekännelsen, som var en sammanfattning av den lutherska läran. Denna bekännelse blev samtidigt en vattendelare mellan protestanter och katoliker och ledde till att den romersk-katolska kyrkan splittrades.
”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som på reformationsdagen 1999 undertecknades i den stad som har gett namnet åt Augsburgska bekännelsen, strävar efter att hela denna splittring, åtminstone delvis. Det händelseförlopp, som utspelades i samband med att protestanterna drog sig undan från katolikerna och tvärtom, var mycket dramatiskt och traumatiskt. Fördömelsedomar uttalades på båda hållen. Påven Leo utfärdade en bannbulla mot Luther (denna bulla var alltså ett dokument, inte ett bakverk), vilket innebar att Luther blev utslängd ur kyrkan och hotades med att brännas på bål. Det var inte ett tomt hot; sådant hade inträffat många gånger tidigare. Luther reagerade med att kalla påven för Antikrist och brände upp bannbullan.
Det gick livligt till på den tiden. Den kyrkopolitiska debatten om kvinnlig prästvigning, som har förts under efterkrigstiden, var ibland rätt häftig och odiplomatisk, men det var ingenting mot vad påven, Luther och deras anhängare sysslade med. Småningom utbröt det t.o.m. krig mellan katoliker och protestanter, där det största, men inte det enda, exemplet är trettioåriga kriget 1618-48.
Men medan århundradena går sker det förändringar. Den romersk-katolska kyrkan är idag inte längre den starkt politiserade maktorganisation som Luther så starkt kritiserade. Tvärtom har den blivit reformerad inifrån, och mycket långt enligt de linjer som Luther förespråkade. Inte heller är de lutherska kyrkorna längre små rebelliska rörelser som den katolska kyrkan skulle ha något intresse av att förinta. Därför är det naturligt att lutheraner och katoliker har satt sig ner och utformat ett dokument som ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, där man konstaterar just detta: Båda sidor har förändrats, och även om det kanske inte är möjligt att dra tillbaka de fördömelsedomar som uttalades på 1500-talet, kan man vara överens om att de inte träffar dagens katoliker och protestanter. Våra åsikter sammanfaller inte på alla punkter, men vi behöver inte längre behandla den historiska barlasten, utan kan gå vidare till dagens problem.
Historisk barlast finns det ju verkligen mycket av. Jag vill bara peka på ett exempel från litteraturen, nämligen den infame jesuiten Hieronymus, som är den store skurken i Zacharias Topelius’ stora verk Fältskärns berättelser. Topelius är fullständigt bunden i sina egna fördomar om katoliker i allmänhet och jesuiter i synnerhet, när han skriver om de brottsliga och nesliga metoder som Hieronymus använder. Historiskt har detta ingen grund. Jesuiterna satsade och satsar fortfarande på att föra fram kristendomen och särskilt katolicismen med fullt hedervärda metoder, såsom undervisning och forskning, inte med lönnmord och annat som Topelius låter Hieronymus syssla med. Läs gärna Fältskärns berättelser, men ta den med en stor nypa salt.
För att återkomma till ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, kan jag konstatera att en av de viktigaste frågorna i reformationen var just rättfärdiggörelsen. Frågan lyder alltså: Hur blir en människa frälst? Reformatorernas svar var klart: Människan blir frälst av nåd allena, av tro allena, utan att kunna förtjäna sin frälsning genom någon sorts goda gärningar, botövningar eller dylikt. Och just detta sägs också i ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”. Sedan är det klart att goda gärningar inte är skadliga, utan att vi alltid bör eftersträva dem, under förutsättning att vi minns att det inte är genom dem som vi blir frälsta.
”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som har blivit möjlig genom att båda parter har förändrats och reformerats genom åren, visar oss på en av de viktigaste orsakerna som vi i vår tid har att minnas reformationsdagen. Denna orsak är att kyrkan, likaväl som de enskilda kristna, alltid bör befinna sig i en reformationsprocess. Vi måste alltid, ständigt granska det som vi gör och säger för att vara säkra på att det stämmer överens med evangeliet och med Guds vilja. Vidare bör vi hålla ögonen på allt det som vi sysslar med för att vara säkra på att vi inte kommer i vägen för någon som vill söka sig till Gud.
Människan vill i allmänhet motverka förändringar. Förändringar är obekväma. Reformer gör oss osäkra. Nya idéer tvingar oss att tänka, och det är ansträngande. Ändå är det viktigt att inte fastna eller stagnera, utan minnas att det finns stora skillnader mellan kyrkan och himmelriket. Därför är en ständig reformation en nödvändighet.
Den östafrikanske biskopen Festo Kivengere, som för sin tros skull led martyrdöden under Idi Amin, sade en tänkvärd sak angående just detta. Jag vill lämna er med den tanken. Han sade: ”Den döende kyrkans sista ord är: Så här har vi alltid gjort.”

Predikan: Söndagen efter Alla Helgons Dag

Karin Långström Vinge:
Predikan 1.11.09
I Faderns och Sonens och den heliga andes namn.
Allhelgonahelg, vi tänker särskilt på de människor som har gått före.
Vi tänker på dem, tänder ljus och våra huvuden fylls med minnen, tänker kanske också på hur de har det just nu. Själv tänker jag ganska ofta på hur det är i himlen. Kanske ett land, kanske en stad, där vi får möta dom som vi längtar efter, änglarna, Jesus.
Det är vackert och spår av himlen, spår av paradiset lever vi med redan nu. I ljuset, vänskapen, musiken, nattvarden…
Men vi lever samtidigt med det som inte är ljus, det som inte är paradis. Förtvivlan, uppgivenhet och hopplöshet. Vi vandrar i dödskuggans dal, vi vandrar på gröna ängar. Inte antingen eller, utan rätt ofta, både ock.
Ja, kanske är den viktigaste bönen vi ber i kyrkan den vi ber efter syndabekännelsen: ”Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.”
Gud, som har skapat oss och omsluter oss i kärlek, vill att vi ska ha det bra. Gud vill stärka vår tro, vår tillit till honom, till varandra, till livet. Gud vill öka vårt hopp, hoppet om att allt en gång kommer att bli bra. Till hoppet hör kraften att hålla ut, härda ut och orka förändring. Och kärleken är förutsättningen för precis allt.
Gud möter oss i himlen. Jesus har gått före för att bereda rum för oss. Men Gud möter oss redan här. Evigheten har redan börjat.
”Jag ska fylla er med ande och ge er liv”, säger Gud genom profeten Hesekiel. Ja, redan nu. Det är i Gud som vi andas, lever och rör oss och är till. En gång kommer vi sluta andas, när vi dör. Men det är högst tillfälligt. Vi kommer att få ny luft, nytt liv.
Också under vårt liv på jorden kommer det stunder då vi känner att vi inte kan andas. Så är det, men Guds omsorg lämnar oss inte, även om det kommer stunder då man verkligen kan undra. Då behövs bönen: stärk vår tro, öka vårt hopp, och uppliva vår kärlek.
Jesus säger: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dom är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på era huvuden är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar”.
Det är ord att ta tag i, hålla nära hjärtat. Jesus talar om ”honom som kan döda och har makt att kasta ner i helvetet”. Ja, också helvetet är redan nu. Men det är högst tillfälligt. Det onda har ingen makt. Det har Jesus själv sett till.
Och det kommer en dag och en tid då ingen förbannelse ska finnas mer. Det ska inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, för Gud ska lysa över oss, läser vi i Uppenbarelseboken.
Vi är på väg dit, och vi anar redan nu. Vi förstår inte allt. Ännu är allt som en gåtfull spegelbild. Men en gång kommer allt stå förklarat. Vi kommer att förstå varför det är som det är.
På vägen behöver vi varandra. Vi är Guds medarbetare när det gäller att stärka varandra. I tro, i tillit till oss själva, till varandra och till livet.
Vi måste hjälpa varandra och Gud att öka vårt hopp. Hopp är inte bara en känsla, utan handling. Ja, det vi gör idag för att förändra morgondagen. Och kärleken som behöver upplivas varje dag, det är kärleken som kommer från Gud, den han älskar oss med och omsluter oss med, villkorslöst.
Himlen är en gång i framtiden, men också redan här och nu. Nattvarden är en försmak av mötet med Gud men är redan nu ett himmelskt ögonblick.
Herren är min herde, mig ska intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.