30 maj 2010

Predikan på Treenighetssöndagen

Martin Fagerudd:
30.5.2010
kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Joh. 3:1-15
Den dolde Guden
Det har sagts att det förekommer en kamp om Guds väsen i våra dagar. Enligt den ena uppfattningen är Gud är evigt statisk och likadan, konsekvent och förutsägbar i sina beslut. Enligt den andra uppfattningen är Gud nyckfull, oförutsägbar och ändrar sig ständigt och samtidgit konsekvent allsmäktig. Den senare uppfattningen kan eventuellt representera den moderna människans livserfarenhet. Men vi måste utan vidare fråga oss hurudan Gud är men också fråga hur vi förstår vår Heliga Skrift Bibeln.
Vi vet och tror att Bibeln talar om endast en Gud. Det arvet gav Jesus vidare åt oss. Nu har det inte alltid varit så. Bl.a. profeten Elia förde en kamp mot den kananeiska Baalreligionen och dess prästerskap. Många andra gudar dyrkades samtidigit med Herren i det forna Israel.
Med hjälp av Bibeln kan man upptäcka flera skeden i Israels historia hur man försökte kämpa mot de andra gudarna, bl.a. genom det första budet. Det frösta budet förnekar inte andra gudars existens och förhåller sig tolerant till andra religioner. Men det fanns en rörelse som kämpade emot denna tolerans. Rörelsen hade mottot "Herren är den enda Guden." Det tog trehundra år för denna rörelse att segra över toleransen mot andra religioner och gudar och utvecklingen innehöll fem skeden. Dem tänker jag nu inte gå in på, men det femte skedet eller Jerusalems förstörelse på 500-talet f.Kr innebar dödsstöten för toleransen till andra religioner och gudar.
Det är motgångarna som gör Israel intolerant gentemot andra religioner. Det är nämligen just genom motgångarna man kommer till insikt om Guds väsen. Här är det viktigt att inte sammanblanda två viktiga saker, vår insikt om Guds väsen och hur vi skall förhålla oss till andra människor och religioner. Att man kommit till insikt om Guds verkliga väsen skall inte leda till intolerans mot människor.
Jerusalems förstörelse och landsförvisningen utgjorde folkets katastrof. Men folket fick återvända till sitt land och det var en stor befrielse. Det var då folket upptäckte Guds verkliga väsen: han är befriaren och i sitt väsens djup härskar han genom kärleken.
Det är ändå ett faktum att vi här på jorden inte får en helhetsbild av Guds dolda väsen. Det är säkert ett otillfredsställande svar för en modern människa, som ofta vill kontrollera. Men det är just Guds dolda väsen som är orsaken till människans lovprisning av honom. Gud är så djup att han inte kan utforskas: med våra ord och vårt förstånd kan vi varken gripa eller omfatta Guds väsen. Gud är stor, hans väsen omfattar all vishet, all kunskap och all rikedom. Och det är ju en källa till ständig förundran och begrundan.
Vi kan betrakta hurudan Gud är och hur han handlar i Bibeln. Jag tycker att den bästa boken i NT för det här är Apostlagärningarna (= Apg). Det är ju den första kyrkohistorien och den berättar att Gud har en plan som går ut på att alla människor och folk i alla tider så länge världen står skall få höra Ordet om hans son Jesus Kristus. Med ett modernt ord är Guds plan alltså en strategi enligt vilken han handlar. Han har ett mål och han strävar dit. Vi har lärt oss att det han beslutat slutför han. Det igen förutsätter att Gud ingriper i historien. Hur gör Gud det och vad berättar det om honom?
Apg berättar framför allt att Gud ingriper på ett sådant sätt att det för historien framåt för att allt fler skall få höra Ordet. Fastän Guds ingripande ändrar på historiens gång så betyder det inte att Gud ändrar sig. Det berättas att apostlarna försöker hänga med i svängarna. Historien innebär ofta när Gud ingriper att det går fort. Gud vill att alla skall få höra hans Ord och han ingriper för att ta bort hinder, oberoende hur människorna reagerar på Ordet.
Apg berättar ytterligare att människorna inte begriper när Gud ingriper i historien, främst apostlarna. Varför är det så? Det är de som har förbundit sig till Gud och Jesus och de har framför allt fått den heliga Anden. Det betyder att de tror, så att de förstår när Gud ingriper och vad menar med sitt ingripande i våra liv.
Att tro kallar Jesus i dagens diskussion med Nikodemos att bli född på nytt. Det viktigaste steget till att födas på nytt sker genom vatten och Ande, vilket betyder dopet i vilket vi får den heliga Anden.
Jesu liknelse blir tydligare, när vi vet att på NT:s grundspråk har ordet ande också betydelsen vind. Både Anden och vinden blåser var den vill: ingen vet varifrån den kommer eller vart den far, men man kan märka dess effekt. Den som är född av anden är som vinden och tillhör en osynlig verklighet som kan erfaras här i vår verklighet.
Det är Anden som skapar tro. Därför avslutar Jesus sitt samtal med Nikodemos med att på ett enkelt och klart sätt sammanfatta sitt budskap ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”
Vi alla är födda på nytt genom dopet och tron, som gör oss medvetna om att vi inte tillhör den värld som förgår. Att det är möjligt för människan att födas på nytt beror på att Gud älskar den värld han skapat. Därför lät han sin ende son upphöjas på ett kors men också uppstå. Det vill han att alla människor skall höra. Det är också vårt stöd, när vår egen tro vacklar. Att tro på Gud är att drivas av Guds Andes stormvind, som man inte kan se men nog se effekterna av, samtidigt som vi kan uppfatta kraften och djupet av Guds väsen, som är hans räddande kärlek.

Inga kommentarer: