04 september 2010

Predikan: 15 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Kyrkoherde- och kaplansinstallation
5.9.2010 kl. 10.00 i Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 17:11-19

Tacksamhet


Jag hör till ett samfund vars gemenskap jag inte just besöker, men betalar nog min medlemsavgift. Jag hör till en navigationsklubb. Men ni förstår säkert att jag haft nytta av det medlemskapet genom alla de kurser jag gått, så att jag röra mig säkert på havet och vet var jag finns. Det finns en nytta i det medlemskapet. Visst tänker man nuförtiden ofta på nyttoaspekten, även när det gäller t.ex. vilken affärskedjas kkund man är. Då brukar man få ett kort, som garanterar något åt dem som handlari affärskedjans butiker.
Visst finns också frågan om nyttan när det gäller medlemskap i kyrkan. Men det är ett medlemskap som avgjorts för vår del av våra föräldrar. I våra dagar är det därför inte en positiv fråga. Avgörande handlar i de flesta fall om att inte höra.
Vi alla vet att livet är oberäkneligt och det finns inga garantier. Det understryker också evangeliet i dag och på grund av det hade en människogrupp på tio personer förts samman av ett gemensamt öde. De hade fått någon av de otaliga hudsjukdomar som Bibeln helt enkelt kallar för spätelska. Sjukdomen hade fört dem samman och de levde som en kringvandrande grupp, utanför bebodda trakter, dit de var förvisade. De hade isolerats från sitt självklara och naturliga sammanhang som familj, släkt, hemort och församling. De hörde inte hemma någonstans mera.
Man kan också göra en intressant sociologisk iakttagelse. Den sociala verkligheten i den gruppen hade också suddat ut en del gränser. T.ex. skillnaden mellan judar och samarier som ytterst handlade om skillnaden mellan judar och hedningar. Men där levde de tillsammans och om man är i samma olycksbåt, så betyder inte de av människor konstgjort uppgjorda gränser så mycket mera. Det enda som bestämde deras verklighet var deras gemensamma olycka. De var alla utslagna. Sådana ser vi nuförtiden allt fler och bland allt yngre.
På grund av de oberäkneliga livet kunde olycksgemenskapen inte heller förutse att den kunde möta sin räddning just i obebodda trakter. Räddningen kanske var det sista de väntade. Där kommer de emot Jesus och stannar på avstånd och ropar på hjälp. Jesus säger dem bara en sak ”Gå visa er för prästen.” Det fanns två orsaker till att uppsöka prästen. Det var prästen som förvisat dem från bebodda trakter till obebodda p.g.a. deras sjukdom. Men i det är fallet betydde det att han skickade dem till prästen för att visa att de blivit friska.
En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk och tackade Gud. Han hade reflekterat över händelsen och säkert häpnat över det som hänt. Han hade säkert tänkt Hur kunde det här hända mig? Det är precis samma med denne som återvände, som med många veteraner jag hört säga Hur kunde jag klara mig, när jag såg så många kamrater som inte klarade sig? Nuförtiden är det inte ovanligt att man bara går vidare som om ingenting hänt.
Det oberäkneliga livet har fått många människor att reflektera över hurudan Gud är. I linje med det är Gud nyckfull och oförutsägbar. Han ändrar sig hela tiden, för att han är allsmäktig. Denna uppfattning kan representera den moderna människans livserfarenhet. Enligt en annan uppfattning är Gud evigt statisk, konsekvent och förutsägbar i sina beslut. Det betyder att Gud är källan till både lycka och olycka. Var det inte det som drev den sjuka olycksgemenskapen ut i obebodda trakter, just p.g.a. deras synder? Det var just det här som Jesus motsätter sig på flera ställen i Bibeln. Kvar skulle alltså bli att Gud är nyckfull och oförutsägbar, att han ändrar sig hela tiden och att han brukar sin allmakt som en godtycklig despot. Det är svårt att instämma i det här också eftersom det fattas en grundtanke i det, som det ena synsättet påstod att finns i Guds verksamhet.
Bibeln berättar de första kristnas historia i Apostlagärningarna (Apg) och där kommer det fram hur de första kristna uppfattade Guds verksamhet. Enligt Apg har Gud en plan. På modernt språk kunde man kalla det för strategi eller på svenska ett mål. Planen går ut på att Gud sänder Ordet ut i världen. Gud vill att alla skall höra Ordet om hans ende Son. Det är förstås intressant, därför att han har en litet annorlunda strategi eller mål i Matteus evangelium, där han ger apostlarna uppgiften att göra alla folk till Jesu lärjungar. Det är litet annorlunda än att låta alla höra Ordet.
Men likaväl så berättar Apg att för att människor skall få höra Ordet så måste Gud ingripa i historien. Det förutsätter också Matteus evangelium. Guds ingripande ändrar ofta vägens riktning men också historiens gång. Det finns också ett tydligt mönster i Guds ingripande. Han ändrar inte på vägens riktning genom olyckor, fastän människor möter olyckor. Det finns ett alldeles tydligt mönster i Apg. Ju oberäkneligare och oförutsägbarare livet är, desto mer överraskande är Gud. Att Apg förutsätter att Gud ingriper i historien, betyder också att Gud varken vill vara avlägsen och främmande, fastän det är ett faktum att han är t.o.m. död för många människor.
Det finns ett tydligt mönster i Apg i att Guds ingripande alltid förklaras av apostlarna med en predikan. Nu betyder inte det här att ni måste gå visa er för prästen för att förstå vad ni möter i ert liv. Ni vet ju vad ni skall göra när ni ser en nödställd medmänniska, eftersom Gud gett ert sitt kärleksbud i er mun och i ert hjärta så att ni skall kunna göra efter det. Ni har också fått Guds heliga Ande som försäkrar er om att ni är Guds barn och att han alltid lyssnar till er. Därför kan ni rätt reflektera och vända er åt rätt håll när ni behöver hjälp i någon oväntad situation eller när ni vill tacka för något oväntat. Sådan är den verklighet vi lever i. Amen.

Inga kommentarer: