21 november 2010

Predikan: Domsöndagen eller Kristi konungaväldes söndag

Martin Fagerudd:
21.11.2010 Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12
Evangelium: Matt. 25:31-46

Vi vet alla på basen av skapelseberättelsen att Guds syfte med hela skapelsen är god. Tanken på domen väcker säkert motstridiga känslor, men den handlar om den här tidsålderns slut och finns till för det ondas skull. Det onda har skapat den söndriga världen och denna lever jämsides med den goda skapelsen som Gud skapat.
Kännetecknet för det onda är att det är irrationellt, oförnuftigt och meningslöst. Det skapar nöd och lidande och dessutom hindrar det människor från att tro på Gud och Kristus och att älska. Domen finns för att Gud vill göra upp med det onda, för att Guds barn skall få ha en evig gemenskap med Gud.
Den här söndagens andra namn är ”Kristi konungaväldes söndag”. Den väcker säkert annorlunda tankar än domen. Grundtanken är att Kristus har all makt. Det tar sig i uttryck i det som Jesus berättar om den yttersta dagen ”När Människosonen kommer i sin härlighet med alla sina änglar, då skall han sätta sigpå härlighetens tron.”
Jesu ord om den yttersta domen är inte någon liknelse. Människosonen är domaren eller kungen som det heter i berättelsen. Närvarande vid domen är alla människor och domen ifrågasätter egentligen allt vad vi lärt oss om frälsningen, att den inte beror på våra gärningar utan på Guds nåd.
Det finns inget som i Jesu ord skulle betona tron, om att vi är räddade för Kristi skull. Det är ju tron som ger oss en klar kristen medvetenhet, så att vi vet att vi är Guds barn. Vi kan inte heller läsa något om rättfärdighet, att vi duger åt Gud pga tron för Jesu skull, annat än i den versen att de rättfärdiga skall gå till evigt liv.
Eftersom den yttersta domen fattas alla dessa grundläggande kännetecken för hur vi räddas, tvingar det oss att fråga Vad är det Jesus vill framföra med denna bild av domen som ännu inte skett?
Alla människorna står inför domaren, en del till höger och en del till vänster. Kungen beskriver situationer människorna varit med om, helt vardagliga händelser som de närvarande inte känner igen. Men det är frågan om sådana händelser när man mött någon som behövt andras hjälp.
Förutom grupperna till höger och till vänster om tronen, finns det ytterligare en tredje grupp som kungen relaterar till de båda förstnämnda grupperna. Kungen ger denna tredje grupp ett speciellt namn. Han kallar den för ”mina bröder eller mina minsta bröder”. De har antingen blivit föremål för den ena gruppens hjälp eller för den andra gruppens försummelse. Kungen säger ”Vadhelst ni gör mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig.”
Vem är dessa minsta bröder som kungen hela tiden tycks identifiera sig med? Man kan märka att de inte har något ansikte. De har inga som helst kännetecken och ingen annan identitet än att Herren känner dem. De är okända för de båda förstnämnda grupperna.
Man kan göra ytterligare en iakttagelse om de två förstnämnda gruppernas inställning till dessa minsta bröder. Ingendera av de förstnämnda grupperna har någonsin riktigt sett dessa minsta bröder. Hurudana människor är det man hjälper eller vem är det man går förbi utan att märka dem?
Det finns många man inte märker och går förbi. Men just dem känner kungen och kallar dem för sina minsta bröder. Helt mot vår egen föreställning på vilka grunder man får gå till det eviga livet, så säger kungen att allt beror på hur vi behandlar dessa minsta bröder.
Det finns en tydlig anknytning till det viktigaste talet som Jesus håller i hela Nya testamentet och det är Bergpredikan. Det är en anknytning till ett ord i Bergspredikan som är där i nyckelposition. Det är den gyllene regeln ”allt vad ni vill att människorna skall göra för det skall ni göra för dem”. Här i talet om den yttersta domen blir dess betydelse i hela sin vidd klar ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem, för det har ni gjort för mig”.
Den gyllene regeln har samma värde och betydelse som det dubbla kärleksbudet. Kärleken till nästan jämställs med kärleken till Gud. Jesus menar att endast kärleken har någon betydelse. Han har tidigare sagt att först genom det dubbla kärleksbudet börjar buden betyda något. Jesus betonar kärleken till medmänniskan som tecken på tro, och ju mindre tro och kärlek desto mer fjärran tycks Gud vara - och tvärtom.
Jesus visar att fastän människor glöms bort, i fattigdom och utstötthet, så glömmer Herren inte en enda utan han känner alla. Det är ju just tron som påminner oss om att Gud förverkligar allt han vill, även domen. Den goda skapelsen fortsätter alltjämt. Den fortsätter i skapelsen goda gåva som är livet och den fortsätter i räddningens gåva att vi får det eviga livet. Den söndriga världen fortsätter också och den försöker hela tiden skilja människor från varandra, liksom den försöker skilja människan från Gud.

Inga kommentarer: