18 april 2010

Predikan: Andra söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Herdeskap
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 18.4.2010
Joh 10:11-16
I dagens heliga evangelium talar Jesus om sig själv som den gode herden. Han kommer med ett par exempel på vad detta innebär: Den gode herden ger sitt liv för fåren, [...] och jag känner mina får och de känner mig. Fåren och herden känner varandra och herden är beredd att skydda sina får till varje pris.
När han har gett dem kännetecknen på den verklige herden, talar han om två slags förstörare. Den ene är tjuven som dödar och stjäl. Tjuven nämner Jesus lite tidigare i Joh 10. Den andre [förstöraren] förstör inte själv, men om något händer ingriper han inte. [Johannes Chrysostomos] Jesus säger ju: Den som är lejd och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden.
När vi funderar kring ledarskap idag, kan vi ta dessa kriterier till hjälp. Detta gäller särskilt när vi betraktar kyrkligt ledarskap – påvar, biskopar, präster, gruppledare och hjälpledare, vad det nu allt finns – eftersom det kyrkliga ledarskapet mer än det världsliga lever efter idealet med den gode herden.
Men att sträva till ett ideal och att lyckas uppnå det är förstås två olika saker. Ett aktuellt exempel är de pedofili-skandaler som skakar den romersk-katolska kyrkan, men som inte heller vår kyrka är immun mot. De präster som har förgripit sig på barn kan jämföras med de tjuvar som stjäl och förstör. De biskopar och kardinaler som har beskyddat pedofil-prästerna kan i sin tur jämföras med lejda herdar, som nog sköter fåren när allt går bra, men överger dem när hårda tider stundar.
Det är svårt att utöva ledarskap på avstånd. För att ”fåren” och ”herden” skall känna varann, måste de naturligtvis ha kontakt med varann. Åtminstone på något plan. Ett administrativt ledarskap, där ledaren försöker skapa en fulländad organisation, är alltså värdelöst om det inte åtföljs av en personlig kontakt med dem man är satt att leda. Jag säger inte att det är oviktigt hurdan organisationen och dess administration är, men dessa bör ha en tjänande roll inför det som är det viktiga, nämligen människorna i organisationen.
Vi kan konstatera att Jesus inte försökte få allt gjort på en gång; han skapade ingen vattentät organisation. I stället utbildade han tolv apostlar och lät saker och ting växa därifrån.
Och kanske den bästa ledarskapsutbildningen är just sådan som den Jesus utformade. Han undervisade både genom predikningar och genom personliga samtal. Han lärde sina lärjungar både genom personligt exempel och genom att låta dem pröva på. Han använde ingen lärobok, utom kanske den Heliga Skrift (som på den tiden bestod av Gamla testamentet). Powerpoint och videokanoner var okända för honom. Det han hade var karaktär och karisma.
Vi får dock minnas att det finns många ledarstilar, där inte en är rätt och alla andra fel, även om det är klart att en del är bättre än andra. Det är t.ex. viktigt att betona att ledarens karaktär alltid är viktigare än hans karisma.
Karismatiska ledare kan samla stora skaror kring sig, och om de som Jesus har karaktär och utövar ett sant herdeskap, är det inget problem. Problem uppstår dock om målet för ledarskapet förskjuts från att vara att hjälpa ”fåren” att följa Gud till att kräva att de följer ledaren. Då är det inte längre frågan om ledarskap, utan om ”förledarskap”. Sådant har rätt ofta förekommit i vår värld – och spåren förskräcker.
Nu är det ju så, att ingen av oss som deltar i den här gudstjänsten är BARA får eller BARA herde. Vi är alla både och.
Vi är naturligtvis alla den Gode Herdens får – mer eller mindre medvetet, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre entusiastiskt – men i alla fall. Jesus är vår Herde, som tar hand om oss och beskyddar oss. Förutom Jesus kan det finnas många skikt av herdar som sköter om oss: föräldrar, äkta hälfter, lekmannaledare av olika slag, präster, biskopar m.m.
Samtidigt är vi alla herdar för någon annan. En del är herdar i kraft av sitt ämbete – det gäller t.ex. mig, som av kyrkan har fått ämbetet som pastor, vilket är latin och betyder just ”herde” – men andra är herdar på basen av sina personliga egenskaper eller sitt förhållande till andra människor. En far eller en mor är en herde för sina barn och vänner kan vara det för varandra, för att nämna ett par exempel. Men vanligast är väl förhoppningsvis att de går hand i hand – en hjälpledare är herde för sina konfirmander, en lärare för sina elever osv.
Om vi tidigare såg två kriterier för ledarskap, nämligen karaktär och karisma, där karaktären är det viktigare, ser vi nu ett tredje, nämligen ämbetet. Ledare kan man vara fastän man inget ämbete har, eftersom definitionen på en ledare väl är att man har efterföljare, men ämbetet gör att ledarskapet sker i en ordning som ger stabilitet och trygghet åt dem man leder. Det gör att det finns en viss övervakning av ledarskapet. En ledare som är en herde får göra sitt goda arbete, medan en som inte är det kan få stöd i sitt ledarskap eller flyttas till andra uppgifter för att skydda fåren.
Men vi, som är den Gode Herdens får, kan slappna av. Vi får leda våra medfår närmare Herden, men vi får också själva komma närmare honom. Han beskyddar oss till sista blodsdroppen. Rent bokstavligt. På korset har han besegrat allt som vill skada oss, och om räkenskapens dag dröjer, beror det på att han vet att också vi får har en klöv eller ett finger med i ondskans härjningar. Genom att uppstå från sin grav, leder oss Herden till evighetens saftiga gröna gräs, där tjuvar och vargar inte längre hotar fårahjorden.
Vi får bara se till att vi inte till slut sitter bland vargarna, tjuvarna och de lejda herdarna, utan har skött vår herdeuppgift ordentligt och kan överlämna vår egen hjord oskadd åt överherden, så att det till sist kan bli en hjord och en herde.
Hur vi ska klara detta får vi lära av den Gode Herdens undervisning och hans exempel. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.

Predikan: 2 söndagen efter påsk (MF)

Martin Fagerudd:
Den gode herden
Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Tvåspråkig högmässa 18.4.2010 kl 10
Evangelium: Joh. 10:11–16
Kära kristna vänner. Det är lätt att hålla med många att ordet herde är ett föråldrat begrepp. Det finns inga herdar mera, säger somliga, i alla fall inte sådana som vallar får och kor. Men jag känner flere som som fick som barn valla kor på sin hemgård.
Men visst det finns ännu herdar, eftersom ordet redan i bibeln står i den allmänna betydelsen både världslig och andlig ledare. Vi vet att i alla moderna sammanhang så betonas just ledarskapets betydelse och vi vet också att det inte är någon modern uppfinning. Inte minst i det kyrkliga, där vi verkligen har en gammal tradition. Biskopar, kyrkoherdar och pastorer har alltid kallats för herdar, vilket är ganska naturligt eftersom vi titulerar våra församlingspräster med det latinska ordet pastor som betyder herde.
Ledarskapet är ändå ett universellt fenomen. Var och en som har en ledarposition är på sätt och vis en herde. Den personen sköter framför allt att organisation han leder följer sin uppgift. Dessutom förstår var och en att ledaren också måste sköta om personalen så att den trivs och har förutsättningar för att sköta sin uppgift framgångsrikt.
Nog kan organisationen också råka ut för krissituationer och senast då märker man behovet av en god ledare. Jesus beskriver en sådan krissituation. En varg kunde utgöra ett stort hot ännu för drygt hundra år sedan för alla får och kor, inte minst med tanke på att det var ofta barn som vallade djuren ute i skogarna eller i skärgården. Att låta vargen riva fåren hotar både herdens egendom, utkomst och arbete.
Jesus tar också upp en annan sida i herdens arbete. Den som är herde eller ledare måste vara hängiven sitt arbete, så att denne inte överger sin uppgift, vilket skulle vara en katastrof för hjorden som herden fått till uppgift att ta hand om.
Rakkaat kristityt ystävät. Ihmiset kutsuvat Jeesusta opettajaksi, mestariksi ja jopa ”rabbiksi”, joka on kaikkein kunnioittavin arvonimi opettajalle. On ehkä kiinnostavaa tietää että raamattu ei alkukielessä käytä opettaja-sanan vastinetta pedagogi eli paidagogos, joka sanatarkasti suomenkiellellä merkitsee henkilöä joka saattaa lapsen kouluun. Opettajan tehtävien eräs ulottuvuus on nimenomaan opin tielle ohjaaminen.
Jeesuksesta käytetään ehkä useimmiten sanaa didaskalos jonka eräs merkitys modernissa kielessä tarkoittaa sitä joka opettaa tulevia opettajia. Jeesus opettaa seurakunnan tulevia opettajia eli apostoleita. Ja henkilöä joka on saavuttanut oikeuden ohjata muita samaan tehtävään on vanhastaan kutsuttu mestariksi. Mestari hallitsee alansa kiitettävästi ja tuntee perinteen ja eri tapoja opettaa. Huomaamme Jeesuksen opetuksista että hän käyttää useita eri yleisesti tunnettuja opetusmenetelmiä. Sellaiset mestarit, jotka olivat saavuttaneet yleisen arvonannon kaikkialla yhteiskunnassa olivat sitten kaikkien kunnioittamia rabbeja.
Kun ihmiset halusivat esittää Jeesukselle jokin asia, ongelma tai kysmys jonka he halusivat hänen ratkaisevan, he käyttivät juuri näitä kolmea arvonimeä opettaja, mestari tai rabbi osoituksena arvonannostaan Jeesusta kohtaan.
Paimen on muuten sana jota muuten kukaan Jeesuksen kohtaamistaan ihmisistä ei käytä hänestä. Se ei ole mikään tavattomuus, vaikka siitä huolimatta Israelista löytyi paimenia. Paimen ei oikeastaan ole arvonimi Jeesuksen ajan ihmisten keskuudessa. Se johtui siitä että paimenilla oli huono maine. Jouluevankeliumin yhteydestä meillä saattaa olla sellainen mielikuva että paimen on oikeastaan hyvä ja arvostettu ammatti. Meidän on kumminkin muistettava että Jumalan ilmestyminen paimenille kohdistui juuri siihen työväen osaan joka oli huonojen ihmisten maineessa, yhdessä merimiesten, tullimiesten ja muiden syntisten kanssa. He nauttivat kaikkea muuta kun opettajan arvonantoa.
Israelin kansan keskuudessa myös johtajilla oli huono maine, varsinkin pakkosiirtolaisuuden ajan johtajilla. Jeremia kritikoi maallisia johtajia säälimättömästi ja syyttää heitä kansan harhaanjohtamisesta ja jopa hajottamisesta. Johtajat jos ketkään olivat tehneet työtä puolella sydämellä, laiminlyöneet tai suorastaan paenneet tehtävistään kutan profeetta Hesekiel sanoo ”Minun paimeneni eivät välittäneet lampaistaan. He paimensivat vain itseään.” Kansa oli kuin "lampaat ilman paimenta". Sen tähden Jumala sanoo profeetta Hesekielin suulla "Niin kuin paimen pitää huolta lampaistaan, ...niin minä huolehdin lampaistani ja haen ne turvaan kaikkialta.” Juuri paimenpsalmi kertoo meille Jumalan hyvästä huolenpidosta. Hän on juuri se hyvä paimen joka pitää huolta laumastaan eli kansastaan.
Kära kristna vänner. Ingen människa kallar Jesus för herde. Det är bara han själv som använder det ordet om sig. Det gör han fastän det inte var en uppskattad titel i Jesu samtid.
Men han kallar sig för herde för att i Bibeln är det bara Gud själv som använder ordet om sig. Det gör han för att visa sin godhet. Därför kan ingen annan göra anspråk på denna titel i dess egentliga betydelse, ingen annan än Jesus, därför att han är god. Han är god därför att han är herde i dess viktigaste avseende. Han överger varken sin uppgift eller sin församling fastän stora faror hotar. Det är just hans liv som är garantin för församlingens säkerhet, eftersom han är den enda garanten för förlåtelse och evigt liv. Att han är det beror på att Jesu herdeskap avviker från alla andra tidigare och senare herde- och ledaruppgifter. Han är den herden, som ger sitt liv till lösen för hjorden.
Till sist påminner Jesus att hans herdeskap har ett syfte som i vår tid har hamnat i skuggan, men som vi inte får glömma. Jesus leder hela sin församling och kyrka, för att det skall bli en hjord och en herde.

11 april 2010

Predikan: 1 söndagen efter påsk

Martin Fagerudd:
Var inte rädda - Gud finns
11.4.2010 kl 10 i Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 i S:t Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Joh. 20:19–31
Vi vet att många människor har svårt att tro på Gud och Jesus bara för att de ofta vill ha konkreta bevis. Det är säkert lättande att veta att lärjungarna på inget sätt var annorlunda än vi. Redan lärjungen Tomas ville ha bevis och säger "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte."
Jag vet inte om det hjälper nutidens människor, att Tomas fick konkreta bevis på att han mötte den Uppståndne. Men åtminstone kan vi skingra en missuppfattning. Uppståndelsen är inte likadan som när vi plötsligt kan se någon nära anhörig vars död vi sörjer.
Jag minns min farfar, som blev bara bara skuggan av sig själv när min farmor dog. Han berättade för mig, att han brukade ofta lyssna på sorgmodiga sånger. De tröstade ju inte alls honom utan snarare förstärkte saknaden och sorgen.
Just i en sådan stund hade han sett min farmor som om hon ville hindra honom från att lyssna på sådana sånger och påminna honom att han inte ska glömma att leva. Naturligtvis förstod jag att farmor inte var där konkret framför honom. Men genom att se henne blev min farfar medveten om vad som höll på att hända honom. Jag var glad att han anförtrodde mig det här. Samtidigt fick jag ett perspektiv på hans sorg.
Men det här ville jag berätta hur det här har eller egentligen hur det inte har någon anknytning till Jesu uppenbarelse. Lärjungarna visar ofta stor rädsla när de möter den Uppståndne, särskilt vid den första uppenbarelsen. Det står att ”.... De blev rädda och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg."
De tror att Jesus är en ande eller vålnad, d.v.s. en död som visar sig för levande. Samtidigt beror deras rädsla också på att de inte känner igen Jesus genast. Jesus försäkrar lärjungarna just vid det tillfället "Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." För att visa, att han inte är en levande död, en ande eller vålnad, tar han en bit stekt fisk, och äter den.
När Jesus nu uppenbarar sig för lärjungarna och Tomas, så vet de vänta honom och blir glada. Framför allt får den tvivlande Tomas sticka sina fingrar i Jesu sår och hans tvivel röjs. Bibeln vill ta bort missuppfattningen att lärjungarnas syn bara skulle ha berott på deras sorg, för att de mist en nära och kär människa. I stället vill den försäkra att Jesus har med kropp, själ och ande uppstått från de döda och är livslevande.
Jesus är medveten om att människor vill ha konkreta bevis och att det kravet inte slutar med Tomas. Därför säger Jesus till till Tomas "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." Och den som tror fastän den inte ser är lycklig. Det är ju bara lärjungarna som fick se Jesus konkret som uppstånden och det är på basen av deras ögonvittne som hela kyrkan tror på Jesu uppståndelse som den också frimodigt firar varje söndag med högmässa och gudstjänst.
Uppståndelsen är framför allt ett tecken från Gud. Det där med tecken är ett mycket känsligt ämne i Bibeln. Det är lika känsligt som med Guds namn. Vi har ju lärt att Guds namn betyder ”Jag är den jag är”. Men det betyder framför allt att Gud inte avslöjar sitt namn. Med namn behärskar man på något sätt en människa. Man kan peka ut den och då inskränker det hennes rörelsefrihet. Att Gud är betyder att han alltid finns, men genom att han låter bli att berätta sitt namn behåller han sin suveränitet att röra sig fritt och handla enligt sin vilja. Ingen kan styra honom.
Visst fanns det människor som ville ha tecken av Jesus som bevis för att han är Guds son. Men Jesus gav inga sådana. Han sade att det enda tecken är Jonas tecken. Det var en botpredikan. Också den innehöll löften som var tillräckliga att lita på.
Vi kan nog betrakta hur Gud använder sig av tecken. Jag har några gånger berättat om kung Achas som är den enda människa i Bibeln som fått begära ett tecken av Gud. Men det ville inte Achas, fastän Gud gav honom lov. Därför får han ett tecken som han inte förstår och som han inte får se.
Allt det Jesus gör och säger är tecken, som berättar om vem han är och vem som har sänt honom, så att människorna skall kunna tro och lita på honom och Gud. Det han gör och säger är tecken, bevis för dem som tror. Men de som inte tror att han är Guds son, får ett tecken som de ännu mindre förstår, när Jesus dör och uppstår från de döda. Korset och uppståndelsen blir en dårskap för dem som inte tror. Men för dem som tror är det ett tecken som är mer än allt man kan föreställa sig. Både på profeternas tid och i Jesus fungerar Guds tecken just på det viset. Tecknen berättar att Gud lever, vad han vill och att han i Jesus gjort allt för att befria oss från syndens, dödens och ondskans välde.
I grund och botten handlar det ändå inte om att kunna begripa tecken eller att få konkreta bevis. Gud vill framför allt att vi skall lita på honom. Det är kanske den allra svåraste biten för många människor. För mig räckte det länge förrän jag kunde lita på Gud och på att han har allt i sin hand. Han lärde mig det här, inte på det svåra sättet, utan på ett kärleksfullt och faderligt sätt så att jag kunde förstå och lita på honom. Gud vill oss alla i dag det han säger åt lärjungarna "Frid åt er alla." Församlingen vet och tror att människan finner friden först när hon funnit Gud.