30 maj 2010

Predikan på Treenighetssöndagen

Martin Fagerudd:
30.5.2010
kl 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Joh. 3:1-15
Den dolde Guden
Det har sagts att det förekommer en kamp om Guds väsen i våra dagar. Enligt den ena uppfattningen är Gud är evigt statisk och likadan, konsekvent och förutsägbar i sina beslut. Enligt den andra uppfattningen är Gud nyckfull, oförutsägbar och ändrar sig ständigt och samtidgit konsekvent allsmäktig. Den senare uppfattningen kan eventuellt representera den moderna människans livserfarenhet. Men vi måste utan vidare fråga oss hurudan Gud är men också fråga hur vi förstår vår Heliga Skrift Bibeln.
Vi vet och tror att Bibeln talar om endast en Gud. Det arvet gav Jesus vidare åt oss. Nu har det inte alltid varit så. Bl.a. profeten Elia förde en kamp mot den kananeiska Baalreligionen och dess prästerskap. Många andra gudar dyrkades samtidigit med Herren i det forna Israel.
Med hjälp av Bibeln kan man upptäcka flera skeden i Israels historia hur man försökte kämpa mot de andra gudarna, bl.a. genom det första budet. Det frösta budet förnekar inte andra gudars existens och förhåller sig tolerant till andra religioner. Men det fanns en rörelse som kämpade emot denna tolerans. Rörelsen hade mottot "Herren är den enda Guden." Det tog trehundra år för denna rörelse att segra över toleransen mot andra religioner och gudar och utvecklingen innehöll fem skeden. Dem tänker jag nu inte gå in på, men det femte skedet eller Jerusalems förstörelse på 500-talet f.Kr innebar dödsstöten för toleransen till andra religioner och gudar.
Det är motgångarna som gör Israel intolerant gentemot andra religioner. Det är nämligen just genom motgångarna man kommer till insikt om Guds väsen. Här är det viktigt att inte sammanblanda två viktiga saker, vår insikt om Guds väsen och hur vi skall förhålla oss till andra människor och religioner. Att man kommit till insikt om Guds verkliga väsen skall inte leda till intolerans mot människor.
Jerusalems förstörelse och landsförvisningen utgjorde folkets katastrof. Men folket fick återvända till sitt land och det var en stor befrielse. Det var då folket upptäckte Guds verkliga väsen: han är befriaren och i sitt väsens djup härskar han genom kärleken.
Det är ändå ett faktum att vi här på jorden inte får en helhetsbild av Guds dolda väsen. Det är säkert ett otillfredsställande svar för en modern människa, som ofta vill kontrollera. Men det är just Guds dolda väsen som är orsaken till människans lovprisning av honom. Gud är så djup att han inte kan utforskas: med våra ord och vårt förstånd kan vi varken gripa eller omfatta Guds väsen. Gud är stor, hans väsen omfattar all vishet, all kunskap och all rikedom. Och det är ju en källa till ständig förundran och begrundan.
Vi kan betrakta hurudan Gud är och hur han handlar i Bibeln. Jag tycker att den bästa boken i NT för det här är Apostlagärningarna (= Apg). Det är ju den första kyrkohistorien och den berättar att Gud har en plan som går ut på att alla människor och folk i alla tider så länge världen står skall få höra Ordet om hans son Jesus Kristus. Med ett modernt ord är Guds plan alltså en strategi enligt vilken han handlar. Han har ett mål och han strävar dit. Vi har lärt oss att det han beslutat slutför han. Det igen förutsätter att Gud ingriper i historien. Hur gör Gud det och vad berättar det om honom?
Apg berättar framför allt att Gud ingriper på ett sådant sätt att det för historien framåt för att allt fler skall få höra Ordet. Fastän Guds ingripande ändrar på historiens gång så betyder det inte att Gud ändrar sig. Det berättas att apostlarna försöker hänga med i svängarna. Historien innebär ofta när Gud ingriper att det går fort. Gud vill att alla skall få höra hans Ord och han ingriper för att ta bort hinder, oberoende hur människorna reagerar på Ordet.
Apg berättar ytterligare att människorna inte begriper när Gud ingriper i historien, främst apostlarna. Varför är det så? Det är de som har förbundit sig till Gud och Jesus och de har framför allt fått den heliga Anden. Det betyder att de tror, så att de förstår när Gud ingriper och vad menar med sitt ingripande i våra liv.
Att tro kallar Jesus i dagens diskussion med Nikodemos att bli född på nytt. Det viktigaste steget till att födas på nytt sker genom vatten och Ande, vilket betyder dopet i vilket vi får den heliga Anden.
Jesu liknelse blir tydligare, när vi vet att på NT:s grundspråk har ordet ande också betydelsen vind. Både Anden och vinden blåser var den vill: ingen vet varifrån den kommer eller vart den far, men man kan märka dess effekt. Den som är född av anden är som vinden och tillhör en osynlig verklighet som kan erfaras här i vår verklighet.
Det är Anden som skapar tro. Därför avslutar Jesus sitt samtal med Nikodemos med att på ett enkelt och klart sätt sammanfatta sitt budskap ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”
Vi alla är födda på nytt genom dopet och tron, som gör oss medvetna om att vi inte tillhör den värld som förgår. Att det är möjligt för människan att födas på nytt beror på att Gud älskar den värld han skapat. Därför lät han sin ende son upphöjas på ett kors men också uppstå. Det vill han att alla människor skall höra. Det är också vårt stöd, när vår egen tro vacklar. Att tro på Gud är att drivas av Guds Andes stormvind, som man inte kan se men nog se effekterna av, samtidigt som vi kan uppfatta kraften och djupet av Guds väsen, som är hans räddande kärlek.

16 maj 2010

Predikan: Sjätte söndagen efter påsk (MF)

Martin Fagerudd:
Tvåspråkig gudstjänst (De stupades dag)
16.5.2010 kl 10 i Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Joh. 15:26–16:4.

Löftet - Lupaus

Det är ett bekant fenomen att man alltid kunnat ta del av tankar och känslor hos människor som funnits i händelsernas mitt i kriser, krig och olyckor av olika slag. Det har vi fått genom veteranerna och genom minnet av de stupade. De stupade är inte mera bland oss. Vi värderar högt det de gjort för oss, eftersom de gav det värdefullaste de fått, sitt eget liv.
Visst finns det också andra som erfarit samma saker men ur en litet annorlunda synvinkel. Hur var det att vara anhörig till de stupade, att vara krigsbarn, att vara lotta och krigsänka. De sistnämnda har ännu inte berättat om sina tankar och känslor?
Vi har hört deras berättelser. Det är viktig för samhällets återhämtning och uppbyggnad att man inte glömmer deras berättelser utan att de medvetandegörs. Idag är det också på dagen 92 år sedan inbördeskrigets slutparad i Helsingfors. Jag tror att den lärt oss att vi kan glömma det som skiljer människro åt och att vi i stället minns det som förenar, utan att vi glömmer de gågna generationernas lidanden.
Rakkaat kristityt. Eräässä Ilkka Vanteen elokuvassa, joka kertoo lottien kokemuksista sodan aikana rintamalla kolmen lotan kautta, alkaa kohtauksella kirkossa jossa lotat antavat lupauksensa mten aikovat hoitaa tehtäväänsä. He eivät nuoruuden innossan osaa sanoa mihin he sitoutuvat.
Lupaus liittyy aina johonkin yleiseen hyvään, ja sodan aikana se kiteytyi kolmeen sanaan kotiin, uskontoon ja isänmaahan. Nämä asiat eivät ole tietenkään menettäneet merkityksensä vaikkei niitä useinkaan enää mainita yhdessä. Mutta pappi joka otti vastaan lottien lupaukset kertoo heidän kohtaavan koettelemuksia.Siinä tilanteessa voi aina turvautua ikiaikojen Jumalaan.
Lotat näkevät itse omin silmin toiminnassaan rintamalla mihin lupaus heidät johdattaa kun huolehtivat sekä haavoittuneista että kaatuneista sotilaista. Aivan erityisellä tavalla he ymmärtävät asian kun he itse kokevat henkilökohtaisia menetyksiä ja kun läheisiet lottatoveritkin kaatuvat.
Me kunnioitamme tänään sodassa kaatuneiden muiston mutta meidän tulee sekä tiedostaa, tunnustaa että ilmaista; raskaita kokemuksia ja menetyksiä kokivat juuri kaatuneiden omaiset, sotalesket ja -lapset sekä sotaorvot. En tiedä mitä he lupasivat, mutta heille luvattin jotakin jotta he jaksaisivat eteenpäin. Ennen kaikkea he ovat kauan jaksaneet olla hiljaa, kunnes ensin sotalapset puhuivat, sitten lotat ja sitten kaatuneiden omaiset. He kaipaavat ennen kaikkea tunnustusta ja myötätuntoa tunteilleen ja kokemuksilleen.
Kära kristna vänner. Jesus ger idag ett löfte till sina lärjungar och till sin församling. Det är ett och samma löfte som han ger tre gånger – löftet om den heliga Anden.
Den första gången han ger löftet talar han om att sända Hjälparen. Det gör han just när han berättar för dem att han återvänder dit varifrån han kommit, från Fadern. Anden skall hjälpa lärjungarna att veta och känna att Jesus är med dem. Anden hjälper dem att erfara Jesu närvaro, att han lever.
Den andra gången säger han att Anden skall vittna om Jesus. Det viktigaste är att Jesus är sänd av Gud, och att han är hos Gud och att han är Gud. Sedan lovar Jesus att Anden hjälper lärjungarna att vittna om Jesus.
Rakkaat kristityt. Kun Jeesus kolmannen kerran antaa opetuslapsilleen Pyhän Hengen lupauksen hän sen lisäksi että lupaa hengen todistavan hänestä opetuslastenkin kautta, hän valmistaa heitä tulevaan. Nyt Jeesus tietää että opetulasten uskoa koetellaan. Mutta hän valmistaa heitä siihen etteivät he sortuisi. Tämä on muuten ainut kerta jolloin Jeesus lupaa heille koettelemuksia juuri lupaessaan Pyhän Hengen lahjan heille. Heitä kohtaa nimittäin uhka että heidät erotetaan synagogasta.
Synagogalla oli Jeesuksen aikana sekä hengellinen että yhteiskunnaliinen tehtävä. Se oli samalla kertaa sekä sairaala, oikeusistuin että kunnantalo. Sieltä sai jokainen täysivaltainen seurakunnan jäsen hakea apua ja oikeutta. Synagogasta erottaminen ei pelkästään merkinnyt seurakunta- ja jumalanpalvelusyhteydestä erottamista. Se ei siis ollut yhteis-kunnallisesti yhtä vähäpätöinen asia kun tänä päivänä kirkosta eroaminen.
Kun ihminen erotettiin synagogasta Jeesuksen aikana hän ei pelkästään menettänyt jumalanpalvelus- ja uskonyhteyttä, mikä tietenkään ei ole vähän. Hän menetti myös Jumala-yhteytensä - ja sen myötä kaikki kansalaisoikeutensa, mikä merkitsee että ihminen elää yhteiskunnan ulkopuolella ja on lainsuojaton. Lainsuojattoman tappamisesta kukaan ei joutunut vastuuseen. Tämä uhka oli ajankohtainen opetuslapsille jo Jeesuksen eläessä.
Tämän perusteella jokainen ymmärtää hyvin miksi Jesus halusi koota kaikki kadonneet ja lähes kadotetut. Tästä me ymmärrämme myös miten korvaamaton Jeesuksen antama Pyhän Hengen lahjasta. Kasteessa ja uskossa meillä on Jeesuksen läsnäolo ja apu vaikka me joutuisimme kaiken inhimillisen avun ja lainsuojan ulkopuolelle.
Kära kristna vänner. Lärjungarna glömde inte vad Jesus lovat dem. Han har gett dem och oss ett löfte som ingen annan kan ge och uppfylla. Han lovar inte heller oss någon lätt tillvaro eller att vi skulle undgå prövningar. Både lärjungarna visste och vi vet att Jesus genom utgjutandet av den heliga Anden skapar ett Andens folk, där alla är jämbördiga systrar och bröder. Vi förenas nämligen alla i tron på honom som är den uppstånde och upphöjde. Han har framför allt upprättat vår gemenskap med Gud och med det så har vi allt. Det har vi just i församlings- och trosgemenskapen. Han har gett oss ett löfte som ingen annan gett, därför att just han har uppfyllt det. Amen.

Predikan: Sjätte söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Abba! Fader!
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 16.5.2010
Rom 8:12-17
När vi i vår tid och i vårt land hör ordet Abba, tänker vi väl först på popmusik eller på sill. Men när ordet förekommer i NT, är det ett arameiskt ord som inte egentligen betyder ”fader”, utan snarare ”pappa” eller rent av ”papi”.
NT är med några små detaljer när skrivet på grekiska, som var det allmänna gemensamma språket i östra Medelhavsområdet på den tiden, lite som engelska är det idag. De små detaljer som jag hänvisade till är vissa hebreiska eller arameiska uttryck som har tagits med i den grekiska texten, eftersom de så kraftigt har förknippats med Jesus. Några av dessa är hosianna, amen, talita koum, effata – och så abba.
I judendomen kunde – och kan – Gud tilltalas med ett vördnadsfullt ”Fader”, precis som en from muslim inte skulle ha något problem med att be bönen ”Fader vår”. I båda fallen handlar det ändå om att man vördnadsfullt och respektfullt närmar sig sitt eller folkets eller alltings ursprung, inte om något barnsligt jollrande vid pappas fötter. När Jesus tilltalar Gud med ordet abba, måste det alltså ha gett folk hicka, för hur kan en människa tilltala universums härskare, härskarornas Gud, på ett så intimt sätt? Därför har också NT:s författare lämnat ordet oöversatt i sin grekiska text. Och så bör också bibelöversättarna göra.
En av dessa författare är Paulus i Rom 8, som är dagens andra läsning. Där skriver han bl.a.: Ni har fått en ande som ger söners rätt, så att ni kan ropa ”Abba! Fader!” Vi återkommer strax till detta.
När vi, som strävar efter jämställdhet också mellan könen, läser uttryck som ”Guds söner,” undrar vi fort varför inte döttrarna nämns. Nå, i de flesta fall är ”döttrarna” inkluderade i ”sönerna,” och man kunde i översättningen använda det mer inkluderande uttrycket ”Guds barn.” Men detta är en lite speciell passage. Här används nämligen både ”söner” och ”barn” i en lite speciell innebörd.
[Den heliga] Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, skriver Paulus. Och det är vi. I dopet har vi fått Guds Ande, när vi s.a.s. adopterades av Gud och blev Guds barn. Detta barnaskap kan ingen ta ifrån oss. Paulus skriver mycket kraftigt lite senare i samma Rom 8(:38f): Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Man kunde alltså säga, att alla som har ande från Gud är Guds barn. I motsats till detta kan vi se det som Paulus skriver: Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Skillnaden mellan ”barn” och ”söner” är alltså att den ena gruppen passivt ”har” Guds ande, medan den andra aktivt ”leds av” Guds ande.
Och följderna av detta syns i det patriarkaliska sättet att skifta arv. Oftast gick det så, att en son ärvde mer än en dotter – döttrarna blev ibland rent av arvlösa, eftersom de redan hade fått ut sin andel i form av en brudgåva. Dessutom ärvde den förstfödde sonen ofta dubbelt så mycket som sina yngre bröder. Detaljerna skiftade från tid till tid, men detta var huvuddragen.
Om vi då tänker på det som Paulus säger, blir det så här. Vi är barn, och då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar. Men de som dessutom, genom att låta sig ledas av Gud, har blivit ”söner” (naturligtvis oberoende av kön), har fått en större del av arvet än sina ”systrar”, om ni förstår mig rätt.
I Bibeln finns det ju förresten också kvinnliga bilder som omfattar det manliga. Ett exempel är Upp:s bild av Lammets bröllop, där kyrkan beskrivs som en brud, som är redo att gifta sig med sin brudgum, Kristus. Och i denna brud ingår, det är jag säker på, också många män.
Nåja, för att komma bort från detta patriarkaliska bildspråk som kan bli ett hinder för någon, vill jag uttrycka Pauli tanke i nutida termer.
I dopet har vi blivit Guds barn och fått Guds Ande i oss. Precis som ett spädbarn av naturen är passivt och inte kan äta själv eller klä sig själv, är vi i början passiva också som kristna. Vi bör lära oss att ledas av Gud så vi kan bli aktiva kristna. Det betyder ingalunda endast att delta i gudstjänster eller andra församlingsaktiviteter, utan framför allt att sträva efter att i varje situation följa det dubbla kärleksbudet – att älska Gud mer än någonting annat och att älska sin medmänniska lika mycket som sig själv.
Då får vi också lära oss mer om Gud, om hans kärlek och om kristendomen än de som inte gör sig något besvär. Detta betyder inte att vi skulle vara mer älskade av Gud, mer värda, mer frälsta eller så, utan bara att vi får en större insikt. Precis som man får en större insikt i vad som helst som man engagerar sig i. Denna insikt gör oss inte till kristna eller ger oss Guds Ande – för det sker i dopet. Denna insikt kan bara hjälpa oss att få vårt liv här i världen i bättre ordning, att bygga det på det som håller och inte på det som försvinner.
Men det är inte så illa det heller.
Och då lär vi oss också vilken av betydelserna av ordet Abba som är viktigast – popmusik, sill eller vår himmelske pappa.

02 maj 2010

Predikan: Fjärde söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Synd, rättfärdighet och dom
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 2.5.2010
Joh 16:5-11
Jesu avskedstal till sina lärjungar i Joh hör till de mest komprimerade och komplicerade avsnitten i Bibeln. Från det talet är dagens heliga evangelium hämtat.
Jesus talar om Hjälparen, den heliga Anden. När Jesus lämnar sina lärjungar skall de få Hjälparen, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Det här låter som definitioner i bästa ordboksstil, men riktigt så enkelt är det inte. Om man läser Bibeln som en ordbok eller ett uppslagsverk – eller för den delen en lärobok i biologi, historia, medicin, sociologi eller något dylikt – så hamnar man nog rejält miste. Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning, men det är inte det samma som att säga att den innehåller allt som finns att veta om Gud, och framför allt inte att den är relevant när det gäller vetenskapliga frågor. Där är den lika viktig som andra dokument av motsvarande ålder.
Jesu definitionsliknande uttalanden om synd, rättfärdighet och dom är alltså inte ändå definitioner, utan exempel på vad begreppen kan innebära. Synd: de tror inte på mig, säger Jesus, som om det var den enda synd en människa kunde begå. Om det är klart att människan begår många andra synder än otrons synd, varför förebrådde den heliga Anden världen endast för denna synd? Är det därför att alla andra synder förblir oförlåtna på grund av otron, men blir förlåtna när vi tror? Gud håller detta emot oss mer än något annat, så att det övriga förblir oförlåtet så länge som den övermodiga människan vägrar tro på en ödmjuk Gud. […]
Det är stor skillnad mellan att tro att [Jesus] är Kristus och att tro på Kristus. Också demonerna trodde att han var Kristus,
skriver kyrkofadern Augustinus, men de trodde inte på Kristus. Den tror på Kristus som hoppas på Kristus och älskar Kristus. Om han har tro men saknar hopp och kärlek, då tror han att Kristus finns, men han tror inte på Kristus.
Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Här är det tydligt att uttalandet om synd behandlar människans synd, medan uttalandet om rättfärdighet handlar om Jesu rättfärdighet. Augustinus har en intressant tanke om detta, nämligen att Jesus kom till oss från Fadern på grund av barmhärtighet, men på grund av rättfärdighet går han till Fadern. Varför är det inte rättfärdighet båda vägarna? Jo, för att vi skall lära oss att rättfärdighet inte kan fullkomnas i oss utan barmhärtighet, så att vi inte bara söker vårt eget bästa utan också andras.
Samtidigt är det ändå inte bara Kristi rättfärdighet som det rör sig om här, för också vi har fått del av den rättfärdigheten genom Kristi uppståndelse från de döda. Också vi har uppstått med Kristus, och vi är förenade med Kristus, tills vidare genom tro och hopp, men vårt hopp skall till sist fullbordas genom de dödas uppståndelse. […]
Världen blir då överbevisad om synd i dem som inte tror på Kristus och om rättfärdighet i dem som står upp som Kristi lemmar.
Därför kommer också Jesu tredje uttalande att besannas. Dom: denna världens härskare är dömd. Observera att ordet ”härskare” här är singularis. Det handlar alltså inte om alla kungar, presidenter och diktatorer som härskar i denna värld, utan om djävulen. Han härskar över dem som i sina hjärtan bara vistas i den värld de älskar, och därför kallas de ”världen”, alldeles som ”vårt hemland är himlen” om vi har uppstått med Kristus.
Det är intressant hur fascinerade av ondskan vi ibland verkar vara. Styrkans och maktens yttre tecken verkar ibland vara viktigare än den inre styrka som kallas karaktär, och som är så mycket mer grundläggande i verkligt ledarskap än den yta som kallas karisma, och som kan göra en ledare populär – åtminstone för en tid.
På samma sätt finns det många kristna som sysslar med s.k. ”andlig krigföring”, där man ger sig på djävulen och olika fenomen som man med rätt eller orätt anser komma från honom. Vapen i denna ”andliga krigföring” är sådant som tro, bön, andliga nådegåvor, hänvisningar till (ofta lösryckta) bibelverser och annat som ger den ”andliga krigaren” en känsla av styrka och makt. Och den känslan kan vara berusande, det är det inget tvivel om.
Men en ”andlig krigföring” av detta slag baserar sig på misstaget att vi är kallade att göra sådant, att vår styrka skulle räcka till för att besegra djävulen i öppen strid, oberoende av hur stödda av Gud vi må vara. Så är inte fallet. Det handlar ytterst om ett slags magi, där vi med kraftord och trollformler försöker behärska en omgivning som ter sig allt mer kaotisk för oss.
Det är inte så det är tänkt att vi skall bete oss. Vi skall naturligtvis försöka kämpa mot ondskan och för sanningen och godheten på alla plan. Men vi måste börja inifrån – vilket alltid är mycket svårare. Vi måste börja med att erkänna att också vi har fel och brister, innan vi ger oss på att påpeka andras tillkortakommanden. Jesus talar i Bergspredikan (Matt 7:3-5) om att vi först skall ta bort bjälken ut vårt eget öga, innan vi påtalar flisan i vår medmänniskas öga.
Det här är, som sagt, mycket svårare än att med pukor och trumpeter ge sig ut för att strida mot ondskan i andra människor.
Särskilt som denna världens härskare är dömd. Kristus har besegrat honom i grunden. Det som återstår av djävulens och ondskans makt är att sträva efter uppmärksamhet, och på det sättet förleda ett ljusets barn till mörkret. För det är ju ofta så, att det goda och harmoniska verkar tråkigt, medan ondskan och striden är något häftigt och spännande. Det är först när man kastar sig in i det som man märker att det som utifrån verkar spännande egentligen är plågsamt, medan det som verkade så tråkigt egentligen är skönt att leva i.
Samtidigt är det ju så, att fastän denna världens härskare är dömd, är han ändå alltför stark för oss. Han för fortfarande ett slags gerillakrig för att få oss att falla. Det bästa sättet att undvika detta är att koncentrera sig på det som är gott, och lämna det ondas grundval åt Gud. Vi är ”himmelrikets medborgare i världen”. Vi får försöka göra vår värld så god vi kan, men samtidigt inse att den slutgiltiga godheten får vi uppleva först hos Gud.