25 juni 2010

Predikan: Johannes döparens dag

Martin Fagerudd:
Vägröjaren
26.6.2010 kl. 10.00 Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Text: Luk. 1:57-66
Den här dagen sammanfaller tre viktiga högtider. För det första har vi Midsommardagen, som är en naturens fest. För det andra är den här dagen en nationell högtidsdag eftersom vi idag firar Finlands flaggas dag. Den här dagen firar vi också minnet av Johannes döparens födelse. Det är det som gör denna dag till en helgdag och därför firar vi högmässa.
Att Johannes döparen överhuvudtaget framträder i historien är resultatet av flere märkliga händelser. Före Johannes hade man inte hört en enda profet på flera hundra år. Det verkade som om profetian var död.
Allt det märkliga börjar med Johannes födelse och han är en viktig historisk person för Kristi kyrka, för att hans liv är så starkt bundet till Jesu liv. Det är mycket som sammanbinder dem. De är småkusiner eftersom deras mödrar enligt Lukas evangelium är kusiner. Att Johannes är viktig kan man se också i det att hans födelse beskrivs på samma sätt som Jesu födelse, vilka skiljer sig från varandra bara på en punkt.
Johannes föräldrar Sakarias och Elisabet, som man med fog kan kalla för Nya testamentets Abraham och Sara, får en son. Man ville ge pojken namnet Sakarias, kanske som en artighetsgest mot föräldrarna. Normalt gav man farfars eller morfars namn, men båda föräldrarna meddelar att pojkens namn skall vara Johannes, som betyder ”Gud är nådig”. Johannes tillnamn ”döparen” hade han fått genom sin dopverksamhet. Han är känd med det namnet av alla hans samtida landsmän. Johannes föräldrar och hans övriga släktingar hade säkert tänkt att han skulle bli präst, eftersom han var av prästsläkt och tillhörde Levis’ stam, där alla var tempelpräster.
Prästsonen drar ut i öknen. Där lever han asketiskt av det som naturen ger, d.v.s gräshoppor och vildhonung. Det är annars en mycket protein- och vitaminrik diet. Johannes evangelium låter oss förstå att Jesus själv var Johannes lärjunge och att han fungerade som döpare. Dopverksamheten binder dem båda så pass starkt ihop.
Snart får människor höra rykten om att Johannes förkunnar budskapet om att Guds dag är nära. Det är dagen då Gud sänder sin Messias för att skilja agnarna från vetet. Johannes understryker att ingen undkommer domen och det är dags att förbereda sig. Genom att döpa människor vill han röja bort allt som hindrar människorna från att tro på Gud och bereder på detta sätt Guds ankomst till människorna. Många människor uppsöker honom och gör som han säger. De tar emot hans dop som ett tecken på bättring och syndernas förlåtelse.
Vi kan få den känslan att Johannes’ bara försöker skrämma människorna, men han hör till dem som beskriver Guds godhet och nåd på ett strängt sätt. Kärnan i hans budskap är ändå att Gud är god och nådig och kommer till människorna med räddning och befrielse och att det inte finns några hopplösa fall.
Johannes och Jesus liknar varadra i mycket. De båda förkunnade och döpte människor, och åtminstone en tid levde Jesus asketiskt som Johannes. Men det främsta de har gemensamt är syndernas förlåtelse. Med den ville både Johannes och Jesus återförena de borttappade med Guds folk och upprätta deras sociala ställning. Det yttersta motivet är Gud. Han vill ha gemenskap med hela människosläktet och rättvisa människor emellan. Det har alla profeter sagt i all tider.
Johannes fortsatte med sin verksamhet ända tills han blev fängslad och avrättad av Herodes. Det var en vändpunkt i Jesu verksamhet. Han hade prövats av öknens ensamhet. Han slutade att döpa och att leva asketiskt. Folk kallade honom senare för frossare och drinkare. Istället för att leva i öknens obebodda trakter, förflyttade han sig till bebodda trakter, till människorna. När Jesus återvänder till Galileen är han känd som en kringvandrande lärare som botar sjuka, driver ut onda andar, uppsöker utstötta och håller måltider med dem. Just i honom visar Gud att han har gemenskap med alla och ingen är utanför.
Det här tänker vi på under årets ljusaste tid. Midsommardagen är en dag utan like, den är ljusast, vackrast och varmast, åtminstone senare på dagen. Naturen får allt detta till godo för att växa och bära frukt och fylla sin uppgift som den fått i skapelsen. I dag firar vi också Finlands flaggas dag. Kännetecknande för den är dess vita botten och blå kors. Att den ser ut som den gör har sina historiska orsaker. Den kom till under den ryska tiden och motivet till dess utforming och färg har den i kejsarens av Ryssland flagga, vilket säkert var god politik, en flagga med vitt botten och ett blått diagonalt kors, Andreaskorset. andreas är inte obekant för oss här i Helsinge och Vanda, där det finns S:t Andreas kapell. Finlands flagga är den synliga symbolen för vårt fria fosterland. Den är helig för oss. Men framför allt korset som är flaggans grundsymbol vittnar om det allra heligaste, evangeliet.
Just när Jesus kommer till Johannes för att döpas, säger Johannes om honom: där är Guds lamm som tar bort världen synd. Så säger Johannes om lärjungen som ingen annan lärjunge varken före eller efter honom fått höra. Så sade Johannes för att han var profet. Det är just då som Johannes blir mindre och lärjungen blir större: lärjungen blir Mästaren.
Johannes vet att han under sina dagar får se det som alla profeter före honom talat om och velat se; tiden när Guds rike bryter fram. Guds rike bryter fram i evangeliet som får sin början efter att Johannes förkunnat sitt dop och det får sin fullbordan i Jesus. När Jesus kommer till människorna, då är det Gud som kommer. Han kommer för att han är nådig och god. Han säger att synden är försonad och alla får del i räddningen och befrielsen, som Johannes förberett oss alla för. Tecknen på det är att Gud gjort oss alla heliga genom dopet och tron och medlemskapet i de heligas gemenskap som är Kristi kyrka, Kristi kropp på jorden. Amen.

19 juni 2010

Predikan: Fjärde söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Förlorad och återfunnen
20.6.2010 kl 10 i Helsinge kyrka S:t Lars (Vanda)
Evangelium: Luk. 15:1-10
Jag tappade nyligen nyckeln till vårt förvaringsutrymme. Jag hade under den senaste veckan tänkt hämta tillbehör därifrån till båten som olovligt länge stått på land. Jag sökte nyckeln på alla tänkbara ställen. Härom morgonen var jag på väg till arbetet och på parkeringsplatsen såg nyckeln jag hade saknat. Jag blev förvånad att den var på en så synlig plats men att jag ändå inte sett den.
Jag blev ändå inte glad. Jag hade haft ett väldigt besvär med att avlägsna det gamla låset, som var låst och så hade jag skaffat mig ett nytt lås. Jag frågade låssmeden ör säkerhets skull om de hade några lås med garanti för att nyckeln inte tappas. Men det hade de inte.
Bibelläsningen talar idag om det motsatta, att bli glad över att finna det förlorade. Jag hoppas att ingen tänker att Gud skulle bli besviken över människor han finner, så som jag blev över min borttappade nyckel.
Det fanns de som var missnöjda med att Jesus gjorde sig besvär med att umgås med de borttappade människorna, de som kallades för syndare. De kritiserar honom hårt för det. I Bibeln räknas bl.a. herdarna, tullindrivarna och de prostituerade till syndare. Herdarna kunde inte p.g.a. sitt arbete iaktta sabbaten och sålunda hålla Guds lag, som är kännetecknet för den som hör till Guds folk. Tullindrivarna missbrukade sin tjänst och skaffade sig på ohederlig väg extra inkomst och de prostituerade håller heligt varken sin kropp eller äktenskapet. Just med sådana umgås Jesus, sådana som varken känner Gud eller ville följa hans vilja. Det är klart att sådana står utanför Guds folk. Det bär själva skulden till det på grund av sitt sätt att leva.
Nu hade dessa som kallas för syndare eller de utstötta sökt sig till Jesus. Orsaken till det är mycket enkel. De helt enkelt tyckte om att lyssna på honom. De hörde i hans sätt att tala och undervisa något som ingav dem med nytt hopp att de inte är hopplösa fall. De hörde i hans ord att han tar emot dem, villkorslöst. Fastän det inte berättas om dessa syndares sinnesändring, som i alla fall Johannes döparen krävde av dem som tog emot dopet, så får man den uppfattningen att Jesus tog det som en sinnesändring hos dem att de sökte sig till honom. Att söka sig till honom är ju alltid ett uttyck för sinnesändring och att man vill göra bättring, också nu.
Jesus inte bara tar emot dem utan ordnar gemensamma måltider för dem. att fira måltid var under Jesu tid det yttersta tecknet på att man har gemenskap, så gör bara vänner. Dessutom försvarar Jesus dem, men samtidigt också sitt sätt att arbeta genom att säga att det är just de sjuka som behöver läkare och inte de friska.
Med dessa ord försöker Jesus inte bortförklara syndarnas liv, men han säger att det är dags för dem att bli botade från sin sjukdom, från synden, för att de skall få ta emot Guds välsignelse.
Man kan verkligen säga om dessa syndare som kommer till Jesus, att de hade varit förlorade, borttappade. Men det hade skett något som de inte kunnat bidra till, nämligen att Gud själv hade uppsökt dem genom Jesu verksamhet. Jesus säger på ett annat ställe i Bibeln, att han är skickad för att uppsöka de förlorade fåren i Israels hus. Jesus vill samla hela Guds folk.
När Jesus försvara sitt umgänge med syndarna så gör han det sin vana trogen med en liknelse. Det är den mest bekanta av dem alla, liknelsen om den förlorade sonen. Den om någon är ett exempel på hur Gud uppsöker det borttappade. Den berättar att han inte alls sparar utan använder alla tillbuds stående resurser.
I allmänhet har en liknelse bara en poäng eller ett syfte, men liknelsen om den förlorade sonen har två. Den yngre sonen som fick ut sitt arv, slösade det till sista myntet. Ändå tog hans far honom tillbaka. Vi tycker att vad är det nu för underligheter, klart att varje förälder tar emot sina barn som sprungit bort och inte bara tar emot utan söker dem. Nu handlar det inte om det. Alla vet att man bara en gång har rätt att ärva.
Jesus menar med liknelsen att när syndarna kommer till honom, så har de helt slösat bort sitt arv, som de fått; det är arvet att få vara Guds barn. Nu när de borttappade blivit återfunna av Jesus, så kan de vänta sig samma löfte som den förlorade sonen; de får tillbaka sitt arv som Guds barn. Det är den ena poängen.
Den andra poängen börjar med att den yngre sonen som slösade sitt arv har en äldre bror. Den äldre brodern tycker att den yngre brodern kommer alldeles för lätt undan, när han får komma hem igen och bli arvtagare på nytt. Men hans far vill att bröderna skall glädjas tillsammans med sin far. Och så påminner han den äldre brodern att allt mitt är ditt. Kom med på en verklig fest, på himlens egen fest.
Jesus lämnar frågan om den äldre brodern gick in till festen alldeles öppen. Den andra poängen handlar just om det, att hur skulle vi reagera i samma situation som den ädre brodern? Skulle vi ta del i festen eller skulle vi lämna oss utanför.
Visst finns det medmänniskor som är som den yngre sonen som slösat sitt Guds arv och visst finns det som den äldre brodern som skött sitt liv på ett hederligt sätt. Till den yngre säger Gud: Välkommen hem tillbaka, allt mitt är ditt! Till den äldre säger Gud: Gläd dig. Det här är ditt hem och allt mitt är ditt!
Ofta tror vi som den äldre brodern att Gud inte unnar oss glädje, när vi tänker på alla motgångar vi möter. Men Gud vet att utan glädje orkar vi inte tjäna. Ofta tror vi också att Gud vänt oss ryggen, som den yngre brodern. Men vi misstar oss, Gud ser oss hela tiden och har sitt ansikte vänt till oss. Att Gud har ansiktet vänt till oss innebär att han välsignar oss och han vill att vi skall söka hans välsignelse. Han inte bara har ansiktet vänt till oss utan sträcker varje dag sina armar mot oss.
Jesus visar hurudan Gud verkligen är: han inte bara vill att alla hans bortappade barn skall återvända till fadershuset utan han säger också att det finns några stängda dörrar och att här i mitt hus finns källan till all glädje. Han är lika nära som bönen som vi ofta i svåra stunder har på våra läppar. Han är lika nära som vår tackbön. Han låter sig finnas eftersom han ständigt söker oss.