24 oktober 2010

Predikan: Reformationsdagen


Monica Heikel-Nyberg:
Kyrkslätts kyrka 24.10.10
Joh 4:46-53
Vi firar idag reformationsdagen. Inte en minnesdag över det som engång hände för 460 år sedan, utan som en påminnelse om att kyrkan ständigt behöver reformeras, det vill säga söka sig tillbaka till sin form, till trons grund.
Särskilt denhär veckan har vår kristna tro varit temat i nästan varje nyhetssändning. Mera än 30 000 personer har i protest mot den människosyn soom debatten gav uttryck för lämnat kyrkan efter A-studio debatten för knappa två veckor sedan. Det innebär motsvarar ungefär att en grupp motsvarande hela Kyrkslätts samfällighet, både med svenska och finska församlingen, har lämnat vår kyrka. Samtidigt har det parti som hårdast fördömde de homosexuella fått fler anhängare.
Ett sätt att se på det här är att säga att KDs politiska mål, det vill säga att utmana sannfinländarna i kampen om de ytterst konservativa röstarna har burit frukt. KD har fått fler anhängare samtidigt som liberala kristna i protest har lämnat den kyrka KD säger sig företräda, och därmed ökat konservatismens grepp om kyrkan.
Vad har då det här att göra med kyrkans reformation? Martin Luther talade på sin tid om att vår kärlek måste vara formad av tron, (caritas fide formata) det vill säga att allt vad vi gör mot vår nästa måste vara format av tron på Jesus Kristus. Kristus och hans utgivande kärlek är grunden för vår tro, och därmed också för vårt handlande. Då finns det inte plats för debatt eller gnabb om politiska fördelar.
Vi får vända oss till dagens evangelium:
Kungens ämbetsmans son var sjuk. Han hade hög feber. Vad skulle man göra. Det fanns antagligen inte så mycket som kunde göras, annat än att vänta och de om febern skulle sjunka eller om sjukdomen hade dödlig utgång. Men pojkens pappa kunde inte bara sitta sitta och vänta. Han skulle söka hjälp, av vem som än kunde hjälpa Och eftersom båda var från samma stad hade pappan säkert stött på Jesus tidigare, också om han kanske inte hade engagerat sig i det Jesus predikade.
Och vad tänker Jesus: Jaha, ännu en som vill se tecken och under. Ännu en som vill debattera och söka hårfina skillnader mellan tro och tro. Är det, det enda som får er att tro?
Men så händer det något, som får leder till att att Jesus skickar hem pappan med ett löfte om att sonen skall bli frisk. Och när pappan kommer hem, ser han att Jesus håller vad han har lovat.
Vad var det som fick pappan att söka upp Jesus? Det var hans nöd. När alla masker faller skapas denna kontakt och in i pappans svåraste nöd kommer Jesus med ett hopp.
Jesus såg pappans nöd.Det tror jag här att är nyckelordet, både för var och en av oss och för kyrkan idag. Vår bön är kanske inte för vår son, men för vår kyrka som slits sönder inifrån.
Jesus ser bortom orden och bortom det som skiljer människor åt. Han ser nöden och möter den. Han ser människorna bakom problemet.
För 460 år sedan fanns en grupp kyrkans män i Wittenberg som tyckte att kyrkan hade kommit på fel väg då den var mera mån om att människan skulle göra gott för att bli älskad av Gud. Vad varje människa själv kunde göra blev viktigare än vad Gud har gjort. En av männen var Martin Luther, som vände på begreppet och förkunnade att ingen människa kan bli god av sina egna gärningar. Vi kan bara älska för att Gud först har älskat oss.
Vi gör samma tankefel som kyrkan vid reformationstidens början.Vi hänger fast vid vår egen bibeltolkning som om den vore en frälsningsfråga och något som får trampa tvärs över människors liv. Vi beter oss, genom att fästa uppmärksamheten vid det som skiljer oss åt och inte vid det som förenar oss, som om vi själva var viktigast. Och vi glömmer människan och hennes nöd.
Mer än trettiotusen människor har under de senaste veckorna demonstrerat genom att lämna vad som uppfattas vara en ärkekonservativ kyrka för att ställa sig på den enskilda människans sida. Och också om sanningen kanske inte är så enkel och frågan om vem som är offer är så svartvit, så betyder det att på ett bakvänt sätt att kyrkan har lyckats i sin förkunnelse när alla dessa människor har lärt sig att det rätta är att ställa sig vid den utsattes sida.
Nu återstår för vår älskade moder, kyrkan, att ta sig en funderare. Hur kan vi vända tillbaka till Jesus och hans blick för den enskilda nöden. Hur kan vi lämna våra väl befästa ställningar på det kyrkliga debattfältet och hitta tillbaka till det kyrkan är tänkt att vara, det vill säga en gemenskap för de som tror på Jesus Kristus och vill följa honom för att möta den nöd som ingen annan ser?
Herre, kom, innan din kyrka slits sönder.
Barmhärtige Gud
Du har tagit upp oss i din gemenskap och låtit oss bli dina medarbetare.
Ge oss kärlek och vishet att förverkliga din vilja.
Vi ber för vår kyrka och för vår egen församling:
Stärk vår gemenskap och hjälp oss att ta hand om varandra.
Ge oss förmåga att handla kärleksfullt vår nästa och känsla för att höra också de tysta budskapen.
Vi ber för dem som har lämnat vår kyrka.
Välsigna dem och omslut dem med din kärlek.
Kalla dem tillsammans till din kärleks gemenskap och hjälp oss att ta emot dem med kärlek.
(min översättning av kyrkostyrelsens bön för dem som lämnat kyrkan)

17 oktober 2010

Predikan: 20 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Livsmöjligheter
S:ta Helena kyrka (Skövde) 17.10.2010
Idag är vårt tema ”Att leva tillsammans”. Det handlar om relationer, om nya livsmöjligheter, om hopp och om framtidstro. En stor del av gemensamma välfärd här på jorden handlar om omsorg om varandra. Mellan personer och individer, men också mellan folk och folk.
I Ruts bok möter vi Noomi. Hon verkar vara en stabil kvinna som lever med man och två barn i Betlehem. Så blir det hungersnöd och de tvingas fly till Moab, ungefär nuvarande Jordanien.
Under tiden de är där drabbas Noomi av ytterligare personliga tragedier. Förutom alla besvärligheter det medför att vara flykting och invandrare – israeliterna och moabiterna var inte vänner - så dör hennes man, och hon får uppfostra sina två pojkar ensam. De gifter sig så småningom med de moabitiska kvinnorna Rut och Orpa. Det blir till Noomis besvikelse inga barnbarn, och sönerna dör.
Noomis tro på en god Gud sätts verkligen på spel, men hon verkar se Guds handlande i allt som sker. Så blir situationen bättre i Betlehem, och hon beslutar sig för att återvända. När svärdöttrarna Rut och Orpa hör detta blir de ledsna, och Rut avger sin kärleksförklaring till Noomi:
”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.”
Det som för Noomi blir hemvändande till tryggheten, blir för Rut ett steg ut i det okända. Hon är nu själv en flykting, en anhöriginvandrare, och hon får leva på resterna från rika människors åkrar. Men på åkern träffar hon Boas, och de gifter sig och får ett barn tillsammans.
Vi läser i Ruts bok en berättelse om livets besvärligheter i allra högsta grad. Det är inga lyxproblem som Noomi och hennes familj har att hantera Men i allt elände växer kärleken fram, starka familjeband och omsorg och hopp om nya livsmöjligheter. Ur svåra förhållanden växer något gott, något annat.
Israels folk får se att det inte var så farligt med en kvinna från ett annat folk, föraktat som det var. Det visade sig vara en välsignelse. Rut blev farmor till kung Davids far, och därmed också förmoder till Jesus. Visa gästfrihet, skriver Hebreerbrevets författare. Det kan visa sig att ni har änglar bland era gäster.
Lasaros i evangelietexten plågades av ett annat slags lidande. Han var sjuk – allvarligt sjuk. Jesus har lärt känna familjen, och det är naturligt för Marta och Maria att skicka bud efter Jesus: ”Herre, din vän är sjuk!”
Jesus svarar märkligt. ”Den sjukdomen leder inte till döden, utan ska visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den. ”
Menar Jesus alltså att det finns någon mening med att Lasaros blivit sjuk, och att det ska ha något med Jesus själv att göra?
Jesus väntar och funderar i två dagar. Sedan vänder han tillbaka med lärjungarna, trots att dom protesterar. Det är för farligt att vistas i det området. Sist de var där hade några försökt kasta sten på Jesus. Men om det är något Jesus gör, så är det att trotsa destruktiva krafter. Har man något man måste utföra i kärlekens och godhetens tjänst, då får man stå ut med motstånd. Jesus delar sin handlingsplan med lärjungarna:
”Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom. ”
Så beger dom sig till Betania, och Marta möter Jesus när dom är på ingång i staden. Jesus säger till Marta att Lasaros kommer att uppstå . Jag vet, säger Marta, vid uppståndelsen den yttersta dagen. Då säger Jesus till henne;
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Och vi citerar gärna Jesus på det här, ofta vid begravningsgudstjänster när vi behöver påminna oss om att det finns ett liv efter döden, att uppståndelsen är en verklighet och att Jesus seger över döden också är vår. Att ljuset vinner över mörkret och att kärleken är starkare än misstron och hatet.
Men för Jesus verkar det som att gränsen mellan liv och död inte är så tydlig. Kanske är det så att Jesus menar att för den som tror och litar på honom, så kan man finna hopp och nya livsmöjligheter mitt i de mest hopplösa omständigheterna?
Att man kan leva även om man befinner sig mitt i dödsskuggans dal och att man där får stöd och kraft, som Ruts barnbarnsbarn kom att skriva i Psaltaren?
Att sjukdomar är ett av våra livsvillkor i detta liv, men att det finns liv trots det? Att en del av oss har konkreta erfarenheter av att Gud botar sjukdomar, men att det är vanligare att erfara att Gud är med , mitt i det svåra och ger oss hjälp och tröst under vägen?
Och tyd nu inte bara Gud som ”övernaturliga fenomen”, utan också som den grundläggande kärlek i världen som får uttryck i hjälpsamma grannar, tålmodiga familjer och kärleksfulla partners. Förstående arbetsgivare och vänliga handläggare på försäkringskassan. Ett extra leende från tjejen i ICA-kassan eller någon som snällt håller upp dörren för dig eller lyfter din tunga resväska upp på tåget.
Det tror jag är Jesus förhärligad. Det tror jag är Guds härlighet som visas. Ett ljust TROTS ALLT i väntan på att allt ska bli bra på denna jord.
Jesus tvekar inte att sätta sin egen bekvämlighet och sitt eget liv på spel, utan går. I mötet med sina ledsna vänner blir han upprörd och skakad i sitt inre, och Gud gråter med oss. Han säger till Lasaros som ligger död i en klipphåla att han ska komma ut. Lasaros gör så, att Jesus ber vännerna at göra honom fri och låta honom gå. Precis det som Jesus själv kommer att vara med om, hjälper han Lasaros med.
Nya livsmöjligheter! Gud leder oss ut i öppenheten, det är betydelsen av ordet ”frälsning”. Leder oss in i nya relationer, ut ur, bort från egoism, självupptagenhet och misstänksamhet mot andra. Som Gud gör, förväntas också vi göra. Vi når inte alltid ändra fram. Ibland går vi helt åt andra hållet, därför är Hebreerbrevets ord en påminnelse för oss: Visa gästfrihet. Tänk på dem som sitter i fängelse. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Flyktingarna och hemvändarna Noomi och Rut möter godhet mitt i svårigheterna. Noomi bärs av sin starka tro på Gud, och Rut hänger på.
Noomi och Rut blir levande igen, och Lasaros blir bokstavligt talat levande igen. Det kan vi också bli.
Amen!

Predikan: 21 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Jesu sändebud
17.10.2010
Helsinge kyrka St Lars kl. 10 och
St Martins kapell kl. 12 (Vanda)
Evangelium: Matt 22:1-14
Jesus beskrivs på samma sätt i Bibeln eftersom han alltid är förbunden till Gud. Människorna igen beskrivs på två sätt, antingen som positivt eller negativt inställda till Jesu budskap.
I liknelsen om bröllopsfesten och bröllopskläderna har beskrivningen av människorna ytterligare skärpts. Det kan också bero på att Jesus anlänt till Jerusalem där de avgörande händelserna äger rum.
I liknelsen avvisar människorna inbjudan till bröllopsfesten. De gör det inte bara helt utan motiveringar, utan deras hållning återspeglar i allt mer växande grad att de inte vill låta inbjudan på något sätt rubba deras värld. Det är förstås en ganska tidlös beskrivning av människans förhållande till Gud och nuförtiden är människan inte bara inriktad på det hon ser, utan alldeles särskilt inställd på det som bara angår henne personligen.
Liknelsen beskriver inte bara människors personliga saker som förhinder, utan också en grundattityd hos människan. Människornas attityd är så kategorisk, att de mördar tjänarna som kommer med inbjudan. Men det är ändå inte människorna som har huvudrollen i liknelsen, utan kungen.
Liknelsen om bröllopsfesten utgör egentligen höjdpunkten av en serie på tre liknelser, som Jesus berättar. Liknelserna har också en tydlig målgrupp, som mycket väl förstod de att det var dem Jesus talade om.
I den första liknelsen berättar Jesus om två söner som deras far sänder dem ut i sin vingård för att arbeta. Den första sonen säger nej, men ångrade sig sedan och går ut för att arbeta. Den andra säger ja, men går inte. Jesus ställer frågan vem av sönerna gjorde som fadern ville. Alla vet det självklara svaret.
Den här liknelsen berättar om två slags människor, om de lydiga, som inte gör som Gud vill, samt om de olydiga, som gör det som Gud vill. De olydiga kallas för syndare, som med glädje tog emot Jesu inbjudan. De lydiga eller de fromma hade vänt Jesus ryggen. De tror inte på Jesus eftersom de inte heller trodde på Johannes döparen.
Den andra liknelsen berättar om en jordägare som planterar en vingård och hyr ut den. När vingårdsägaren vid skördetiden sänder sina tjänare efter hyran, blir tjänarna pryglade, dödade och stenade. Ägaren sänder fler tjänare än den första gången, men de blir behandlade lika som de första. Till sist sänder han sin son och de som hyr vingården, dödar honom i hopp om att få hans arv.
Det är just här i denna liknelse som Jesu målgrupp för liknelserna kommer fram. Det är översteprästerna och fariseerna. Åt dem säger Jesus att Guds rike tas ifrån dem och ges åt ett folk som kan bära frukt. Frågan ställs också till det nya folket, huruvida det kan bära frukt. Med orden Många är bjudna, men få är utvalda påminner Jesus sina lärjungar, att också de kan gå miste om gåvan.
I dagens liknelse om bröllopsfesten når liknelserna sin höjdpunkt. Händelserna i de tre liknelserna eskalerar. I den andra liknelsen firar motståndarna till Guds rike vingårdsägarens sons död. Men den tredje liknelsen berättar att ägaren, som är kungen, håller bröllopsfest för sin son, som var död och att alla människor är inbjudna, både onda och goda.
Men alla liknelser betonar att Guds rike är en gåva och det tas emot tillsammans med sonen Jesus, som är alltid densamme och som sänder inbjudan till alla. Det här betyder att kyrkan tillhör alla. Det betyder att straffet som människan förtjänat, tar Jesus på sig som inte förtjänat det. På så vis verkar Guds rike där syndernas förlåtelse tas emot. Men som vi vet så gick Jesu väg till uppståndelse och försoning via korsets kval och plåga. Varför försoningen måste ta den vägen beror på att lidandet så ofta är människans lott och del. Gud valde den vägen därför att alla människor är bekanta med lidandet och att det är språket som alla människor förstår, för att människan skall ha en möjlighet att ta emot Guds rike.