21 november 2010

Predikan: Domsöndagen eller Kristi konungaväldes söndag

Martin Fagerudd:
21.11.2010 Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12
Evangelium: Matt. 25:31-46

Vi vet alla på basen av skapelseberättelsen att Guds syfte med hela skapelsen är god. Tanken på domen väcker säkert motstridiga känslor, men den handlar om den här tidsålderns slut och finns till för det ondas skull. Det onda har skapat den söndriga världen och denna lever jämsides med den goda skapelsen som Gud skapat.
Kännetecknet för det onda är att det är irrationellt, oförnuftigt och meningslöst. Det skapar nöd och lidande och dessutom hindrar det människor från att tro på Gud och Kristus och att älska. Domen finns för att Gud vill göra upp med det onda, för att Guds barn skall få ha en evig gemenskap med Gud.
Den här söndagens andra namn är ”Kristi konungaväldes söndag”. Den väcker säkert annorlunda tankar än domen. Grundtanken är att Kristus har all makt. Det tar sig i uttryck i det som Jesus berättar om den yttersta dagen ”När Människosonen kommer i sin härlighet med alla sina änglar, då skall han sätta sigpå härlighetens tron.”
Jesu ord om den yttersta domen är inte någon liknelse. Människosonen är domaren eller kungen som det heter i berättelsen. Närvarande vid domen är alla människor och domen ifrågasätter egentligen allt vad vi lärt oss om frälsningen, att den inte beror på våra gärningar utan på Guds nåd.
Det finns inget som i Jesu ord skulle betona tron, om att vi är räddade för Kristi skull. Det är ju tron som ger oss en klar kristen medvetenhet, så att vi vet att vi är Guds barn. Vi kan inte heller läsa något om rättfärdighet, att vi duger åt Gud pga tron för Jesu skull, annat än i den versen att de rättfärdiga skall gå till evigt liv.
Eftersom den yttersta domen fattas alla dessa grundläggande kännetecken för hur vi räddas, tvingar det oss att fråga Vad är det Jesus vill framföra med denna bild av domen som ännu inte skett?
Alla människorna står inför domaren, en del till höger och en del till vänster. Kungen beskriver situationer människorna varit med om, helt vardagliga händelser som de närvarande inte känner igen. Men det är frågan om sådana händelser när man mött någon som behövt andras hjälp.
Förutom grupperna till höger och till vänster om tronen, finns det ytterligare en tredje grupp som kungen relaterar till de båda förstnämnda grupperna. Kungen ger denna tredje grupp ett speciellt namn. Han kallar den för ”mina bröder eller mina minsta bröder”. De har antingen blivit föremål för den ena gruppens hjälp eller för den andra gruppens försummelse. Kungen säger ”Vadhelst ni gör mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig.”
Vem är dessa minsta bröder som kungen hela tiden tycks identifiera sig med? Man kan märka att de inte har något ansikte. De har inga som helst kännetecken och ingen annan identitet än att Herren känner dem. De är okända för de båda förstnämnda grupperna.
Man kan göra ytterligare en iakttagelse om de två förstnämnda gruppernas inställning till dessa minsta bröder. Ingendera av de förstnämnda grupperna har någonsin riktigt sett dessa minsta bröder. Hurudana människor är det man hjälper eller vem är det man går förbi utan att märka dem?
Det finns många man inte märker och går förbi. Men just dem känner kungen och kallar dem för sina minsta bröder. Helt mot vår egen föreställning på vilka grunder man får gå till det eviga livet, så säger kungen att allt beror på hur vi behandlar dessa minsta bröder.
Det finns en tydlig anknytning till det viktigaste talet som Jesus håller i hela Nya testamentet och det är Bergpredikan. Det är en anknytning till ett ord i Bergspredikan som är där i nyckelposition. Det är den gyllene regeln ”allt vad ni vill att människorna skall göra för det skall ni göra för dem”. Här i talet om den yttersta domen blir dess betydelse i hela sin vidd klar ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem, för det har ni gjort för mig”.
Den gyllene regeln har samma värde och betydelse som det dubbla kärleksbudet. Kärleken till nästan jämställs med kärleken till Gud. Jesus menar att endast kärleken har någon betydelse. Han har tidigare sagt att först genom det dubbla kärleksbudet börjar buden betyda något. Jesus betonar kärleken till medmänniskan som tecken på tro, och ju mindre tro och kärlek desto mer fjärran tycks Gud vara - och tvärtom.
Jesus visar att fastän människor glöms bort, i fattigdom och utstötthet, så glömmer Herren inte en enda utan han känner alla. Det är ju just tron som påminner oss om att Gud förverkligar allt han vill, även domen. Den goda skapelsen fortsätter alltjämt. Den fortsätter i skapelsen goda gåva som är livet och den fortsätter i räddningens gåva att vi får det eviga livet. Den söndriga världen fortsätter också och den försöker hela tiden skilja människor från varandra, liksom den försöker skilja människan från Gud.

14 november 2010

Predikan: Uppbrottets söndag

Karl af Hällström:
Tro Bibeln – men tro på Gud
S:t Olofs kapell, Pellinge (Borgå)
och Borgå domkyrka 14.11.2010
Matt 25:1-13

Liknelsen om de tio brudtärnorna är välkänd för de flesta, och som repetition fick vi ju höra den från altaret alldeles nyss. Jag kunde förstås hålla ett ingående bibelstudium om bröllopssederna på den tiden, om facklornas uppbyggnad eller om det faktum att oljebutiken var öppen mitt i natten – men ni kan andas ut; det tänker jag inte göra.
Tio brudtärnor, fem kloka och fem oförståndiga. Tio facklor, men reservbränsle till bara fem av dem. Fem flickor är redo och kommer in på festen, för de fem övriga går deadlinen förbi.
Vad är det Jesus vill säga med detta? Grundpoängen tror jag är den, att det finns tro som håller till slutet, och så finns det sådan tro som ser nästan precis likadan ut, men som sviker just före mållinjen. Alla flickorna föll ju i sömn, så vi kan inte säga att de kloka skulle ha vakat bättre. Det de hade gjort bättre var att de var väl förberedda och välutrustade.
En möjlig tolkning av denna liknelse är att facklorna är den heliga Skrift, som lyser upp vår väg, som psalmisten säger (Ps 119:103). Brudtärnorna är alla ivriga när de har fått sin uppgift i ungdomens vår och läser gärna Bibeln såsom det står. Men småningom blir de äldre, studier, arbete och familjeliv tar sin tid och energi, och det aktiva troslivet kanske hamnar i bakgrunden. Flickorna faller i sömn, men facklorna brinner bredvid dem och finns hos dem hela tiden. Allt är ingalunda förlorat. När ropet kommer om brudgummens ankomst har hälften av dem kvar de falnande facklorna, d.v.s. barnatron och det bokstavliga läsandet. Den andra hälften har mognat till en vuxen tro och har oljan, den heliga Andens smörjelse, och kan därför läsa den heliga Skrift så som den är meningen att bli läst.
Hur menar jag då? Jo, Bibeln är inte Guds Ord, utan den förkunnar Guds Ord, Kristus, som blev människa (inte text; jfr Joh 1:1-18). Bibeln är en utomordentligt viktig bok, som vi måste ta på allvar. Vi bör med all kraft och under den heliga Andens ledning söka dess budskap. Detta budskap finner vi inte i en bokstavlig tolkning, för då hittar vi endast den kulturbundna form som budskapet fick då det förkunnades för första gången. Därifrån måste vi gå vidare – fylla på olja i våra facklor, så att säga – för att hitta den form som budskapet måste ha för att de som lever i vår kultur och vårt samhälle skall förstå det. Att förkunna budskapet oförändrat förändrar alltså budskapets innehåll, hur paradoxalt det än låter.
Den som tar Bibeln på allvar, kan inte tolka den bokstavligt, för då gör man saken för enkel för sig. En bokstavlig tolkning av Bibeln spärrar dörrarna för alla utom för dem som stänger ut sig själv från Ande och förstånd. Däremot öppnar en vidare, kärleksfull tolkning dörrarna och ger oss frihet att se en medmänniska där fariséerna endast ser en syndare.
Och att de som läser Bibeln bokstavligt kallar sig bibeltrogna är närmast tragiskt. De lurar både andra och särskilt sig själva om att detta vore Guds vilja. De är inte bibeltrogna, utan bokstavstrogna. Bibeltrogen är den som följer kärleksbudskapet om Kristus, inte ordalydelsen i ett gammalt dokument.
De oförståndiga brudtärnorna är alltså de som tror att det räcker med att ”läsa som det står, tro som det står, göra som det står,” vilket är ett slagord i vissa kretsar. Men deras olja tar slut. De som har olja har inte tillräckligt för dem också, och medan de söker vishet och fördjupad tro, den som de kloka redan har, kommer Kristus, och de bokstavstrogna blir utanför.
Och detta har inte att göra med innerligheten eller uppriktigheten i deras tro, utan med trons objekt. Vem tror man på? Gud? Eller Bibeln?
Den som säger att den tror på Bibeln, hugger i sten. Vi ska inte tro på Bibeln, utan på Gud. Vi ska tro Bibeln – men tro Gud. Jag hoppas ni uppfattar skillnaden.
Bokstavstron är en av de äldsta och vanligaste irrläror som vi har i vår tid. Bokstavstron utesluter inte [...] möjligheten att man kan vara kristen, för det händer att också bokstavstroende är kärleksfulla människor som älskar Gud och sin medmänniska. [...]
Till all lycka – särskilt för mig själv – är det ju inte jag som skall döma eller bedöma vem som är värdig att komma in till den himmelska bröllopsfesten. Jag skulle önska att alla människor skulle befinnas värdiga. Men Jesu liknelse om brudtärnorna visar att det finns inträdeskrav. Och där är jag övertygad om att en viktig faktor är hur vi behandlar andra – att vi tar emot dem med den inkluderande kärlek som Kristus visade sin omgivning.
Hur vet jag att han gjorde det? Jo, det står i Bibeln, och den tror jag – men Gud tror jag .
Vi skall nu bekänna vår gemensamma kristna tro med en trosbekännelse som inte nämner Bibeln med ett ord.

09 november 2010

Predikan: 24 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
7.11.2010 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell (Vanda)
Evangelium: Matt. 22:15-22

Vad hör åt människan och vad hör åt Gud?

Visst känns det verkligt avsiktligt att frågan om skatten till kejsaren kommer upp i evangeliet nu när hela folkets skattekalender är publicerad. Skattekalendern är föremålet för allas nyfikenhet och visst är det omöjligt att undgå löpsedlarnas budskap som med stora rubriker tutar ut med vem som tjänar mest och vem har de högsta kapitalinkomsterna.
Nu handlar inte huvudfrågan i evangeliet om vem som tjänar mest. Frågan är mycket radikalare, som kanske knappast någon vågar ställa offentligt Skall man överhuvudtaget betala skatt? Vi vet alla vad vi får för våra skatter och vi vet att med dem eftersträvar vårt samhälle rättvisa, att var och en skall få vad den behöver.
Fariséerna väcker skattefrågan, som är en personskatt och den infördes år 6. e.Kr. Det är deras fråga, eftersom just de vägrade betala den.
Jesu svar ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” handlar ytterst om var gränsen går för lojalitet till dem som har makten. Fariseerna som inte var lojala mot kejsaren ville heller inte visa något yttre tecken på lojalitet så som att betala skatt. Men med sitt svar menar Jesus att man skall utesluta varken kejsare eller Gud från verkligheten. Båda hör till den.
Frågan om skatten är egentligen en fälla. Vad Jesus än svarar får han ovänner och under sina sista dagar i Jerusalem svarar Jesus på tre andra frågor som brände i samtiden och återspeglade den oroliga tidsandan, så som Finns det verkligen en uppståndelse från de döda? Vilket är det viktigaste budet? Är Messias Davids son? Den enda fråga sadducéerna ställer handlar om uppståndelsen. De andra frågorna är fariseernas.
Egentligen så är frågan om uppståndelsen inte någon fråga för dem alls. De trodde överhuvudtaget inte på den. Det här menade de att grundade sig på GT, av vilket det bara godkände Moseböckerna. De uteslöt profeterna och deras skarpa kritik av översteprästerna som folkets ledare, av vilka de flesta hörde till sadduceernas parti. Genom att de utesluter profeterna utesluter de också tron på att Gud kan skapa nytt.
Sadduceerna tycker att uppståndelsen är absurd och samma vanvettighet återspeglar också deras fråga; vems hustru blir en änka vid uppståndelsen när hon varit gift med sju bröder och alla dött en efter en. Mose lag föreskriver att änkan måste gifta sig med den avlidnas bror för att trygga avkomma åt honom.
Jesus svarar dem med ett citat just ur Moseböckerna som är faktiskt det enda ord som hänvisar till uppståndelsen ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”. Jesus förutsätter att Gud har väckt dem från de döda när hans löfte förverkligades först århundraden efter deras död. Gud ger inte löften åt döda. Han är en Gud för de levande och för dem som uppväckts.
Sedan ställer en laglärare Jesus en fråga om det största budet. Jesus svar låter förstå att alla bud egentligen börjar betyda något först med det dubbla kärleksbudet. Den sista och avgörande frågan ställer Jesus fariseerna själv ”är Messias Davids son?” Det är klart att Messias är Davids son. Jesus presenterar saken på samma sätt som fariséerna genom ett motsatsförhållande och med hjälp av ett oemotsägligt argument ur den 110 psaltarpsalmen. Jesus svarar på frågan, att om han i sitt jordiska liv är Messias och Davids son, så är han också den upphöjde Herren, som sitter på Guds högra sida. Med sitt svar visar han att alla förväntningar har uppfyllts. Efter det här vågar ingen fråga Jesus något mer.
Jesus ställer idag en viktig fråga Vad hör åt kejsaren, vad hör åt Gud? När Jesus svarar fariseerna på frågan om skatten är det trots allt den senare delen av frågan som dominerar hela svaret. Med sitt svar säger Jesus att ingen människa kan avgöra vad som hör åt Gud. Eftersom allt tillhör Gud, så är det ju han själv som bestämmer vad som tillhör kejsaren. Allt tillhör Gud och han fyller hela universum och mycket mera till. Men det enda han vill är att fylla våra hjärtan med tro och tillit till honom.
Man kunde tillämpa Jesu svar på de fyra frågorna och ställa den på följande sätt Vad hör åt människan och vad hör åt Gud? Då betyder hans svar att kärleken till Gud och till medmänniskan är det viktigaste budet och vi upptäcker hans kärleksfulla makt framför allt i att Jesus är Kristus, Messias den ende Sonen. Just i den ende Sonen upptäcker vi att Gud öppnat himmelriket för oss alla, så att vi av Gud kan vänta uppståndelse och liv, och just det hör åt människan.