24 december 2010

Predikan: Julafton

Martin Fagerudd:
Löftena uppfylls
24.12.2010 Rödsands kapell kl. 13.00
Myrbacka kyrka kl. 15.00
Helsinge kyrka St Lars kl. 17.00 (Vanda)
Text: Luk 2:1-20

Vi har förberett oss i nästan fem veckor i advent för att ta emot julbudskapet om Frälsarens födelse. Fastän det inte är nytt i historien så är det nytt igen för den här julen. Utan julbudskapet är det ingen jul.
Nu var det herdrarna som först fick höra det för oss välbekanta budskap från Gud. Något sådant måste för dem ha varit en så genomgripande händelse, att det präglade hela deras liv från den stunden, fastän evangeliet inte nämner dem flere gånger efter det. Deras arbete och liv var varken omväxlande eller hemskt intressant, men ibland spännande när de måste försvara sina får mot vilda djur.
Julbudskapet som de hör börjar med en uppmaning att inte vara rädda. De orden är kännetecknet när Gud tilltalar en människa. Men det är just det de blir, rentav skräckslagna. De blir rädda för Gud, eftersom Gud inte tilltalat vanliga människor i deras sysslor före det. Bibeln berättar att Gud är avlägsen, upphöjd och helig och att hans budskap brukade förmedlas bara av de utvalda, patriarkerna, domarna och profeterna. Därför har Gud varit främmande för människorna. Han har inte bara varit främmande, utan också overklig, liksom för många människor i alla tider, inte minst i vår.
Det är lätt att förstå herdarna. Det är ju så som människor reagerar för Gud, när de ser honom, t.o.m. profeterna blir förskräckta när han får se Gud. De ser Gud som helig och upphöjd. Det är det som är så förkrossande. Människan har inget att möta opp mot Gud. De är det som också herdarna ser i Guds helighet och härlighet.
Nu får ju inte herdarna se Gud för att de skulle vara så goda, inte heller för att de skulle vara de enda som kan förstå och uppskatta budskapet på rätt sätt. Långt ifrån det. De hörde till syndarna och var lika föraktade som alla sjuka, fattiga och brottslingar.
Men de kunde inte heller veta, att de är utvalda till att höra budskapet först. Någon hade kanske berättat för dem om Abraham, att han också var en herde, men knappast att han också var den förste som fick Guds löfte och den första som trodde på det. Med Abraham börjar trons historia.
Abraham är annars en av de få personerna i Bibeln som inte blir rädd för Guds tilltal, och utan invändningar gör han som Gud säger och lämnar sitt land, sin släkt och sitt hem, och går till det land som Gud lovar visa åt honom.
Herdarna tycks också vara handlingens män. De beger sig genast till Betlehem för att se vad som hänt. Allt som hade sagts dem, stämde: barnet ligger lindat i en krubba. De betraktar barnet en stund och sedan vänder de tillbaka. Det är säkert första gången i sitt liv som de prisade Gud för vad de hade fått höra och se. De hade hört och sett julens budskap som är ett litet barn och som ligger i en krubba.
Jesus är julens budskap. Utan hans födelse skulle vi inte ha jul, för att inte tala om påsken med försoningens och uppståndelsens budskap eller pingstens budskap som lovar oss alla en ny Ande och ett nytt hopp.
Visst innehåller julen mycket fint. Man får vara tillsammans med sina nära och kära, man får glädja andra och man får själv bli glad. Dessutom får man tillsammans höra julens glada budskap som ger hopp. Men vad är det som egentligen är det centrala som sker i och med julen?
Jesus är julens budskap. Han föddes och fanns till på samma sätt som vi. Människor sökte upp honom och han söker upp människor. Först söker han upp några yrkesmän, fiskare, tullmän och hedniska officerare. Han söker upp sitt folk men också hedningar så som t.ex. samarier och samtidigt söker han upp också olika befolkningsgrupper så som fattiga, sjuka och andra föraktade, d.v.s. syndare eller de som man ansåg var glömda av Gud. Jesus säger att alla dessa han tar emot så tar Gud emot.
Det man kanske bäst får grepp om i julens budskap när Jesus redan som tolvåring i templet förbryllar både sitt lands lärda, då hans föräldrar sent omsider hittar honom där efter att de flere dagar sökande. På deras oroliga och förebrående fråga svarar han "Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" Men varken hans föräldrar eller de lärda förstod honom, fastän de umgåtts med Gud länge, och templet och dess interiör bara underströk Guds avlägsenhet och upphöjdhet. Där i templet talar Jesus första gången om Gud som sin Fader. Senare när han första gången lär sina lärjungar be, så lär han dem att be Fader vår.
I Jesu födelse kom Gud oss nära så att vi kan upprätta en relation till honom. Den relationen är en av de allra närmaste. Med Jesu födelse blev Gud vår Far och vi hans barn. Att Gud är vår Far vill uttrycka trygghet och inte rädsla, fastän vi vet att många kan ha svårt att förstå det som Jesus menade.
Med Jesu födelse har vi blivit Guds barn och det betyder att vi alla är syskon, systrar och bröder. Syskon har också en viktig relation och hör också till de närmaste. Gud vill att vi skall vara syskon, men inte bara räkna våra kristna systrar och bröder till dem, utan hela mänskligheten.
Gud talar till oss hela tiden genom Jesus. Han talar ett språk som vi alla förstår. Tillsammans gläds vi över hans födelse. Vi lär oss av Jesu visdom, av hans undervisning och av hans goda gärningar. Vi ser Jesu väg till försoning och uppståndelse, och hur den måste gå genom korsets kval och plåga. Att försoningen sker på ett kors beror på att lidandet är ofta är vår lott, men vi vet och tror också att döden inte är vår slutliga lott.
Med Abraham börjar trons historia men med Jesus började den tid när Gud är oss så nära, så att vi kalla honom för vår käre himmelske Far. Men det visste ni alla redan. Amen.

12 december 2010

Predikan: Tredje söndagen i advent

Martin Fagerudd:
Guds rike är mitt ibland oss
12.12.2010
Helsinge kyrka S:t Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12.
Evangelium: Matt. 11:11-19

Den här söndagen tänker vi särskilt på Johannes. Han var en profet och en sådan har en speciell uppgift. Profeter förekom annars så länge Israel hade kungar. Israels kungar vände sig i svåra statliga ärenden till Gud när de behövde goda råd, i frågor som ofta gällde krig och fred. Då var det profetens uppgift att ge ett budskap från Gud, vad kungen skulle göra. Men som alltid så antingen så lyssnade kungen på profeten som kung David, eller så lyssnade han inte som kung Achas.
Johannes fyllde också några av dessa profetuppgifter, men han befattade sig inte i statliga frågor, När Johannes talade till människorna gjorde han det utan finkänsla. Han kallade dem bl.a. för huggormsyngel vilket betyder djävulens barn. Människorna lyssnade ändå mycket gärna på honom och lät sig döpas av honom. Han hade en obehaglig förmåga att ge ett budskap även när det inte begärdes, så när han kritiserade kungens privatliv, så blev hans öde beseglat.
Johannes hade hört om Jesus och blivit nyfiken. Därför skickar han sina lärjungar för att fråga om Jesus är den efterlängtade befriaren Messias. Jesus ber dem berätta för Johannes vad som sker blinda ser, lama går, spätelska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebudskap. Guds rike är här.
Sedan berättar Jesus i sin tur för dem vem Johannes är. Han är Elia, profeten som bereder väg för Messias, fast Johannes är mer än alla andra profeter. Det är han som får se Guds löften uppfyllas. Alla profeter hade velat se det, men de fick det inte. De fick bara tala om det. Johannes som är på tröskeln till den nya tiden, får se med egna ögon när Guds rike kommer. Från Johannes tider tränger Guds rike fram, men med Jesus kommer Guds rike till människorna.
Jesus berättar en liknelse som visar hur människorna reagerar på Guds rikes ankomst. Människorna är som barnen som inte kan bestämma sig för vad de vill. När Gud genom Johannes bjöd människorna på den asketiska vägen, då tyckte de att han var besatt. När Jesus kom och bjöd på frihetens väg, han både åt och drack, då kallade människorna honom för frossare och suput och en vän till tullindrivare och syndare. Gud dansar ändå inte efter människornas pipa.
Till sist säger Jesus något om visheten, att Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Johannes evangelium hjälper oss att förstå vad Visheten handlar om, när det talar om Ordet. Ordet har ett direkt samband med Ordspråksboken beskrivning av Visheten I urtiden formades jag, i begynnelsen, innan jorden fanns….När han spände upp himlen var jag där….när han lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom. Visheten eller Ordet fanns före allt och var med vid skapelsen. Det är också upphovet till allt.
För att identifiera Visheten eller Ordet säger Johannes evangelium att Ordet som är det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Då beskriver Johannes Vishetens form och gestalt i Ordet som blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Visheten eller Ordet känner vi igen i den ende sonen.
Nu vet vi vem Jesus menar. Han menar sig sälv med talet om Visheten, som fanns vid världens skapelse och som är upphovet till allt. Vishetens gärningar är hans egna gärningar som han gör på uppdrag av Gud bland människorna och hans räddande gärningar befriar människan från syndens, dödens och ondskans makt.
Det onda lever ändå och mår bra. Ända från Johannes tid till Jesus och till vår tid lider den söndriga världen till följd av synd, död och ondska. Men Guds rike tar på sig lidandet i Jesu kors. Fastän korset är ett tecken för nederlag, så blir det till seger för var och en som tror.