01 januari 2011

Predikan 2 söndagen efter jul

Martin Fagerudd:
2.1.2011 Helsinge kyrka St Lars kl. 10
S:t Martins kapell kl. 12
Text: Joh. 10:22-30
Ett med Fadern

Den här söndagen minns vi Jesus som tolvåring i templet. Det här är den enda episoden från Jesu ungdomstid som Lukas evangelium nämner. När Jesus svarar på sina föräldras oroliga fråga varför han inte följt med dem hem, säger han ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Ingen förstår vad han menar. Visst hade man nog kunnat diskutera om Gud, men Gud var avlägsen, upphöjd och helig och att hans budskap brukade förmedlas bara av de utvalda människor. Om det berättar profeten Samuel idag.
Jesu svar handlar ytterst om Guds väsen och med Jesus får Gud tydliga konturer som man tidigare bara kunnat ana sig till: Gud är fadern. Gud är alltid fadern för Jesus och i sin verksamhet och undervisning understryker Jesus just denna dimension hos Gud, när han förbarmar sig över syndare, sjuka och utstötta, som av sin samtid avsågs ha förtjänat sitt olyckliga öde på grund av sina synder.
I Johannes evangelium uttrycker Jesus den här närheten och tryggheten i Gud med orden Jag och Fadern är ett. Eftersom Jesus kallar Gud för fadern finns det ytterligare en viktig fråga i bakgrunden. Gud är fadern och då är Jesus sonen. Då har vi frågan om Messias eller Kristus.
Vid tempelinvigningsfesten kräver Jesu motståndare, att han skall öppet erkänna att han är Messias. Jesus säger att det här har han sagt hela tiden och hänvisar till sina gärningar. Många som sett hans gärningar hade trott, men de som ännu kräver honom på svar tror inte. De sju gärningarna som nämns i Johannes evangelium är tecken, vars syfte är att skapa tro. För hans motståndare är de orsaken till hans död.
Också templet har en central roll i det som Bibeln berättar om Guds väsen. För många judar på Jesu tid var både templet och Skriften, d.v.s. GT, Guds uppenbarelser. Också i fråga om Jesus som Guds son eller Messias har templet en viktig roll.
Jesus besöker templet redan som åtta dagar gammal och hans besök i templet som tolvåring är hans andra. Sedan han ridit in i Jerusalem under sina sista dagar undervisar han varje dag i templet. Efter hans uppståndelse undervisar också hans lärjungar och deltar i bönestunderna i templet.
Det finns en vändpunkt. Det är i samband med diakonen Stefanos som hade blivit anklagad för att ha hädat mot lagen och templet. Många som hade hört honom kände att deras religiösa känslor sårats, samtidigt som man uppfattade det som ett angrepp på sin religion. GT bestämmer dödsstraff för sådana.
Stefanos kanske gav kanske inte mera som kristen samma värde åt det som tidigare var heligt för honom. Eftersom Kristus fullbordat allt, både lagen och hans offer gjorde alla andra offer onödiga och då behövs varken templet eller den GT:liga lagen.
När man tänker så här så talar ju Gud rentav emot sig själv. Det är grundläggande om Guds väsen, som väcktes av det som Gud gjort i Kristus. Efter händelsen med Stefanos deltar inte den kristna församlingen mera i Jerusalem, som bestod bara av fromma judar, mera i bönestunderna i templet. En hänvisning finns i Stefanos tal när han citerar Skriften där Gud säger genom profeten Jesaja att Himlen är min tron, jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, var skulle min viloplats vara? Orden hör till ett sammanhang som berättar att Gud skapat allt och att alla är hans barn.
När jag besökte Jerusalem för tio år sedan besökte jag klagomuren som utgör resterna av Jerusalems tempel. Jag kommer ihåg att jag och mina resekamrater förundrade oss över, när vi betraktade många bedjande vid muren, hur långt kristendomen, som i början var bara en liten del av judendomen, kommit bort från sin ursprungliga källa. Det är frågan om Guds väsen som är det väsentliga. Vi tror att Gud redan sänt sin Messias, vår frälsare i Jesus, medan de ännu väntar.
Det ursprungliga templets vackra och mäktiga interiör underströk att Gud är upphöjd och helig. Dit hade inte ens varje människa rätt att komma in. Och när vi betraktar vår egen mycket vackra och mäktiga kyrka kan vi märka litet av samma språk, som härstammar från tiden när kyrkan äntligen efter förföljelsernas tid fick leva i lugn och ro. Den fick då även mycket värdslig makt, fastän Gud är fadern och Jesus, Sonen, vår bror och frälsare, och vi alla Guds barn.
Efter den avgörande vändpunkten med Stefanos besöker apostlarna många synagogor, de uppsöker människor på samma sätt som Jesus. Det berättar att Gud är fadern och att han nära i Kristus och vill samla sin församling. Här i kyrkan samlas hans församling, som är Guds folk på väg till det eviga fadershuset.

Inga kommentarer: