12 mars 2011

Predikan 1 söndagen i fastan

Martin Fagerudd:
13.3.2011 Helsinge kyrka S:t Lars kl.12
Evangelium: Matt. 16:21-23

Prövningar och frestelser

Det finns många människor som frestas, somliga att köpa mera än de har råd till, somliga att vilja vara någon annan än de är skapta till och somliga att fly den så ofta hårda verkligheten in i olika slags missbruk, penningspel och annat som för en stund hjälper dem att glömma den hårda verkligheten. Men följden av frestelserna är ofta värre än den hårda verklighet vi försöker fly.
I dag, söndagen den 13 mars, har det gått 71 år sedan vinterkrigets slut. En av de bästa ögonvittnesskildringarna jag läst om vinterkriget är en boken som handlar om striderna vid Suomussalmi. Det berättas att männen vid linjerna var så få och leden så glesa att de inte kunde se varandra från sina ställningar. Det inger trygghet och mod att kunna se sina krigskamrater. Men där vid Suomussalmi måste det ha varit påfrestande att inte se sina kamrater. De bara måste lita på att kamraten fanns på sin plats och att han skötte sina uppgifter, så att var och en höll sina ställningar och inte lämnade dem och sina kamrater åt sitt eget öde.
Den hårda verklighet mötte dem med all kraft, men de visste att om de överger sin uppgift så är följderna ännu värre än den verklighet som mötte dem där i de främsta linjerna. Deras hem, familj, fosterland och folk skulle ha gått förlorat. De hade ett klart mål, som var och en kände i sitt innersta, och som deras ledare upprepat många gånger, att fosterlandet måste försvaras och att linjerna inte får lämnas. Visst var lidandet hårt för soldaterna och en stor sorg för deras familjer och hela folket eftersom många stupade och sårades. Men det var där, mitt i krigshelvetet, som många mötte Gud, som ändå alltid är nära så att soldaterna kunde be, även när inget annat fanns att göra.
Den här söndagen handlar om att Jesus övervunnit frestelserna. Vi har alltså en positiv utgångspunkt att betrakta vad frestelser egentligen handlar om. Ordet frestelse finns i vår viktigaste bön, den som Jesus själv har lärt oss, när vi ber att inled oss inte i frestelse. I bönen handlar frestelser, som vi utsätts för i den yttersta tiden, och som djävulen förorsakar. Talet om djävulen är ju inte så modernt, men lämnar man det onda utanför sin verklighet, så är det snabbt där på lur. De yttersta tiderna igen började när Jesus kom. Bönen betyder alltså inte att Gud skulle inleda oss i frestelse.
Ordet peirasmós i Bibelns grundtext betyder både prövning och frestelse. Människan prövas på många olika sätt t.ex. genom motgångar i livet. Djävulen frestar människan och människan kan fresta Gud. Evangeliet ger idag exempel på båda fallen, i en episod där huvudpersonerna är Jesus och Petrus.
Kort förrän händelsen utspelar sig så har Jesus frågat lärjungarna vem de anser att han är. Då hade Petrus sagt att Jesus är Messias, den levande Gudens Son. Jesus är lycklig över Petrus bekännelse, så att han välsignar Petrus och kallar honom för Klippan. Det betyder kyrkans grundare.
Genast efter denna händelse berättar Jesus om sitt kommande lidande. Det är då som Petrus tar honom avsides och säger, att ”må Gud bevara dig, något sådant skall aldrig hända dig.” Jesus svarar honom ”Håll dig på din plats Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Varför kallar Jesus Petrus för djävulen, fastän han just välsignat Petrus och kallat honom för Klippan, kyrkans grundare?
Petrus tänker förstås på människors vis och hade inte förstått meningen med Jesu lidande och död. Visst kan människan tala just som Petrus, eftersom människan inte förstår Guds tankar på förhand. Utan att Petrus visste frestade han Jesus att överge sin uppgift. Han visste inte att Jesu uppgift var att rädda hela mänskligheten. Men Jesus ger inte heller här vika för frestelsen.
När Petrus frestar Jesus så frestar han samtidigt Gud, som hade sänt Jesus på uppdraget. Jesus hade redan i början av sin verksamhet frestats av djävulen på tre punkter, att inte lita på Guds ord och att sätta Gud på prov. Han frestades också att vilja vara mer än en människa, d.v.s. att inte ha Herren som sin ende Gud. Jesus lät sig inte frestas. När han dog, tog han på sig straffet för synden som är döden. När han gjorde det så slapp vi straffet. Istället fick vi försoning för våra synder och det eviga livet som första gåva.
Men varför måste Jesus lida? Kunde han bara inte hastigt ha avrättats för att slippa onödigt lidande? Världen är fylld av lidande, och alla människor har säkert känt av lidandet. Det finns både fysiskt och psykiskt lidande. Det finns också andligt lidande och det är då när människan lider av Guds frånvaro. Många människor är bekanta också med detta lidande.
Jesus led psykiskt eftersom han blivit förföljd. Han led fysiskt av misshandeln och av avrättningen på korset . Det är just på korset som ropar han ut sitt andliga lidande, att Gud övergivit honom. I Jesu lidande och död talar Gud till oss med ett bekant språk, som alla människor känner igen, därför att Gud är varken tyst eller frånvarande. Han är närmast där frestelserna är störst. När Jesus övervann frestelserna, då vann han livet åt oss. Låt er inte frestas att inte lita på Gud. Det vill ju det onda, men det har redan fått sin dom.

Inga kommentarer: