23 oktober 2011

Predikan: 19 söndagen efter pingst

Martin Fagerudd:
Helsinge kyrka St. Lars 231011 kl. 10
(Vanda)

Det dubbla kärleksbudet
Jag samtalade nyligen med en vän till mig om hur tiden går fort framåt. Barnen blir vuxna, barnbarn föds, man tänker på hur man lyckats med sin fostran. Vi konstaterade till slut att man inte kan forma sina barn, fastän man alltid måste fostra dem. De måste ändå leva sitt liv. Det viktigaste är att man älskar dem, som barnen måste få förstå och känna.
Jesu diskuterar ofta med företrädare för fariséernas parti. Dessa ville göra hela Israels folk heligt, så att alla skulle hålla Guds lag och de var flitiga i sitt jobb. Fariseerna var ofta skriftlärda, d.v.s. teologer och jurister. De främsta skriftlärda, som kallades för rabbiner, diskuterade ofta om det viktigaste budet i lagen. De ville finna en enkel och komprimerad instruktion som skulle innefatta varje bud. Det berättas att man frågade en av de främsta rabbinerna i Jesu samtid, som hette Hillel, om han kunde undervisa hela lagen i en så kort tid, att eleven orkade stå på ett ben och lära sig den. Hillel svarade då med orden: Vad du själv hatar skall du inte göra mot din nästa. Det är ju den bekanta gyllene regeln, men omvänt. Både den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet har samma syfte. De är båda sammanfattningar av Guds lag.
Fariséerna ville ändå i allmänhet visa med frågan om det viktigaste budet att den är helt enkelt absurd. De menade att alla bud är viktiga och inget kan ställas ovanför det andra. Också saddukèerna, företrädare för ett översteprästernas parti, ville igen kort före Jesu samtal med den skriftlärda, visa hur absurd hela frågan om uppståndelsen är genom ett extremt exempel. Jesus svarar dem med det enda ordet i hela GT som hänvisar till uppståndelsen och visar att deras tänkesätt är helt absurt och att det faktiskt finns en uppståndelse.
En farisé som är vänligt stämd mot Jesus tycker om hanssvar till saddukéerna, inte minst för att han gjorde dem svarslösa, eftersom fariséerna trodde på uppståndelsen. Han ställer i uppriktig mening frågan om det viktigaste budet åt Jesus, fastän fariseerna redan tidigare planerat döda Jesus tillsammans med Herodes anhängare.
Jag vet inte om Jesus gillar samtalen med fariséerna, men frågorna de tog upp är nödvändiga och i synnerhet frågan om det viktigaste budet. Jesus inleder sitt svar med att först nämna den israelitiska trosbekännelsen. Därefter nämner han de fyra symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Kärleken sammabinder bekännelsen och det inre livet.
Det centrala i den israelitiska trosbekännelsen är att Herren är den ende Guden. Det berättar något om Guds väsen. När man först lärt sig detta om Guds väsen, först sedan uppmanas man att älska honom. Att älska är att vara trogen. Vi uppmanas att älska Gud på samma trogna sätt som han först har älskat oss och troget hållit sina löften. Det är just det som men är det allra svåraste, fastän budet låter så lätt. Kärleken uppfyller lagen både till dess ande och bokstav. Kärleken är något mer än de enskilda konkreta buden kan säga. Det var rakt det motsatta vad fariséerna och de skriftlärda menade i sin undervisning om lagen.
Den skriftlärde gillar Jesu svar och säger till och med: "Du har rätt, mästare! Att han kallar Jesus för Mästare, det är benämningen på en som nått största respekt som laglärare. Han förstår att det är först med det dubbla kärleksbudet som buden börjar betyda något. Jesus ger också sin erkänsla och säger: "Du har inte långt till Guds rike."
Det dubbla kärleksbudet är kärnan i Gamla testamentet och tar fram en smärtpunkt i människans liv. Hur vackert än allt tal om kärleken till Gud och nästan är, så är det just på den punkten som vi inte håller måttet. Vi inte bara försummar att älska utan vi rentav motarbetar kärleken, så att till och med Paulus utbrister att ”det onda jag inte vill, det gör jag och det goda jag vill det gör jag inte.” En sådan människa är ju redan dömd.
Vi är redan dömda, därför behöver vi befrielse. Den befrielsen är helt klar i Jesu död och uppståndelse. Jesus tog på sig straffet som vi har förtjänat. Istället har vi fått förlåtelsen och uppståndelsen, som vi inte har förtjänat, men ändå får för att Gud är god. Han är så god att han fortfarande orkar älska oss och förlåta oss, eftersom han vet att vi inte själva kan befria oss. Vilket tålamod måste inte Gud ha! Jag hoppas att också vi kan vara lika tålmodiga.

Inga kommentarer: