05 november 2011

Predikan: 21 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd:
06.11.2011 kl. 10 i Helsinge kyrka St Lars
kl. 12 i St Martins kapell
(Vanda)
Evangelium: Luk. 10:1-12

Jesus sänder ut sin välsignelse
Två gånger sänder Jesus ut sina lärjungar för att förkunna evangelium och bota sjuka. Första gången sänder han de tolv och andra gången sjuttiotvå lärjungar, parvis till varje stad dit han själv ämnade. Man kunde kalla denna sändning för en rekognosering, eftersom Jesus sänder ut dem för att ta reda på hur man tar emot honom bland människorna i städerna och byarna.
Lärjungarna får två direktiv hur de skall möta människorna, förutom att de inte ska ta med något på resan. För det första skall de önska frid åt huset dit de kommer. De skall önska shalom som det heter på hebreiska, vilket betyder frid. När lärjungarna uttalar fridshälsningen så är den en välsignelse, som de som bor i huset får motta. För det andra så skall de säga att Guds rike är snart hos er.
Jesus ville veta hur människorna kommer att ta emot honom när han anländer till städerna, men istället berättar lärjungarna när de kommer tillbaka om allt annat. De är glada för att till och med de onda andarna lyder dem när de uttalar Jesu namn. Att känna någon vid namn är i biblisk mening att man känner en person helt och fullt. Det berättas att demonerna kände igen Jesus, de kallade honom Guds Helige. De visste vem han var och kände till hans makt. De lydde honom och hans namn också när lärjungarna använde det. Jesu namn har makt.
Fastän lärjungarna inte svarar direkt på Jesu fråga hur de kommer att ta emot honom, så gläds Jesus ändå med lärjungarna över deras framgång i arbetet. Men så säger han att de inte bara skall vara glada för att de onda andarna lyder dem. De skall vara glada för att deras namn är upptecknade i himlen.
Om denna namnteckning berättas det mycket i Bibeln, bl.a. i Psaltaren, Daniels bok och Uppenbarelseboken. Det är frågan om Guds folks namnförteckning. Att namnen är upptecknade i himlen betyder att Gud känner lärjungarna helt och hållet och att de är hans barn. Men vi vet att Gud känner alla människor och han är inte långt ifrån en enda, utan hela tiden nära.
Varför ville Jesus veta hur städerna skulle ta emot honom? Jesus utropade litet senare verop över galileiska städer, över Korasin och Betsaida, liksom också Kafarnaum, där Jesus hade bott under sin verksamhet i Galiléen. Jesus visste att det fanns städer där man inte tar emot lärjungarna. Därför ger han dem direktivet att ”gå då ut på gatorna och säga: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av - behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här.”
Att Jesus vill veta vilken stad som tar emot honom, beror på att han sänder ut sin frid med lärjungarna. De som tar emot friden, får frid. Då tar de också emot lärjungarna. När de tar emot lärjungarna då tar de emot Jesus. Den som tar emot Jesus tar emot Gud. När människorna tar emot lärjungarnas fridsönskan, då får de bokstavligen Gud välsignelse.
Det är intressant med ordet välsignelse. På hebreiska har det också betydelsen att böja knä. Vi vet att de som vigs till äktenskap brukar böja knä tillsammans vid altaret. Att böja knä, liksom att knäppa händer, med det visar man att Gud är större. Genom att knäppa händer och böja knä ber man till Gud. När man böjer knä så visar man sin tillit till Gud och att man vill tjäna honom.
Kort före Jesus sänder ut de sista sjuttiotvå lärjungarna hade Jesus vänt han sina steg mot Jerusalem. Han går mot korset, lidandet och döden. På korset utger sig Jesus för att vi skall få förlåtelse och försoning. Endast den som verkligen har utgett sig kan välsigna och ge det vi ber om.
När vi böjer knä och ber vid nattvardsbordet så bekänner vi att Gud är större, att endast han kan ge vad vi ber om. När vi böjer knä vid nattvardsbordet och tar emot Jesu kropp och blod så får vi välsignelse. Från altarbordet går vi ut och för Guds välsignelse med oss till våra medmänniskor.